Födelsedags-fullträff.

God dag mina vänner!
Lördag. Lite gråmulen, blåsig, delvis regnig och inte speciellt varm, men lördag likafullt vilket alltid gillas.
Dagen kommer till stor del att spenderas i stugan.

Igår firade Erika och jag min födelsedag.
Valet av både fika och lunch säger mig att min vän känner sin vän väldigt väl. :D

500 gram ren njutning! (Som jag glatt mumsar vidare på idag.)


Till lunch serverades en variant av en av mina absoluta favoriträtter.

Tack för firandet Erika, verkligen finemang(e)! Du kan det där med feelgood!
(Här hittar ni receptet på lunchen från igår.)

Till detta såg vi rysare.
Vilket vi av någon anledning inte lyckas sluta med fast vi som regel undrar varför vi utsätter oss för det hela.
Jag gissar att vi helt enkelt gillar att bli rejält jäkla skrämda där vi sitter trygga i soffan!
Bioaktuella ”Annabelle creation” var tänkt att ses på bio, men vi strök faktiskt den planen.
Vi är förvisso modiga som få, men insåg att den nog bör avnjutas från ovan nämnda soffa istället.
”Det” kommer vi däremot att se på bio, vi är övertygade om att vi fixar det.
I alla fall än så länge, när den inte haft premiär än. :D

För er som känner er extra modiga såhär en grå lördag kan jag rekommendera att se både trailern till ”Annabelle creation” och ”Det”.
… på egen risk, gulp!

Jag avslutar med något mindre rysligt, nämligen en bild på kompisarna Emil och Alice där de softade i soffan igår afton.
Det har mer eller mindre blivit så att där den ena befinner sig hittar man även den andre.

Låt oss alla ha en finfin lördag!

Ja må hon leva!

God eftermiddag mina vänner!
Hur har ni det en söndag som denna?
Min är en förträfflig sådan. Jag har ägnat den åt en lång promenad med Alice vilket var lika välbehövligt som härligt.

Igår var för övrigt min födelsedag, vilken spenderades tillsammans med familjen i stugan.
Fast redan 8.30 var jag bjuden på frukost hos Vickan, Mark och Emil.
Jag möttes av en frukost som definitivt kvalade in som bästa tänkbara hotellfrukost!
Jag insåg att Vickan faktiskt klockat in precis allt jag äter när jag är på hotell.
(Och när jag nu tänker om det minns jag att vi pratade om det för ett tag sedan.
Då tänkte jag inte på det eftersom det smälte in finfint i samtalet. Men såhär i efterhand inser jag sentimentalt att hon helt enkelt tog reda på vad jag tycker om att äta till frukost. Hon är fasen slipad må jag säga. För att inte tala om omtänksam! :) )

Vi fikade i lugn och ro utan någon brådska  överhuvudtaget.
Delar av frukostbordet.
(Tänk att hon lagt på minnet att jag gillar ägg, rökt kalkon, rökt skinka, keso, paprika och gurka. Och croissanter, som jag av någon anledning bara äter vid hotellfrukostar!)

Mätt jag rullade därifrån.
Någon lunch blev det inte tal om igår, kan jag berätta för er! :)

Hehe… jajamänsan!

I vår familj har vi som (inofficiell) tradition att den som fyller år får välja middag.
Vilket i mitt fall var givet, nämligen surströmming. Vad annars?
Alla i min familj gillar surströmming, vilket gjorde att valet enkelt gick hem.
För er som undrar hur Mark tacklar denna pärla kan jag berätta att han är en good sport och äter klämman precis enligt tradition.
(Att han som regel väljer att äta sista mackan endast med potatis och creme fraiche anser jag givetvis inte vara tecken på något alls. Eller hur?)

Efter den goda middagen bjöds vi på mammas frusna cheesecake som jag är väldigt förtjust i. Det var många år sedan jag åt den senast, och den var precis lika god som jag mindes den.
Vickan och Mark hade dessutom som överraskning bakat en chokladbolls-kladdkaka!
Och det måste jag säga mina vänner, den smaken måste ha en touch av himmelriket!
(Chokladälskare här inne på bloggen gör mycket klokt i att följa denna länk. :) )

Efter den middagen med efterföljande efterrätter var matkoman skrämmande nära
Puh!

Mums!
Efter lite vilande var jag dock på banan igen. :)
Emil och Vickan.

Mark.

Mamma och pappa.

