Avsaknaden av tangenter – den nya formen av terapi?

God afton!
Er Degerman har inte haft alltför strålande veckor sedan senast, därav helkass uppdatering här inne.
The Chambermans (Vickan, Mark och Emil) har åkt hem under dessa veckor.
Det lämnade minst sagt ett tomrum. Nästan ett vakuum.
5 månader på hemmaplan har aldrig inträffat på de 21 år Vickan inte bott i Skellefteå.
En stor omställning när de kom och en lika stor omställning när de for hem
till Nya Zeeland.

Hösten må vara min favoritårstid alla kategorier men den innebär också som regel ett humörmässigt dippande.
Vilket garanterat förstärkts av det konstanta regnandet.
Det har fått mig att bli en väldigt instängd version av mig själv, där jag i princip låst dörren och inte gått ut mer än nödvändigt.

Jag fick även höra en väldigt rolig nyhet av en god vän häromdagen.
Kul och välförtjänta framgångar angående något hon jobbat hårt för.
Själaglad jag firade ihop med henne samtidigt som det fick mig att (som brukligt på hösten när jag dippar) börja fundera kring mitt eget liv och de saker jag inte är nöjd med alls.
Så mitt i allt det glada fastnade jag till och kände hur mitt eget liv sög. (Suger.) Nåväl.

I dag känns allt däremot bättre. Och helt plötsligt fick jag lust att skriva här inne.
En kort ordväxling textmässigt fick mig att skratta högt. Vilket drog upp mitt humör det där sista snäppet jag inte själv kunnat fixa.
Den korta textväxlingen fick liksom allt det ledsna och uppgivna att helt plötsligt släppa och bubbla ut i form av skratt.
Jag lovar, jag låg och kved på soffan och fick inte åt mig andan av skratt. Tårarna sprutade och skrattet blev till sist bara ett väsande.
Det hela var egentligen inte så roligt (eller jo, det var fan i mig hysteriskt roligt) det Erika och jag skrev om.
Jag tänkte lägga upp konversationen här, men som vi alla vet är det ofta mycket mer som spelar in än bara orden. När man känner någon väl hör man tonfallet, men vet hur personen uttalar och betonar orden och man vet hur denne ser ut när den säger orden.
Här var det en salig röra av bokstäver som krävde fantasi för att förstås eftersom Erika haft en liten olycka med sitt tangentbord vilket resulterat i att vissa av de väldigt nödvändiga tangenterna slutat fungera.
Vi hade en ordväxling kring det vilken fick mig att helt plötsligt skratta okontrollerat samtidigt som det mesta av mörkret bara försvann.
Helt ur proportion naturligtvis. Det vi skrev om var förvisso hysteriskt kul, men min reaktion var mer än bara det.
Erikas jävlart totalkrassa humor, som idag alltså ackompanjerades av ett ickefungerande tangentbord, lockade fram det där förlösande skrattet som fastnat.
Vilket alltså resulterade i att jag väsande kved av skratt.
(Jag hade faktiskt lika gärna kunnat börja gråta. När starka känslor får utlopp kan det för mig lika gärna bli gråt som skratt. Eller att skrattet övergår till gråt.
Jag har inte riktigt koll på varför det blir så, det är bara en fantastiskt glad känsla som kommer ut. Oftast som skratt men ibland som gråt.)
Efter den konversationen kändes det mörka, frustrerande, uppgivna och ledsna inte lika hemskt längre, utan mer hanterbart.

I vilket fall, en sak som jag sett fram emot länge är att jag på fredag ska vara barnvakt åt the Skogly boys.
Makarna Skogly ska ut och fira Dannes 40-årsdag vilket gör att jag hänger med killarna.
Jag har självfallet ingen aning om de kommer att ha polare så jag knappt ser skymten av dem, eller om vi dödar varandra i Monopol eller ser någon film.
Vilket som blir perfekt. Jag gillar att ha dem omkring mig. Oavsett om det är på avstånd, där de är i sina egna rum med sina polare och man bara hör dem på håll.
Eller om de hänger i samma soffa eller sitter vid samma matbord som jag.
Jag gillar det vilket som.
Och skulle det visa sig att killarna drar iväg till kompisar så har jag ett par konserter jag mer än gärna kan tänka mig att njuta av med hjälp av makarna Skoglys jäkligt bra ljud.
Jag menar, tänk er Rammstein eller Paradise Lost live med perfekt ljud och bild.
Så fredagskvällen, vad än den kommer att innehålla, ser jag fram emot!

