Balans och osynlig synlighet.

Sov fantastiskt gott i natt. Jag steg upp som en ny människa i morse.
Helt plötsligt ser jag hur vackert solen skiner utanför, hur härligt
det är med fredag och hur mycket jag gillar att strax dra iväg mot Sunnanå.
Igår hade jag inte sett eller längtat efter något av detta. Jag var för trött.
Sömn (och smärtstillande tabletter) gör sannerligen tricket.

Innan jag drar iväg tänker jag prata lite om min favorithobby.
Det uppenbara, det mindre uppenbara, det motsägelsefulla och den falska tryggheten.
Ett återkommande ämne givetvis, och nu är det dags igen. Just för att det
är högaktuellt med betoning på att förändring planeras nästa vecka.

Let´s go.
Det här med utsmyckning i form av piercingar.
Det är ett återkommande ämne här på bloggen, just för att det är något jag gillar.
Kanske kan man till och med säga att det är hobby jag har?
Det har slutat bekomma mig för länge sedan att flertalet 42-åringar inte ägnar sig åt det
eller har minsta intresse av det.
Det fanns absolut en tid då jag inte var helt bekväm med att min ålder gjorde
mig lite ensam om denna typ av nöje. Men det är många år sedan nu.

Jag nås heller aldrig av kommentarer som antyder att jag inte borde hålla på med det.
Sägs det när jag inte hör på spelar det mig ingen roll.
Och skulle det sägas när jag hör på spelar det mig heller ingen roll. Det brukar då
mer handla om generella åsikter vilka jag inte på något vis tar personligt fastän jag
sitter mitt i det generella.
Det händer någon enstaka gång att personer jag möter på uteställen sent på kvällen
under alkoholpåverkan kan få för sig att de vill berätta för mig hur fult det
är. Men det är sällan och heller inget som egentligen stör mig mer än att jag
inte gillar den plumphet och det övermod alkohol kan leda till.

Det spelar mig helt enkelt ingen roll om andra tycker det är fint eller fult.
Men självfallet, jag föredrar givetvis att folk tycker det är fint.
Eller nej. Vänta. Det är ju faktiskt det jag inte gör egentligen.
Kanske gillar jag inte att andra tycker det är fint när allt kommer omkring.
Ni som följt med här inne under årens lopp är medvetna om att jag har ett lite annorlunda
synsätt på världen än vad en många andra har. Och här klockar den annorlundaheten definitivt in.

Jag vet nämligen något om det här med piercingar som andra gissningsvis inte gör.
Något som är motsägelsefullt och genom det kanske också oväntat.
Kanske ligger det nära till hands att tro att piercingar skulle leda till mer synlighet.
(Jag utgår ifrån att vissa med den här hobbyn ägnar sig åt den
för att känna sig fina samtidigt som de vill bli mer synliga och kanske även i samma veva provocera.)
Men min erfarenhet är faktiskt precis den motsatta.
Ju fler utsmyckningar desto mer osynlig blir man.
Man blir en icke-person helt enkelt.
Vi människor är designade med den fenomenala egenskapen att fort kunna gallra bland intryck.
Vi skulle drunkna om vi inte hade den förmågan.
Jag tror helt enkelt att jag faller bort som ointressant av den anledningen att
folk jag möter per automatik antar att vi inte har något gemensamt. Att den blixtsnabba
sållningen visar att vi är alltför olika. Att man liksom bara
scrollar vidare bland alla möten och intryck.
Inte helt otroligt att det förstärks genom att man för en millisekund också ser
min utsmyckning som ovårdad. (Eller så är det mina egna fördomar mot människor som
klickar in här. :) )

Jag har alltid vetat att det är så här. Jag vet däremot inte hur jag listade ut sambandet.
Jag vet bara att jag blev mer osynlig. Och hur det passade mig mycket bra.
Helt plötsligt började jag gå under radarn i stort sett i alla sammanhang.
Och för en som hela livet drömt om att passa in och känna sig normal var det
sannerligen det bästa man kunde tänka sig. Att obemärkt smälta in.
Jag är nämligen inte ute efter att göra mig några fler vänner. Den krets av vänner och
bekanta jag har, har jag haft länge. Och jag är mycket bekväm med dem.
Jag är till min läggning väldigt blyg och jag har inte några mål att skaffa nya vänner.
Däremot dyker det givetvis upp människor på vägen som jag lär känna, som jag klickar med och
som jag räknar in i den krets av människor som jag på ett eller annat sätt gillar och hänger med.
Det ena utesluter med andra ord inte det andra.
Min osynlighet gör att nya eventuella bekantskaper växer fram långsamt, vilket
passar min något reserverade personlighet väldigt bra.