Vi körde en del riktigt kul quiz och hade det allmänt lugnt och skönt i stugan hela gårkvällen.
Ett väldigt trevligt sätt att fira sin födelsedag på må jag säga.
Mamma, Vickan och Mark hade verkligen gjort ett toppenjobb med att skapa födelsedagstrivsel som alltså började redan till frukosten!
Tusen tack!

Låt oss alla ha en finfin söndag!

När borta är bäst.

Senast vi hördes var jag under pågående söderöver-semester med
tillhörande hårdrockfestivalande.

Jag är sedan ett bra tag tillbaka i mina egna hemtrakter och sitter på  ett gäng nya mycket trevliga minnen.
Patrik och jag gjorde samma sväng för två år sedan och nu var det alltså dags igen.
Ruskigt så smidigt det är nu när Norwegian kommit till Skellefteå och pressar priserna.
Att flyga till Stockholm tur och retur (förvisso endast med handbagage) gick alltså på 398 kronor per person. Det är ett riktigt jäkla bra pris.
I vilket fall, väl i Stockholm tågade vi vidare mot Norrköping där Anette och Kristian hämtade oss.
Sedan bar det av till deras stuga.
Väl framme ramlade liksom lugnet över mig.


Den vackra tomten, lummig och mysig.

Torsdagen ägnade vi åt att bli bjudna på grillat samt peppa som satan inför festivalen som började på fredagen.
Vi kollade upp vilka band som var och en vill se och planerade utifrån det.
Anette och Kristian hade gjort det synnerligen enkelt för Patrik och mig genom att handla allt tänkbart bra att ha med på festival såväl som för ett härligt stughäng, så vi behövde mer eller mindre bara hänga med. :D

Fredagen kom och det var dags att dra iväg.
Corroded var de jag såg fram emot hyfsat tidigt på aftonen.
När de började spela hände något som ibland händer när man ser en grupp man inte egentligen har så mycket åsikter om.
En del grupper är nämligen så otroligt mycket mer än vad som framkommer på
radio/skiva/whatever. De gör sig helt enkelt bäst live.
Och redan efter första låten stod det klart att Corroded är ett sådant band.
De knäckte ben på bästa sätt. Hårda på skiva, betydligt hårdare live.
Er Cicci var helt plötsligt ett fan!
”6 ft of anger” var synnerligen njutbar.
En av helgens klart bättre akter.


Samtidigt som vi andra såg Corroded köade Patrik för att försäkra sig om absolut bästa plats framför sina favoriter Amaranthe.

Jag hade också sett fram emot ”Love walked in” och ”Low life in high places” med gruppen Thunder.
Jag visste väldigt lite om dem förutom just de låtarna. Glatt överraskad jag tyckte verkligen att de levererade. Sångaren sjöng fantastiskt bra. Det det lät minst lika bra som på skiva, vilket är jäkligt bra såhär nästan 30 år senare. Hans röst var grym!
Hela konserten gav en väldigt bra känsla i kroppen.

Annars var det vår svenske gitarrgud Yngwie Malmsteen jag mest sett fram emot
gällande fredagen.
Han var min idol under många år i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Skivorna Marching out (hans absolut bästa skiva enligt mig), Trilogy och Odyssey gick varma i mitt flickrum på Vallgatan.
(Vi började dock gå skilda vägar redan vid Odyssey. Jag gillade den absolut, men jag var inte riktigt så förtjust i den slätstrukna utveckling som följde i och med den skivan.
Skivorna innan hade ett betydligt mer opolerat och rått ljud.)
Jag är glad över att äntligen ha fått chansen att se honom live. Det har på många sätt varit ett måste och en självklarhet att göra någon gång.
Jag har läst många intervjuer med honom under årens lopp och sett en del konserter på Youtube. Jag har läst både hans biografi (hjältesaga?) ”Relentless” och som snudd på motpol, Anders Tengners bok ”Såsom i himmelen, så ock på jorden” vilken bygger på intervjuer med människor som på olika sätt haft relationer och samarbeten med Yngwie.
Samt Anders Johanssons biografi ”Trumslagarpojken” givetvis, vilken i mångt och mycket givetvis handlar om åren med Yngwie just för att han spelade trummor med honom under en lång tid.
Så bilden av en person med alldeles för stort ego och bristande respekt för andra i kombination med en helt unik talang och en målmedvetenhet utan dess like har trätt fram.
Och där stod han nu, i det närmaste i ensamt majestät.
Han hade givetvis andra musiker med sig, men det var ingen tvekan om vem
som var kung.
Vilket, trots allt jag läst och sett om honom, likafullt gjorde mig besviken på något vis.
Jag saknade helt samspelet på scenen man som publik annars njuter av.
Det handlade aldrig om något sådant, tvärtom.
Det fanns så många låtar jag hellre hört än det han faktiskt levererade.
Men absolut, inledande ”Rising force” och senare ”Far beyond the sun” fick håret att resa sig över hela kroppen rakt av.
Samt när han körde ”Trilogy suite op:5″.( Den påminner mig alltid om Ante, en kompis jag hade under gymnasietiden och åren efter, som redan då var ruskigt bra på gitarr, och han spelade ofta just inledningen på den låten.)


