När borta är bäst.

Senast vi hördes var jag under pågående söderöver-semester med
tillhörande hårdrockfestivalande.

Jag är sedan ett bra tag tillbaka i mina egna hemtrakter och sitter på  ett gäng nya mycket trevliga minnen.
Patrik och jag gjorde samma sväng för två år sedan och nu var det alltså dags igen.
Ruskigt så smidigt det är nu när Norwegian kommit till Skellefteå och pressar priserna.
Att flyga till Stockholm tur och retur (förvisso endast med handbagage) gick alltså på 398 kronor per person. Det är ett riktigt jäkla bra pris.
I vilket fall, väl i Stockholm tågade vi vidare mot Norrköping där Anette och Kristian hämtade oss.
Sedan bar det av till deras stuga.
Väl framme ramlade liksom lugnet över mig.


Den vackra tomten, lummig och mysig.

Torsdagen ägnade vi åt att bli bjudna på grillat samt peppa som satan inför festivalen som började på fredagen.
Vi kollade upp vilka band som var och en vill se och planerade utifrån det.
Anette och Kristian hade gjort det synnerligen enkelt för Patrik och mig genom att handla allt tänkbart bra att ha med på festival såväl som för ett härligt stughäng, så vi behövde mer eller mindre bara hänga med. :D

Fredagen kom och det var dags att dra iväg.
Corroded var de jag såg fram emot hyfsat tidigt på aftonen.
När de började spela hände något som ibland händer när man ser en grupp man inte egentligen har så mycket åsikter om.
En del grupper är nämligen så otroligt mycket mer än vad som framkommer på
radio/skiva/whatever. De gör sig helt enkelt bäst live.
Och redan efter första låten stod det klart att Corroded är ett sådant band.
De knäckte ben på bästa sätt. Hårda på skiva, betydligt hårdare live.
Er Cicci var helt plötsligt ett fan!
”6 ft of anger” var synnerligen njutbar.
En av helgens klart bättre akter.


Samtidigt som vi andra såg Corroded köade Patrik för att försäkra sig om absolut bästa plats framför sina favoriter Amaranthe.

Jag hade också sett fram emot ”Love walked in” och ”Low life in high places” med gruppen Thunder.
Jag visste väldigt lite om dem förutom just de låtarna. Glatt överraskad jag tyckte verkligen att de levererade. Sångaren sjöng fantastiskt bra. Det det lät minst lika bra som på skiva, vilket är jäkligt bra såhär nästan 30 år senare. Hans röst var grym!
Hela konserten gav en väldigt bra känsla i kroppen.

Annars var det vår svenske gitarrgud Yngwie Malmsteen jag mest sett fram emot
gällande fredagen.
Han var min idol under många år i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Skivorna Marching out (hans absolut bästa skiva enligt mig), Trilogy och Odyssey gick varma i mitt flickrum på Vallgatan.
(Vi började dock gå skilda vägar redan vid Odyssey. Jag gillade den absolut, men jag var inte riktigt så förtjust i den slätstrukna utveckling som följde i och med den skivan.
Skivorna innan hade ett betydligt mer opolerat och rått ljud.)
Jag är glad över att äntligen ha fått chansen att se honom live. Det har på många sätt varit ett måste och en självklarhet att göra någon gång.
Jag har läst många intervjuer med honom under årens lopp, sett en del konserter på Youtube, läst både hans biografi (hjältesaga) och som snudd på motpol, Anders Tengners bok om honom. Samt Anders Johanssons biografi vilken i mångt och mycket givetvis handlar om åren med Yngwie just för att han spelade trummor med honom under en lång tid.
Så bilden av en person med alldeles för stort ego och bristande respekt för andra i kombination med en helt unik talang och en målmedvetenhet utan dess like har trätt fram.
Och där stod han nu, i det närmaste i ensamt majestät.
Han hade givetvis andra musiker med sig, men det var ingen tvekan om vem
som var kung.
Vilket, trots allt jag läst och sett om honom, likafullt gjorde mig besviken på något vis.
Jag saknade helt samspelet på scenen man som publik annars njuter av.
Det handlade aldrig om något sådant, tvärtom.
Det fanns så många låtar jag hellre hört än det han faktiskt levererade.
Men absolut, inledande ”Rising force” och senare ”Far beyond the sun” fick håret att resa sig över hela kroppen rakt av.
Även när han körde ”Trilogy suite op:5″. Den påminner mig alltid om Ante, en kompis jag hade under gymnasietiden och åren efter. Redan då var han ruskigt bra på gitarr, och han spelade ofta just inledningen på den låten.


Här har vi honom, the one and only Yngwie Malmsteen.
Det kändes på något vis nästan overkligt att se honom livs levande framför mig.
Nu har jag sett honom, och väldigt nöjd är jag med det!
(För den som vill läsa mer om Yngwies spelningen finns Rocknytts recension, vilken enligt mig är klockren.)

