Äntligen!

Vi var många som hade längtat, för sällan har jag sett så många soliga naturbilder i mitt Facebook-flöde som idag.


Njutbart på Vitberget.


Alice rullar sig ofta och gärna i diverse saker. Idag var föremålet för rullandet ett
ömsat ormskinn. Rejält otippat!


Höst när den är som bäst!

Låt oss alla ha en härlig tisdagskväll!

Fortsatt firande, förnyad clown.

Måndag avklarad. Sånär som på lite serietittande innan sänggående.
Känns alltid lovande att man fixat veckans första dag. Av någon anledning.
Min älskade silverkula till Golf spelade mig dock ett oväntat och ovälkommet spratt.
Den fick nämligen basröst helt plötsligt, ett brölande ljud som ackompanjerade det
vanliga dieselknackandet.
Inte för att jag kan just något om bilar överhuvudtaget, men det var hyfsat givet att det borde ha med avgassystemet/ljuddämparen att göra.
Tog kontakt med mekanikern jag brukar ha hjälp av, och han fixade det på momangen.
Inga delar behövde beställas utan han svetsade saker och ting på direkten.
Så nu låter Golfen som sig själv igen. Gillas!

I övrigt har jag haft en lugn helg.
Alicen läker sin operation fortfarande vilket gjorde att vi tagit det väldigt lugnt hemma.
Hon mår för övrigt fint och har vilat väldigt bra. (För att vara hon.)
Åkte förbi veterinären i mitten av förra veckan för att kolla upp att läkningen gick som den skulle, vilket den gjorde. Allt såg bra ut med andra ord, vilket var precis vad mitt mattehjärta ville och behövde höra.

Igår, söndag, var vi dock ute på galej.
Emil firade nämligen sin 2-årsdag.
Sammanlagt var vi 18 personer (fördelat på 16 vuxna och 2 barn) som fikade och umgicks i stugan. Väldigt trevligt!
Födelsedagsbarnet såg ut att stortrivas!
(Och Alice jobbade givetvis hårt för att hinna hälsa och umgås med alla. Det syntes inte ett spår efter någon operation överhuvudtaget, sånär som på tratten.
Hon var helt enkelt sitt vanliga energiknippe.
Däremot sov hon som som en stock när vi kom hem… det tar på att vara på fest. :) )

Anton, Emil och Linn. (Söta lilltjejjan Melina var precis utanför bild.)


Förutom Mark och Emil alldeles till vänster i bild ser vi Monica, Benny, pappa, Anita, Britt, Carola och Rolle.


Emil är såld på traktorer, vilket gjorde att Vickan givetvis bakade en traktor-tårta till honom.
(När hon berättade om den planen, samt visade bilden, undrade jag stilla om hon skulle klara den utmaningen. Vilket hon gjorde med bravur, skulle det visa sig. :) )


Mark, Emil, Carola, Rolle och Vickan. Samt Alice givetvis.


Vickan, Sara och Anki.


Sommar mötte höst på spiselkransen.


Avslutningsvis, hur underbar är inte Ankis bild på när jag tar en bild?

Som sagt, en trevlig eftermiddag och ett kul firande tillsammans med människor som är roliga att umgås med!

Förresten, har ni sett ”Det”? Det har jag numera gjort.
Helvete så bra den var!
Rysarscenerna funkade alldeles utmärkt och skrämdes precis som man önskade.
(Det fanns mycket att gilla med Bill Skarsgårds Pennywise.)
Vad som däremot gjorde filmen till suverän var att den så bra fångat Stephen Kings så fenomenala sätt att beskriva vänskap.
Filmen gjorde definitivt boken rättvisa.
Nu ser jag fram emot kapitel 2, som verkar vara tänkt att ha premiär i början av september nästa år.
Musiken, soundtracket, funkade också bra.
Jag menar, att som gammalt The Cult-fan få biosalongen fylld med ”Love removing machine” 10 minuter in i filmen satt finfint!
Anthrax ”Anitsocial” ackompanjerade för övrigt en av filmens, i mitt tycke, absolut bästa scener, nämligen stenkastnings/krigar-scenen, inte dumt.
Erika, Danne och jag blev skrämda på ett njutbart sätt den kvällen.

