Möt Norman, mående i nuläge och mellanlandning i nållandskap.

Mina vänner, torsdag it is!
Strax långhelg. Igen.
Stugan är planen. Och Valborgs kommer att firas i Bureå med FFOP-gänget.
(Friendly Faces Of Perfection, för er som behövde en påminnas om betydelsen.)
Jag inte hängt med dem sedan vi firade in det nya året, så det blir kul!
Förutom det planeras ett Bates Motel-maraton på Casa Hawk.
Där Norman Bates denna 5:e och sista säsong på allvar har tappat det.
Vi som hade lite svårt att se hur man skulle kunna göra en bra 5:e säsong
med tanke på hur säsong 4 slutade har tagit tillbaka alla sådana funderingar.
5:e säsongen (2 avsnitt in) är minst lika bra som tidigare säsonger.


Underbar galenskap i sitt esse!

Måendet har fortsatt att förbättras under den här veckan.
Jag är på väg mot ägglossning och redan nu känner jag hur den underbara och
härliga (maniska och överenergiska) perioden är på inkommande.
Det känns fantastiskt, kroppen har redan börjat skimra bitvis, inte fullt ut
men om ett par dagar så lär det inträffa.
Men det är förmodligen inte speciellt sunt eller heller balanserat för den delen.
Jag skulle överlag må bättre av mer balans. Det blir för stora kontraster mellan
dessa ytterligheter. Det blir för höga toppar och för djupa dalar på det här viset.
Blir det aktuellt med Citalopram igen kommer det att lena ut. Vilket är meningen.
Det är givetvis trist att de höga topparna kommer att minska, just för att jag älskar dem.
Den våldsamt fantastiska känslan av att vara hög på livet.
Men det uppvägas förhoppningsvis av att den mörka perioden efter minskar.
Jag gissar att man får ge och ta. Men nog kommer jag att sakna topparna. Som satan.

I övrigt är det dryga 4 veckor sedan jag piercade mig.
Japp, en månad har redan hunnit gå sedan jag gjorde verklighet av planen jag haft under något år.
Så låt mig uppdatera oss om hur läkningen gått hittills.
Fint. Är den kortfattade varianten.
Men då jag tycker kortfattat är tråkig kommer givetvis en längre version redan här nedan.

Som skrivet, Läkningen går alltså fint. Den är inte klar på långa vägar än, jag hoppas
innerligt att jag inte jinxar till det genom att skriva de här raderna.
Men likafullt, det är troligtvis den mest enkla läkning jag haft av alla de piercingar jag
skaffat mig.
Den minst smärtsamma definitivt.
Läkningen sköter sig nämligen i stort sett själv. Min insats är tämligen blygsam.
När jag tog bort plåstren hade dess mörka skuggor redan berättat att det skulle finnas
en del blod där under. Jag var inte egentligen speciellt sugen på att se hur det såg ut
om jag ska vara sanningsenlig. Hade det inte varit för att det var hög tid att rengöra
hade jag lätt låtit plåstren sitta kvar några dagar (läs; veckor) till faktiskt.

Jag har tagit kort (nej då oroa er inte mina vänner, det kommer inga bilder på
bröst så ni behöver inte oroa er för att kvällsmackan ska komma på returen) på hur det såg ut när jag tog bort plåstren. Tittade just på dem. Hehe, det såg hyfsat urkigt ut.
Torkat, svart blod och torkad sårvätska fastnad kring smyckena.
Men varm koksaltlösning tog hand om det. Proceduren att göra rent var helt smärtfri.
På riktigt.
Sedan var jag däremot väldigt, väldigt känslig. Den följande veckan kändes det att något försiggick på min framsida.
Det gick bäst när jag hade bh, för då behövde jag inte oroa mig för att stöta till det hela oskyddat. Då, precis som nu, har jag trosskydd som inlägg i bh:n för att enkelt hålla rent vilket tillsammans med tyget på bh:n gör att grejerna liksom är väl skyddade.
De första nätterna sov jag inte speciellt mycket. Dels för att jag sov i tröja, vilket är en mardröm för en nakensovare, men mest för att jag var rädd att stöta emot något.
Min plan, för att få en bättre sömn, var att sluta sova i tröja efter ett par dagar för att hellre byta sängkläder ofta. Men den saken skippade jag fort när jag insåg att Alice ju inte kan sova i sängen då. Och jag är är rätt förtjust i att hon sover i sängen.
(Eller rättare skrivet, oavsett om jag gillar att hon sover i sängen eller inte så dyker
hon upp likafullt, fastän jag skickar ner henne lika många gånger.)
Så jag fortsätter sova med tröja på. Det går inte mycket bättre nu än för en månad sedan,
men tja det är det bästa alternativet likafullt. Så minst en månad till fortsätter jag så.

De första dagarna efter själva utförandet var jag totalt medveten om det nya.
Jag hade på inget sätt ont, men det kändes alltså att något annorlunda försiggick.
(Enda gången jag varit i närheten av att ha ont var samma kväll som de gjordes, och då bestod det onda mer av en kraftigt nypande känsla. En som man fixar enkelt, i alla fall om
man gillar piercingar. ;) )
Nu känner jag inget sådant längre. Visst är jag lite mer försiktig än vanligt, absolut.
Jag tar på mig bh och tröjor mer försiktigt, jag duschar framsidan mer försiktigt, sådana
små saker.
Det enda jag undviker är att låta Alicen vila på min bröstkorg, vilket hon gärna gör när jag ligger på rygg och lyssnar på musik.
Hon brukar också ställa sig med framtassarna mot min bröstkorg när hon vill gosa, vilket
jag också undviker till stor del.
Vid några tillfällen har Love suttit i mitt knä, och då gäller det att vara lite
uppmärksam så jag kan parera honom på ett sätt som funkar.
Annars är det inget som är annorlunda.
Ja möjligtvis att jag faktiskt kramar folk lite mer försiktigt fortfarande.
Vilket mer är en försiktighetsåtgärd än ett måste.

Och som jag alltså nämnde här ovan sköter sig läkningen i princip själv.
Jag tvättar inte schemalagt morgon eller kväll på något sätt.
Enda gången jag tvättar är om jag ser att det finns någon torkad sårvätska, vilket
hittills endast gjorts vid ett tillfälle. Samt att det vid ett annat tillfälle kommit lite blod.
I övrigt duschar jag bara som vanligt.
Vilket gör att den tvättas var och varannan dag. Hur enkelt som helst faktiskt.
Det enda jag aktivt gör, vilket kanske är överkurs men en väldigt bra sådan om man har
tid över, är att göra koksaltbad.
Jag värmer koksaltlösningen varmare än kroppstemperaturen, häller upp
den i en liten behållare och sitter med den över själva piercingen.
Helst i samband med serietittande, för då kan jag lätt sitta så i en halvtimme utan att
det känns jobbigt.
Det är ett bra sätt att underlätta läkningen.
Här ser ni en text från CALM:s sida angående just användning av koksaltlösning på det sätt jag gör det:

”Saltlösningsbad:
Varma saltlösningsbad kan påskynda läkningen av din piercing och kan göras så ofta
du vill men skall göras minst 2 gånger i veckan. Vid akuta problem råder vi till att
ni gör detta 3 gånger dagligen.
(…) Det skall vara varmare än kroppstemperaturen. (…)
Sätt glaset med saltlösning mot piercing-området och håll fast det där
under 10-15 minuter. Värmen gör att porerna öppnas samt att blodgenomströmningen
i området ökas så att överflödig vätska i såret dräneras.
Spola bort med ljummet vatten när du är klar så att inte saltet ligger kvar och torkar ut huden.”