I övrigt sedan jag var här inne senast… Nazister som marscherat i Göteborg… hur fan börjar man ens kommentera det?
Och senaste dagarnas vrål med #metoo, som bara fortsätter och fortsätter att växa i styrka. Äntligen!

Vi avslutar med några bilder som får mitt humör att kännas jäkligt bra.

Emil i sin übersöta pandatröja.
Det är egentligen för tidigt att titta på bilder av Emil. Inser jag exakt nu.
Jag saknar honom så mycket att bilder av honom gör väldigt ont. Speciellt bilder som denna, där han och jag hänger med varandra och gör roliga saker.

Dukat för fest när Vickan och Mark bjöd familjen Fahlgren och mig på skaldjursmiddag.


Brieost skulle visa sig vara väldigt gott till skaldjur. Otippat.

Det fantastiska med att äntligen både se och känna solen.

Stugan är numera helt redo för vinter.
(Som gärna får låta vänta på sig då ett par vackra och soliga höstdagar vore skönt att få njuta av först.)

Låt oss alla ha en finfin onsdagsafton!

 

 

 

 

 


 

Det är inget alternativ.

Mycket med den här sommaren har varit härligt.
Men precis som för oss alla inträffar saker som inte är fullt lika bra, som man inte kan styra över och som man klarat sig fint utan.

För mig inträffade en sådan sak för några veckor sedan.
Skådeplatsen var stugan.
Min barndoms pedofil dök nämligen upp, i sällskap av andra, på vår tomt en eftermiddag.
Det är länge sedan jag blev så förvånad. För att inte tala om chockad.
Vilket gjorde att autopiloten kickade in rakt av.
Som den alltid gör när det är för sent för andra alternativ.
Jag blev på en sekund två personer. En som log mot gästerna, pratade några ord med dem samtidigt som mitt andra jag mitt i chocken höll järnkoll på honom utan att så mycket som ens titta åt hans håll.
Känslorna forsade genom kroppen och jag kom i efterhand inte ihåg ett enda ord jag sade till någon.

En minut av hälsande fixade jag sedan drog jag iväg Emil ett varv runt gräsmattan där han satt på sin leksakstraktor.
Jag behövde samla ihop de tusen bitar jag splittrats till.
Jag visste att jag inte skulle fixa den här situationen överhuvudtaget.
Emil fick gå till Vickan samtidigt som jag gick ned till stranden där Alice och hennes bästa vän Max lekte. Jag pratade med Max matte för att få tid att samla mig.
Vi stod på stranden 5-10 minuter innan jag kunde gå tillbaka till de andra, tacka för mig och ursäkta mig med jobb.
Det var det enda min hjärna levererade i sitt förlamade tillstånd, vilket jag var fullkomligt okej med.

När jag fortfarande stod nere på stranden såg jag honom hela tiden, även när jag hade honom i ryggen.
Det är ett måste, att ha koll fastän man inte har möjlighet att se.

Jag glad att jag inte hälsade på honom av ren förvåning.
Det hade mycket väl kunnat hända. I det överrumplade läge jag befann mig i när de kom in på vår tomt hade jag lika gärna kunnat hälsa på honom också.
En sådan sak hade varit förödande, det skulle nämligen ha känts som om jag accepterade att han var på min hemmaplan, vilket aldrig kommer att hända.

Jag inser förnuftsmässigt att hälsanden lika väl är en reflex som en artighet sittandes i ryggraden. Och inte på något sätt skulle betyda att jag välkomnade honom en enda millimeter mer än ett icke-hälsande skulle göra.
Men det är en mental sak som kommit att bli viktig för mig.
Men min förlamade hjärna lyckades alltså avhålla sig från att hälsa. Vilket jag är glad för.
Jag tittade heller inte riktigt på honom. Mot honom, ja, eftersom han kom i en grupp av människor, men aldrig på sättet att någon ögonkontakt var nära.
Vilket var svårt då han samtidigt var den enda jag såg av alla som var där.
Det tog en minut innan jag ens uppfattat samtliga i sällskapet, trots att de bara var 6 vuxna och 2 barn. Det var liksom så mycket att ta in bara att ha honom på min hemmaplan att allt annat blev svårt att greppa.