Låt oss alla ha en finfin måndagsafton!

 

Bland återhämtning och födelsedagsfirande.

Innan jag skriver något alls vill jag passa på att varna för bilder på en opererad Alice.
Några av er kanske inte är bekväma med sådana bilder, vilket gör att jag skulle rekommendera er att återkomma en annan dag istället. (Alicen mår bra och operationen gick fint. Tack så mycket för ert stöd och era varma ord, det uppskattades verkligen!
Men hoppa av detta inlägg nu, så ses vi en annan dag istället!)

Till er som stannar kvar på detta inlägg; Alice mår bra, mina vänner!
LillAlicen mår riktigt bra!
Bra smärtlindrande grejer från veterinären gjorde att hon fixade helgen.
Hon hade väldigt ont fredag och lördag, men igår eftermiddag började det däremot
lätta en del.

De har sannerligen resurser!

Hon får inte gå några promenader den första veckan förutom för att kissa och bajsa, så det gäller att sätta broms på henne.
Hon är av en mycket energisk ras vilket gör att när hon blir exalterad, som idag när vi firade Emils födelsedag, finns det inte på kartan att hon har ont utan hon springer omkring som om ingen operation gjorts i fredags. Men när vi då kommer hem ligger hon och skakar istället. Så broms behövs då vi får besök eller då vi besöker andra.
Vila 24/7 är vad som gäller. I stort sett.



Alicen just hemkommen.

Hon ligger bredvid mig hela tiden, vilket är bra, för då kan vi skippa tratten, vilken som förväntat, inte blev någon favorit. På nätterna får hon ha den men dagtid då jag har uppsikt är hon utan.

Jag tror det här kommer att gå fint.
Jag var väldigt orolig när jag lämnat henne hos veterinären 7.30 i fredags.
Min väntan på veterinärens ”allt-är-okej-nu-kan-du-hämta-din-Alice”-samtal gjordes till ett mer behagligt (läs; mindre oroligt) sådant genom att Erika hade bjudit över mig på American Horror story-maraton samt lunch. Hon kan det där med omtanke och trivsel, som ni redan vet.

Jag fick veterinärsamtalet strax efter 14.00 och sedan dess har Alice och jag, med några få undantag, hängt ihop.
Det kändes så bra när veterinären berättade att de hade tagit bort lite mer än vad vi pratat om tidigare, bara för att vara på den säkra sidan.
Jag gillar den säkra sidan, särskilt när det kommer till Alice välbefinnande.
Så nu håller jag tummarna för att läkningsprocessen ska fortsätta lika bra som den börjat.

När jag ser det på bild inser jag hur omfattande det är.
Vikten av att bromsa och låta det läka i lugn och ro är lätt att förstå när jag ser såret.
Jag påminner mig om det gång på gång de gånger hon blir exalterad, att hon ska ta det lugnt, att jag ska agera hennes broms där hon själv inte kan bromsa.

Till er alla som hörde av er på olika sätt efter inlägget jag skrev innan hennes operation, tack ska ni ha!
Så fantastiskt fina ord och varma tankar ni gav Alice och mig. Tack snälla ni, verkligen!
Och Katta, som vanligt är du en total klippa då det kommer till sunt och rationellt tänkande.
Du styrde sannerligen fokus rätt då jag panikade efter att Alice panikat. Du är bara en så otrolig Cicci- och djurvän.
Erika,  vapendragare och vän, hur många kriser har jag inte fått rida ut i din soffa och i ditt alltid så omtänksamma sällskap?

Nu väntar en lugn vecka för Alice och mig. Jag är hemma precis all tid som mitt schema tillåter. Det känns väldigt bra att vara bredvid min supersnorka.
Jag har dessutom turen att kunna lämna henne hos Vickan och Mark när jag jobbar eller är upptagen på annat sätt. (Annat sätt kommer faktiskt redan i morgon att innebära ”Det” på bio… gulp!)
Alicen trivs med dem och mår fint i deras sällskap, vilket känns väldigt tryggt!