Vädret var hyfsat på fredagen, långkalsonger och extra tröjor behövdes definitivt men vi slapp regn i stort sett. Någon skur visst, men inget som inte en regnponcho kunde råda bot på.
Väldigt nöjd gick i säng den fredagsnatten.


Anette.
Lugnet innan vi skulle dra iväg på lördagen.

Patrik.

Anette, Patrik och jag, med Kristian skymtandes bakom oss.
(Han är givetvis med hela tiden men bara inte så förtjust i att vara med på bild.)

Så var det lördag, festivaldagen som hade mitt fulla intresse i form av Blind Guardian och Sonata Arctica.
Första bandet vi ville se var dock Pretty Maids. ”Kingmaker” är den låt med dem jag bara älskar (helvete så bra den versen är), som jag hade turen att hinna med om än avnjuten från kön in på festivalområdet.
Väl på plats hörde jag min andra favorit med dem, nämligen ”Future world”.
Ujuj, väldigt bra må jag säga!

Sedan började min väntan. På Blind Guardian.
Och regnet var ett faktum.
Inte något litet trivsamt strilande utan ösregn långa perioder.
I bästa fall var det nästan uppehåll.
(Det är märkligt hur man upplever duggregn som tacksamt uppehåll.)
Men ösregn må vara hänt när man väntar på en grupp man gärna vill se.
Och längst fram hade jag tänkt stå, rakt framför scenen.
Vilket jag även gjorde. Köade länge vilket var klart värt det.
Jag kunde inte haft bättre plats.
Tyvärr stryker ljudet med en del när man står längst fram, men det är sådant man helt enkelt får ta.
Jag brukar egentligen undvika att stå längst fram.
Just för att ljudet alltså är sämre, men framför allt för att fansen som står där brukar vara die hard sådan och det brukar kunna gå hyfsat våldsamt till när idoler dyrkas.
Vilket givetvis hör till, inga konstigheter där,  man är beredd på det om man väljer att stå
längst fram.
Så av de anledningarna brukar jag stå en bit bak.
Nu stod jag längst fram med Patrik ett par folk bakom mig. Mellan oss stod en grupp på kanske 10-15 karlar som var rejält berusade och som definitivt var fans ut i fingerspetsarna.
Så visst blev jag hyfsat mörbultad, speciellt av de bakom mig och de till höger om mig,
men jag klarade mig från att bli skallad vilket givetvis uppskattades. :D
Tack och lov var de till vänster om mig av den mer lugna sorten.
Jag tog av mig min regnponcho när de kom in på scen. Haha, jajamän jag hade verkligen tänkt visa min uppskattning genom att ha deras nästan 20 år gamla tröja väl synlig.

Jag som aldrig någonsin har bandtischor eller liknande på mig hade festivalen till ära på mig en alltså nästan 20 år gammal tröja som jag fått av Patrik.
Hahaha, det är något så jäkla coolt att liksom ha på sig något som är på riktigt. Inte nyproducerat, utan från då det begav sig.

Konserten var grym!
Jag sjöng med i klassiker som ”Mirror mirror”, ”Vallhalla” och givetvis ”Bard´s song”.
(Fanns det någon på hela festivalområdet som inte sjöng med i ”Bard´s song”?!)
Jag njöt fullkomligt samtidigt som jag slogs med gänget runtomkring mig. Det gäller att hålla headbangande folk ifrån sig om möjligt.
Om man inte har lust att bli skallad alltså.
Jag var lyrisk när jag gick därifrån. Så otroligt värt att stå och köa för en perfekt plats!
Det fanns i stort sett inte en torr tråd på min kropp. Vilket det definitivt var värt.
Efter deras spelning bestämde Patrik och jag oss för att ringa efter skjuts.
Anette och Kristian hade åkt hem tidigare på grund av det ihållande regnet och nu kom de och hämtade oss.
Jag hade verkligen velat se Sonata Arctica, men det hade inneburit att vi måstat vänta i 3.5 timme i regnet genomblöta som vi redan var.
Beslutet att åka hem istället var enkelt.


Farmorfingrarna var ett faktum.
(Hade det inte varit så mörkt ute, alternativt att klipsk jag kommit på att använda blixt, hade ni kunnat se att våra fingrar mer antydde timslångt badande än festivalande.)

Så vi gav alltså upp tidigare än vi tänkt men var definitivt nöjda med det beslutet.
Jag var så blöt när vi kom hem att min bh gick vrida ur. Sådant går fint så länge man är hög på upplevelsen mitt i ett publikhav, men väntandes blir det väldigt kallt.
Det tog mina skor 2 dygn att torka, vilket de så småningom gjorde med hjälp av
ett torkskåp.
När Anette och Kristian hämtade oss hade de med sig filtar, torra sockar och skor.
Klockrent!
Vi satt länge den kvällen och pratade igenom alla band vi upplevt.
Det var sannerligen en jäkligt bra festival. Och vi gör absolut repris på den nästa år om det kommer bra band!