Texten i sin helhet återfinns här: CALM bodymodification skötselråd.

Läkningstiden på den här typen av piercing uppskattas ofta till 3-4 månader, men kan
pågå upp till 12 månader.
Jag kommer inte att ha någon brådska att byta smyckena till sådana som jag vill ha.
De här läkningssmyckena får sitta i ett par månader till.
Av den enkla anledning att jag är väldigt nöjd med läkningen so far och därför inte på något
sätt har tänkt äventyra den.
Jag hoppas att jag piercade mig i rätt tid, om det är så att sommaren skulle visa sig bli
en varm sådan lagom i juli. Om jag då kan bada utan att äventyra något.
Då har jag haft dem någonstans mellan 3-4 månader, kanske är de okej för bad då.
Jag får kolla upp den saken. Å andra sidan är jag som bekant en badkruka av rang så
en sommar utan badande är inget nytt under solen. Det är faktiskt bara de senaste somrarna jag badat under de typ senaste 10 åren.
Så en sommar utan bad borde rimligtvis gå finfint. Att plaska med fötterna passar mitt badkrukiga jag alldeles utmärkt.
… om vi ens får någon sommar, vill säga.
Hela veckan har varit kall, just så pass plusgrader ackompanjerat av blåst.
Vilket inte direkt ger en känsla av annalkande vår. Nåväl.

Låt oss alla ha en härlig torsdagsafton!


Jag tror minsann att mitt bloggsällskap just somnade. Det snarkande lätet tyder på det.

Pågående påskledighet.

Så mina vänner, påsk säger vi!
Hur firar ni? Är ni i fjällen och njuter av en sista chans till fiske, en sista
sväng på skotern eller några sista dagar i slalombackarna innan våren slår till på allvar?
Eller har ni åkt för att besöka släkt och vänner på annan ort? Eller är ni kanske
de som har bjudit hem släkt och vänner från annan ort?
Många kanske inte har några planer alls förutom att vara hemma och ha en lite längre
helg än vanligt? Eller så kanske ni tillhör kategorin där arbetsveckan
sträcker sig över helgen.

Jag tillhör de av oss som stannar hemma utan större planer än att ha en lite längre ledig helg.
Tanken var förvisso att åka till stugan, men efter att ha konsulterat yr.no ströks den planen.
Ett bra beslut känner jag. Å andra sidan, skulle jag ändra mig är stugan endast 20 minuter bort.

Som jag berättat om tidigare är högtider inget jag egentligen är speciellt intresserad av.
Redan i de sena tonåren var jag på det klara med den saken.
Innan jag faktiskt kom fram till att högtider inte riktigt var min grej stressade de
mig en hel del.
(Jag slutade för övrigt både jul- och påskpynta direkt jag flyttade hemifrån. Men visst,
jag har givetvis gjort undantag från det när jag haft partner som tyckt om jul/påskpynt.)
Vidare, det här med att äta mat tillsammans i sällskap flera dagar i rad får mig att inte
riktigt trivas. Det blir lite för mycket av det goda.
Högtider i mindre skala är däremot väldigt trevligt. Jag gillar att umgås med både släkt och
vänner på ett avskalat sätt. Där saker och ting inte är så upphaussat.
Jag får prestationsångest över att förväntas vara ”glad och trevlig”.
Däremot gillar jag andras firar-bilder på FB och Instagram.
Fint pyntat, godis och mat vackert arrangerat, glada ansikten, helt enkelt bilder på
människor som verkar trivas. Sådant gör mig glad.
Men absolut, visst ska jag umgås en del i helgen också. Helgen är lång så både umgänge
och vila kommer att hinnas med.



Låt oss alla ha en härlig långfredagskväll oavsett om vi befinner oss på jobbet eller just
nu får stryk av kusinerna i Monopol!

Ingen andedräkt för den vekhjärtade.

Det finns vissa saker som alltid funkar när en dag inte riktig flyter.
En av dem är vitlöksbröd. Ihop med ett stort glas Cola Zero proppat med is.
Det får vilken pissig dag som helst att kännas mindre pissig. Så även denna – exakt nu.

Jag är nyligen hemkommen från aftonens Filmstudiofilm, vilken jag är glad över att
jag ålade mig iväg på. Den levererade sannerligen.
Fäktaren, vilken var Finlands Oscarskandidat 2016.

Jag tyckte den var fantastiskt bra, jag gav den betyget 5 av 5.

Nu vitlöksbröd och ”Mr robot”, sedan sova.

Jobbar du här eller?

Jag har en… egenhet… som jag ägnat mig åt så länge jag kan minnas.
Jag gissar att det började med något så enkelt som att jag tyckte om resultatet.
Att det blev mer trivsamt för den som kom efter.
Eller så var det bara så enkelt att jag föredrog det så själv.

Jag pratar givetvis om att städa offentliga toaletter, det förstod ni direkt, right?
Jag kan helt enkelt inte låta bli. Det sker per automatik.
Det handlar om toaletter man som gäst eller kund får använda.
Exempelvis ställen som Ica Maxi, Stadsbiblioteket, Tatung, lasarettet, Ainas
eller Biostaden.
(Vänners och bekantas toaletter försöker jag låta bli. Allt annat skulle kunna
genera ägaren till hemmet eller uppfattas som respektlöst. ;) )

Städa är förvisso en hyfsad överdrift, det handlar mer om att jag
snyggar till, plockar upp.
Jag kan helt enkelt inte låta bli att ta upp papper som ligger utanför
papperskorgen eller torka av handfatet som är nedsölat med vatten eller tvål.
Eller bara trycka ned pappershanddukarna i papperskorgen så de inte riskerar
att svämma över.
Det tar en sisådär 5 sekunder och resultatet gör mig glad.
Jag blir löjligt tillfreds faktiskt, borde jag förresten söka hjälp för det här?
Det blir genast så mycket finare, helhetsintrycket går från sjabbigt till fräscht.
Jag gillar det själv, men framför allt tänker jag att personen efter mig
borde gilla att mötas av en ren och fräsch toalett.
(Haha, jag utgår uppenbarligen helt ogenerat ifrån att alla tänker som jag gällande
hur vi uppskattar våra offentliga toaletter. Det skulle faktiskt kunna vara
en total felbedömning från min sida.)

Men som gällande allting annat finns det givetvis undantag även här.
Vi snackar lämnade bajsränder. Iiiihhh!
Det är bara så äckligt, vad är det för fel på folk?
Å andra sidan, är det en bajsrand i toaletten och jag vet att någon
väntar på sin tur utanför tar jag betydligt hellre bort bajset än låter denne
tro att det var jag som nonchalant lämnat randen. Blääääh!

Men i övrigt, Degerman till er tjänst!
Och ja, det kan ha hänt att folk haft kul åt mig just för det här. Hehe, nåväl.


Aaahhh, som balsam för min själ. :)
(En av toaletterna på NUS för en månad sedan.)

Låt oss alla ha en finfin onsdagsafton!

Bästa tiden på månaden.