Och som jag nämnde här ovan så har vi alltså en jubilar idag!
Jajamän hörrni, min supersöte systerson Emil har hunnit bli hela 2 år!
(Hur i hela friden gick det till?!)
Det firade vi med chokladbollar (givetvis) och tårta i stugan.
Nu på söndag blir det ännu mer firande tillsammans med släkt och vänner.
Kul!




Mums! (…tyckte moster också. :D )

Låt oss alla ha en härlig måndagsafton!

 

 

 

På fredag.

Alice, finaste Alicen, är inte frisk.
Hon har troligtvis en juvertumör.
Jag har vetat det i två veckor snart.
Jag dog en smula inombords när jag den fredagen fick beskedet hos veterinären.

Jag fick avgöra själv om jag ville att Alicen skulle opereras.
Veterinären berättade att tumören kan vara godartad och på så vis vara ofarlig vilket skulle betyda att Alice skulle kunna leva ett långt liv.
Den kan även vara elakartad och då är risken stor att den sprider sig till lungorna vilket skulle göra Alice liv kort.
Fördelningen på godartad/elakartad ligger på 50/50.
(Man tar inga prover innan operationen vilket gör att man inte vet om tumören är god- eller elakartad. Vill man veta kan man, mot en extra kostnad, få den skickad på analys.)

Som ni förstår var det inget svårt val att göra.
Det finns inte på kartan att jag chansar på att tumören är godartad och därför låter bli att operera henne, det är ju  Alice vi pratar om!

Jag kände knölen för första gången kring månadsskiftet juli/augusti någonting.
Då tänkte jag egentligen inte så mycket om den förutom att jag noterade den.
Jag tänkte att det nog handlade om ett insektsbett eller något i den stilen.
Tiden gick och knölen blev större, och jag kunde inte förklara den som något
insektsbett längre.
Däremot var hon precis som vanligt. Åt som vanligt, busade som vanligt, gosade som vanligt, var glad som vanligt. Hon var helt enkelt sitt vanliga jag.
Hon reagerade inte överhuvudtaget när jag kände på knölen, hon hade inte ont alls.

Jag insåg att knölen växte snabbt. Den hade konturer tydligt kännbara och synbara, den kändes ungefär som en tvättsvamp just under huden.
I det läget ringde jag veterinären och fick en tid.
(Min grundinställning till att googla sjukdomsåkommor och symptom är att det inte finns några riktiga fördelar med det.
Tvärtom, jag är säker på att det skapar mer oro och egna feldiagnoser än vad
det gör gott.
Jag googlar därför sällan symptom, lika lite som jag ställer egna diagnoser.
Här hade det däremot varit av stor nytta. För relativt enkelt och omedelbart hade jag fått reda på vad Alicen drabbats av. Jag är så jävla förbannad på mig själv för att jag inte googlade symptomen. Då hade jag nämligen kontaktat veterinären direkt.
Fan. Fan. Fan.

Veterinären konstaterade att det troligtvis rör sig om en juvertumör.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men ordet tumör fick min mage att fyllas med
iskall fasa.
Vi bokade tid för operation, vilken är nu på fredag.

Min älskade, fina, glada och underbara ska först få lugnande, sedan sövas för
att alltså opereras.
Jag blir kvar tills hon somnat.
Jag klarar knappt av att tänka på det.
Ni som har sett era djur få lugnande eller bli sövda vet att de ser döda ut.
Inte sovande ut, utan döda.
Som om allt liv lämnat dem. Som om deras svans aldrig mer kommer att vifta, som om de aldrig kommer att springa glatt mot dig igen eller någon fler gång ligga bredvid dig i soffan och sova tryggt.
Och jag kan inte tänka på min Alice i den känslan.
Som om hennes hjärta inte längre skulle slå.
Hon är min ögonsten.
Jag är frustrerad på henne många gånger, jag tycker att hon är den mest jobbiga
många gånger.
Men jag älskar henne alltid och hon är väldigt viktig i mitt liv.
Vi hör ihop hon och jag, så är det bara.