Söndagen myste vi på i stugan. Tog det lugnt i största allmänhet för att på eftermiddagen åka in till Stockholm.
Vi turistade en hel del både måndag och tisdag. Måndagen hade vi turen att ha Anette och Kristian med oss. Våra vägar skildes på tisdagen då de åkte mot Sundsvall och vi skulle hem till schtaaan.

Borta bra men hemma bäst stämmer givetvis, för det var väldigt skönt att komma hem.
Men snacka om att vi hade bra dagar borta!
Massor med härligt umgänge, suveränt god mat och liksom allt serverat!


Gissa om vi serverats massor med god mat!

Snacka om fantastiska vänner och snacka om att både Patrik och jag kände oss otroligt välkomna!
Jag kände mig definitivt som hemma!
Tack Anette och Kristian, för att jag fick njuta av ert sällskap, er fantastiska gästfrihet och er värme!
Och Patrik, tack för att du är lika grym som resesällskap som vän!

Nu vet ni hur min bortavecka varit.
Låt mig avsluta med en bild lånad från Blind Guardians Facebook:

Följ den fantastiskt fina gula pilen som jag lyckats fippla dit så ser ni er Degerman ståendes i orange (!) keps jävlart rakt framför scenen.
(Jag sa ju att jag hade bra plats! :D )

Bandet kommenterade spelningen såhär:
”What an unbelievable audience at the Skogsröjet Festival in Rejmyre.
Fuck the wind, Fuck the rain!! You are true vikings!!!
You have turned the storm into a shiny bright summer evening!!”

Låt oss alla ha en härlig fredagskväll!

Söderöver!

Sådär ja, då är Patrik och jag i söderns land efter att ha åkt både flyg och tåg. Vi kom fram redan igår eftermiddag.
För två år sedan gjorde vi precis samma sväng. Där första anhalt är Anettes och Kristians stuga och hårdockfestival, för att sedan bli klassiskt turistande i Stockholm.
Bakgrunden till den här festivalgrejen kom sig av att Anette och Kristian för några år sedan köpte en stuga som ligger någonstans mellan Norrköping och Katrineholm. (Om man inte är så petnoga på kartan.)
När de började utforska sina nya omgivningar insåg de (till allas förtjusning) att en av Sveriges bättre hårdrockfestivaler, Skogsröjet, ligger mycket nära deras stuga.
Sådana sammanträffanden bara måste man gilla!

Jag känner mig helt redo för en mysig och väldigt avslappnad vecka.
Det kommer att bli stughäng i väldigt vacker miljö samt två dagar av roligt festivalande med många grymma band. (Där Sonata Arctica, Blind Guardian, Yngwie Malmsteen och Saxon sticker ut lite extra enligt mig).
Sedan åker vi vidare till Stockholm där Anette och Kristian bor till vardags för lite klassiskt turistande.
Det ska bli jäkligt ku! 

Låt oss alla ha en finfin fredag! Min kommer att spenderas med mycket bra musik och roligt folk!


Evil lives here.

Som den totala serieälskare jag är söker jag ständigt nästa serie att se.
Förra veckan snavade jag över en som jag aldrig hört talas om, men som skulle visa sig vara en av de bättre jag sett.
”Evil lives here” heter den och är en dokumentärserie med beskrivningen:
”A TV series where individuals share their perspectives of loved ones who performed horrific acts of crime.”

Jag tycker den är helt suverän vilket gör att jag har väldigt svårt för att slita mig.
Jag mer eller mindre längtar tills nästa tillfälle jag ska fortsätta se.
Rekommenderas varmt till alla som gillar krim och som vill se något som är på riktigt.

För den som är intresserad finns säsong 2 att streama här.


För övrigt är vinjetten riktigt jäkla obehaglig. Klar rysarvarning på den, gillas!

Låt oss alla ha en finfin måndagsafton!

Sommar i bildformat.

Sommar mina vänner, det är vad det är nu.
Några dagar med finfint väder och de många veckor där 12 grader och mulet var rådande är som bortglömda.
Kort minne har onekligen sina fördelar, håller ni inte med?
I vilket fall, det är skönt att ha stugan att hänga i när det blir såhär varmt.
Att ha en sjö i krokarna ger ofta en viss fläkt men framför allt väldigt fräsch luft.
Med andra ord, semester i vackert väder är finfina grejer.
(Så länge inte gradantalet överstiger de 20 samtidigt som solen har strimmor av moln som sällskap, annars börjar jag drömma om höst och vinter väldigt fort.)