Därför gillar jag att mitt piercingintresse har gjort mig osynlig.
Det gör definitivt att jag inte på samma sätt längre hamnar i situationer där min
gränssättning gentemot män inte fungerar.
Jag förstår givetvis att det här är en dålig lösning på just det problemet eftersom
jag under mitt kamouflage fortfarande är lika dålig på gränssättning.
Och kliver man igenom min fasad är jag plötsligt helt oskyddad.
Så ja, det är inte den bästa av lösningar, det håller jag med om.
Men den kom gratis, helt utan att jag behövde jobba på min gränssättningsproblematik.
Vilket ju fler ord jag skriver om det inser är ohållbart.
Jag behöver fundera kring det här. Behöver fortsätta jobba på gränssättning så den fungerar
mer som den ska om och när någon kliver rakt igenom mitt kamouflage.

I vilket fall, att ha något som är så pass annorlunda att man helt enkelt bara inte ser mig
har alltså passat mig.
Det har fungerat fint att ha något som inte speciellt många attraheras av.
Det senare skulle givetvis kunna bli ett problem om jag skulle vilja bli sedd av
någon som absolut aldrig skulle se en sådan som mig.
(Och den risken är överhängande när jag är 42 år med en hobby som denna.)
Men det är inget jag egentligen funderar kring i det här läget. Jag har en tendens att
attraheras av män som inte heller går innanför vanliga ramar. Det gäller både utseende men
framför allt kvalitéer som inte syns på utsidan.
Jag söker (medvetet, omedvetet) en viss typ av destruktivitet, förmodligen för
att matcha min egen.
Och den typen av män har för övrigt en tendens att uppfatta det jag är mest noga med att
gömma och kamouflera. Jag vet inte riktigt hur det går till, jag vet bara att
det är så.
På samma sätt som jag känner igen dem känner de igen mig.
Och det har givetvis visat sig vara en riktigt dålig kombination.
Jag tänker mig givetvis bryta det mönstret, men attraktion (som i mitt fall
förmodligen mer handlar om igenkänning) är långt snabbare än eftertanke.
Att göra sig osynlig har därför varit en bra sak. Just för att om personen i fråga
bara är ute efter den typen av sårbarhet gör min utsmyckning chansen att
han tittar vidare utan att uppfatta vad som finns under. Och det är en bra sak.
Den däremot som inte nödvändigtvis är ute efter sårbarheten utan bara det annorlunda
hoppas jag fortsätter titta.

Mitt intresse började givetvis inte i kamouflagesyfte.
Och syftet är fortfarande inte kamouflage. Det visade sig bara vara en
välkommen bieffekt, en pluseffekt om man så vill.
Jag tyckte alltid att det här med piercingar var fint. Jag hade alltid tyckt att
de var spännande och intressant. Kanske lite förbjudet också.
För min egen del tog det mig en sisådär hundra år att våga mig på något djärvare
än hål i öronen.
Jag var ”alldeles för gammal” redan när jag tog mitt första hål i näsan.
Sådant som på många sätt hör ungdomar till och som de sedan slutar ägna sig åt när de
blir 20-plussare började jag med när jag var kring 24. Det är gammalt.
Nu är jag alltså 42 år. Intresset har fortsatt i oförminskad styrka.
Utsmyckning i den här formen är för mig lika våldsam som vacker.

Att jag inte på samma sätt delar det med mina vänner spelar ingen större roll.
Det är självfallet roligt när de frågar något eller på annat sätt visar intresse
men som regel pratar jag inte om det.
Det är liksom något jag roar mig med privat. Liksom mina tatueringar.
Något som jag gör när jag är Cicci.
Det kan absolut hända att jag säger att jag funderar på att pierca mig
innan jag bokar tid och gör det. Förr hände det också att någon kompis vid
något tillfälle även följde med.

Som ni vet är jag vän med Skellefteås enda piercare värd titeln, Julia.
Det finns fler i stan som gör bra jobb, men ingen som kommer i närheten av
hennes erfarenhet och skicklighet. Hennes snart 20 år av erfarenhet talar för sig själva, och
det är givetvis den skickligheten jag är ute efter.
Att känna henne har underlättat min hobby, just för att jag litar på hennes
omdöme ännu mer än vad jag gjort om vi endast haft en professionell relation.
Jag kan bolla idéer med henne på ett sätt jag inte gjort om jag inte varit vän med henne.

Det stod klart väldigt tidigt, redan när jag gjort första hålet i näsan (som förövrigt inte
gjordes av Julia, utan i en smyckesaffär här i stan) att det här var jag.
Att det här är jag.
Ni vet känslan när man hittar precis den bit som saknats och längtats efter.
Den känslan var ögonblickligen den dag på stan för hundra år sedan med både
Erika och Linda som höll handen på en dödligt nervös jag.
Det här var jag.
Där jag blev osynlig för andra blev jag självlysande inför mig själv.
Som om ankaret till det drivande hos mig hittats.
Jag känner alltid igen mig själv när jag tittar mig i spegeln och ser mina utsmyckningar.
När jag är utan dem saknas jag.