Här har vi honom, the one and only Yngwie Malmsteen.
Det kändes på något vis nästan overkligt att se honom livs levande framför mig.
Nu har jag sett honom, och väldigt nöjd är jag med det!
(För den som vill läsa mer om Yngwies spelningen finns Rocknytts recension, vilken enligt mig är klockren.)

Vädret var hyfsat på fredagen, långkalsonger och extra tröjor behövdes definitivt men vi slapp regn i stort sett. Någon skur visst, men inget som inte en regnponcho kunde råda bot på.
Väldigt nöjd gick i säng den fredagsnatten.


Anette.
Lugnet innan vi skulle dra iväg på lördagen.

Patrik.

Anette, Patrik och jag, med Kristian skymtandes bakom oss.
(Han är givetvis med hela tiden men bara inte så förtjust i att vara med på bild.)

Så var det lördag, festivaldagen som hade mitt fulla intresse i form av Blind Guardian och Sonata Arctica.
Första bandet vi ville se var dock Pretty Maids. ”Kingmaker” är den låt med dem jag bara älskar (helvete så bra den versen är), som jag hade turen att hinna med om än avnjuten från kön in på festivalområdet.
Väl på plats hörde jag min andra favorit med dem, nämligen ”Future world”.
Ujuj, väldigt bra må jag säga!

Sedan började min väntan. På Blind Guardian.
Och regnet var ett faktum.
Inte något litet trivsamt strilande utan ösregn långa perioder.
I bästa fall var det nästan uppehåll.
(Det är märkligt hur man upplever duggregn som tacksamt uppehåll.)
Men ösregn må vara hänt när man väntar på en grupp man gärna vill se.
Och längst fram hade jag tänkt stå, rakt framför scenen.
Vilket jag även gjorde. Köade länge vilket var klart värt det.
Jag kunde inte haft bättre plats.
Tyvärr stryker ljudet med en del när man står längst fram, men det är sådant man helt enkelt får ta.
Jag brukar egentligen undvika att stå längst fram.
Just för att ljudet alltså är sämre, men framför allt för att fansen som står där brukar vara die hard sådan och det brukar kunna gå hyfsat våldsamt till när idoler dyrkas.
Vilket givetvis hör till, inga konstigheter där,  man är beredd på det om man väljer att stå
längst fram.
Så av de anledningarna brukar jag stå en bit bak.
Nu stod jag längst fram med Patrik ett par folk bakom mig. Mellan oss stod en grupp på kanske 10-15 karlar som var rejält berusade och som definitivt var fans ut i fingerspetsarna.
Så visst blev jag hyfsat mörbultad, speciellt av de bakom mig och de till höger om mig,
men jag klarade mig från att bli skallad vilket givetvis uppskattades. :D
Tack och lov var de till vänster om mig av den mer lugna sorten.
Jag tog av mig min regnponcho när de kom in på scen. Haha, jajamän jag hade verkligen tänkt visa min uppskattning genom att ha deras nästan 20 år gamla tröja väl synlig.

Jag som aldrig någonsin har bandtischor eller liknande på mig hade festivalen till ära på mig en alltså nästan 20 år gammal tröja som jag fått av Patrik.
Hahaha, det är något så jäkla coolt att liksom ha på sig något som är på riktigt. Inte nyproducerat, utan från då det begav sig.