Här har vi smakprov på vad sommaren hittills erbjudit.


Midsommarfirande!
Lisbeth, Hompe, Robban, Katta och jag.
Väldigt kul kväll fylld med quiz och musik. Samt väldigt god mat.
(Gillar Kattas foto på gänget!)

Den raspberrymojiton smakade jäklart perfekt!


Pollensäsongen när den var som värst.
Sover med öppna fönster sommarmånaderna och under en period såg trasan använd på fönsterbrädan ut så här varje dag.
Tacksamt att inte ha några som helst tendenser till pollenallergi.


SOLEN!
Eller det närmaste sol det kom under två veckors tid. Skellefteå var verkligen inte bortskämt med sol där ett tag.

Som ni vet har jag Vickan med familj på hemmaplan. Vilket gör att jag spenderar en hel del tid med Emil.
Han har fått mig att se på saker och ting med nya ögon.
Barnperspektivet har aldrig varit mitt, men nu upplever jag spännande och nya saker i det jag sett tusentals gånger tidigare. Väldigt kul. Och oväntat.
Vickan, Mark och Emil spenderar just nu dryga veckan i London och redan första dagen började jag sakna Emil.
Ja de andra också givetvis, men just Emil i allt hans lilla.
Hur han säger saker, hur han härmar läten, hur han skrattar och hur han beskriver saker med sina rörelser.

Han är bland annat såld på bussar, lastbilar, traktorer, polisbilar, brandbilar och ambulanser. Ja allt som har lite mer motor och är lite mer än bara vanliga bilar.
Så direkt jag ser något av dessa fordon, vilket är väldigt ofta under en dag, påminns jag
om Emil.
Hur han pekar och säger; tacktå (traktor) wiiååå-wiiååå (brandbil, polisbil, ambulans och taxi).
Eller när vi passerar en grävmaskin och han utbrister; digga (digger, grävare alltså). Det är bara så gulligt. Det är bara så Emil, och påminner så underbart om honom.
Vi hänger en hel del själva han och jag. Vi är i lekparker, vi går förbi byggplatser, vi korsar busstorget och vi matar ankorna i Svandammen.
Vi har kul ihop helt enkelt.

Tidigt i somras åkte Emil, Vickan och jag på kosläpp. Hur kul som helst!


De är sannerligen stora och vackra djur.


Med rackartyg i blicken.
Vi fikar ofta ute, vilket går bra även i duggregn när man har sin fina regnrock på sig.


Både han och jag är sålda på att mata ankorna i Svandammen.


På första parkett då träd kapades.


Lekparken vid Norrhammarskolan har en grävskopa.
… vilket gör att orden ”Emil, nu är det dags att gå hem” riskerar att inte alltid vara så populära. :D


Lyckan när man får sitta i en riktig traktor!
Jag är så glad att han fått Vickans röda hår. Så ovanligt och så otroligt fint!
Det är så kul att se Vickan och Emil komma gåendes, det går liksom inte att ta miste på släktskapet.


Fika med mormor.


Alice stortrivs med sin nya pool.
Att den egentligen är Emils är inget som fastnar på henne.

Flygplan.
Förutom diverse fordon är flygplan något som Emil är väldigt förtjust i.
Att ha sommarstuga 7 minuters promenadväg från Skellefteås flygplats har därför sannerligen sina förtjänster.
Där har vi spenderat ett par timmar tittandes på plan som flyger iväg.

Sommaren har även bjudit på en del Sunnanå-häng de gånger familjen Skogly gästspelat på hemmaplan.
God mat, god dryck, massor med musik, serie-maraton á la American Horror story i väldigt trevligt sällskap.


Aaahhhh.


Två av tre Skoglyboys. Plus en Skoglymama.


Lycka är att få en pläd i det mönster och de färger man tycker så mycket om.
Tack Erika!

Sådär ja, nu vet ni hur delar av min sommar sett ut hittills.
Nu laddar jag för Skogsröjet i Rejmyre samt dagar i Stockholm.
Patrik och jag drar iväg på torsdag och blir borta näsan en vecka. Det blir grejer det!

Låt oss ha en finfin lördagskväll!

Normalt eller olycksbådande brusande?

Rysarinspirerad jag med sinnet total uppslukat av American Horror Story påminns ständigt om rysligheter i helt vanliga vardagssituationer.
Särskilt nu när Emil är en del av mitt liv.
Vi vet nämligen alla (ja vi rysarälskare alltså) att rysare och barn i kombination ger mycket olycksbådande och väldigt skrämmande resultat.
Möjligheterna att skrämmas med barn i rysare är oändliga.