God kväll!
Härliga tider, jag vaknade före väckaren i morse fastän jag då bara sovit två timmar.
Jag vaknade med samma känsla av absolut och omedelbar energi, precis som igår.
Vilket gjorde att jag lämnade en sovande Alice hemma och gav mig ut på en runda.
Under den blev det övertydligt att jag definitivt befinner mig i ägglossningstider.
På min väg var jag nämligen tvungen att skärpa mig för att inte skratta högt.
Strax före sjutiden på morgonen är det en del folk i rörelse och jag skulle
skrattandes riskera att verka vansinnig, så jag höll givetvis igen.
Men herregud så skönt det hade varit att bara släppa allt fritt och låta det forsa.

Hög på livet är exakt vad jag blir när jag ägglossning.
Ni som hängt med ett tag här inne vet att jag med jämna mellanrum pratar om det här.
Jag blir överrumplad över hur enorm påverkan den har på mig trots att det
kändes likadant förra månaden samt månaden före den.
Det är förmodligen för att kontrasten mot förr är enorm.
Den här perioden har sannerligen inte alltid varit härlig.
Tvärtom. För bara några få år sedan hade jag allvarliga problem med den.
Den knäckte mig lika effektivt som den nu istället lyfter.
Jag fick medicinsk hjälp, vilket gjorde underverk.
(Här hittar ni ett inlägg om just den saken.)

I vilket fall, rent fortplantningsmässigt är det givetvis ingen slump att
kroppen och känslorna reagerar så här just vid ägglossning.
Det är nämligen inte bara aptiten på livet i största allmänhet som blir
väldigt hög, lusten till sex blir nämligen enorm. (För mig.)

Tidsmässigt handlar det om ett spann på en sisådär 4-6 dagar där hela jag hamnar i brand
och fullkomligt går upp i den underbara känslan av att ha all energi i världen.
I det här läget är jag alltså berusad av livet självt.
Känslorna som är höga över hela registret kan givetvis göra mig lika vansinnigt
rasande som djupt ledsen. Rent teoretiskt är det så, men jag har tur och
verkar som regel hålla mig på den sida där allt känns som en fantastisk karusell.
Vilket gör att det går bra att hantera även om den där avgrundsdjupa ledsamheten
skulle rulla in.
Jag har lärt mig att inte agera på varken de våldsamt arga eller de mörka ledsamma
känslorna, det handlar om ägglossningstider, då är det vettigt att att inte agera alls.

Jag känner mig bara så otroligt glad nu. Som om livet vore en absolut fullträff.
Glad som om jag nästan tappat förståndet.
Det finns inga bekymmer, i det här läget är jag en fantastisk problemlösare.
Och då jag har så mycket energi blir väldigt mycket gjort de här dagarna,
arbetsmässigt såväl som på hemmafronten.
Hemma är det nu jag städar, röjer undan surdegar till högar som blivit liggandes, tar
tag i samtal att ringa, mejlar sådant som behöver mejlas om, ja ni fattar.
Effektiviteten är hög.

Men framför allt blir jag underbart känslig.
Jag tycker så mycket om den här känsligheten. Det är som jag förstår samband på ett
helt annat sätt just de här dagarna. Som om jag kan ta in andra människor mer än annars.
Jag blir fulll av kraft och energi. Som om kroppen och sinnet orkar precis allt.
Det finns liksom ingen stopp i det här läget, som om själva bromsen saknas helt.
Det är inte konstigt att jag blir trött efter de här dagarna, jag tömmer precis alla
reserver nu.
Speciellt då jag som regel sover betydligt mindre än i vanliga fall.
Men jag skulle inte byta det mot något i världen, det här är den bästa
perioden på hela månaden.
Jag känner mig som mig själv på precis alla plan.

Känslan av det så våldsamt levande och skrattande handlar på många sätt om drivet
kroppen försatts i. Den lika brinnande som självlysande känslan.
Och jag börjar från ingenstans intressera mig för män i min omgivning.
Vilket jag inte gör på det här sättet alls resten av månaden.
Jag ser de underbara ådrorna på deras armar, sättet de går på, kroppshållningen i
allmänhet, och jag hör det vackra med deras röster.
Och den underbara svaga doften av aftershave.
Jag låter mina egna ögon helt plötsligt vila i andras. Vilket jag sällan gör annars,
jag tittar som regel ner när jag möter män.
Men under den här perioden förändras det, jag vänder fortfarande ner blicken mot marken,
men jag håller kvar den en kort sekund alldeles innan.
Men framför allt vill jag ha sex i det här läget. Massor och massor med sex.

Jag har det dock inte, jag gillar inte tanken på att vara med någon jag inte är
tillsammans med. Men under den här perioden slår tanken mig gång på gång.
Att jag skulle gilla att vara med någon, att det inte spelar någon roll om han är
min partner eller inte.
Min bakgrund komplicerar däremot till saker en del, vilket gör att jag
vet bättre än att fullfölja.

Jag har inte hittat något vettigt sätt att få utlopp för det här drivet.
… förutom på det uppenbara sättet alltså.
Det blir en slags njutbar plåga istället. Kroppen i brand, mina känslor
i våldsamt högt läge. Inte undra på att det känns som om jag skimrar.

Jag blir alldeles kramig under de här dagarna, nästan närhetssökande.
Vilket är lite halvskumt eftersom jag håller sådant för mig själv annars,
eller åtminstone till väldigt få personer. Jag tycker om beröring och närhet
väldigt mycket i vanliga fall, men jag är samtidigt väldigt reserverad.
Det är mycket komplicerat det här, och då handlar det inte ens om sexuell beröring
på något vis.
Just den sexuella beröringen är på många sätt ett helt eget ämne. Vem vet,
kanske blir det ett inlägg om det en helt annan kväll.
Det här inlägget handlar mer om hur jag handskas med den jag blir i dessa ägglossningstider.

Jag skrev för några år sedan ett inlägg om det här med närhet.
När jag läste igenom det nu insåg jag att det är alltför träffsäkert för att
skriva ett nytt i samma ämne.
De ord jag använde mig av då förklarar lika bra idag.
Jag står på många sätt vid samma punkt angående det här med närheten som jag
tycker så mycket om, som är fan så komplicerad.
Därför lägger jag ut det tidigare skrivna inlägget.
Det är viktigt just för att det i viss mån förklarar hur något så enkelt som beröring kan
bli så komplicerat. I alla fall för mig
____________________________________________________________________________________

Beröring? Nej! … fast ja.
Jag tycker inte om att bli rörd. Hörde jag mig själv säga i torsdags.
Inför folket i Projekt Ö.
De känner till min bakgrund, och jag hade just berättat en episod från den.

Jag sa orden för att jag menar dem.
Och samtidigt menar jag dem inte.

För i själva verket tycker jag väldigt mycket om beröring.
Den fysiska.
Om att bli rörd, om att röra andra.
L sa att priset har varit lite för högt för att det ska kännas bekvämt.
Vilket nog är sant.

Att bli rörd av någon är inte alltid en bra sak.
För vill man inte bli rörd, då är det en väldigt dålig sak.
Och jag med min gränssättningsproblematik får genast problem när någon
rör mig på ett sätt jag inte vill.

Sunda människor skulle backa ur rent fysiskt, eller verbalt säga nej.
Jag gör inget.
Jag gör faktiskt tvärtemot.
Jag ler.
JAG LER!
Ju mer pressad desto bredare leende.
Förr, som barn var det mitt sätt förhålla mig till sådant på.
Nu, som vuxen inser jag att det inte fungerar. Alls.