Konserten var grym!
Jag sjöng med i klassiker som ”Mirror mirror”, ”Vallhalla” och givetvis ”Bard´s song”.
(Fanns det någon på hela festivalområdet som inte sjöng med i ”Bard´s song”?!)
Jag njöt fullkomligt samtidigt som jag slogs med gänget runtomkring mig. Det gäller att hålla headbangande folk ifrån sig om möjligt.
Om man inte har lust att bli skallad alltså.
Jag var lyrisk när jag gick därifrån. Så otroligt värt att stå och köa för en perfekt plats!
Det fanns i stort sett inte en torr tråd på min kropp. Vilket det definitivt var värt.
Efter deras spelning bestämde Patrik och jag oss för att ringa efter skjuts.
Anette och Kristian hade åkt hem tidigare på grund av det ihållande regnet och nu kom de och hämtade oss.
Jag hade verkligen velat se Sonata Arctica, men det hade inneburit att vi måstat vänta i 3.5 timme i regnet genomblöta som vi redan var.
Beslutet att åka hem istället var enkelt.


Farmorfingrarna var ett faktum.
(Hade det inte varit så mörkt ute, alternativt att klipsk jag kommit på att använda blixt, hade ni kunnat se att våra fingrar mer antydde timslångt badande än festivalande.)

Så vi gav alltså upp tidigare än vi tänkt men var definitivt nöjda med det beslutet.
Jag var så blöt när vi kom hem att min bh gick vrida ur. Sådant går fint så länge man är hög på upplevelsen mitt i ett publikhav, men väntandes blir det väldigt kallt.
Det tog mina skor 2 dygn att torka, vilket de så småningom gjorde med hjälp av
ett torkskåp.
När Anette och Kristian hämtade oss hade de med sig filtar, torra sockar och skor.
Klockrent!
Vi satt länge den kvällen och pratade igenom alla band vi upplevt.
Det var sannerligen en jäkligt bra festival. Och vi gör absolut repris på den nästa år om det kommer bra band!

Söndagen myste vi på i stugan. Tog det lugnt i största allmänhet för att på eftermiddagen åka in till Stockholm.
Vi turistade en hel del både måndag och tisdag. Måndagen hade vi turen att ha Anette och Kristian med oss. Våra vägar skildes på tisdagen då de åkte mot Sundsvall och vi skulle hem till schtaaan.

Borta bra men hemma bäst stämmer givetvis, för det var väldigt skönt att komma hem.
Men snacka om att vi hade bra dagar borta!
Massor med härligt umgänge, suveränt god mat och liksom allt serverat!


Gissa om vi serverats massor med god mat!

Snacka om fantastiska vänner och snacka om att både Patrik och jag kände oss otroligt välkomna!
Jag kände mig definitivt som hemma!
Tack Anette och Kristian, för att jag fick njuta av ert sällskap, er fantastiska gästfrihet och er värme!
Och Patrik, tack för att du är lika grym som resesällskap som vän!

Nu vet ni hur min bortavecka varit.
Låt mig avsluta med en bild lånad från Blind Guardians Facebook:

Följ den fantastiskt fina gula pilen som jag lyckats fippla dit så ser ni er Degerman ståendes i orange (!) keps jävlart rakt framför scenen.
(Jag sa ju att jag hade bra plats! :D )

Bandet kommenterade spelningen såhär:
”What an unbelievable audience at the Skogsröjet Festival in Rejmyre.
Fuck the wind, Fuck the rain!! You are true vikings!!!
You have turned the storm into a shiny bright summer evening!!”

Låt oss alla ha en härlig fredagskväll!

Söderöver!

Sådär ja, då är Patrik och jag i söderns land efter att ha åkt både flyg och tåg. Vi kom fram redan igår eftermiddag.
För två år sedan gjorde vi precis samma sväng. Där första anhalt är Anettes och Kristians stuga och hårdockfestival, för att sedan bli klassiskt turistande i Stockholm.
Bakgrunden till den här festivalgrejen kom sig av att Anette och Kristian för några år sedan köpte en stuga som ligger någonstans mellan Norrköping och Katrineholm. (Om man inte är så petnoga på kartan.)
När de började utforska sina nya omgivningar insåg de (till allas förtjusning) att en av Sveriges bättre hårdrockfestivaler, Skogsröjet, ligger mycket nära deras stuga.
Sådana sammanträffanden bara måste man gilla!

Jag känner mig helt redo för en mysig och väldigt avslappnad vecka.
Det kommer att bli stughäng i väldigt vacker miljö samt två dagar av roligt festivalande med många grymma band. (Där Sonata Arctica, Blind Guardian, Yngwie Malmsteen och Saxon sticker ut lite extra enligt mig).
Sedan åker vi vidare till Stockholm där Anette och Kristian bor till vardags för lite klassiskt turistande.
Det ska bli jäkligt ku! 

Låt oss alla ha en finfin fredag! Min kommer att spenderas med mycket bra musik och roligt folk!


Det är inget alternativ.