Det är gott att veta att hon inte har ont..
Jag märker inte att hon är sjuk förrän jag stryker henne över magen.
Då känner jag så tydligt den stora knölen som inte ska finnas där.
Ångesten drar in över mig varje gång jag känner den mot handen.

Väl hemma från veterinären den fredagen googlade jag juvertumör.
Läste några veterinärsidor om saken.
Juvertumörer hos tikar, särskilt  äldre och okastrerade, är vanliga, hela 29% drabbas.
Fördelningen godartad/elakartad är som jag nämnde tidigare; 50/50.
(Där även de tumörer som först varit godartade kan övergå till att bli elakartade,
läste jag mig till.)
60 % av de tikar som haft juvertumörer drabbas igen.
Om storleken på tumören är mindre än 3 cm är överlevnaden mer än 3 år.
Här slutade jag googla.
Statistiken fick mig inte att känna mig ett dugg lugn.
Och jag hoppas väldigt mycket på att det ska visa sig vara något annat, något helt ofarligt, när de väl opererar henne.
De forum jag besökte fick mig heller inte att må bra, trots att många hade väldigt bra erfarenheter av den här operationen och efterföljande läkning.
Jag blev bara mer och mer rädd ju längre jag läste. Och då var det lika bra att inte
läsa mer.
För jag vill inte vara rädd på fredag, Jag vill inte vara rädd nu hellre, men verkligen inte
på fredag.
Alice är känslig, hon skulle lätt uppfatta om jag var orolig. Och jag vill absolut inte oroa henne i onödan på fredag.
Den dagen lär hur som helst inte gå till historien som någon av hennes favoritdagar.

Den här lär sannerligen inte falla väl ut, kan jag berätta för er redan nu.

Jag vet att Alice kommer att vara i bästa tänkbara händer under fredagen.
Likafullt får jag fruktansvärd ångest bara jag nuddar vid tanken.
Vilket jag därför i stort sett låter bli.
Men nu närmar sig dagen och jag har svårt att hålla tankarna ifrån mig.
Det här måste gå vägen. Alice och jag hör ju ihop.

Från stenkoll till snopen.

Den här sommaren och hösten har varit (och är) av olika anledningar väldigt stressig.
Då och då får min hjärna nog och börjar göra upptåg helt på eget bevåg.
Senast i fredags:

Jag åkte för att tanka bilen.
Väl framme knappade jag in koden till tankkortet.
Displayen meddelade att jag slagit fel kod och att jag var välkommen att försöka igen.
Jag tänkte att jag hade fipplat på tangenterna så jag slog koden igen.
Med samma felmeddelande som svar. Samtidigt som den även upplyste mig om att nästa försök var mitt sista.
Jag blev jäkligt irriterad rakt av eftersom jag kan tankkortskoden.
Jag knappade omsorgsfullt långsamt och aningens hårt in koden en tredje gång.
Och då snöt maskinjävlen mitt kort!
Jajamän hörrni, kortet försvann in i maskinen.
En väldigt svettig halvminut senare spottades dock kortet ut igen. Till min stora lättnad och
för att inte tala om min stora förvåning, eftersom felet nu avslöjades.
En hyfsat paff jag insåg att jag försökt tanka med Visakortet istället för St1-kortet.
Förvisso att de har den orangea färgen gemensam, men där upphör även likheterna.
Jag har dem inte ens nära varandra i börsen så den här typen av mixup existerar inte.
I vanliga fall.
Men det här är precis sådant som min hjärna börjar hitta på när stressnivån varit för hög
en period.
Så nytt Visakort är beställt och kommer i slutet av veckan.
Tills dess får jag handla med mitt kort tillsammans med legitimation och en signatur, vilket självfallet är väldigt tacksamt, men samtidigt fasligt pinsamt. Nåväl.

Nu middag, senare Filmstudion.
Låt oss alla ha en finfin tisdagsafton. (Eller vilken afton det nu än är, dagvill som jag är.)

 

Upptadering från en soffa.