Det kommer ett inlägg om det leendet så småningom.

Men den varma beröringen, av människor jag tycker om och litar på,
den är fantastisk.
Jag känner mig så enormt sedd när jag blir rörd.
Och hur fantastiskt är inte det?
Det spelar egentligen ingen roll om beröringen är platonisk eller från någon som
är älskande med mig.
Jag tycker om den oavsett.

Eller vänta, den platoniska beröringen tycker jag bättre om.
Haha, betydligt bättre till och med, vem försöker jag lura?
För med den riskerar jag ingenting. Den är trygg.
Beröring från vänner.
Det kan vara allt från en kram när vi möts, till en hand över mitt ryggslut,
en hand på min axel, eller en mjuk puff i sidan när vi passerar varandra.
Jag känner den.
Värmen efter beröringen kan sitta i länge.

Beröring är bland det bästa jag vet.

Och likafullt säger jag inför Projekt Ö att jag inte tycker om att bli rörd.
Det jag egentligen menar är att jag tar det säkra före det osäkra.
Det är enklast så.
Om jag helt enkelt utesluter den ur mitt liv kommer ingen skit ur den.
Det kommer inte heller att göra ont på något sätt.
Och samtidigt mår jag så bra av beröring att jag vill ha betydligt mer
av den i mitt liv.
Det blir motsägelsefullt. Och komplicerat.
Just för att jag inte kan sätta gränser.
Hade jag fixat det på ett bättre sätt än jag kan idag skulle det här vara
ett mindre dilemma.
Jag är på väg dit, det vet jag, men tja, än är jag inte riktigt framme
där jag vill vara.

Oftast bli det beröring från andra tjejen jag söker mig till.
Den är mycket trygg.
Just för att tjejer litar jag på mer än jag någonsin skulle lita på en kille.
Och för att beröringen till tjejer är platonisk.
Det finns inget som kan övergå till en farlig eller obehaglig situation.

Jag har heller inga kompisar av manligt kön.
Eller jo, jag har ju faktiskt börja tänka om på den punkten.
Så numera stoltsera jag med hela 2 kompisar av manligt kön.
Patrik, min goda vän sedan tonåren, samt Danne.
Danne har visat sig kunna flyga in under min radar på ett sätt som
jag tycker mycket om.
Det vill säga, jag känner mig bekväm med honom, så till den milda grad att
jag kan sitta kloss mot honom när vi knarkar musik på Spotify.

Det kan tänka sig att jag kommer att välja att titulera andra killar
i min omgivning som kompisar också.

Vem vet vart all denna förändringar leder mig? :)
_____________________________________________________________________________________

Nu har jag skrivit av mig om perioden i månaden jag alltså befinner mig i.
Det är så enkelt, samtidigt som det blir så motsägelsefullt.
Det är på många sätt den mest underbara delen på hela månaden.
Jag hanterar genom att medvetet inte agera. Istället går jag längre promenader,
jag är vaken betydligt fler timmar på dygnet, jag knarkar musik.
Jag skrattar och jag gråter samtidigt som jag älskar livet.
Och jag söker närhet hos de människor jag redan är trygg med.
Det får för nu lindra det det brinnande inom mig.
Det räcker en bit, i alla fall tillräckligt för att jag inte ska
börja göra destruktiva saker.
(Men visst, jag skulle hellre vilja dricka mig rejält berusad, lyssna på mängder av bra
musik och ligga massor.)
Nåväl.

Nu mina vänner önskar jag oss alla en god natt!

Lördag att gilla!

Er Cicci är på strålande humör idag!
Trots det smulans vintriga vårvädret, vilket gjorde morgonpromenaden till en blöt sådan, känns läget finfint.

Från barmark till snö på bara någon timme.

Promenad samt ärenden på Solbacken har varit den här dagen hittills.
Strax drar jag till Kåge för att spendera kvällen där.
Patrik och jag ska planera den festivalsväng vi tänkt göra i augusti.
Skogsröjet får sig ett besök i år, vilket känns jäkligt kul.
Vad som gör det hela ännu bättre är givetvis att vi ska göra det tillsammans med
Anette och Kristian.
Längtar efter dem, och att då få spendera tid i deras mysiga stuga och gå på festival
tillsammans känns väldigt kul. Redan nu.
Så inte undra på att bara tanken och planerna om det får idag att vara en bra dag!
(Patrik pratade också om att han skulle laga köttfärsbiffar, vilket gör att
jag redan nu ser fram emot middagen också för den delen.)

Bra är dagen också för att läkningen av de piercingar jag skaffade och skrev om härom
dagen går väldigt bra.
Jag var lite nervös igår när det var dags att ta bort plåstren och rengöra.
Det såg verkligen heller inte vackert ut.
Svart intorkat blod ihop med att ena bröstvårtan fått sig ett blåmärke som gjort den lila…
(Hehe, och nej oroa er inte, inga bilder på förödelsen kommer här nedan.)
Men efter varm saltvattenlösning och en lång dusch såg det sannerligen annorlunda ut.
Hahaha ja ni, det är inte varje dag man står nöjt och faktiskt beundrar sina bröst i spegeln nu
för tiden kan jag säga. Men igår var det precis det jag gjorde.:D

Jag var som sagt lite orolig för hur det hela skulle funka när jag inte
längre hade de skyddande plåstren eftersom jag känner mig smulans mör.
Det visade sig dock gå utmärkt.
Trosskydd som inlägg i bh:n funkar väldigt bra. Det känns rent och fräscht samtidigt
som inget skaver eller nöter.
Däremot tror jag att jag skippar att sova i t-shirt. För en nakensovare är det väldigt
besvärligt att sova i kläder, de korvar sig och jävlas och gör att man sover väldigt dåligt.
Så i natt återgår jag nog till att sova utan kläder igen. Jag får helt enkelt se till att
byta sängkläder var och varannan dag istället, vilket borde vara betydligt
enklare än att sova i t-shirthelvetet.
Den positiva läkningprocessen gör definitivt att dagen i sig känns som en väldigt bra sådan.

Nu, mot Kåge!
Låt oss alla ha en härlig lördagsafton!

Sylvass kompass.

Ett midnattsinlägg för er som ännu är vakna, ett inlägg till morgonkaffet för er andra.
(En varning för potentiellt stötande bild gäller för detta inlägg, ni som väljer att läsa
vidare anses härmed förvarnade. Varken blod eller nålar förekommer, däremot en viss nakenhet.)

Hörrni, jag har blivit två piercingar rikare sedan vi hördes senast.
Jajamän, onsdagen var dagen då den planen blev verklighet!
Förra veckan skrev jag ett inlägg om den obalans jag kände mig i, och hur jag
tänkte mig hitta tillbaka till det som känns som jag. Som Cicci.
Jag skrev där om min piercing-hobby som har den fantastiska effekten att jag blir jag.
Vilket även borde gälla den här gången, filosoferade jag när jag förra veckan
verkligen inte kände mig som mig själv.
Vilket det skulle visa sig att jag hade helt rätt i.

Jag följer samma mönster precis varenda gång jag piercar mig.
Väldigt få undantag.
Ni som följt bloggen har hängt med på den här resan tidigare, för er blir det
delvis en repris. För er andra tar vi det från början.

