Möt Norman, mående i nuläge och mellanlandning i nållandskap.

Mina vänner, torsdag it is!
Strax långhelg. Igen.
Stugan är planen. Och Valborgs kommer att firas i Bureå med FFOP-gänget.
(Friendly Faces Of Perfection, för er som behövde en påminnas om betydelsen.)
Jag inte hängt med dem sedan vi firade in det nya året, så det blir kul!
Förutom det planeras ett Bates Motel-maraton på Casa Hawk.
Där Norman Bates denna 5:e och sista säsong på allvar har tappat det.
Vi som hade lite svårt att se hur man skulle kunna göra en bra 5:e säsong
med tanke på hur säsong 4 slutade har tagit tillbaka alla sådana funderingar.
5:e säsongen (2 avsnitt in) är minst lika bra som tidigare säsonger.


Underbar galenskap i sitt esse!

Måendet har fortsatt att förbättras under den här veckan.
Jag är på väg mot ägglossning och redan nu känner jag hur den underbara och
härliga (maniska och överenergiska) perioden är på inkommande.
Det känns fantastiskt, kroppen har redan börjat skimra bitvis, inte fullt ut
men om ett par dagar så lär det inträffa.
Men det är förmodligen inte speciellt sunt eller heller balanserat för den delen.
Jag skulle överlag må bättre av mer balans. Det blir för stora kontraster mellan
dessa ytterligheter. Det blir för höga toppar och för djupa dalar på det här viset.
Blir det aktuellt med Citalopram igen kommer det att lena ut. Vilket är meningen.
Det är givetvis trist att de höga topparna kommer att minska, just för att jag älskar dem.
Den våldsamt fantastiska känslan av att vara hög på livet.
Men det uppvägas förhoppningsvis av att den mörka perioden efter minskar.
Jag gissar att man får ge och ta. Men nog kommer jag att sakna topparna. Som satan.

I övrigt är det dryga 4 veckor sedan jag piercade mig.
Japp, en månad har redan hunnit gå sedan jag gjorde verklighet av planen jag haft under något år.
Så låt mig uppdatera oss om hur läkningen gått hittills.
Fint. Är den kortfattade varianten.
Men då jag tycker kortfattat är tråkig kommer givetvis en längre version redan här nedan.

Som skrivet, Läkningen går alltså fint. Den är inte klar på långa vägar än, jag hoppas
innerligt att jag inte jinxar till det genom att skriva de här raderna.
Men likafullt, det är troligtvis den mest enkla läkning jag haft av alla de piercingar jag
skaffat mig.
Den minst smärtsamma definitivt.
Läkningen sköter sig nämligen i stort sett själv. Min insats är tämligen blygsam.
När jag tog bort plåstren hade dess mörka skuggor redan berättat att det skulle finnas
en del blod där under. Jag var inte egentligen speciellt sugen på att se hur det såg ut
om jag ska vara sanningsenlig. Hade det inte varit för att det var hög tid att rengöra
hade jag lätt låtit plåstren sitta kvar några dagar (läs; veckor) till faktiskt.

Jag har tagit kort (nej då oroa er inte mina vänner, det kommer inga bilder på
bröst så ni behöver inte oroa er för att kvällsmackan ska komma på returen) på hur det såg ut när jag tog bort plåstren. Tittade just på dem. Hehe, det såg hyfsat urkigt ut.
Torkat, svart blod och torkad sårvätska fastnad kring smyckena.
Men varm koksaltlösning tog hand om det. Proceduren att göra rent var helt smärtfri.
På riktigt.
Sedan var jag däremot väldigt, väldigt känslig. Den följande veckan kändes det att något försiggick på min framsida.
Det gick bäst när jag hade bh, för då behövde jag inte oroa mig för att stöta till det hela oskyddat. Då, precis som nu, har jag trosskydd som inlägg i bh:n för att enkelt hålla rent vilket tillsammans med tyget på bh:n gör att grejerna liksom är väl skyddade.
De första nätterna sov jag inte speciellt mycket. Dels för att jag sov i tröja, vilket är en mardröm för en nakensovare, men mest för att jag var rädd att stöta emot något.
Min plan, för att få en bättre sömn, var att sluta sova i tröja efter ett par dagar för att hellre byta sängkläder ofta. Men den saken skippade jag fort när jag insåg att Alice ju inte kan sova i sängen då. Och jag är är rätt förtjust i att hon sover i sängen.
(Eller rättare skrivet, oavsett om jag gillar att hon sover i sängen eller inte så dyker
hon upp likafullt, fastän jag skickar ner henne lika många gånger.)
Så jag fortsätter sova med tröja på. Det går inte mycket bättre nu än för en månad sedan,
men tja det är det bästa alternativet likafullt. Så minst en månad till fortsätter jag så.

De första dagarna efter själva utförandet var jag totalt medveten om det nya.
Jag hade på inget sätt ont, men det kändes alltså att något annorlunda försiggick.
(Enda gången jag varit i närheten av att ha ont var samma kväll som de gjordes, och då bestod det onda mer av en kraftigt nypande känsla. En som man fixar enkelt, i alla fall om
man gillar piercingar. ;) )
Nu känner jag inget sådant längre. Visst är jag lite mer försiktig än vanligt, absolut.
Jag tar på mig bh och tröjor mer försiktigt, jag duschar framsidan mer försiktigt, sådana
små saker.
Det enda jag undviker är att låta Alicen vila på min bröstkorg, vilket hon gärna gör när jag ligger på rygg och lyssnar på musik.
Hon brukar också ställa sig med framtassarna mot min bröstkorg när hon vill gosa, vilket
jag också undviker till stor del.
Vid några tillfällen har Love suttit i mitt knä, och då gäller det att vara lite
uppmärksam så jag kan parera honom på ett sätt som funkar.
Annars är det inget som är annorlunda.
Ja möjligtvis att jag faktiskt kramar folk lite mer försiktigt fortfarande.
Vilket mer är en försiktighetsåtgärd än ett måste.