Vilket gör att jag gissar att dessa bilder av Emils babymonitor väcker samma obehagskänsla hos er som den gör för mig.
(Förvisso är känslan snabbt övergående, men den finns där likafullt.)
Vickan och Mark, som inte ser rysare, förstår ingenting när skeptiskt jag berättar om hemskheter involverandes babymonitorer.
Herregud så dåligt insatta de är. De har liksom inte den blekaste aning om hur mycket hemskt som kan utspela sig tack vare den. Vilket är ett måste så man är förberedd den dag en avgrundsröst väser genom den. Eller man hör sin sovande älskling jollra och prata med klar stämma på ett främmande språk.
…tack och lov har de ingen kamera i Emils rum, för där hade min gräns gått. Ni vet precis vad jag pratar om, eller hur?
Någon typ av självbevarelsedrift måste man faktiskt ha.
I vilket fall, hans babymonitor har (hittills) inte återgivit några ljud som inte är synonymt med småbarn.
Tack och lov, för jag skulle nog inte hantera det speciellt väl.
Tvärtom, den dagen lär jag förmodligen lämna Vallgatan utan att ta med mig varken Emil eller Alice. Var och en får liksom rädda sig själv i den typen av situation tänker jag. Punkt.


… om jag borde sluta se rysare? Förmodligen. ;)

Midsommar i morgon.
Mina planer tar mig till Bureå och trevligheter förlagda hos Katta och Robban.
Ser fram emot det! God mat, god dryck och kul människor.
Förhoppningsvis väldigt bra musik också.
Med lite tur gör solen oss sällskap.
Kanske blir det en sväng förbi något traditionellt midsommarfirande under dagen.
För att visa svensk midsommar i all sin ”dansa kring midsommarstång sjungandes Små grodorna”-glans för Emil och Mark.
Förhoppningsvis är Emil för ung för att få några permanenta skador av att se det hela, Mark däremot riskerar dock att få men för livet. Men är det midsommar så är det. :D


Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll!

Ps. Golfen gick igenom besiktningen idag. För en vecka sedan var den uträknad, men nu är den åter på banan. Det gör mig synnerligen glad! Ds.

När ett hemsökt hus, förväntan och överbett resulterar i trivsel.

God afton vänner!
Hur är det med er? Med mig är det bra. Förra veckan var ingen riktig höjdare, men det har rätat ut sig och jag är åter mitt glada och sprudlande (…) jag.
Tre saker gör mig på extra bra humör dessa dagar, nämligen följande:

1. American Horror Story säsong 1; Murder House.
Er Degerman, som i vanlig ordning är sist på bollen, har alltså börjat se American Horror Story.
Inte själv givetvis, hell no, jag är alldeles för kyckling för det det så Erika, min vapendragare, ser den med mig.
(Tanken var förvisso att se den själv, fast det var innan jag börjat se den.)
Erika hade pratat varmt om den här serien och tyckte jag borde ge den en chans.
Vilket jag gjorde. Men efter 1 minut och 12 sekunder (ja ni läste rätt, en minut och tolv sekunder) fegade jag ur.


Detta skickades till Casa Hawk minuterna efter fiaskot.

Sjysst Erika, som redan sett första säsongen och visste hur bra den är och hur mycket jag skulle gilla den, erbjöd sig att se den med mig. Vilket vi numera alltså gör.
Och herregud så bra den är!
8 avsnitt in och den kvalar definitivt in som en av de bättre serier jag överhuvudtaget sett.
Jag skulle gärna berätta vad den handlar om. Men ni som sett den vet att det är snudd på omöjligt. Det här är förmodligen det närmaste jag kan komma:
En man och hustru i äktenskapskris gör ett försök att rädda sin relation genom att flytta in i ett nytt hus.

Alla försök till vidare förklaring av vad serien handlar om är bara att skrota. Det går helt enkelt inte.
Huset visar sig (för oss tittare) nämligen vara hemsökt. Vilket orsakar en följd händelser som åtminstone jag inte kan återberätta och samtidigt lyckas göra mig förstådd.
Låt oss bara säga att familjen; mamma, pappa och dotter i tonåren aldrig hade kunnat förutse vad som skulle komma härnäst.
Det är så fantastiskt skruvat att jag njuter av varje minut. Särskilt med tanke på att det här är en rysar-serie.(Som gener är den märkt skräck, drama och thriller.)
Jag vet inte hur många gånger jag ryckt- och skrikit till. Underbart, underbart!
Vi har flera säsonger att se fram emot i sommar.
Vilka förresten är nya givar för varje säsong. Återkommande skådespelare blandat med nya men helt nya berättelser. Spännande upplägg där jag hoppas att jag kommer att gilla de andra säsongerna också.
Hehe, tur Erika kunde tänka sig att se serien igen, annars hade jag gått miste och allt det här fantastiska.