Välkommen till piercing Cicci-style.
En knuff ur balans, en kris om man så vill, är vad som skapar ett enormt behov av
förändring för att hitta mig själv och tanken på att skaffa en ny piercing dyker upp.
Så inleds det. Vilket gör att följande händelseförlopp kommer att utspela sig inom loppet av en vecka:
Först och främst, placering, vart vill jag pierca mig?
Det är som regel inget riktigt medvetet val, utan mer en tydlighet kring en känsla jag
gått med ett tag. En placering jag nuddat vid men som inte blir klar förrän i det här läget.
I onsdagens fall var det däremot en lång process. Flera år faktiskt, där andra piercingar
hunnit komma emellan.
När jag bestämt mig för placeringen finns det väldigt lite som skulle kunna få mig att
avbryta hela piercingplanen.

När placeringen är utsedd bokar jag tid hos Julia.
Väl gjort slår nervositeten till omedelbart. För nu är det på riktigt,
inte längre ett fantasifoster hos mig.
Det kan vara flera dagar kvar tills min tid, men jag är nervös som om jag ska
göra den redan samma eftermiddag.
(Här börjar omdirigeringen av fokus med full kraft.)
Jag börjar nojja och känslan av att herregud, jag fixar inte det här bedövar mig.
Alla andra tankar och känslor trängs undan och fokus ligger enbart på vad som ska komma.
Det finns helt enkelt ingen plats för förvirrade, ledsna eller vem-är-jag-funderingar
i det här läget. Jag är redan på väg dit jag åter är Cicci.

I onsdags var alltså den dag Julia och jag kommit överens om.
Redan på morgonen vaknade jag med en panikartad känsla. Fjärilar i magen, inga
förväntansfulla sådana utan mer hysteriska.
Jag tänkte om och om igen att jag inte kommer att fixa det här.
Gång på gång ställde jag mig själv frågan varför gör jag det här?.
Jag försökte promenera bort delar av stressen men det funkade dåligt.
Hahaha, precis såhär går det till varenda gång jag piercar mig.
Jag följer alltid samma känslostorm. Varenda gång.

Men senare, när jag duschade, kom lugnet. Det efterlängtade lugnet.
Från att ha varit hispigt nervös planade känslan ut och ersättes av närvaro.
Av fokus. Där jag kände mig väldigt allvarlig och helt närvarande samtidigt.
Inga spår av hispighet fanns kvar i det läget, utan känslan av att jag fixar det här
var grundmurad.
Det är en väldigt trygg känsla att vila i. Den är stabil, den är lugn och den tvivlar inte.
(Och hade jag kunnat stanna i den fram tills jag ligger i stolen och piercingen
utförs hade jag varit glad, men så funkar det däremot inte för mig.)
Tvärtom, när jag närmar mig Julias studio kommer nämligen nervositeten tillbaka.
Alltid.

Återigen tänkte jag att jag inte skulle fixa det, (vad betyder ens det?)
att jag på allvar måste sluta ägna mig åt sådana här nöjen.
Jag gillade att Julia hade en kund innan mig, att jag blev hennes sista kund.
Jag fick då sitta och nojja samtidigt som jag hörde henne jobba med sin kund.
Det blir nästan meditativt. Just för att jag vet hur de känner sig, innan och efteråt.
Kanske lugnar det mina nerver något. Om inte annat ger det mig tid att inte
behöva ta tag i situationen.

Så i onsdags, när hennes andra kund var klar, var det alltså dag för mig.
Den här gången skulle dock skilja sig från andra gånger på ett markant sätt.
Jag hade nämligen aldrig gjort två piercingar vid samma tillfälle tidigare.
Vilket efter alla år med det här nöjet skulle bli något helt nytt.
Jag gillade utmaningen samtidigt som den oroade mig.

Då jag valt bröstvårtorna som placering handlade det även om en annan aspekt av nervositet.
Jag är inte blyg egentligen då det gäller att ta av mig kläderna. Förvisso att
det är privat, men att byta om ihop med andra eller basta utan kläder gör mig
i stort sett inget. Inget jag ägnar mig åt regelbundet men skulle det hända
är jag relativt okej med det.
Men nu handlade det inte om någon typ av casual omklädningsrums-nakenhet.
Tvärtom.
Det skulle handla om att bli skärskådad. För att hitta rätt placering. Och om att bli rörd i
samband med det. Den tanken gav en viss nervositet.
Att den som skulle göra det också är vän till mig kändes… annorlunda.
Befinnandes i det läget kände jag mig mycket riktigt också väldigt naken de första sekunderna.
Men Julia, med sina 20 år av erfarenhet som piercare, hade inga som helst problem med
situationen. Hon blev helt plötsligt sitt professionella jag. Vän också, men utan tvekan
sitt yrkes-jag. Hon balanserade skickligt de i det läget krockande relationerna.
Hon gjorde att jag kände mig helt okej med situationen.
(Å andra sidan piercade hon mig för några år sedan på ett ställe långt mer intimt
än bröstvårtan. Den gången undrade jag på allvar innan om vår vänskap skulle överleva.
Det gjorde den givetvis. Jag missade nämligen att väga in att hon är sitt yrke
när jag besöker henne i piercingärenden. Vilket gör att jag är den enda av oss två
i sådana situationer som känner sig generad.)

I vilket fall. Att vilja smycka bröstvårtorna (hur kan man ge något så vackert ett så
vedervärdigt fult namn som bröstvårta övergår mitt förstånd) är något som vuxit fram
under lång tid.
Jag har vid några tillfällen följt med kompisar som piercat sig där.
Jag har sett proceduren från första parkett.
Och precis varenda gång tänkt att det finns inte en plan i helvetet att jag kommer
göra en sådan.

Just för att det sett mycket smärtsamt ut. Reaktionerna de gångerna jag tittat
på har nämligen varit samstämmiga.
Bröstvårtorna har därför alltid varit ett ”aldrig någonsin”.
Men ”aldrig någonsin” är ibland tidsbegränsat.
Och i onsdags var tiden inne för det.

Nervös jag placerades nu halvliggande när allt var markerat och utritat.
Båda kanylerna var självlysande för mig.
Varför-utsätter-jag-mig-för-det-här-tanken slår till för hundrade gången.
Julia berättade att jag skulle lägga ned huvudet och slappna av.
Men jag har något tvångsmässigt att jag alltid behöver se stick, vilka innefattar
sådant som blodprov, sprutor och stygnborttagning. Och helst piercingar.
Här var det däremot inget alternativ, förklarade hon.
Utan jag skulle måsta lägga ned huvudet. I vanlig ordning tog jag ett grepp om Julias ben,
det blir liksom den hand jag vill hålla i.
Sedan lade jag ned överkroppen och huvudet mot stolen. Jag kunde inte längre se
när skicket skulle komma.
Hon sa på sitt lugna Julia-vis att hon inte skulle sticka förrän jag kände mig redo.
Och precis bara därför kände jag mig så nära redo som man kan komma i det här läget.
Ta ett djupt andetag och andas sedan ut, sa hon.

Och på utandningen kom det. Sticket. Det där våldsamt vassa.
Det skar för en sekund genom precis allt förnuft och ett ljud lämnade mina läppar.