Och som jag alltså nämnde här ovan sköter sig läkningen i princip själv.
Jag tvättar inte schemalagt morgon eller kväll på något sätt.
Enda gången jag tvättar är om jag ser att det finns någon torkad sårvätska, vilket
hittills endast gjorts vid ett tillfälle. Samt att det vid ett annat tillfälle kommit lite blod.
I övrigt duschar jag bara som vanligt.
Vilket gör att den tvättas var och varannan dag. Hur enkelt som helst faktiskt.
Det enda jag aktivt gör, vilket kanske är överkurs men en väldigt bra sådan om man har
tid över, är att göra koksaltbad.
Jag värmer koksaltlösningen varmare än kroppstemperaturen, häller upp
den i en liten behållare och sitter med den över själva piercingen.
Helst i samband med serietittande, för då kan jag lätt sitta så i en halvtimme utan att
det känns jobbigt.
Det är ett bra sätt att underlätta läkningen.
Här ser ni en text från CALM:s sida angående just användning av koksaltlösning på det sätt jag gör det:

”Saltlösningsbad:
Varma saltlösningsbad kan påskynda läkningen av din piercing och kan göras så ofta
du vill men skall göras minst 2 gånger i veckan. Vid akuta problem råder vi till att
ni gör detta 3 gånger dagligen.
(…) Det skall vara varmare än kroppstemperaturen. (…)
Sätt glaset med saltlösning mot piercing-området och håll fast det där
under 10-15 minuter. Värmen gör att porerna öppnas samt att blodgenomströmningen
i området ökas så att överflödig vätska i såret dräneras.
Spola bort med ljummet vatten när du är klar så att inte saltet ligger kvar och torkar ut huden.”

Texten i sin helhet återfinns här: CALM bodymodification skötselråd.

Läkningstiden på den här typen av piercing uppskattas ofta till 3-4 månader, men kan
pågå upp till 12 månader.
Jag kommer inte att ha någon brådska att byta smyckena till sådana som jag vill ha.
De här läkningssmyckena får sitta i ett par månader till.
Av den enkla anledning att jag är väldigt nöjd med läkningen so far och därför inte på något
sätt har tänkt äventyra den.
Jag hoppas att jag piercade mig i rätt tid, om det är så att sommaren skulle visa sig bli
en varm sådan lagom i juli. Om jag då kan bada utan att äventyra något.
Då har jag haft dem någonstans mellan 3-4 månader, kanske är de okej för bad då.
Jag får kolla upp den saken. Å andra sidan är jag som bekant en badkruka av rang så
en sommar utan badande är inget nytt under solen. Det är faktiskt bara de senaste somrarna jag badat under de typ senaste 10 åren.
Så en sommar utan bad borde rimligtvis gå finfint. Att plaska med fötterna passar mitt badkrukiga jag alldeles utmärkt.
… om vi ens får någon sommar, vill säga.
Hela veckan har varit kall, just så pass plusgrader ackompanjerat av blåst.
Vilket inte direkt ger en känsla av annalkande vår. Nåväl.

Låt oss alla ha en härlig torsdagsafton!


Jag tror minsann att mitt bloggsällskap just somnade. Det snarkande lätet tyder på det.

”One thing I know… I want more.”

God kväll vänner.
Hur är livet med er denna lördagsnatt?
För mig har saker och ting har rört sig mot det bättre sedan vi sågs senast.
Jag har fått hjälp från där jag mest önskade det.
Den del av Laget som kunde klev in på ett sätt som betydde väldigt mycket.
Den här gången är min tacksamhet större än vanligt.

Tack för allt som skapades för min skull!

Där påmindes jag om hur vi hanterat det här tidigare, och vi vred fokus rätt.
Jag har utan tvekan tappat balansen. Jag har fallit fritt ett tag.
Nu stoppade vi det, och pratade om hur man hittar tillbaka till balans.
Vi pratade om vikten av att förstå sammanhang.
Det skapar en förståelse för varför man går vilse. Och vi pratade mycket om
vikten av att vara vänlig med sig själv när man gått vilse.
Jag kände mig bättre redan där och då. Jag har hört det förut, vi har pratat om precis
det här under flera års tid.
Men bitvis, när pressen blir för stor, tappar jag likafullt balansen.
Och lyckas inte riktigt resa mig själv.
När mörkret kommer tappar jag liksom förmågan att hjälpa mig själv.
Jag vet inte längre vem jag är och jag hittar inte ut.

Tidigare i veckan, då vi träffades, styrde vi det viktigaste rätt.
Det fortsatta jobbet är mitt.
Men jag behövde definitivt hjälp att hitta rätt riktning. I det här läget har
jag helt tappat kontakten med det jag tidigare lärt mig.
Som om jag aldrig hört ett enda ord om det överhuvudtaget.
Jag söker alltid hjälp i precis det ögonblick jag börjar känna mig bättre.
Det är inte möjligt innan.
Av den enkla anledningen att jag inte bryr mig. Jag är helt avtrubbad i det läget.
Men när det vänder, när det avtrubbade får sällskap av en millimeters medvetenhet
då ber jag Laget om hjälp. För då bryr jag mig tillräckligt mycket
för att veta att jag inte fixar det själv. I det här läget har jag alltså fortfarande
ingen kontakt med det jag lärt mig på Kliniken överhuvudtaget.
Men direkt vi börjar prata kommer det tillbaka. Inte allt och inte rakt av,
men på det sätt att jag mycket väl vet vad vi pratar om.
Jag känner igen det. Och jag kan i det här läget se vad vad som gjort att jag
tappat balansen.
Vi benar tills vi hittar sambanden.
När det är gjort vet jag vilket jobb som är mitt att göra.
Just det gillar jag väldigt mycket, att jag är den som ska göra jobbet.
Då hänger det på mig, inte någon annan. Sådant brukar fungera bra för mig.
Det är tryggt på något vis.
Det var en mycket bra träff tidigare i veckan.

Jag har också kontaktat Kvinnokliniken.
Jag skrev om det för någon vecka sedan. Ur ett helt annat perspektiv. Totalt blind för vad som egentligen pågick.
Jag skrev om ägglossning och hur fantastiskt jag mår i samband med den.
Jag nämnde att jag för några år sedan inte alls upplevde det så fantastiskt.
Att jag faktiskt fick hjälp just för PMDS.
Inlägget för någon vecka sedan nuddade det hela. Men er Cicci, hög på livet självt,
missade det uppenbara.
Jag ansåg nämligen att saker och ting skilde sig mycket från då.
Men de är precis vad de inte gör. Överhuvudtaget.
Ägglossningen har aldrig varit problemet. Jag har alltid mått vansinnig bra då.
I alla fall sedan någon gång i slutet av tonåren.
Det är, och har alltid varit, veckan innan mens som är döden.
Veckan innan mens, då är jag inte jag.
PMDS heter det. (För er som vill läsa mer om det hittar en länk här.)
Under den veckan har jag våldsam ångest. Jag fungerar inte.
Jag hatar världen. Jag hatar mig själv. Jag ser ingen anledning till att leva.
Inte på det sätt att jag skulle göra slag i saken och inte leva, inte alls.
Men det finns absolut inget varken roligt eller fantastiskt med att leva.
Allting river och sliter.
Jag är rasande förbannad, jag är full av självförakt. Hade jag kunnat skala av mig huden
skulle jag göra det, för att bli av med det äckliga som är jag.
I det här läget ägnar jag mig åt rejält självdestruktiva saker.