Att jag precis lekte med Emil när han kom, samt att han ingick i ett sällskap gjorde givetvis att jag fick dyrbara sekunder att hämta mig. Där jag låtsades som att allt var som vanligt där jag kunde bete mig någorlunda vettigt inför de andra.
Lustigt (skrämmande?) det där, att det blir viktigt att inte göra folk obekväma…
Så mitt happyface drogs igång per automatik, där jag log och skojade lite med de andra.
Vilket jag i efterhand blir förbannad på. Jag hade föredragit mig själv med en Lisbeth Salander fuck-off-attityd istället.

Vilket jag gjorde, jag tackade för mig och åkte därifrån.
Återigen, märkligt hur jag jobbade för att få allt att verka ”normalt” när inget  någonsin är normalt med honom i närheten av mig.

Samtidigt kändes det som om jag lämnade Vickan i sticket. (Och även mamma.)
Vickan är den enda som varit tydlig med vad hon anser om honom och vad han gjort.
I och med sitt bröllop för två år sedan, där han utifrån gästlistans utformande hade en given plats, skrev hon till honom och gjorde ett kristallklart ställningstagande.
Hon förklarade att han inte var välkommen och varför.
Min syster har en totalt kompromisslös råstyrka när hon sätter den sidan till.
Den kärleksfulla tacksamhet jag kände då och förmodligen lär känna resten av livet är större än att någonsin kunna rymmas i ord.
För hur säger man tack till den som ställde sig rak i ryggen, lade skammen och
skulden där den hör hemma och därigenom återupprättade delar av ens
krossade människovärde?
Nu blev hon alltså fast i stugan med honom.
Han hade ingen rätt att vara där, och likafullt var han det.

Jag for förbi Bureå på hemvägen.
Hoppades att Katta och Robban skulle vara ute och måla, så jag kunde sitta på deras gräsmatta och bara varva ner. Men med varken bil eller personer i sikte åkte jag
vidare mot stan.
Väl hemma kom tröttheten.
Orken bara försvann, jag blev sittandes i bilen en kvart innan jag masade mig uppför trapporna. Väl hemma sov jag i två timmar.

Ödets ironi är att det här mötet hade kunnat  undvikas. Var tänkt att undvikas.
Istället kickade den mänskliga faktorn in.
Min pappa, i sitt tillstånd av demens eller bara allmän nonchalansm hade nämligen sagt att sällskapet skulle komma.
Torsdag sa han till mig, men i själva verket var det alltså tisdag som var aktuell.
Hade den mixupen inte skett hade pedofilen förvisso fortfarande varit på min hemmaplan (vilket bara det i sig är rriterande och fan så smärtsamt), men jag hade själv varit flera mil därifrån.

Jag får efter alla år fortfarande våldsam ångest när jag ser honom.
Jag undrar om det någonsin kommer att ändras?
Oftast handlar det om att jag ser honom i en affär, där jag då håller koll på vart han befinner sig så jag inte riskerar att hamna mitt framför honom.
Det är inte alltför länge sedan det hände på Ica Kvantum. Då var jag tack och lov i sällskap av Erika och Danne. De är medvetna om situationen och höll därför koll på vart han befann sig. Så om jag själv inte såg honom hade alltid någon av dem ögonen på honom.
Det kändes väldigt tryggt.
Det river upp våldsamma känslor bara att se honom på avstånd. Bara att höra talas om honom eller se något/någon som påminner om honom.
Det påminner om min otrygghet, min rädsla och min skam.
Jag hamnar tillbaka. Där jag någonstans i känslan är barn och tonåring igen.
Av den anledningen skulle jag föredra att aldrig se honom någonsin igen
eller ens höra talas om honom eller på något annat sätt påminnas om honom.
Det är givetvis omöjligt. Vi kommer att stöta på varandra, Skellefteå är en alldeles för liten stad för något annat alternativ.