Två sekunder senare slog de fantastiska endorfinerna till (eller mixen adrenalin/endorfiner
kanske, vad vet jag) och jag kände ingenting alls förutom lycka, och lättnad.
Hela kroppen sjöng.
I stället för att sätta in smycket direkt lämnades kanylen (plaströret typ) i bröstvårtan
samtidigt som hon förberedde det sista för att direkt utför den andra piercingen.
Samma rädsla hann dra in över mig och jag hade återigen jävligt svårt att tvinga
ned överkropp och huvud för att ligga lugnt.
Med ett nytt grepp om Julia gjorde vi om processen där hon uppmanade mig att ta ett djupt
andetag – här stack hon innan hon uttalade meningen klart.
Tack och lov, för jag var säker på att hon skulle sticka mig på utandning men hon
överrumplade mig med att göra det alldeles i ögonblicket jag skulle andas ut.
Vilket var perfekt.
Samma känsla av total lycka sköljde över mig igen, ingen smärta utan bara hög, hög.
Det ändrades givetvis när det var dags att sätta in smyckena. Det sved rejält
just för att kanylerna hunnit svälla fast. Mindre smickrande ljud undslapp mig definitivt igen.
Men det var sekundverk, sedan var det över. Jag kollade in resultatet i spegeln.
Och det kändes bara så otroligt rätt. Jag var definitivt hög på känslan ett par timmar efteråt.
Jag tackade Julia än en gång, hon är sannerligen grym!

Området rengjordes än en gång och plåstrades sedan om.
Vilket betyder att jag inte sett dem sedan de gjordes.
Det är för övrigt väldigt praktiskt att ha dem tejpade på det här viset.
Dels är ytorna helt rena, jag vet inte vad den här typen av plåster heter, men ni
som opererat er känner igen er.

Mycket tryggt!
Först ett skyddande lager plåster, sedan bh precis som vanligt som också den ger en
rejält skyddande känsla.
I morgon kommer jag att ta bort de skyddande plåstren. Det har jag egentligen ingen lust till,
för mig skulle de gärna få sitta kvar en vecka eller tio.
Men det är dags att rengöra, ta bort blod och sårvätska, och låta läkprocessen ha sin gång.

Jag har inte ont alls. Jag känner absolut att något hänt på min framsida,
men det är inte någon ajaj-känsla, kanske mer en mör känsla.
Jag tror att det är mycket tack vare att bröstvårtorna är helt skyddade. Inget kan komma
i direktkontakt med dem.
Igår kväll kändes de av en del. Som om någon nöp mig hårt.
Inte behagligt, men hanterbart då intensiteten kom och gick under någon timmes tid.
Det gick fint att sova också, just för att de är så skyddade. Det är en trygghet
att veta att jag inte kan fastna eller riva upp något i det här läget.
I morgon när jag tagit bort plåstren är det en ny giv.
Då kan jag tänka mig att jag kommer att bli mer försiktig, att jag kommer att oroa
mig för att det ska göra ont, eller att jag på något sätt ska fastna.
Den tanken är inte angenäm…
Jag fick också rådet att köpa trosskydd att klippa itu för att placera i bh:ns kupa just för
att det då blir enkelt att hålla rent.
Så i det här läget har jag absolut inte ont.
Däremot får inget komma i närheten av min framsida.
Jag är noga med att parera när Alice vill hoppa upp mot min bröstkorg. Jag ser till att
hålla ett visst avstånd när jag kramar människor jag möter.
Jag är med andra ord medveten, jag har det i bakhuvudet i allt jag gör.
Att vara försiktig.
Och så kommer det att vara en tid framöver. Vilket är helt okej.

Det finns så mycket jag tycker om med den här typen av upplevelse.
Utsmyckning, utmaning och balans i samma andetag.
Tillfredsställelsen i att fullfölja fastän jag bitvis är väldigt rädd.
Känslan av att pressa smärtgränserna och därmed få uppleva det fantastiska
när kroppen levererar.

Och balansen mina vänner, den jag sökte efter, den återfanns till stor del.
Jag börjar definitivt känna mig som mig själv igen.

Nu sover vi tycker jag, god natt!

Välvilja eller tortyr?

Gällande att sätta om blommor, jag kan uppenbarligen inte riktigt släppa det än,
är det inte bara aspekten att blomjordspåsen kan ruva på hemskheter, det finns
en annan sak som jag också brottas med varje gång jag sätter om blommorna.

Jag är nämligen väldigt lite insatt i blommors förmåga att känna.
Hur medvetna de är och hur de hanterar smärta.
Då de är levande är det för mig självklart att de på någon nivå känner.
Jag tänker på det då och då när jag vattnar mina blommor.
Att de verkligen inte kan må bra i den gamla jord de lever i.
Jag sätter inte om dem riktigt varenda vår nämligen.
I själva verket kan de gå ehrm… många år mellan gångerna. Well.

I och med att det är långt mellan omsättnings-tillfällena brukar det vara
nödvändigt att dela några av blommorna som hunnit växa ur sina krukor.
Vilket är ett moment jag verkligen inte gillar.
Jag undrar hur många gånger jag sa förlåt till fredskallan jag delade.
(Nej, jag skämtar inte med er.)
Jag försökte ta isär rotsystemet så försiktigt som möjligt, men hela tiden
hade jag känslan av att jag faktiskt torterade den fina blomman.

Jag försökte tänka lugnande tankar i stil med att den kommer att trivs finfint i
sin numera luftiga kruka, samt att den nya jorden ju måste kännas fantastisk.
Märkligt nog tröstade inte de tankarna ett dugg då jag var tvungen att riva sönder
en del rötter vid delningen. Nåväl, gjort är gjort.
Om några veckor har de säkert glömt allt rivande och slitande och hunnit
trivas in sig i den nya fräscha jorden, tror ni inte?

Här ser vi ena delen av den delade kallan.

Ser den arg och hämndlysten ut tycker ni? Bör jag sova med ena ögat öppet i natt?

Låt oss alla ha en finfin måndagskväll!

Lördagsafton ur ett njutbart soffperspektiv.

Lördagsafton mina vänner!
Jag gissar att många just sitter framför tv:n för att njuta av matchen.
Jag hoppas vi vinner i afton, vi har ett klart fördelaktigt läge. Jag tillhör dock inte
skaran som just nu sitter bänkad framför tv:n hemma, i grannens soffa, eller i någon
trevlig kvarterslokal eller på någon fullsatt pub.
Jag följer inte hockeyn på det viset, jag nöjer mig med att vet om vi vinner eller inte.
Går vi till final kan det dock tänkas att jag ser några matcher. ;)

I vilket fall, denna lördag har varit en lugn sådan.
Våffeldagen till ära åts våffel-lunch hos föräldrarna. Mådde i vanlig ordning tjyvens,
vilket givetvis det var värt.
Igår spenderades dagen och kvällen på Casa Hawk. Sista avsnittet av Taboo avnjöts
och nu ser vi fram emot säsong 2.
Det var en skön fredag då den här veckan inte riktigt är min vecka. Att spendera tid med
Erika och Danne och deras killar är alltid bra för måendet.
Här hittar ni den übergoda pajen vi åt till lunch. Gör den, ni kommer att gilla den!

I kväll ska ett avsnitt av Criminal minds ses, kanske också något Sherlock-avsnitt jag ännu inte sett.
Eller så gör jag slag i saken gällande det Resident evil-maraton jag länge haft i tankarna.
Lugnt och skönt i soffan kommer kvällen att spenderas.