Men när mensen väl dyker upp, vilket den som regel gör på morgontimmarna, då lenar
det självdestruktiva av.
Ångesten, det arga och självföraktet släpper i det närmaste redan under förmiddagen.
Som om det aldrig funnits.

Jag blev förvånad när jag insåg att måendet kvinnocykelmässigt är precis som
för några år sedan.
Och jag blev fan så frustrerad på mig själv över att jag missat
något så uppenbart. Simpel kartläggning hade tagit den grejen direkt.
Jag som är så van att observera mig själv, definitivt ett resultat av alla timmar
på Kliniken, borde enkelt ha uppfattat det.
Vilket jag inte gjorde förrän tidigare i veckan.
Och nu när jag benar bakåt vet jag med säkerhet att jag haft det här problemen sedan
förra sommaren. Det kan vara längre, men där har jag dåligt med referenspunkter
som hjälper mig med tid, vilket endast gör det till gissningar.

När mensen alltså kom för några dagar sedan trillade polletten ned.
Eller rättare sagt, när måendet förändrades radikalt till det bättre redan
under förmiddagen timmarna efter att mensen kommit, trillade polletten ned.
Jag insåg att jag är tillbaka där jag var för några år sedan. Där jag fick
möjligheten att medicinerade med ett väldigt bra resultat.
Medicinen fick min vardag att åter börja fungera den här fruktansvärda perioden på månaden.
Kvinnokliniken kontaktades därför och en kartläggning som sträcker sig över två
månader inleddes. (Vilken görs för att konstatera om det handlar om PMDS.)

Tacksam är jag också över de vänner jag har.
Jag vet att jag har skrivit om det många gånger, men låt mig göra det igen.
Jag har verkligen bra människor omkring mig.
Jag kommer aldrig att förstå hur jag lyckats få dessa trygga, varma och fantastiska
människor att vara mina vänner!
För visst är det så att man mår bra av att spendera tid med personer man trivs med.
När jag fungerar som sämst träffar jag ingen. Av den enkla anledning att jag inte vill.
Eller rättare sagt, jag bryr mig inte.
Jag ser ingen anledning att träffa någon, det finns inget som lockar med det.
Jag vill hellre vara ensam.
I veckan har jag promenerat med Erika, vilket jag ofta gör annars också förvisso,
men under den här perioden har jag hoppat över en hel del gånger.
Men nu har vi alltså börjat promenera ihop igen. Vi hinner då avhandla livets
alla viktigheter som förekomsten av elaka mumintroll, som att Mr Robot kanske inte
egentligen är någon feelgood-serie eller som att en bil bara ska gå.
Sådana saker.
Vi skrattar ibland så mycket åt fel saker att vi på allvar börjar känna oss
oroliga att karmabalansen ska hinna ifatt oss och fälla oss raklånga med både
benbrott och utslagna tänder som följd.
Jag hade inte skrattat på ett tag, vilket gjort att jag glömt bort hur fantastiskt det känns.
Vilket jag definitivt fick känna på när vi promenerade.
Hon är förjävla kul den där fru Skogly.
Och mitt i all den glada, skoningslösa humorn flikar vi in hjärtesaker.
Allt hinner bli pratat om. Balans.

Träffade också Katta i veckan. Lunch med den människan är ibland helt omöjligt att få till.
Det kan vissa gånger ta en månad att styra upp en tid som passar. I veckan gick det
hyfsat enkelt, vilket alltid är lika glatt överraskande.
Jag kommer aldrig att förstå hur hon fungerar. Hon överraskar mig nästan varenda
gång vi träffas trots att vi känt varandra i snart 20 år. Det borde i stort sett
vara omöjligt, men så är det.
Hon har ett fenomenalt sätt att fånga vad som är viktigt i en ström av meningar.
Hon hör även vad som sägs trots att det inte sägs.
Som om själva andemeningen är självlysande för henne.
Sedan är hon vasst rolig på det där sättet som gör att jag skrattar högt. Och kan
fortsätta göra så åt saker hon sagt för flera veckor sedan.

Den där typen av humor är förövrigt ett genomgående drag hos de personer jag
tycker mycket om.
Rapp, ofta levererad på ett lika oförutsägbart som träffsäkert sätt.
Alltid ihop med en rejäl dos självironi.

Det har känts riktigt bra att träffa vänner den här veckan.
Jag har lust att styra upp fler möten.
En surströmmingsträff på Ängarna bokade jag av när jag mådde som sämst, kanske
vore den något att göra aktuell igen.
En fikadejt med en av de mest människovarma människor jag känner
vill jag också försöka få till.
Kanske att jag under några Alicerundor även ringer några goda vänner och
frågar om de telefonvägen har lust att följa med på promenad.

Vidare för ett bättre mående hängde jag på Casa Hawk hela fredagen.
Från mitt på dagen till sen timme.
Vi åt god lunch och vansinnigt god middag. Vi promenerade. Vi shoppade.
Vi såg serie och vi tog det lugnt.
Jag gillar Erikas och Dannes sällskap.
Tillsammans med deras pojkar Max, Alfred och Love är de familj för mig.
Det var en fredag att gilla.

Saker och ting har med andra ord vänt sedan vi hördes senast härinne.
Perspektivet har börjat vridas rätt, och nu gäller det att fortsätta hålla det rätt.
Det jag inte kan påverka har jag strategier för att hantera.
Och nu vet jag hur balansen jag tappade bort känns, den mentala balansen som
även är fysisk balans.
Hur jag ska förhålla mig när stressen river, när behovet att döva kommer.
Och hur jag vill ha tyngdpunkten i kroppen.
Den är viktig, för den säger väldigt mycket det psykiska måendet.
Jag hade helt tappat bort den biten de här senaste månaderna.
Det gäller att vara uppmärksam på kroppen.
Vad som är viktigt nu är att ha koll på vad som är vad av de tankar som kommer.
Är de riktiga eller är de faktiskt felaktiga?
De svaren säger mycket om hur jag ska hantera och förhålla mig till det hela.
Det är en bra sak att hålla den frågeställningen aktiv.
Fokus är viktigt.
Och att vara vänlig med sig själv när man snubblar till.
Lätt som en plätt, tycker vi inte? ;)

Nu ska jag ägna de timmar som är kvar av den här kvällen till mängder av bra musik.
Lurar på och hög volym mina vänner, den här låten knäcker ben på skönast tänkbara sätt.