2. Globen i november.
Patrik ringde i fredags och berättade att hans favoriter, Five Finger Death Punch, ska spela i Globen i november.
Tillsammans med In Flames.
Han tyckte vi borde fara. Vilket jag också genast tyckte. Nu är 5FDP kanske inte riktigt min kopp te (versmässigt hårda, drivande och jäkligt bra, men lite för trallvänliga refränger för att passa mig) men jag tror de blir jäkligt kul att se live!

In Flames är gamla idoler till mig. Det är några år sedan jag lyssnade på dem på allvar, de utvecklades åt ett håll där jag är mer förtjust i deras lite äldre skivor nämligen.
Har sett dem live vid några tillfällen tidigare så det blir ett väldigt kul återseende!
Och Globen, en perfekt arena anser jag. Ljudet, de gånger jag varit där, har varit fenomenalt.

Så i november är tanken att vi drar till Stockholm för en helg och umgås med vänner samt njuter av väldigt mycket bra musik!
(Fast först har vi ju en vecka av festivalande/Stockholms-häng att se fram emot i början av augusti. Musik och umgänge, det blir inte mycket bättre än så. :) )

3. Tuna.


Hahahaha, jag såg den här bilden i mitt FB-flöde för ett bra tag sedan. Sparade den på min dator just för att den får mig att le.
Det är liksom total igenkänning på den då man vaknat upp dagen efter en kul fest hehe.
Ännu roligare blev det då det visade sig att hunden, som alltså heter Tuna (och hans helfestliga utseende) är på riktigt och något av en internet-kändis.
Föll nämligen över hans instagramkonto härom dagen och insåg att han har massor med följare, nämligen 1.9 miljoner!
Just tack vare hans fenomenalt charmiga överbett.
Jajamän hörrni, kolla in tunameltsmyheart.com., därifrån hittar ni även hans instagram.
Han är absolut oemotståndlig och att se bilder på honom i mitt flöde får mig att må väldigt gott.


Så måste jag givetvis lägga till en extra punkt till min lista om tre, nämligen:
4. Emil.

Jag får inte nog av honom.

Kolla vilken fin bild av Vickan, Emil, mamma och mig, tagen under morsdagsfirandet för någon vecka sedan.

Låt oss alla ha en finfin tisdagsafton!

C som i Ch.

God afton!
Söndag säger vi, inte dumt det inte. Min är en bra sådan, hoppas er också är det.
Gårdagen spenderades på IKEA och senare på Casa Hawk. Vilket gjorde att även lördagen var en pärla.




Emil och jag ägnade oss åt roliga saker på Avion samtidigt som Vickan och Mark fördjupade sig i köksalternativ inför deras husbygge.

På Sunnanå hängde jag tillsammans med familjerna Skogly/Ganeteg.
Det bjöds på finfint umgänge, väldigt god mat och massor med suverän musik.
Definitivt en kväll i min smak.


Lika vackert som gott! Snacka om att hon är skicklig den där fru Skogly.

Max (äldsta sonen Skogly) och jag höjde ribban rejält för det som för några månader sedan började med att min mobil började försvinna om lämnad obevakad för en sekund. Numera är det fullskaligt krig skulle man kunna säga.

Han är snabb, förslagen och håller masken skrämmande bra.
Jag får kämpa för att hålla jämna steg. Men förlust mot honom är givetvis helt uteslutet.
Jag kände mig sannerligen nöjd när jag plockade hem den sista segern.
Bara för att inse när jag for hem på nattkvisten att det i själva verket var han som fått det sista ordet.
Hatten av, verkligen! :D

På natten, väl hemkommen till stugan, visade termometern minusgrader.

Juni?

Så, en härlig helg har det sannerligen varit.
Det enda som är pissigt är att mina hörlurar dött.
De har hängt med överallt och blivit använda oändligt många timmar de senaste 2.5 åren.
Och till sist tog de sakerna ut sin rätt gissar jag.
Jag har haft dem tejpade de senaste två veckor, med godkänt resultat, men idag dog de alltså bortom lagningsmöjligheter.
Jag ska göra ett försök att hitta ett par likadana då jag är helt såld på dem.
Innan hade jag ett par Sennheiser som höll i en sisådär 6 år som jag absolut avgudade och som på många sätt satte standarden för hur jag vill ha hörlurar. När de väl havererade snavade jag över dessa, ett par lågprislurar som visade sig sitta helt perfekt och ha ett grymt ljud.


Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnej!

Ser att de finns på Amazon.com. Däremot ska jag kolla köp/säljsidor på Facebook först. Med lite tur finns det någon i stan som har ett par precis sådana i fint skick. Eller om de av någon anledning går få tag i på/via ICD där jag köpte dem.
Det får helt enkelt bli morgondagens ta-tag-i.
(Jasså, du menar att du har ett par av dessa Edifier (H850) och inte använder dem, hör då genast av dig så köper jag dem.)