Earth hour klockan 20.30 ska jag givetvis delta i. Ni också, hoppas jag!
Låt oss alla ha en finfin lördagskväll! Och låt (S)AIK krossa!

Balans och osynlig synlighet.

Sov fantastiskt gott i natt. Jag steg upp som en ny människa i morse.
Helt plötsligt ser jag hur vackert solen skiner utanför, hur härligt
det är med fredag och hur mycket jag gillar att strax dra iväg mot Sunnanå.
Igår hade jag inte sett eller längtat efter något av detta. Jag var för trött.
Sömn (och smärtstillande tabletter) gör sannerligen tricket.

Innan jag drar iväg tänker jag prata lite om min favorithobby.
Det uppenbara, det mindre uppenbara, det motsägelsefulla och den falska tryggheten.
Ett återkommande ämne givetvis, och nu är det dags igen. Just för att det
är högaktuellt med betoning på att förändring planeras nästa vecka.

Let´s go.
Det här med utsmyckning i form av piercingar.
Det är ett återkommande ämne här på bloggen, just för att det är något jag gillar.
Kanske kan man till och med säga att det är hobby jag har?
Det har slutat bekomma mig för länge sedan att flertalet 42-åringar inte ägnar sig åt det
eller har minsta intresse av det.
Det fanns absolut en tid då jag inte var helt bekväm med att min ålder gjorde
mig lite ensam om denna typ av nöje. Men det är många år sedan nu.

Jag nås heller aldrig av kommentarer som antyder att jag inte borde hålla på med det.
Sägs det när jag inte hör på spelar det mig ingen roll.
Och skulle det sägas när jag hör på spelar det mig heller ingen roll. Det brukar då
mer handla om generella åsikter vilka jag inte på något vis tar personligt fastän jag
sitter mitt i det generella.
Det händer någon enstaka gång att personer jag möter på uteställen sent på kvällen
under alkoholpåverkan kan få för sig att de vill berätta för mig hur fult det
är. Men det är sällan och heller inget som egentligen stör mig mer än att jag
inte gillar den plumphet och det övermod alkohol kan leda till.

Det spelar mig helt enkelt ingen roll om andra tycker det är fint eller fult.
Men självfallet, jag föredrar givetvis att folk tycker det är fint.
Eller nej. Vänta. Det är ju faktiskt det jag inte gör egentligen.
Kanske gillar jag inte att andra tycker det är fint när allt kommer omkring.
Ni som följt med här inne under årens lopp är medvetna om att jag har ett lite annorlunda
synsätt på världen än vad en många andra har. Och här klockar den annorlundaheten definitivt in.

Jag vet nämligen något om det här med piercingar som andra gissningsvis inte gör.
Något som är motsägelsefullt och genom det kanske också oväntat.
Kanske ligger det nära till hands att tro att piercingar skulle leda till mer synlighet.
(Jag utgår ifrån att vissa med den här hobbyn ägnar sig åt den
för att känna sig fina samtidigt som de vill bli mer synliga och kanske även i samma veva provocera.)
Men min erfarenhet är faktiskt precis den motsatta.
Ju fler utsmyckningar desto mer osynlig blir man.
Man blir en icke-person helt enkelt.
Vi människor är designade med den fenomenala egenskapen att fort kunna gallra bland intryck.
Vi skulle drunkna om vi inte hade den förmågan.
Jag tror helt enkelt att jag faller bort som ointressant av den anledningen att
folk jag möter per automatik antar att vi inte har något gemensamt. Att den blixtsnabba
sållningen visar att vi är alltför olika. Att man liksom bara
scrollar vidare bland alla möten och intryck.
Inte helt otroligt att det förstärks genom att man för en millisekund också ser
min utsmyckning som ovårdad. (Eller så är det mina egna fördomar mot människor som
klickar in här. :) )

Jag har alltid vetat att det är så här. Jag vet däremot inte hur jag listade ut sambandet.
Jag vet bara att jag blev mer osynlig. Och hur det passade mig mycket bra.
Helt plötsligt började jag gå under radarn i stort sett i alla sammanhang.
Och för en som hela livet drömt om att passa in och känna sig normal var det
sannerligen det bästa man kunde tänka sig. Att obemärkt smälta in.
Jag är nämligen inte ute efter att göra mig några fler vänner. Den krets av vänner och
bekanta jag har, har jag haft länge. Och jag är mycket bekväm med dem.
Jag är till min läggning väldigt blyg och jag har inte några mål att skaffa nya vänner.
Däremot dyker det givetvis upp människor på vägen som jag lär känna, som jag klickar med och
som jag räknar in i den krets av människor som jag på ett eller annat sätt gillar och hänger med.
Det ena utesluter med andra ord inte det andra.
Min osynlighet gör att nya eventuella bekantskaper växer fram långsamt, vilket
passar min något reserverade personlighet väldigt bra.

Därför gillar jag att mitt piercingintresse har gjort mig osynlig.
Det gör definitivt att jag inte på samma sätt längre hamnar i situationer där min
gränssättning gentemot män inte fungerar.
Jag förstår givetvis att det här är en dålig lösning på just det problemet eftersom
jag under mitt kamouflage fortfarande är lika dålig på gränssättning.
Och kliver man igenom min fasad är jag plötsligt helt oskyddad.
Så ja, det är inte den bästa av lösningar, det håller jag med om.
Men den kom gratis, helt utan att jag behövde jobba på min gränssättningsproblematik.
Vilket ju fler ord jag skriver om det inser är ohållbart.
Jag behöver fundera kring det här. Behöver fortsätta jobba på gränssättning så den fungerar
mer som den ska om och när någon kliver rakt igenom mitt kamouflage.

I vilket fall, att ha något som är så pass annorlunda att man helt enkelt bara inte ser mig
har alltså passat mig.
Det har fungerat fint att ha något som inte speciellt många attraheras av.
Det senare skulle givetvis kunna bli ett problem om jag skulle vilja bli sedd av
någon som absolut aldrig skulle se en sådan som mig.
(Och den risken är överhängande när jag är 42 år med en hobby som denna.)
Men det är inget jag egentligen funderar kring i det här läget. Jag har en tendens att
attraheras av män som inte heller går innanför vanliga ramar. Det gäller både utseende men
framför allt kvalitéer som inte syns på utsidan.
Jag söker (medvetet, omedvetet) en viss typ av destruktivitet, förmodligen för
att matcha min egen.
Och den typen av män har för övrigt en tendens att uppfatta det jag är mest noga med att
gömma och kamouflera. Jag vet inte riktigt hur det går till, jag vet bara att
det är så.
På samma sätt som jag känner igen dem känner de igen mig.
Och det har givetvis visat sig vara en riktigt dålig kombination.
Jag tänker mig givetvis bryta det mönstret, men attraktion (som i mitt fall
förmodligen mer handlar om igenkänning) är långt snabbare än eftertanke.
Att göra sig osynlig har därför varit en bra sak. Just för att om personen i fråga
bara är ute efter den typen av sårbarhet gör min utsmyckning chansen att
han tittar vidare utan att uppfatta vad som finns under. Och det är en bra sak.
Den däremot som inte nödvändigtvis är ute efter sårbarheten utan bara det annorlunda
hoppas jag fortsätter titta.