”More” med Sisters of mercy.
Den är hämtad från skivan ”Vision thing” från 1990, en av de absolut bästa skivor som någonsin gjorts. Om man frågar mig.

Jo tack, allt är fint!

Så slutar saker spela någon roll.
Det som brukar vara roligt spelar ingen roll.
Det som brukar vara mindre roligt spelar ingen roll.
Det som brukar kännas brinnande viktigt spelar ingen roll.
Det som brukar få mig att skratta skrattar jag inte åt längre.
Det som brukar få mig att gråta gråter jag inte åt längre.
Det som brukar engagera mig engagerar mig inte längre.
Och har inte gjort på ett tag. Jag har bara snyggat till det här inne.
Inte för att jag känner kravet på att leverera en vacker yta. Utan mer för att den tillsnyggade
versionen mer eller mindre går på autopilot.

Och känslan av ensamhet… Där jag går omkring i ett vakuum.
Där det är tyst fastän bilarna passerar mig på vägen.
Där det är tyst fastän fåglarna sitter i klungor i träden.
Där det är tyst fastän jag möter en skolklass i färgglada västar på väg någonstans.
Som om jag blivit döv… den typen av ensamhet.
Där jag befinner mig i mitt liv utan att vara närvarande.
Den ensamhet och tomhet som inte har något alls att göra med att sakna vänner. Eller partner.
Som kommer sig av att känna sig som ett ufo.
Som att man aldrig hittar ett vettigt sammanhang.

Men det är lättare att skriva att saker och ting är bra. Att man använder påskledigheten
till att ta det lugnt, hitta på roligt saker och umgås. Det funkar bättre.
Det är framför allt bättre för för den som läser.
Då spelar det ingen roll att verklighetens jag undvikit allt som har med andra att göra
den här långhelgen.
Såvida det inte varit tidig morgon eller sen kväll. När jag tror jag ska möta
så lite folk som möjligt, då har jag handlat, då har jag rört mig ute.
För träffar jag andra ökar känslan av att inte höra hemma någonstans, ökar känslan av ensamhet.
Feltonerna i mitt liv blir öronbedövande höga.

Och samtidigt är det bra för måendet att distrahera sig från stumheten.
Att låna någon annans skratt, funderingar och berättelser för en timme eller två.
Att faktiskt låna någon annans liv för en timme eller två.
Vi får se, kanske i morgon. Kanske inte.

Det är lika enkelt som det är komplicerat.
Läget är något bättre i afton än vad det varit tidigare dagar, annars hade de här raderna
inte blivit skrivna. Den förändringen är bra att påminna mig om. Att läget faktiskt
känns bättre ikväll än vad det gjorde igår, i förrgår.

Det finns ett par stressmoment som jag inte lyckas hantera på ett bra sätt själv just nu.
De går inte ta bort, de kommer att fortsätta existera. Jag behöver däremot hitta ett
sätt att förhålla mig till dem.
Med turen på min sida har Laget möjlighet att kliva in och hjälpa.

Nej hörrni, låt oss avsluta det här fantastiskt muntra inlägget med en bild på min lillgurka.

Är hon inte världens finaste så säg?
Att hon kom in i mitt liv är en av de riktigt bra sakerna som hänt mig.
Och ledsen jag tänker på hur jag skrek åt henne för några kvällar sedan.
Det krossar mattehjärtat att veta att jag skrek ”jag är så satans less på dig din
jävla fitthund”.
Jag skrek det till henne för absolut ingenting. För att hon inte gick dit jag ville.
Den kvällen insåg jag hur dåligt mitt mående blivit.

God afton mina vänner.

Pågående påskledighet.

Så mina vänner, påsk säger vi!
Hur firar ni? Är ni i fjällen och njuter av en sista chans till fiske, en sista
sväng på skotern eller några sista dagar i slalombackarna innan våren slår till på allvar?
Eller har ni åkt för att besöka släkt och vänner på annan ort? Eller är ni kanske
de som har bjudit hem släkt och vänner från annan ort?
Många kanske inte har några planer alls förutom att vara hemma och ha en lite längre
helg än vanligt? Eller så kanske ni tillhör kategorin där arbetsveckan
sträcker sig över helgen.

Jag tillhör de av oss som stannar hemma utan större planer än att ha en lite längre ledig helg.
Tanken var förvisso att åka till stugan, men efter att ha konsulterat yr.no ströks den planen.
Ett bra beslut känner jag. Å andra sidan, skulle jag ändra mig är stugan endast 20 minuter bort.

Som jag berättat om tidigare är högtider inget jag egentligen är speciellt intresserad av.
Redan i de sena tonåren var jag på det klara med den saken.
Innan jag faktiskt kom fram till att högtider inte riktigt var min grej stressade de
mig en hel del.
(Jag slutade för övrigt både jul- och påskpynta direkt jag flyttade hemifrån. Men visst,
jag har givetvis gjort undantag från det när jag haft partner som tyckt om jul/påskpynt.)
Vidare, det här med att äta mat tillsammans i sällskap flera dagar i rad får mig att inte
riktigt trivas. Det blir lite för mycket av det goda.
Högtider i mindre skala är däremot väldigt trevligt. Jag gillar att umgås med både släkt och
vänner på ett avskalat sätt. Där saker och ting inte är så upphaussat.
Jag får prestationsångest över att förväntas vara ”glad och trevlig”.
Däremot gillar jag andras firar-bilder på FB och Instagram.
Fint pyntat, godis och mat vackert arrangerat, glada ansikten, helt enkelt bilder på
människor som verkar trivas. Sådant gör mig glad.
Men absolut, visst ska jag umgås en del i helgen också. Helgen är lång så både umgänge
och vila kommer att hinnas med.



Låt oss alla ha en härlig långfredagskväll oavsett om vi befinner oss på jobbet eller just
nu får stryk av kusinerna i Monopol!

Ingen andedräkt för den vekhjärtade.