Mycket med den här sommaren har varit härligt.
Men precis som för oss alla inträffar saker som inte är fullt lika bra, som man inte kan styra över och som man klarat sig fint utan.

För mig inträffade en sådan sak för några veckor sedan.
Skådeplatsen var stugan.
Min barndoms pedofil dök nämligen upp, i sällskap av andra, på vår tomt en eftermiddag.
Det är länge sedan jag blev så förvånad. För att inte tala om chockad.
Vilket gjorde att autopiloten kickade in rakt av.
Som den alltid gör när det är för sent för andra alternativ.
Jag blev på en sekund två personer. En som log mot gästerna, pratade några ord med dem samtidigt som mitt andra jag mitt i chocken höll järnkoll på honom utan att så mycket som ens titta åt hans håll.
Känslorna forsade genom kroppen och jag kom i efterhand inte ihåg ett enda ord jag sade till någon.

En minut av hälsande fixade jag sedan drog jag iväg Emil ett varv runt gräsmattan där han satt på sin leksakstraktor.
Jag behövde samla ihop de tusen bitar jag splittrats till.
Jag visste att jag inte skulle fixa den här situationen överhuvudtaget.
Emil fick gå till Vickan samtidigt som jag gick ned till stranden där Alice och hennes bästa vän Max lekte. Jag pratade med Max matte för att få tid att samla mig.
Vi stod på stranden 5-10 minuter innan jag kunde gå tillbaka till de andra, tacka för mig och ursäkta mig med jobb.
Det var det enda min hjärna levererade i sitt förlamade tillstånd, vilket jag var fullkomligt okej med.

När jag fortfarande stod nere på stranden såg jag honom hela tiden, även när jag hade honom i ryggen.
Det är ett måste, att ha koll fastän man inte har möjlighet att se.

Jag glad att jag inte hälsade på honom av ren förvåning.
Det hade mycket väl kunnat hända. I det överrumplade läge jag befann mig i när de kom in på vår tomt hade jag lika gärna kunnat hälsa på honom också.
En sådan sak hade varit förödande, det skulle nämligen ha känts som om jag accepterade att han var på min hemmaplan, vilket aldrig kommer att hända.

Jag inser förnuftsmässigt att hälsanden lika väl är en reflex som en artighet sittandes i ryggraden. Och inte på något sätt skulle betyda att jag välkomnade honom en enda millimeter mer än ett icke-hälsande skulle göra.
Men det är en mental sak som kommit att bli viktig för mig.
Men min förlamade hjärna lyckades alltså avhålla sig från att hälsa. Vilket jag är glad för.
Jag tittade heller inte riktigt på honom. Mot honom, ja, eftersom han kom i en grupp av människor, men aldrig på sättet att någon ögonkontakt var nära.
Vilket var svårt då han samtidigt var den enda jag såg av alla som var där.
Det tog en minut innan jag ens uppfattat samtliga i sällskapet, trots att de bara var 6 vuxna och 2 barn. Det var liksom så mycket att ta in bara att ha honom på min hemmaplan att allt annat blev svårt att greppa.

Att jag precis lekte med Emil när han kom, samt att han ingick i ett sällskap gjorde givetvis att jag fick dyrbara sekunder att hämta mig. Där jag låtsades som att allt var som vanligt där jag kunde bete mig någorlunda vettigt inför de andra.
Lustigt (skrämmande?) det där, att det blir viktigt att inte göra folk obekväma…
Så mitt happyface drogs igång per automatik, där jag log och skojade lite med de andra.
Vilket jag i efterhand blir förbannad på. Jag hade föredragit mig själv med en Lisbeth Salander fuck-off-attityd istället.

Vilket jag gjorde, jag tackade för mig och åkte därifrån.
Återigen, märkligt hur jag jobbade för att få allt att verka ”normalt” när inget  någonsin är normalt med honom i närheten av mig.

Samtidigt kändes det som om jag lämnade Vickan i sticket. (Och även mamma.)
Vickan är den enda som varit tydlig med vad hon anser om honom och vad han gjort.
I och med sitt bröllop för två år sedan, där han utifrån gästlistans utformande hade en given plats, skrev hon till honom och gjorde ett kristallklart ställningstagande.
Hon förklarade att han inte var välkommen och varför.
Min syster har en totalt kompromisslös råstyrka när hon sätter den sidan till.
Den kärleksfulla tacksamhet jag kände då och förmodligen lär känna resten av livet är större än att någonsin kunna rymmas i ord.
För hur säger man tack till den som ställde sig rak i ryggen, lade skammen och
skulden där den hör hemma och därigenom återupprättade delar av ens
krossade människovärde?
Nu blev hon alltså fast i stugan med honom.
Han hade ingen rätt att vara där, och likafullt var han det.