Förra helgen strålande sol. Denna helg regn och åter regn.
Min plan var att inte röra mig utanför dörren överhuvudtaget idag.
(Alice får helt enkelt lära sig använda toan här hemma. Eller hålla sig tills det slutar regna, om än det dröjer några dagar. Helt rimligt, vill jag tycka.)

Men så kom meddelandet som gjorde att jag tänkte om angående inte-kliva-utanför-dörren-överhuvudtaget-idag-grejen.
Det berättades nämligen att det fanns köttsoppeben att hämta.
Då kändes det helt plötsligt väldigt okej att ge sig ut! :D

Tack Patrik och Veronica för köttet! Ni är ju helt toppen!
(Eller Veronica, lite beroende på hur akuta toalettbesöken blir kan det tänkas att jag tar tillbaka det där. Hehe jag menar, jag tar givetvis inget ansvar själv då det gäller att äta det torkade köttet i måttliga mängder.
Risken är överhängande att det mumsas på tills det tar slut, och då skyller jag givetvis på dig istället!)

Väl hemma igen tyckte Alice att matte luktade alldeles otroligt intressant.

Både kött- och okänd hunddoft är finfina grejer – sniffandet var ett faktum.

I övrigt då?
En lugn helg har det sannerligen varit. Såhär i förkylningstider kändes det väldigt behagligt att göra absolut ingenting.
Vilket har betytt att ligga i soffan. Dels i stugan och hemma, men också på Sunnanå.


Alltså, om ni bara visste hur mycket gott jag blir bjuden på av den där frun på Casa Hawk!

Ny vecka på ingående.
Men först en lugn söndag spenderad i soffan tittandes på serier med lilltjejen jag
gillar allra mest.


Att le mot kameran är för fjantar, hälsar Alice, som hellre ägnade sig åt rengöring.


Emil tidigare i veckan. Han är bara så otroligt söt i sin regnrock!
… och som rysarälskare känns den förövrigt väldigt aktuell, håller ni inte med?

Låt oss alla ha en riktigt härlig söndag!

 

Höstfest!

I lördags gick den årliga höstfesten i Olssons stuga i Brännäset av stapeln.
Sedan 2014 (rätta mig om jag har fel) har vi träffats en lördag precis då sommaren går mot höst.
Vi äter gott, dricker gott, bastar, njuter i  badtunna, lyssnar på musik och har väldigt trevligt.

Vi som är med känner ni sedan tidigare, Patrik och Anna, Erika och Danne, Linda och Uffe
och er Degerman.
Vi är en kul mix av folk, och då vi i stort sett inte umgås (alla samtidigt) under resten av året har vi väldigt roligt när vi väl gör det.

Här kommer ett gäng bilder på festligheterna.


Lugnet innan alla är på plats.


Patrik förbereder badtunnan.
När vi väl hoppade i vid 21-snåret var det 45 grader i vattnet.
Det kanske inte låter så varmt, men tro mig, känslan att bli kokt infann sig för samtliga.
(Vilket för övrigt passade mitt frusna jag alldeles utmärkt.)


Detta år bjöd på en språnkansch ny badtunna.


Danne, Anna och Patrik.


Patrik.


Gott innan middag, Erika-style.
(Här hittar ni receptet på min favorit av dessa tilltugg.)


Förberedelser inför middagen.
Linda, Erika och Anna.


Klassikern som alltid går hem, tacos.
Våra höstfestsmiddagar innebär antingen tacos eller grillat. Hittills.


Anna.

Jag inser att jag inte tog några kvälls- eller nattbilder. Kanske var det för mörkt, kanske var jag aldrig ens i närheten av min mobil, vem vet. :D


Vyn att vakna upp till på söndagen.


Så vackert att det nästan gjorde ont.


Frukost tillsammans morgonen efter är väldigt mysigt.

Det var som om sommaren helt plötsligt återvänt, vi kunde verkligen inte haft
det mer njutbart.
Vi åt gott, drack gott, badade kokpunkts-varmt, spindel-checkade bastun samt bastade med öppen dörr, hade lugn frukost dagen efter samt njöt av en båttur på havet.

Erika, Danne, Linda, Uffe, Patrik och Anna, same procedure next year!