Det finns vissa saker som alltid funkar när en dag inte riktig flyter.
En av dem är vitlöksbröd. Ihop med ett stort glas Cola Zero proppat med is.
Det får vilken pissig dag som helst att kännas mindre pissig. Så även denna – exakt nu.

Jag är nyligen hemkommen från aftonens Filmstudiofilm, vilken jag är glad över att
jag ålade mig iväg på. Den levererade sannerligen.
Fäktaren, vilken var Finlands Oscarskandidat 2016.

Jag tyckte den var fantastiskt bra, jag gav den betyget 5 av 5.

Nu vitlöksbröd och ”Mr robot”, sedan sova.

Enade.

I helgen blev vi alla Stockholmare.
Från norr till söder. Från inom vårt lands gränser till utanför.
Det är svårt att ta in och greppa det våldsamma vansinne som inträffade i fredags.
Nyhetssändningarna har följts hela helgen.

Som många av oss har jag vänner i Stockholm och givetvis undrade jag genast
hur det gått för dem.
Det var en lättnad när FB-sidan där människor kunde checka in som ”okej” dök upp i mitt flöde.
Jag följde den tills jag sett att de mina var okej. Tack och lov.

De senaste dagarna läser jag om gripanden. Bra.
Däremot låter jag bli att läsa spekulationer. I mitt FB-flöde dyker det upp inlägg
och länkar där många har åsikter och där många vet. Eller så är det bara spekulationer i största allmänhet.
Jag låter bli att läsa de trådarna, kommentarerna som följer.
Jag funkar väldigt dåligt ihop med sådant.
Tack och lov fylls mitt flöde också med hyllningar till polisen för deras fantastiska
arbete, agerande och närvaro.
Jag läser också hur man hyllar sjukhusens personal, hur beredskapen fungerat.
Sådant ger hopp, och därför läser jag det.
Jag vill inte känna känslan av hopplöshet här. Som om den vänliga världen vore över.

Mest glad (och stolt) blir jag när jag läser om hur Stockholmarna gick ihop och blev till ett.
Styrkan av varandra. Värmen. Beslutsamheten.
Manifestationen på Sergels torg måste ha varit fantastisk att närvara vid.
Vilket värdigt sätt att hedra offren på.
Och vilket fantastiskt sätt att fira livet på.

Men självklart, situationen är verkligen inte bra.
Jag tänker att de dåd vi kunnat följa bara de senaste åren är vad framtiden kommer att innehålla.
Det gör mig oroad. Bekymrad.
Norrland och Skellefteå känns fantastiskt tryggt givetvis. Och jag lär förmodligen inte känna
någon rädsla för en enda sekund när jag i augusti spenderar tid i Stockholm.
Det är snarare en mer övergripande oro och känsla av hopplöshet som drar in när jag läser om
dåd där målet är att döda civila. Att döda sådana som du och jag.
Där skapande av rädsla för att begränsa vårt sätt att leva är målet.
Det är inte den värld som är min, det är inte det liv som är vårt.
Och i helgen blev vi alla Stockholmare just för att någon attackerade vårt sätt att leva på.
Det är sannerligen fruktansvärt.
Än en gång är jag stolt över att vara svensk, vi är varma och vänliga.
Och vi står enade.

I övrigt är det en grå och regnig måndag.
(Jag vet, övergången från stycket här ovan är svår att göra bra, jag ber om ursäkt för klumpigheten.)
En mindre bra dag redan från att väckarklockan ringde i morse.
Jag har en sådan där dag. Ni vet de där dagarna som är ostämda, osynkade,
raspande och bara allmänt ur fas.
Tack och lov hade jag redan igår vidtagit åtgärder för att måndagen skulle
bli en bra sådan genom att kolla med Patrik om han ville luncha med mig.
Vilket var tur, för jag hade ingen aning om hur pissig dagen skulle bli igår när
jag sms:ade honom. Hur välbehövligt sällskap över lunch skulle vara.
Här ser ni för övrigt vår konversation. Eller kan man ens kalla det konversation?
Han är lustig att sms:a med, han är nämligen aldrig mer prater textvägen än såhär.

Strösslande av ord är uppenbarligen mer min grej än hans.

En afton ihop med serien ”Mr robot” (den är verkligen bra, ser ni den?) är precis vad orken räcker till.
Middag, dusch, serie, sova. I exakt den ordningen med början nu.
Så hoppas vi på en bättre dag i morgon.

Somliga går (inte längre) med trasiga skor.

Hörrni, i afton har jag klivit ut ur min bekvämlighetszon och gjort en förändring.
Jag har nämligen gjort mig av med mina absoluta favoritskor.
Låt mig upprepa mig själv; Mina. Absoluta. Favoritskor.
De hade helt enkelt gjort sitt. (För rätt många år sedan om jag ska vara uppriktig.)
Mina löparskor som hängt med i vått och torrt, som gjort hundratals mil är numera inte kvar.
Det känns väldigt märkligt, men jag var redo. (Eller så dyker jag i soptunnan i morgon.)

En kvalificerad gissning skulle säga att de var en sisådär 14 år gamla.
Ja ni läste helt rätt. Fjorton år. Och det är nu ni börjar förstå det enorma med att ha gjort sig av med dem, eller hur?
(Eller så undrar ni kanske hellre hur fasen de hållit alla dessa år… )
De skulle faktiskt kunna vara ännu äldre… tid är ibland ett knepigt begrepp.
Jag minns hur det gick till när jag köpte dem. Jag provade skor under en halvtimme
med hjälp av löpband och kunnig personal då killen tog fram dem; prova vad du tycker om de här.
Och där var jag såld.
Sedan ett par år var Saucony det märke jag föredrog på den tiden, men dessa var Asics.
Och passade mig perfekt från första steget.
De gick på en sisådär 1500 kronor vilket jag tyckte var rätt dyrt. (Numera
är det ett okej pris när man köper en bra sko.)
Helt plötsligt fanns inga alternativ. Priset blev en icke-fråga.
Det var de skorna eller inga.

Det var alltså hundra år sedan de blev mina och först idag gjorde jag mig av med dem.
De borde givetvis ha varit slängda för flera år sedan, men jag har bara inte kunnat
skilja mig från dem.
Jag har ägt massvis med sköna skor de här fjorton åren sedan jag köpte dem.
Men aldrig några som passat mig så bra. De är utan tvekan de mest sköna skor jag någonsin gått i.
Jag gillar promenader på olika underlag. Asfalt såväl som terräng.
Jag har av någon anledning alltid föredragit löparskor trots att jag i första
hand använt dem för promenader.
I terräng funkade de bra tack vare hög stabilitet, men det var på asfalt de varit gudomliga.
Dämpningen gjorde det hårda underlaget fantastiskt roligt att promenera på.

