Avsaknaden av tangenter – den nya formen av terapi?

God afton!
Er Degerman har inte haft alltför strålande veckor sedan senast, därav helkass uppdatering här inne.
The Chambermans (Vickan, Mark och Emil) har åkt hem under dessa veckor.
Det lämnade minst sagt ett tomrum. Nästan ett vakuum.
5 månader på hemmaplan har aldrig inträffat på de 21 år Vickan inte bott i Skellefteå.
En stor omställning när de kom och en lika stor omställning när de for hem
till Nya Zeeland.

Hösten må vara min favoritårstid alla kategorier men den innebär också som regel ett humörmässigt dippande.
Vilket garanterat förstärkts av det konstanta regnandet.
Det har fått mig att bli en väldigt instängd version av mig själv, där jag i princip låst dörren och inte gått ut mer än nödvändigt.

Jag fick även höra en väldigt rolig nyhet av en god vän häromdagen.
Kul och välförtjänta framgångar angående något hon jobbat hårt för.
Själaglad jag firade ihop med henne samtidigt som det fick mig att (som brukligt på hösten när jag dippar) börja fundera kring mitt eget liv och de saker jag inte är nöjd med alls.
Så mitt i allt det glada fastnade jag till och kände hur mitt eget liv sög. (Suger.) Nåväl.

I dag känns allt däremot bättre. Och helt plötsligt fick jag lust att skriva här inne.
En kort ordväxling textmässigt fick mig att skratta högt. Vilket drog upp mitt humör det där sista snäppet jag inte själv kunnat fixa.
Den korta textväxlingen fick liksom allt det ledsna och uppgivna att helt plötsligt släppa och bubbla ut i form av skratt.
Jag lovar, jag låg och kved på soffan och fick inte åt mig andan av skratt. Tårarna sprutade och skrattet blev till sist bara ett väsande.
Det hela var egentligen inte så roligt (eller jo, det var fan i mig hysteriskt roligt) det Erika och jag skrev om.
Jag tänkte lägga upp konversationen här, men som vi alla vet är det ofta mycket mer som spelar in än bara orden. När man känner någon väl hör man tonfallet, men vet hur personen uttalar och betonar orden och man vet hur denne ser ut när den säger orden.
Här var det en salig röra av bokstäver som krävde fantasi för att förstås eftersom Erika haft en liten olycka med sitt tangentbord vilket resulterat i att vissa av de väldigt nödvändiga tangenterna slutat fungera.
Vi hade en ordväxling kring det vilken fick mig att helt plötsligt skratta okontrollerat samtidigt som det mesta av mörkret bara försvann.
Helt ur proportion naturligtvis. Det vi skrev om var förvisso hysteriskt kul, men min reaktion var mer än bara det.
Erikas jävlart totalkrassa humor, som idag alltså ackompanjerades av ett ickefungerande tangentbord, lockade fram det där förlösande skrattet som fastnat.
Vilket alltså resulterade i att jag väsande kved av skratt.
(Jag hade faktiskt lika gärna kunnat börja gråta. När starka känslor får utlopp kan det för mig lika gärna bli gråt som skratt. Eller att skrattet övergår till gråt.
Jag har inte riktigt koll på varför det blir så, det är bara en fantastiskt glad känsla som kommer ut. Oftast som skratt men ibland som gråt.)
Efter den konversationen kändes det mörka, frustrerande, uppgivna och ledsna inte lika hemskt längre, utan mer hanterbart.

I vilket fall, en sak som jag sett fram emot länge är att jag på fredag ska vara barnvakt åt the Skogly boys.
Makarna Skogly ska ut och fira Dannes 40-årsdag vilket gör att jag hänger med killarna.
Jag har självfallet ingen aning om de kommer att ha polare så jag knappt ser skymten av dem, eller om vi dödar varandra i Monopol eller ser någon film.
Vilket som blir perfekt. Jag gillar att ha dem omkring mig. Oavsett om det är på avstånd, där de är i sina egna rum med sina polare och man bara hör dem på håll.
Eller om de hänger i samma soffa eller sitter vid samma matbord som jag.
Jag gillar det vilket som.
Och skulle det visa sig att killarna drar iväg till kompisar så har jag ett par konserter jag mer än gärna kan tänka mig att njuta av med hjälp av makarna Skoglys jäkligt bra ljud.
Jag menar, tänk er Rammstein eller Paradise Lost live med perfekt ljud och bild.
Så fredagskvällen, vad än den kommer att innehålla, ser jag fram emot!

I övrigt sedan jag var här inne senast… Nazister som marscherat i Göteborg… hur fan börjar man ens kommentera det?
Och senaste dagarnas vrål med #metoo, som bara fortsätter och fortsätter att växa i styrka. Äntligen!

Vi avslutar med några bilder som får mitt humör att kännas jäkligt bra.

Emil i sin übersöta pandatröja.
Det är egentligen för tidigt att titta på bilder av Emil. Inser jag exakt nu.
Jag saknar honom så mycket att bilder av honom gör väldigt ont. Speciellt bilder som denna, där han och jag hänger med varandra och gör roliga saker.

Dukat för fest när Vickan och Mark bjöd familjen Fahlgren och mig på skaldjursmiddag.


Brieost skulle visa sig vara väldigt gott till skaldjur. Otippat.

Det fantastiska med att äntligen både se och känna solen.

Stugan är numera helt redo för vinter.
(Som gärna får låta vänta på sig då ett par vackra och soliga höstdagar vore skönt att få njuta av först.)

Låt oss alla ha en finfin onsdagsafton!

 

 

 

 

 


 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>