Jag for förbi Bureå på hemvägen.
Hoppades att Katta och Robban skulle vara ute och måla, så jag kunde sitta på deras gräsmatta och bara varva ner. Men med varken bil eller personer i sikte åkte jag
vidare mot stan.
Väl hemma kom tröttheten.
Orken bara försvann, jag blev sittandes i bilen en kvart innan jag masade mig uppför trapporna. Väl hemma sov jag i två timmar.

Ödets ironi är att det här mötet hade kunnat  undvikas. Var tänkt att undvikas.
Istället kickade den mänskliga faktorn in.
Min pappa, i sitt tillstånd av demens eller bara allmän nonchalansm hade nämligen sagt att sällskapet skulle komma.
Torsdag sa han till mig, men i själva verket var det alltså tisdag som var aktuell.
Hade den mixupen inte skett hade pedofilen förvisso fortfarande varit på min hemmaplan (vilket bara det i sig är rriterande och fan så smärtsamt), men jag hade själv varit flera mil därifrån.

Jag får efter alla år fortfarande våldsam ångest när jag ser honom.
Jag undrar om det någonsin kommer att ändras?
Oftast handlar det om att jag ser honom i en affär, där jag då håller koll på vart han befinner sig så jag inte riskerar att hamna mitt framför honom.
Det är inte alltför länge sedan det hände på Ica Kvantum. Då var jag tack och lov i sällskap av Erika och Danne. De är medvetna om situationen och höll därför koll på vart han befann sig. Så om jag själv inte såg honom hade alltid någon av dem ögonen på honom.
Det kändes väldigt tryggt.
Det river upp våldsamma känslor bara att se honom på avstånd. Bara att höra talas om honom eller se något/någon som påminner om honom.
Det påminner om min otrygghet, min rädsla och min skam.
Jag hamnar tillbaka. Där jag någonstans i känslan är barn och tonåring igen.
Av den anledningen skulle jag föredra att aldrig se honom någonsin igen
eller ens höra talas om honom eller på något annat sätt påminnas om honom.
Det är givetvis omöjligt. Vi kommer att stöta på varandra, Skellefteå är en alldeles för liten stad för något annat alternativ.

Fast det spelar egentligen inte så stor roll. Oavsett om jag skulle se honom alls igen eller inte så finns konsekvenserna av honom över allt i mitt liv.
I de många olika små saker som jag aldrig kan göra mig kvitt. Mycket av sättet jag tänker på och på sättet jag agerar.
Mycket av det som skiljer mig från andra är direkta konsekvenser av honom.
Och mitt utrymme gällande att markera mot honom är fortfarande otroligt litet.
Just därför är det så viktigt för mig att inte hälsa på honom, att behandla honom som luft.
Att inte bevärdiga honom med så mycket som en nick med huvudet.
Att visa för honom att han inte finns för mig, att han är död för mig.
Det är mitt enda sätt. Och jag är väldigt glad över att ha hittat ett, vilket tog mig många år.

Så nej, hälsa på honom gör jag inte.
Men att däremot låtsas som om han inte bekommer mig tänker jag inte göra.
Inte inför mig själv åtminstone.
Må vara att mitt uttryckssätt även där är litet och väldigt begränsat, men med några få vänner kan jag prata om hur han bekommer mig, på riktigt.
När jag skriver här får jag också utlopp.
Men det är viktigt att ha någon typ av ventil.
Det må vara många år sedan hans svineri upphörde. Jag var 15 år när det slutade och idag är jag strax 43 år, men det spelar ingen roll.
Alla hundratals timmar jag gått på Kliniken och det jobb jag gjort där kommer aldrig att ta bort något.
Utan det handlar mer om att hitta fungerande sätt att förhålla sig till det som varit och till  konsekvenserna av det.
Sätt som gör att självhat och självförakt inte längre krossar.
Sätt att skapa förståelse inför sig själv.
Och framför allt sätt att mildra den avgrundsdjupa skam som ständigt är närvarande.

Att ha honom på min hemmaplan, på min gräsmatta fungerar inte för mig.
Det kommer aldrig att fungera.
Varken tisdagen för några veckor sedan eller någon annan dag.

Er Cicci, denna onsdagskväll, over and out.