Men skor som används tar slut.
Så även dessa, för flera år sedan.
Men jag har liksom inte förmått mig att göra mig av med dem. Förrän i afton.
De höll knappt ihop. Hål överallt och nedsliten sula. Med en insida som även den
var full med nötta hål. Förutom alla dessa förträffligheter luktade de även kadaver.
Jag såg förmodligen mer än lovligt skabbig ut när jag hade dem på mig.
Men jag tyckte att prestandan uppvägde.
Meeen ska jag vara uppriktig hade prestandan heller inte varit sitt forna jag på länge.
(Fast jag givetvis vägrade medge det… hell no, de var i toppskick ända tills
jag nyss kastade dem.)

Det kommer att kännas väldigt märkligt att inte dra på sig dem i morgon bitti.
Motvilligt inser jag att det är dags för skorna ur familjerna Reebok och Salomon att
få kliva in på ett helt nytt sätt.
Blir man någonsin redo för sådant här? Nåväl, de andra skorna är sköna de med,
det gäller bara att släppa att jag just sagt hej då till de skönaste skorna i världen.
(Som i ärlighetens namn mest levt på gamla meriter de senaste massor av åren, but still!)

Ljuset på fotot gör att det verkligen inte syns hur otroligt skabbiga de egentligen var.
Bye, bye, ni har sannerligen levererat. (Herregud vad har jag gjort?!)


Välkomna! (Sopdykning kan mycket väl stå på schemat efter morgonrundan.)

Trevlig torsdagskväll på oss alla!

Jobbar du här eller?

Jag har en… egenhet… som jag ägnat mig åt så länge jag kan minnas.
Jag gissar att det började med något så enkelt som att jag tyckte om resultatet.
Att det blev mer trivsamt för den som kom efter.
Eller så var det bara så enkelt att jag föredrog det så själv.

Jag pratar givetvis om att städa offentliga toaletter, det förstod ni direkt, right?
Jag kan helt enkelt inte låta bli. Det sker per automatik.
Det handlar om toaletter man som gäst eller kund får använda.
Exempelvis ställen som Ica Maxi, Stadsbiblioteket, Tatung, lasarettet, Ainas
eller Biostaden.
(Vänners och bekantas toaletter försöker jag låta bli. Allt annat skulle kunna
genera ägaren till hemmet eller uppfattas som respektlöst. ;) )

Städa är förvisso en hyfsad överdrift, det handlar mer om att jag
snyggar till, plockar upp.
Jag kan helt enkelt inte låta bli att ta upp papper som ligger utanför
papperskorgen eller torka av handfatet som är nedsölat med vatten eller tvål.
Eller bara trycka ned pappershanddukarna i papperskorgen så de inte riskerar
att svämma över.
Det tar en sisådär 5 sekunder och resultatet gör mig glad.
Jag blir löjligt tillfreds faktiskt, borde jag förresten söka hjälp för det här?
Det blir genast så mycket finare, helhetsintrycket går från sjabbigt till fräscht.
Jag gillar det själv, men framför allt tänker jag att personen efter mig
borde gilla att mötas av en ren och fräsch toalett.
(Haha, jag utgår uppenbarligen helt ogenerat ifrån att alla tänker som jag gällande
hur vi uppskattar våra offentliga toaletter. Det skulle faktiskt kunna vara
en total felbedömning från min sida.)

Men som gällande allting annat finns det givetvis undantag även här.
Vi snackar lämnade bajsränder. Iiiihhh!
Det är bara så äckligt, vad är det för fel på folk?
Å andra sidan, är det en bajsrand i toaletten och jag vet att någon
väntar på sin tur utanför tar jag betydligt hellre bort bajset än låter denne
tro att det var jag som nonchalant lämnat randen. Blääääh!

Men i övrigt, Degerman till er tjänst!
Och ja, det kan ha hänt att folk haft kul åt mig just för det här. Hehe, nåväl.


Aaahhh, som balsam för min själ. :)
(En av toaletterna på NUS för en månad sedan.)

Låt oss alla ha en finfin onsdagsafton!

Bästa tiden på månaden.

God kväll!
Härliga tider, jag vaknade före väckaren i morse fastän jag då bara sovit två timmar.
Jag vaknade med samma känsla av absolut och omedelbar energi, precis som igår.
Vilket gjorde att jag lämnade en sovande Alice hemma och gav mig ut på en runda.
Under den blev det övertydligt att jag definitivt befinner mig i ägglossningstider.
På min väg var jag nämligen tvungen att skärpa mig för att inte skratta högt.
Strax före sjutiden på morgonen är det en del folk i rörelse och jag skulle
skrattandes riskera att verka vansinnig, så jag höll givetvis igen.
Men herregud så skönt det hade varit att bara släppa allt fritt och låta det forsa.

Hög på livet är exakt vad jag blir när jag ägglossning.
Ni som hängt med ett tag här inne vet att jag med jämna mellanrum pratar om det här.
Jag blir överrumplad över hur enorm påverkan den har på mig trots att det
kändes likadant förra månaden samt månaden före den.
Det är förmodligen för att kontrasten mot förr är enorm.
Den här perioden har sannerligen inte alltid varit härlig.
Tvärtom. För bara några få år sedan hade jag allvarliga problem med den.
Den knäckte mig lika effektivt som den nu istället lyfter.
Jag fick medicinsk hjälp, vilket gjorde underverk.
(Här hittar ni ett inlägg om just den saken.)

I vilket fall, rent fortplantningsmässigt är det givetvis ingen slump att
kroppen och känslorna reagerar så här just vid ägglossning.
Det är nämligen inte bara aptiten på livet i största allmänhet som blir
väldigt hög, lusten till sex blir nämligen enorm. (För mig.)

Tidsmässigt handlar det om ett spann på en sisådär 4-6 dagar där hela jag hamnar i brand
och fullkomligt går upp i den underbara känslan av att ha all energi i världen.
I det här läget är jag alltså berusad av livet självt.
Känslorna som är höga över hela registret kan givetvis göra mig lika vansinnigt
rasande som djupt ledsen. Rent teoretiskt är det så, men jag har tur och
verkar som regel hålla mig på den sida där allt känns som en fantastisk karusell.
Vilket gör att det går bra att hantera även om den där avgrundsdjupa ledsamheten
skulle rulla in.
Jag har lärt mig att inte agera på varken de våldsamt arga eller de mörka ledsamma
känslorna, det handlar om ägglossningstider, då är det vettigt att att inte agera alls.

