Men faktiskt, håll bara käften! Eller vänta, krama mig istället förresten.

Jag är arg hela tiden.
På allt, på inget, så in i helvete arg.
Arg hela jag.
När jag inte är ledsen.
För allt, för inget, som om jag aldrig kommer att skratta igen.
Ledsen hela jag.
När jag inte är orolig.
För allt, för inget, där tankarna river och sliter varje vaken minut.
Orolig hela jag.
När jag inte är uppgiven.
Gällandes allt, gällandes inget, där hopplösheten övertygar mig om att inget kommer att ordna sig.
Uppgiven hela jag.
När jag inte är glad.
För allt, för inget, när jag för en stund känner mig som mig själv igen.
Glad hela jag.

Runt, runt går karusellen.
Den går inte att bromsa, den går inte att hoppa av.

Jag vill sova bort den här veckan. Varje månad.
Går det ens? Hur gör man i sådana fall?
Eller så gör jag slag i saken och söker hjälp via Kvinnokliniken angående
medicinering igen. Det fungerade bra förra gången.
För det här är inget liv.
Det handlar om PMDS, vilket innebär att livet går åt helvete en vecka varje månad.
Året om.
Kul!