Fast det spelar egentligen inte så stor roll. Oavsett om jag skulle se honom alls igen eller inte så finns konsekvenserna av honom över allt i mitt liv.
I de många olika små saker som jag aldrig kan göra mig kvitt. Mycket av sättet jag tänker på och på sättet jag agerar.
Mycket av det som skiljer mig från andra är direkta konsekvenser av honom.
Och mitt utrymme gällande att markera mot honom är fortfarande otroligt litet.
Just därför är det så viktigt för mig att inte hälsa på honom, att behandla honom som luft.
Att inte bevärdiga honom med så mycket som en nick med huvudet.
Att visa för honom att han inte finns för mig, att han är död för mig.
Det är mitt enda sätt. Och jag är väldigt glad över att ha hittat ett, vilket tog mig många år.

Så nej, hälsa på honom gör jag inte.
Men att däremot låtsas som om han inte bekommer mig tänker jag inte göra.
Inte inför mig själv åtminstone.
Må vara att mitt uttryckssätt även där är litet och väldigt begränsat, men med några få vänner kan jag prata om hur han bekommer mig, på riktigt.
När jag skriver här får jag också utlopp.
Men det är viktigt att ha någon typ av ventil.
Det må vara många år sedan hans svineri upphörde. Jag var 15 år när det slutade och idag är jag strax 43 år, men det spelar ingen roll.
Alla hundratals timmar jag gått på Kliniken och det jobb jag gjort där kommer aldrig att ta bort något.
Utan det handlar mer om att hitta fungerande sätt att förhålla sig till det som varit och till  konsekvenserna av det.
Sätt som gör att självhat och självförakt inte längre krossar.
Sätt att skapa förståelse inför sig själv.
Och framför allt sätt att mildra den avgrundsdjupa skam som ständigt är närvarande.

Att ha honom på min hemmaplan, på min gräsmatta fungerar inte för mig.
Det kommer aldrig att fungera.
Varken tisdagen för några veckor sedan eller någon annan dag.

Er Cicci, denna onsdagskväll, over and out.

”One thing I know… I want more.”

God kväll vänner.
Hur är livet med er denna lördagsnatt?
För mig har saker och ting har rört sig mot det bättre sedan vi sågs senast.
Jag har fått hjälp från där jag mest önskade det.
Den del av Laget som kunde klev in på ett sätt som betydde väldigt mycket.
Den här gången är min tacksamhet större än vanligt.

Tack för allt som skapades för min skull!

Där påmindes jag om hur vi hanterat det här tidigare, och vi vred fokus rätt.
Jag har utan tvekan tappat balansen. Jag har fallit fritt ett tag.
Nu stoppade vi det, och pratade om hur man hittar tillbaka till balans.
Vi pratade om vikten av att förstå sammanhang.
Det skapar en förståelse för varför man går vilse. Och vi pratade mycket om
vikten av att vara vänlig med sig själv när man gått vilse.
Jag kände mig bättre redan där och då. Jag har hört det förut, vi har pratat om precis
det här under flera års tid.
Men bitvis, när pressen blir för stor, tappar jag likafullt balansen.
Och lyckas inte riktigt resa mig själv.
När mörkret kommer tappar jag liksom förmågan att hjälpa mig själv.
Jag vet inte längre vem jag är och jag hittar inte ut.

Tidigare i veckan, då vi träffades, styrde vi det viktigaste rätt.
Det fortsatta jobbet är mitt.
Men jag behövde definitivt hjälp att hitta rätt riktning. I det här läget har
jag helt tappat kontakten med det jag tidigare lärt mig.
Som om jag aldrig hört ett enda ord om det överhuvudtaget.
Jag söker alltid hjälp i precis det ögonblick jag börjar känna mig bättre.
Det är inte möjligt innan.
Av den enkla anledningen att jag inte bryr mig. Jag är helt avtrubbad i det läget.
Men när det vänder, när det avtrubbade får sällskap av en millimeters medvetenhet
då ber jag Laget om hjälp. För då bryr jag mig tillräckligt mycket
för att veta att jag inte fixar det själv. I det här läget har jag alltså fortfarande
ingen kontakt med det jag lärt mig på Kliniken överhuvudtaget.
Men direkt vi börjar prata kommer det tillbaka. Inte allt och inte rakt av,
men på det sätt att jag mycket väl vet vad vi pratar om.
Jag känner igen det. Och jag kan i det här läget se vad vad som gjort att jag
tappat balansen.
Vi benar tills vi hittar sambanden.
När det är gjort vet jag vilket jobb som är mitt att göra.
Just det gillar jag väldigt mycket, att jag är den som ska göra jobbet.
Då hänger det på mig, inte någon annan. Sådant brukar fungera bra för mig.
Det är tryggt på något vis.
Det var en mycket bra träff tidigare i veckan.