Jag känner mig bara så otroligt glad nu. Som om livet vore en absolut fullträff.
Glad som om jag nästan tappat förståndet.
Det finns inga bekymmer, i det här läget är jag en fantastisk problemlösare.
Och då jag har så mycket energi blir väldigt mycket gjort de här dagarna,
arbetsmässigt såväl som på hemmafronten.
Hemma är det nu jag städar, röjer undan surdegar till högar som blivit liggandes, tar
tag i samtal att ringa, mejlar sådant som behöver mejlas om, ja ni fattar.
Effektiviteten är hög.

Men framför allt blir jag underbart känslig.
Jag tycker så mycket om den här känsligheten. Det är som jag förstår samband på ett
helt annat sätt just de här dagarna. Som om jag kan ta in andra människor mer än annars.
Jag blir fulll av kraft och energi. Som om kroppen och sinnet orkar precis allt.
Det finns liksom ingen stopp i det här läget, som om själva bromsen saknas helt.
Det är inte konstigt att jag blir trött efter de här dagarna, jag tömmer precis alla
reserver nu.
Speciellt då jag som regel sover betydligt mindre än i vanliga fall.
Men jag skulle inte byta det mot något i världen, det här är den bästa
perioden på hela månaden.
Jag känner mig som mig själv på precis alla plan.

Känslan av det så våldsamt levande och skrattande handlar på många sätt om drivet
kroppen försatts i. Den lika brinnande som självlysande känslan.
Och jag börjar från ingenstans intressera mig för män i min omgivning.
Vilket jag inte gör på det här sättet alls resten av månaden.
Jag ser de underbara ådrorna på deras armar, sättet de går på, kroppshållningen i
allmänhet, och jag hör det vackra med deras röster.
Och den underbara svaga doften av aftershave.
Jag låter mina egna ögon helt plötsligt vila i andras. Vilket jag sällan gör annars,
jag tittar som regel ner när jag möter män.
Men under den här perioden förändras det, jag vänder fortfarande ner blicken mot marken,
men jag håller kvar den en kort sekund alldeles innan.
Men framför allt vill jag ha sex i det här läget. Massor och massor med sex.

Jag har det dock inte, jag gillar inte tanken på att vara med någon jag inte är
tillsammans med. Men under den här perioden slår tanken mig gång på gång.
Att jag skulle gilla att vara med någon, att det inte spelar någon roll om han är
min partner eller inte.
Min bakgrund komplicerar däremot till saker en del, vilket gör att jag
vet bättre än att fullfölja.

Jag har inte hittat något vettigt sätt att få utlopp för det här drivet.
… förutom på det uppenbara sättet alltså.
Det blir en slags njutbar plåga istället. Kroppen i brand, mina känslor
i våldsamt högt läge. Inte undra på att det känns som om jag skimrar.

Jag blir alldeles kramig under de här dagarna, nästan närhetssökande.
Vilket är lite halvskumt eftersom jag håller sådant för mig själv annars,
eller åtminstone till väldigt få personer. Jag tycker om beröring och närhet
väldigt mycket i vanliga fall, men jag är samtidigt väldigt reserverad.
Det är mycket komplicerat det här, och då handlar det inte ens om sexuell beröring
på något vis.
Just den sexuella beröringen är på många sätt ett helt eget ämne. Vem vet,
kanske blir det ett inlägg om det en helt annan kväll.
Det här inlägget handlar mer om hur jag handskas med den jag blir i dessa ägglossningstider.

Jag skrev för några år sedan ett inlägg om det här med närhet.
När jag läste igenom det nu insåg jag att det är alltför träffsäkert för att
skriva ett nytt i samma ämne.
De ord jag använde mig av då förklarar lika bra idag.
Jag står på många sätt vid samma punkt angående det här med närheten som jag
tycker så mycket om, som är fan så komplicerad.
Därför lägger jag ut det tidigare skrivna inlägget.
Det är viktigt just för att det i viss mån förklarar hur något så enkelt som beröring kan
bli så komplicerat. I alla fall för mig
____________________________________________________________________________________

Beröring? Nej! … fast ja.
Jag tycker inte om att bli rörd. Hörde jag mig själv säga i torsdags.
Inför folket i Projekt Ö.
De känner till min bakgrund, och jag hade just berättat en episod från den.

Jag sa orden för att jag menar dem.
Och samtidigt menar jag dem inte.

För i själva verket tycker jag väldigt mycket om beröring.
Den fysiska.
Om att bli rörd, om att röra andra.
L sa att priset har varit lite för högt för att det ska kännas bekvämt.
Vilket nog är sant.

Att bli rörd av någon är inte alltid en bra sak.
För vill man inte bli rörd, då är det en väldigt dålig sak.
Och jag med min gränssättningsproblematik får genast problem när någon
rör mig på ett sätt jag inte vill.

Sunda människor skulle backa ur rent fysiskt, eller verbalt säga nej.
Jag gör inget.
Jag gör faktiskt tvärtemot.
Jag ler.
JAG LER!
Ju mer pressad desto bredare leende.
Förr, som barn var det mitt sätt förhålla mig till sådant på.
Nu, som vuxen inser jag att det inte fungerar. Alls.

Det kommer ett inlägg om det leendet så småningom.

Men den varma beröringen, av människor jag tycker om och litar på,
den är fantastisk.
Jag känner mig så enormt sedd när jag blir rörd.
Och hur fantastiskt är inte det?
Det spelar egentligen ingen roll om beröringen är platonisk eller från någon som
är älskande med mig.
Jag tycker om den oavsett.

Eller vänta, den platoniska beröringen tycker jag bättre om.
Haha, betydligt bättre till och med, vem försöker jag lura?
För med den riskerar jag ingenting. Den är trygg.
Beröring från vänner.
Det kan vara allt från en kram när vi möts, till en hand över mitt ryggslut,
en hand på min axel, eller en mjuk puff i sidan när vi passerar varandra.
Jag känner den.
Värmen efter beröringen kan sitta i länge.

Beröring är bland det bästa jag vet.