Jag har vid ett tillfälle varit tvungen att ta ut dem, vid en operation, och de dagarna
kände jag inte igen mig själv.
Jag saknades. Jag längtade efter mig själv något fruktansvärt.
Till och med något så enkelt som mina hål i tungan. De som i det närmaste inte syns, utan
som förmodligen bara jag uppfattar.
Osynliga men kännbara.
Precis hela tiden känner jag dem, är jag medveten om dem.
De är faktiskt de enda av mina piercingar jag känner.
De jag har i ansiktet känns lika lite som de vi alla har i öronen.
(Givetvis känns de om jag stryker fingrarna över dem, och jag gillar inte om någon
är nära att nudda dem. De är på så vis mer känsliga än de vi har i öronen.)
Men de i tungan känns alltid. Bara som mjuka kulor, som inte är i vägen utan
bara finns där. (Kulorna är givetvis inte mjuka, tvärtom, men de känns mjuka i
betydelsen att de är runda.)
Man kan tro att en så liten sak inte spelar någon roll, speciellt då de inte syns.
Men det var faktiskt de piercingar jag saknade mest som jag inför ovan nämnda operation
var tvungen att ta ut.
De saknades mig något alldeles fruktansvärt, för att vara en smula dramatisk.
Då jag inte hade möjlighet att sätta tillbaka mina piercingar på några dagar
hann de i tungan växa igen.
Jag pratade med Julia om saken och hon sa att vi tar om dem då du kommer till stan igen.
Vilket vi gjorde. Vi tog om det ena. Och jag trodde det skulle räcka för att känna
mig som mig själv.
Men inte ens i närheten.
Jag är van att känna två mjuka kulor.
En blev en för lite. Jag insåg det nästan med en gång. Att den andra saknades mig.
Vilket gjorde att Julia givetvis ordnade den saken.
Direkt båda var på plats, trots att jag hade två väldigt långa läkstavar i tungan vilka
gör tungan rejält klumpig, kände jag att ordning var återställd.
Jag behöver ha dem i två. De är så de är jag.
Det var otippat att just de skulle spela så stor roll.
Så synligheten jag pratar om, den inför mig själv, handlar inte bara om den visuella synligheten,
utan definitivt om en annan typ av synlighet.

Men visst kan jag tänka mig att många andra är av annan åsikt.
Att många väljer att smycka sig själv just för att de tycker att det är snyggt
samtidigt som de både vill bli mer synliga och även sticka folk i ögonen.
Det fungerar förmodligen alldeles utmärkt i det syftet också.
Till sist kommer det ned till hur vi ser på läget själva.
Jag uppfattade vid något tillfälle att jag blev helt osynlig, så det är
hur jag fortsättningsvis kom att tänka kring mig själv i det här läget.
Medans andra kanske upplever att de blir mer synliga, får mer uppmärksamhet och det blir
deras slutsats.

Osynligheten jag pratar om ska givetvis inte blandas ihop med känslan av att bli ignorerad.
Att bli ignorerad eller förminskad gör givetvis lika ont och är lika frustrerande om man
känner sig som sig själv eller inte.
Och jag kan absolut känna vissa gånger att jag får jobba lite hårdare, vara extra trevlig
eller inkännande när jag träffar människor.
Jag känner relativt fort när det är ett sådant läge och då ser jag till att
anstränga mig ännu lite mer för att personen ska uppfatta mig som jag vill bli uppfattad,
höra vad jag säger eller frågar om. Då gäller det helt enkelt att vara en
väldigt vänlig version av mig själv och visa att jag inte är konstig om än
jag gjort konstiga saker med mitt utseende.
Det brukar som regel inte vara några problem bara jag hittar möjligheten att ta tag i den
andra personens uppmärksamhet.

Jag har ibland tänkt att det här är ett osunt nöje just för att jag ofta
ägnar mig åt det när jag är i en svacka.
Men vad det egentligen handlar om är att jag ofta gått och haft det i tankarna
en lång tid. Det kan vara alltifrån någon månad till något år, och när jag då hamnar
i en svacka och börjar ägna mig åt destruktiva saker samtidigt vill hitta en väg ut.
Då gör jag verklighet av mina tankar. De kommer på så vis att stå för förändring.
Och i svackor, i tider av destruktivitet är förändring det bästa någonsin.
Jag förändrar helt enkelt för att hitta tillbaka till mig själv.
Jag gör något som är en renodlad Cicci-sak att göra.

I det här läget, där jag sedan några dagar är ur balans och tankarna kring vem
jag är och vart jag befinner mig är ständigt närvarande ökar behovet att röra mig mot balans.
Där jag känner mig som mig själv igen.
Då blir det här ett naturligt steg att ta. Förändring för att komma i rörelse ur en
situation där jag står stilla. Logik Cicci-style.

Så ja, Julia är kontaktad. Vi kommer att ses till veckan. Jag längtar!

Nu mina vänner är det dags att dra iväg till Casa Hawk för fredag att gilla.
Låt oss alla ha en härlig dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>