Jag har också kontaktat Kvinnokliniken.
Jag skrev om det för någon vecka sedan. Ur ett helt annat perspektiv. Totalt blind för vad som egentligen pågick.
Jag skrev om ägglossning och hur fantastiskt jag mår i samband med den.
Jag nämnde att jag för några år sedan inte alls upplevde det så fantastiskt.
Att jag faktiskt fick hjälp just för PMDS.
Inlägget för någon vecka sedan nuddade det hela. Men er Cicci, hög på livet självt,
missade det uppenbara.
Jag ansåg nämligen att saker och ting skilde sig mycket från då.
Men de är precis vad de inte gör. Överhuvudtaget.
Ägglossningen har aldrig varit problemet. Jag har alltid mått vansinnig bra då.
I alla fall sedan någon gång i slutet av tonåren.
Det är, och har alltid varit, veckan innan mens som är döden.
Veckan innan mens, då är jag inte jag.
PMDS heter det. (För er som vill läsa mer om det hittar en länk här.)
Under den veckan har jag våldsam ångest. Jag fungerar inte.
Jag hatar världen. Jag hatar mig själv. Jag ser ingen anledning till att leva.
Inte på det sätt att jag skulle göra slag i saken och inte leva, inte alls.
Men det finns absolut inget varken roligt eller fantastiskt med att leva.
Allting river och sliter.
Jag är rasande förbannad, jag är full av självförakt. Hade jag kunnat skala av mig huden
skulle jag göra det, för att bli av med det äckliga som är jag.
I det här läget ägnar jag mig åt rejält självdestruktiva saker.

Men när mensen väl dyker upp, vilket den som regel gör på morgontimmarna, då lenar
det självdestruktiva av.
Ångesten, det arga och självföraktet släpper i det närmaste redan under förmiddagen.
Som om det aldrig funnits.

Jag blev förvånad när jag insåg att måendet kvinnocykelmässigt är precis som
för några år sedan.
Och jag blev fan så frustrerad på mig själv över att jag missat
något så uppenbart. Simpel kartläggning hade tagit den grejen direkt.
Jag som är så van att observera mig själv, definitivt ett resultat av alla timmar
på Kliniken, borde enkelt ha uppfattat det.
Vilket jag inte gjorde förrän tidigare i veckan.
Och nu när jag benar bakåt vet jag med säkerhet att jag haft det här problemen sedan
förra sommaren. Det kan vara längre, men där har jag dåligt med referenspunkter
som hjälper mig med tid, vilket endast gör det till gissningar.

När mensen alltså kom för några dagar sedan trillade polletten ned.
Eller rättare sagt, när måendet förändrades radikalt till det bättre redan
under förmiddagen timmarna efter att mensen kommit, trillade polletten ned.
Jag insåg att jag är tillbaka där jag var för några år sedan. Där jag fick
möjligheten att medicinerade med ett väldigt bra resultat.
Medicinen fick min vardag att åter börja fungera den här fruktansvärda perioden på månaden.
Kvinnokliniken kontaktades därför och en kartläggning som sträcker sig över två
månader inleddes. (Vilken görs för att konstatera om det handlar om PMDS.)

