7 år på 7 minuter.

Jamen då är vi alltså på banan igen.
Och vi har 7 år att ta igen.
Vad sägs om att göra det någorlunda kortfattat. Så vi inte hinner tråka ut varandra.

På så många år, i den ålder jag befinner mig i, hinner 7 år ofta innebära både glada och mindre glada händelser. Vilket såklart hänt även i mitt liv.

På dessa år hann min pappa gå bort.
Han blev 84 år och de sista åren började demens komma smygandes.
Inte så pass att han slutade känna igen oss, utan mer på det där lilla sättet.
Att han blev förvirrad då det kom till veckodag, datum, händelser, om han ätit. Sådana saker.
Han blev även tystare. Kanske för att han kände sig förvirrad?
Han gick bort på ett stillsamt och smärtfritt sätt, vilket kändes väldigt bra för oss i familjen.

Min svärmor gick också bort under de här 7 åren.
Det var långt mer oväntat och därför på många sätt väldigt chockartat.
Jag är så glad att jag hann lära känna henne, hon var sannerligen en fin och vänligt människa.

Min Alice – fina, älskade, tokiga, mysiga, gosiga, vilda och alltid lika glada Alice gick bort under de här 7 åren.
Jag har på riktigt inte hämtat mig än. Det föregicks av några veckors sjukdom och hon dog mitt i natten i mina armar.
Jag tänker på henne ofta, många gånger i veckan.
Jag saknar henne så fruktansvärt att hjärtat går sönder gång på gång.
Jag älskade henne så innerligt. Jag visste det medan hon levde såklart, men när hon dog insåg jag den fulla vidden av bandet mellan oss och hur ofattbart mycket jag älskade henne.
Jag minns verkligen med glädje de 8 år hon och jag fick tillsammans.
Allt vi upplevde tillsammans, alla timmar av promenader, upptäcksfärder i skog och mark, hur vi busade och lekte, och de eoner av tid som vi gosade.
Hon fick mig verkligen att skratta – och även att slita mitt hår.

Mamma fick sepsis under de här 7 åren.
Hon var en hårsmån från att stryka med.
Vilket var en väldigt tung period då det hände under Covidperioden och faktiskt precis samtidigt som min Alice blev sjuk och gick bort.
Men det gick vägen, och min mamma är pigg som en lärka nu strax 81 år.

Under de här 7 åren sedan sist drabbade alltså Covid 19 världen också.
Det känns märkligt nu att tänka tillbaka på den perioden, nästan som om den aldrig inträffat.
Jag minns liksom bara små fragment, men knappt hur det var att gå i mataffären och hålla långt avstånd. Att bli stressad och frustrerad när någon kom för nära.
Nu känns det helt främmande att jag då inte kunde krama min egen mamma under väldigt många månader.
Hur det var att först bara iaktta hur det pågick i andra delar av världen mycket långt ifrån oss.
Till att se hur det obevekligt kom närmare och närmare oss i norr.
Hur vi liksom inte riktigt förstod allvaret först för att strax bli helt medvetna om allvaret.
När människor började dö även här
Vi såg hur sjukvårdspersonal slet dygnet runt, utan att ens hinna träffa sina egna nära och kära.
Vi hörde om det helt ofattbara i hur döden hämtade utan att anhöriga fick chansen att hålla handen vid övergången.
Och jag kände mig rädd. Inte för min egen skull, men för mammas.
(Hon smittades, men klarade sig fint.)

Intressant var att se hur allt utspelade sig.
Från någon fjärran hemskhet som nästan inte var på riktigt – till hemskhet närmare och närmare. Som mycket snart kändes skrikande riktig.
Misstro av myndigheter, övertro på det egna jaget.
Till en gemensam kraftansträngning där vi både önskade och accepterade inskränkningar, förbud, påbud och annat som inledningsvis kändes helt otänkbart.
Till att vi så småningom ledsnade, inte orkade med begränsningar längre där önskan om att gå tillbaka till livet som det var förr blev mycket stark.
Så klingade det till sist av, och vi kunde gå tillbaka till våra vanliga liv.
Med många anhöriga som försvunnit och där många fortfarande lever med sviterna.

Själv smittades jag aldrig. Jag hade såklart tur, men jag var även mycket försiktig.
Jag följde de riktlinjer som gavs och jag vaccinerade mig.
Men likafullt har jag en känsla av overklighet när jag tänker tillbaka.
Som om det nästan aldrig hänt.

Däremot ledde Covid till något mycket bra för mig.
(Är den meningen ens moraliskt riktig?)
Jag bytte nämligen yrkesbana. Helt och hållet.
Att försörja sig som massör i Covid-tider var av förklarliga skäl inte riktigt görbart.
Utan jag trampade runt hemma ett mycket bra tag utan att pengar kom in och utan att ha något socialt utbyte eller något vettigt att fördriva dagarna med.
Vilket fick mig att söka mig till Kommunen som (även då) hade brist på sommarvikarier.

Tanken var att stanna så länge Covid pågick, men det skulle visa sig att jag älskade mitt nya jobb, så jag blev kvar.
Och 4 år senare har jag fortfarande världens bästa jobb.
Vilket jag definitivt kommer att återkomma till i senare inlägg.
Utan Covid hade jag inte sökt mig till Kommunen, det är jag relativt säker på.

I vilket fall, nu över till kärleken.
När jag nyss fick åtkomst till min blogg igen var jag givetvis väldigt nyfiken på vad jag senast skrev.
Det inlägget handlade om Alicen, men också om att jag träffat kärleken.
Jag hade skrivit om hur det gick till när vi träffades – en fantastisk, och mycket barnvänlig version av hur det faktiskt gick till.
Jag blev väldig varm i hjärtat när jag läste vad jag skrivit om David.
För han är fortfarande min, såhär 7 år senare.
Såklart.
Jag visste redan från mycket tidigt att han och jag var väldigt rätt.
Sedan i somras är han inte bara min sambo, han är även min make.

Vårt ”vi” höll när den oundvikliga förvandlingen skedde.
Ni vet förvandlingen där den rosaskimrande psykosen bryts, där det nya ska testas och förhoppningsvis övergå till det långt mer stabila, innerliga och djupa.
Trots att man börjar se varandra med mer realistiska ögon och mindre rosaskimrande fluff.
Kärleken fanns, och höll, även när vi trevande började skapa vårt gemensamma liv.
När vi började vara oss själva och inte den där bästa versionen man än som nyförälskad,
där allt den andre gör är underbart, roligt, charmigt och intressant.
Vilket utan rosaskimmer kanske inte alltid är fallet.
Vi krockade såklart.
Vi må vara lika på många sätt, men vi är jäklart säkert precis lika olika på andra sätt.
Vi började manövrera, hitta möjligheter. Och insåg att det alltid var värt det.
Att det alltid är värt det.
Fy fasen vad vi fortsätter krocka ibland. Däremot upplever jag att det alltid finns en ömsesidig vilja att hitta lösningar och möjligheter.
En ömsesidig vilja att försonas, för att vi är så otroligt måna om varandra.
Och så länge det känns så, då är det okej att han har väldigt märkliga saker för sig ibland.
… vilket såklart jag inte har. Tänker jag storsint. #självinsikt

Katta, underbara vännen som även blev svägerska, skapar kort att förälska sig i.

Så vad tror vi mina vänner, har vi lyckats täcka de senaste 7 åren någorlunda?
Förmodligen inte. Så låt oss därför fortsätta träffas, så tar vi det allt eftersom.
Ni vet, lite sådär som en mix av svart nonsens och prunkande rappakalja.

Låt oss alla ha en finfin måndagsafton!