Mitt intresse började givetvis inte i kamouflagesyfte.
Och syftet är fortfarande inte kamouflage. Det visade sig bara vara en
välkommen bieffekt, en pluseffekt om man så vill.
Jag tyckte alltid att det här med piercingar var fint. Jag hade alltid tyckt att
de var spännande och intressant. Kanske lite förbjudet också.
För min egen del tog det mig en sisådär hundra år att våga mig på något djärvare
än hål i öronen.
Jag var ”alldeles för gammal” redan när jag tog mitt första hål i näsan.
Sådant som på många sätt hör ungdomar till och som de sedan slutar ägna sig åt när de
blir 20-plussare började jag med när jag var kring 24. Det är gammalt.
Nu är jag alltså 42 år. Intresset har fortsatt i oförminskad styrka.
Utsmyckning i den här formen är för mig lika våldsam som vacker.

Att jag inte på samma sätt delar det med mina vänner spelar ingen större roll.
Det är självfallet roligt när de frågar något eller på annat sätt visar intresse
men som regel pratar jag inte om det.
Det är liksom något jag roar mig med privat. Liksom mina tatueringar.
Något som jag gör när jag är Cicci.
Det kan absolut hända att jag säger att jag funderar på att pierca mig
innan jag bokar tid och gör det. Förr hände det också att någon kompis vid
något tillfälle även följde med.

Som ni vet är jag vän med Skellefteås enda piercare värd titeln, Julia.
Det finns fler i stan som gör bra jobb, men ingen som kommer i närheten av
hennes erfarenhet och skicklighet. Hennes snart 20 år av erfarenhet talar för sig själva, och
det är givetvis den skickligheten jag är ute efter.
Att känna henne har underlättat min hobby, just för att jag litar på hennes
omdöme ännu mer än vad jag gjort om vi endast haft en professionell relation.
Jag kan bolla idéer med henne på ett sätt jag inte gjort om jag inte varit vän med henne.

Det stod klart väldigt tidigt, redan när jag gjort första hålet i näsan (som förövrigt inte
gjordes av Julia, utan i en smyckesaffär här i stan) att det här var jag.
Att det här är jag.
Ni vet känslan när man hittar precis den bit som saknats och längtats efter.
Den känslan var ögonblickligen den dag på stan för hundra år sedan med både
Erika och Linda som höll handen på en dödligt nervös jag.
Det här var jag.
Där jag blev osynlig för andra blev jag självlysande inför mig själv.
Som om ankaret till det drivande hos mig hittats.
Jag känner alltid igen mig själv när jag tittar mig i spegeln och ser mina utsmyckningar.
När jag är utan dem saknas jag.

Jag har vid ett tillfälle varit tvungen att ta ut dem, vid en operation, och de dagarna
kände jag inte igen mig själv.
Jag saknades. Jag längtade efter mig själv något fruktansvärt.
Till och med något så enkelt som mina hål i tungan. De som i det närmaste inte syns, utan
som förmodligen bara jag uppfattar.
Osynliga men kännbara.
Precis hela tiden känner jag dem, är jag medveten om dem.
De är faktiskt de enda av mina piercingar jag känner.
De jag har i ansiktet känns lika lite som de vi alla har i öronen.
(Givetvis känns de om jag stryker fingrarna över dem, och jag gillar inte om någon
är nära att nudda dem. De är på så vis mer känsliga än de vi har i öronen.)
Men de i tungan känns alltid. Bara som mjuka kulor, som inte är i vägen utan
bara finns där. (Kulorna är givetvis inte mjuka, tvärtom, men de känns mjuka i
betydelsen att de är runda.)
Man kan tro att en så liten sak inte spelar någon roll, speciellt då de inte syns.
Men det var faktiskt de piercingar jag saknade mest som jag inför ovan nämnda operation
var tvungen att ta ut.
De saknades mig något alldeles fruktansvärt, för att vara en smula dramatisk.
Då jag inte hade möjlighet att sätta tillbaka mina piercingar på några dagar
hann de i tungan växa igen.
Jag pratade med Julia om saken och hon sa att vi tar om dem då du kommer till stan igen.
Vilket vi gjorde. Vi tog om det ena. Och jag trodde det skulle räcka för att känna
mig som mig själv.
Men inte ens i närheten.
Jag är van att känna två mjuka kulor.
En blev en för lite. Jag insåg det nästan med en gång. Att den andra saknades mig.
Vilket gjorde att Julia givetvis ordnade den saken.
Direkt båda var på plats, trots att jag hade två väldigt långa läkstavar i tungan vilka
gör tungan rejält klumpig, kände jag att ordning var återställd.
Jag behöver ha dem i två. De är så de är jag.
Det var otippat att just de skulle spela så stor roll.
Så synligheten jag pratar om, den inför mig själv, handlar inte bara om den visuella synligheten,
utan definitivt om en annan typ av synlighet.

Men visst kan jag tänka mig att många andra är av annan åsikt.
Att många väljer att smycka sig själv just för att de tycker att det är snyggt
samtidigt som de både vill bli mer synliga och även sticka folk i ögonen.
Det fungerar förmodligen alldeles utmärkt i det syftet också.
Till sist kommer det ned till hur vi ser på läget själva.
Jag uppfattade vid något tillfälle att jag blev helt osynlig, så det är
hur jag fortsättningsvis kom att tänka kring mig själv i det här läget.
Medans andra kanske upplever att de blir mer synliga, får mer uppmärksamhet och det blir
deras slutsats.

Osynligheten jag pratar om ska givetvis inte blandas ihop med känslan av att bli ignorerad.
Att bli ignorerad eller förminskad gör givetvis lika ont och är lika frustrerande om man
känner sig som sig själv eller inte.
Och jag kan absolut känna vissa gånger att jag får jobba lite hårdare, vara extra trevlig
eller inkännande när jag träffar människor.
Jag känner relativt fort när det är ett sådant läge och då ser jag till att
anstränga mig ännu lite mer för att personen ska uppfatta mig som jag vill bli uppfattad,
höra vad jag säger eller frågar om. Då gäller det helt enkelt att vara en
väldigt vänlig version av mig själv och visa att jag inte är konstig om än
jag gjort konstiga saker med mitt utseende.
Det brukar som regel inte vara några problem bara jag hittar möjligheten att ta tag i den
andra personens uppmärksamhet.

Jag har ibland tänkt att det här är ett osunt nöje just för att jag ofta
ägnar mig åt det när jag är i en svacka.
Men vad det egentligen handlar om är att jag ofta gått och haft det i tankarna
en lång tid. Det kan vara alltifrån någon månad till något år, och när jag då hamnar
i en svacka och börjar ägna mig åt destruktiva saker samtidigt vill hitta en väg ut.
Då gör jag verklighet av mina tankar. De kommer på så vis att stå för förändring.
Och i svackor, i tider av destruktivitet är förändring det bästa någonsin.
Jag förändrar helt enkelt för att hitta tillbaka till mig själv.
Jag gör något som är en renodlad Cicci-sak att göra.

I det här läget, där jag sedan några dagar är ur balans och tankarna kring vem
jag är och vart jag befinner mig är ständigt närvarande ökar behovet att röra mig mot balans.
Där jag känner mig som mig själv igen.
Då blir det här ett naturligt steg att ta. Förändring för att komma i rörelse ur en
situation där jag står stilla. Logik Cicci-style.

Så ja, Julia är kontaktad. Vi kommer att ses till veckan. Jag längtar!

Nu mina vänner är det dags att dra iväg till Casa Hawk för fredag att gilla.
Låt oss alla ha en härlig dag!