Med risk för att inte kunna sluta upprepa mig, men hur söt är inte Emil?!
Hans röda busigt långa och lite lockiga hår smälter mitt hjärta totalt.
När han skrattar mot mig eller tar tag i min hand. Eller när han säger mitt namn, som låter ungefär som Chi-Chi. (Haha, på samma sätt som jag heter Chi-Chi heter Alice Alich.)


Emil och kompisen Alich.

Låt oss alla ha en finfin söndagsafton!

… i brand.

Herregud, ägglossningstider.
Hela jag brinner.
Och allt som existerar är män i arbetskläder. Och män med synliga ådror på  underarmarna.
… manlighet, en våldsam variant av sådan.
Hahaha, jag står inte ut!

Om och om igen har jag skrivit om just den här extremt levande delen av månaden.
Senaste tankarna återfinns här.

I övrigt, låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

Sammanfattningsvis såhär en skön söndag.

Himmel, er Degerman är sannerligen inte någon frekvent berättare här inne.
Vilket kanske skulle kunna tänkas tyda på att jag inte har något att skriva om, vilket fallet inte är.
Det är mer så att jag bara inte sätter mig och skriver om det jag har pågående i huvudet eller om saker jag ägnar mig åt.

I vilket fall, långhelg på väg mot sitt slut.
Den har ägnats åt häng i stugan, hemma-i-soffan-lugn, second-hand-shopping samt tivolibesök.
Surströmming har också mumsats på. (Det borde vara stående att äta suring minst varannan vecka, tycker vi inte?)

Som ni vet har Vickan med familj landat på svensk mark sedan två veckor tillbaka.
Jag håller som bäst på att lära känna Emil, min systerson. Vilket går finfint. Vi gillar liksom varandra, jag tycker han är en toppenkille att umgås med. Han är rolig, nyfiken, busig och mysig. Allt i ett.
Vilket gör honom till någon jag börjat tycka om.
Innan har jag givetvis också tyckt om honom, men då egentligen för att han är Vickans barn liksom.
Nu däremot, när jag träffat honom under två veckors tid, har han blivit en egen person.
Någon som jag gillar för att han är just han.
Vilket gör att ”tycka om” inte bara är ett begrepp utan har vuxit sig till en varm känsla.

Jag är som bekant inte barnkär. Har aldrig varit.
Inget med barn har liksom fallit sig naturligt för mig. Jag vet inte hur man pratar med dem, leker med dem, tar hand om dem.
Barn rör väldigt sällan några varma strängar hos mig. (Vilket i sig gör att jag känner mig som ett totalt ufo och helt onormal.)
Jag känner mig fel och klumpig mest hela tiden när jag umgås med barn.
Enda undantaget är faktiskt killarna Skogly. Jag har förvånat accepterat att de krupit innanför det kyliga som är jag. Jag älskar dem helt enkelt, hur fasen det nu gick till.

Däremot hände något när jag träffade Emil den här gången. (När jag träffade honom senast var han endast någon månad gammal nu har han vuxit till sig och närmar sig sin 2-årsdag om några månader.)
Vi klickade i stort sätt rakt av redan inom de första 10 minuterna vid första träffen.
Jag kände mig inte ett dugg klumpig eller fel, tvärtom, jag kände mig helt som mig själv samtidigt som jag kände mig väldigt nyfiken på honom.
Jag tycker att det är kul att hänga med honom. Hur otippat som helst då jag inte i vanliga fall gillar barn.
Han har så otroligt glada bruna ögon. Samt det där fantastiska röda håret som gör att man direkt ser att Vickan är hans mamma. Jag bara tokgillar att han fick hennes röda hår!
Och absolut sötast är han när han säger ord på engelska. Han har börjat prata lite smått och använder sig mest av engelska ord men även av svenska. (Han förstå svenska lika bra som engelska.)
Men ni skulle verkligen höra honom prata alltså. Hahaha, ord som ”more” i samband med mat exempelvis, ”all gone” när något är slut, inte helt ovanligt i just matsammanhang heller, eller ”bye, bye” när ett plan flyger över stugan eller vi säger hej då för aftonen.
En annan favorit är ”oh no” som ofta sägs i en lika glad som dramatisk ton när han ”tappar” något.
Uttalet, det engelska, får mig att skratta inombords, det är så gulligt att hjärtat smälter fullkomligt!
Jag menar, föreställ er bara när han är törstig och säger ”water” med sin barnröst.