Och likafullt säger jag inför Projekt Ö att jag inte tycker om att bli rörd.
Det jag egentligen menar är att jag tar det säkra före det osäkra.
Det är enklast så.
Om jag helt enkelt utesluter den ur mitt liv kommer ingen skit ur den.
Det kommer inte heller att göra ont på något sätt.
Och samtidigt mår jag så bra av beröring att jag vill ha betydligt mer
av den i mitt liv.
Det blir motsägelsefullt. Och komplicerat.
Just för att jag inte kan sätta gränser.
Hade jag fixat det på ett bättre sätt än jag kan idag skulle det här vara
ett mindre dilemma.
Jag är på väg dit, det vet jag, men tja, än är jag inte riktigt framme
där jag vill vara.

Oftast bli det beröring från andra tjejen jag söker mig till.
Den är mycket trygg.
Just för att tjejer litar jag på mer än jag någonsin skulle lita på en kille.
Och för att beröringen till tjejer är platonisk.
Det finns inget som kan övergå till en farlig eller obehaglig situation.

Jag har heller inga kompisar av manligt kön.
Eller jo, jag har ju faktiskt börja tänka om på den punkten.
Så numera stoltsera jag med hela 2 kompisar av manligt kön.
Patrik, min goda vän sedan tonåren, samt Danne.
Danne har visat sig kunna flyga in under min radar på ett sätt som
jag tycker mycket om.
Det vill säga, jag känner mig bekväm med honom, så till den milda grad att
jag kan sitta kloss mot honom när vi knarkar musik på Spotify.

Det kan tänka sig att jag kommer att välja att titulera andra killar
i min omgivning som kompisar också.

Vem vet vart all denna förändringar leder mig? :)
_____________________________________________________________________________________

Nu har jag skrivit av mig om perioden i månaden jag alltså befinner mig i.
Det är så enkelt, samtidigt som det blir så motsägelsefullt.
Det är på många sätt den mest underbara delen på hela månaden.
Jag hanterar genom att medvetet inte agera. Istället går jag längre promenader,
jag är vaken betydligt fler timmar på dygnet, jag knarkar musik.
Jag skrattar och jag gråter samtidigt som jag älskar livet.
Och jag söker närhet hos de människor jag redan är trygg med.
Det får för nu lindra det det brinnande inom mig.
Det räcker en bit, i alla fall tillräckligt för att jag inte ska
börja göra destruktiva saker.
(Men visst, jag skulle hellre vilja dricka mig rejält berusad, lyssna på mängder av bra
musik och ligga massor.)
Nåväl.

Nu mina vänner önskar jag oss alla en god natt!

”Tomorrow will take us away far from home…”

I kväll var planen att göra en tidig kväll. Ni vet sänggående kanske redan en timme
innan man i vanliga fall går och lägger sig. Bara för att man kan, och bara för att det
är skönt att liksom sova en timme längre trots att väckaren kommer att ringa precis
samma tid som andra vardagsmornar.
Det tidiga sänggåendet blev det dock inget av, då hade jag sovit redan vid 22-tiden.
Vilket jag inte är ens i närheten att göra fastän klockan strax blir 02.30.
Nåväl.

Aftonen har spenderat på Casa Hawk med säsongsavslutningen av ”The walking dead”.
Vi avverkade även sista avsnittet av serien ”Innan vi dör”.
Båda levererade, rejält.
Vilket resulterade i den där tomma känslan som alltid följer ett säsongsuppehåll eller
ett serieavslut.
Oundvikligt, men bara att tugga i sig som serieälskare.

Väl hemma var planen alltså att gå och lägga mig tidigt.
Nu blev det uppenbarligen inte så. I det här läget vet jag inte om det bara blir
sen natt eller hinner bli tidig morgon innan jag går och lägger mig.
Jag har ägglossning och då händer de här vakna dygnen oftare än under andra
delar av månaden.
Nivån av energi är i natt fortfarande så hög att det inte spelar någon roll att jag
tagit större dos sömnmedicin än vanligt.
Det är enklast att bara gilla läget och göra det bästa av det.
Vilket innefattar musik.
Samt hoppas att samma energi ska hålla mig vaken och pigg i morgon under dagen.
Då spelar det nämligen inte lika stor roll om nattens sovande timmar blir i underkant.
Oavsett tid för sänggående ringer väckaren likafullt sin vanliga vardagstid, 06.45.

Förmodligen sitter jag och skriver ett tag till, så rimligtvis kommer ni att
mötas av ett inlägg i morgon som handlar om den typen av månadsstyrd energi.
Det finns mycket att berätta och tycka om kring den.

Själv kommer jag att spendera de närmaste timmarna med musik.
Energin som varit så hög under dagen är fortfarande hög, däremot ändrar den karaktär
när kvällen kommer. Istället för glad och högtempad blir den allvarlig och eftertänksam.
Även sentimental, till viss del.
Och att lyssna på helvetes bra musik (och kanske även gråta en del) är precis vad
jag i det läget ägnar mig åt. En natt som denna.
Inte för att jag är ledsen, tvärtom, jag är på väldigt bra humör. Jag ligger bara
högt till i känsloregistret och då vakenheten håller i sig på natt-timmarna
blir den alltid sentimental. Vilket ofrånkomligt leder till en önskan om att
lyssna på musik. Musik som av olika anledningar och på olika sätt rör vid
strängar i ett helt plötsligt nästan outtömligt känsloregister.
Hahaha, ja ni hör ju själva hur jag låter här.
Och jag njuter hejdlöst av alla känslor som sköljer över mig när jag lyssnar på
all den underbara musiken.

En låt som i den här sinnesstämningen går på repeat är Blind Guardians ”The bard´s song”.
Den har precis allt jag önskar mig i det här läget.
Jag är sedan första gången jag hörde Blind Guardian helt såld på Hansi Kürsch
helt omisskännliga röst och ovanliga sätt att sjunga på.
(Att de blandar in instrument, melodier, körer och takter från förr gör
dem rejält intressanta för mig som gillar renässansens musik en hel del, trots att
deras typ av metal inte riktigt är min genre.)
Ovanstående fenomenala blandning kommer fram extra tydligt i deras mer lågtempo-låtar,
vilket gör att det är precis en av dessa som just nu går på repeat i mina lurar.
Den här låten har varit speciell för mig ända sedan jag hörde den för första gången
för många år sedan.
Och just i den här delen av min månad blir den en drog för mig.
Den blir smärtfylld, njutningsfull och jag blir ett med den.
Lurarna på mina vänner, vi vill höra den här med bästa tänkbara ljud.
Blind Guardian ”The bard´s song”.

Känslosam Degerman signar ut.