En annan sak som smälter mig totalt är när han är med Alice. Alice är väldigt försiktig i närheten av Emil. I vanliga fall är hon ju en rätt energisk tjej, men det är som om hon förstår att med Emil behöver hon vara lite mer försiktig.
Så hon luktar alltid lite mer stillsamt på honom, hon lägger gärna nosen mjukt mot honom istället för att, som med andra, nästan hellre stångas i sin iver att bli klappad tillbaka.
Emil har kommit på att Alice gillar mat. Han gillar att mata henne ur sin lilla, lilla hand. (Vilket är modigt, för då känner han definitivt både Alice tunga och tänder.) Han ställer även ned sin tallrik till henne när han ätit klart själv. Eller ger henne brödbitar.
Han gillar att stryka henne över pälsen. Och Alice brukar vara väldigt lugn när det är just Emil som stryker på henne.
Han har just lärt sig vart hennes tår är (tass är i det här läget överkurs, så vi kör på ”tår”) så han pillar gärna på dem när vi kollar vart tårna finns. Hon står kvar även då.
Även när han visar vart hennes öron är.

Kan givetvis tänkas att hon anser något annat om just den saken om han skulle få för sig att dra henne i öronen, peta henne i ögonen eller rycka henne i svansen. När han vid ett tillfälle klappade hennes svans lite mer än hon är van vid satte hon sig helt enkelt bara på den, så var den saken löst. Smidig tjej det där.
Det går betydligt bättre med Alice än jag någonsin hoppats på. Jag var lite orolig över att hon skulle skrämma Emil just för att hon är så full av energi och glädje, vilket gör henne studsig och väldigt snabb i vändningarna.
Men hon tar det väldigt lugnt när han är bredvid henne. Som om hon känner att hon behöver ta det lite lugnt då det gäller just honom. För han är lite reserverad när hon går fram till honom, han blir väldigt stilla.
Vilket förvisso inte är konstigt alls. Tänk er själva att en hund kommer fram till er som når er ända upp till ansiktet, det skulle vara våldsamt skrämmande. Så det är nog väldigt naturligt att han blir lite reserverad. Vilket gör henne försiktig tillbaka.
En bra mix det där.
Sedan kommer vi givetvis att hamna i situationer då jag inte kommer att hinna vara med och ett öra eller en svans blir dragen i, eller ett öga petat i. Sådant är oundvikligt då det gäller mixen småbarn/djur.
Vickan är dessutom väldigt bra på att prata med Emil om Alice. Hur man ska klappa henne, vara försiktig med hennes, inte dra i svans eller öron och sådant. Så han har rätt bra koll på det hela. Jag har inga problem med att lämna Alice och Emil själva, jag känner mig trygg med den situationen, vilket känns väldigt bra.

Skulle någon situation trots allt uppstå där Alice markerar eller knuffar Emil får vi ta det då. Då det gäller djur finns ingen hundraprocentig försäkran om att inget sådant skulle kunna uppstå. Just för att barn är nyfikna och inte riktigt har koll på hur hårt de tar i. i kombination med djur som inte kan pratar och förklara utan som reagerar.
Så det lär garanterat uppstå situationer som sådana. Och lika naturligt är det att Alice reagerar om hon blir ryckt i svansen, dragen i öronen eller klappad för hårt, petad i ögonen, trängd eller vad än som utan problem skulle kunna inträffa.
Däremot hoppas jag givetvis att hon reagerar med att bara gå undan. Skulle hon markera med tänderna eller skälla till när han står alldeles bredvid är risken givetvis väldigt stor att hon skulle skrämma Emil rejält. Och det vore givetvis väldigt olyckligt.
Men å andra sidan går sådant givetvis arbeta bort genom att se till att de får roliga stunder ihop. Att förklara det som går förklara och sedan låta lekar och roligheter bygga upp modet och tilliten igen.



Alice vill också vara med och läsa om krokodilen som inte tyckte om vatten.

Annars då? Ny vecka på ingående. I morgon kommer jag, förutom att jobba på förmiddagen, ägna mig åt cellprov samt häng på Casa Hawk.
Det enda trevligt, det andra not so very much. Nåväl, det är viktigt att hålla koll på grejerna så cellprov är en självklarhet.

Jag har snöat in på dokumentärer för övrigt. Just nu ser jag några som handlar om dödsstraff. Mycket intressant eftersom jag definitivt är emot dödsstraff. Att då också få chansen att fördjupa sig i den andra sidan, anhöriga till offer, som ser dödsstraffet som ett naturligt och kanske även självklart straff, men framför allt ett straff som de hoppas ska ge dem ett avslut.
Det har inte ändrat min egen ståndpunkt, men definitivt breddat den. Saker och ting är sällan svartvita, och de här avsnitten har ökat förståelsen för gråskalan som finns även här. Intressant!

Låt oss alla ha en finfin söndagsafton!

Här hittar ni för övrigt ett gammalt inlägg om det svåra jag har med att knyta an till barn, och även det fantastiska med undantaget till det, nämligen the Skogly boys.