Tacksam är jag också över de vänner jag har.
Jag vet att jag har skrivit om det många gånger, men låt mig göra det igen.
Jag har verkligen bra människor omkring mig.
Jag kommer aldrig att förstå hur jag lyckats få dessa trygga, varma och fantastiska
människor att vara mina vänner!
För visst är det så att man mår bra av att spendera tid med personer man trivs med.
När jag fungerar som sämst träffar jag ingen. Av den enkla anledning att jag inte vill.
Eller rättare sagt, jag bryr mig inte.
Jag ser ingen anledning att träffa någon, det finns inget som lockar med det.
Jag vill hellre vara ensam.
I veckan har jag promenerat med Erika, vilket jag ofta gör annars också förvisso,
men under den här perioden har jag hoppat över en hel del gånger.
Men nu har vi alltså börjat promenera ihop igen. Vi hinner då avhandla livets
alla viktigheter som förekomsten av elaka mumintroll, som att Mr Robot kanske inte
egentligen är någon feelgood-serie eller som att en bil bara ska gå.
Sådana saker.
Vi skrattar ibland så mycket åt fel saker att vi på allvar börjar känna oss
oroliga att karmabalansen ska hinna ifatt oss och fälla oss raklånga med både
benbrott och utslagna tänder som följd.
Jag hade inte skrattat på ett tag, vilket gjort att jag glömt bort hur fantastiskt det känns.
Vilket jag definitivt fick känna på när vi promenerade.
Hon är förjävla kul den där fru Skogly.
Och mitt i all den glada, skoningslösa humorn flikar vi in hjärtesaker.
Allt hinner bli pratat om. Balans.

Träffade också Katta i veckan. Lunch med den människan är ibland helt omöjligt att få till.
Det kan vissa gånger ta en månad att styra upp en tid som passar. I veckan gick det
hyfsat enkelt, vilket alltid är lika glatt överraskande.
Jag kommer aldrig att förstå hur hon fungerar. Hon överraskar mig nästan varenda
gång vi träffas trots att vi känt varandra i snart 20 år. Det borde i stort sett
vara omöjligt, men så är det.
Hon har ett fenomenalt sätt att fånga vad som är viktigt i en ström av meningar.
Hon hör även vad som sägs trots att det inte sägs.
Som om själva andemeningen är självlysande för henne.
Sedan är hon vasst rolig på det där sättet som gör att jag skrattar högt. Och kan
fortsätta göra så åt saker hon sagt för flera veckor sedan.

Den där typen av humor är förövrigt ett genomgående drag hos de personer jag
tycker mycket om.
Rapp, ofta levererad på ett lika oförutsägbart som träffsäkert sätt.
Alltid ihop med en rejäl dos självironi.

Det har känts riktigt bra att träffa vänner den här veckan.
Jag har lust att styra upp fler möten.
En surströmmingsträff på Ängarna bokade jag av när jag mådde som sämst, kanske
vore den något att göra aktuell igen.
En fikadejt med en av de mest människovarma människor jag känner
vill jag också försöka få till.
Kanske att jag under några Alicerundor även ringer några goda vänner och
frågar om de telefonvägen har lust att följa med på promenad.

Vidare för ett bättre mående hängde jag på Casa Hawk hela fredagen.
Från mitt på dagen till sen timme.
Vi åt god lunch och vansinnigt god middag. Vi promenerade. Vi shoppade.
Vi såg serie och vi tog det lugnt.
Jag gillar Erikas och Dannes sällskap.
Tillsammans med deras pojkar Max, Alfred och Love är de familj för mig.
Det var en fredag att gilla.

Saker och ting har med andra ord vänt sedan vi hördes senast härinne.
Perspektivet har börjat vridas rätt, och nu gäller det att fortsätta hålla det rätt.
Det jag inte kan påverka har jag strategier för att hantera.
Och nu vet jag hur balansen jag tappade bort känns, den mentala balansen som
även är fysisk balans.
Hur jag ska förhålla mig när stressen river, när behovet att döva kommer.
Och hur jag vill ha tyngdpunkten i kroppen.
Den är viktig, för den säger väldigt mycket det psykiska måendet.
Jag hade helt tappat bort den biten de här senaste månaderna.
Det gäller att vara uppmärksam på kroppen.
Vad som är viktigt nu är att ha koll på vad som är vad av de tankar som kommer.
Är de riktiga eller är de faktiskt felaktiga?
De svaren säger mycket om hur jag ska hantera och förhålla mig till det hela.
Det är en bra sak att hålla den frågeställningen aktiv.
Fokus är viktigt.
Och att vara vänlig med sig själv när man snubblar till.
Lätt som en plätt, tycker vi inte? ;)

Nu ska jag ägna de timmar som är kvar av den här kvällen till mängder av bra musik.
Lurar på och hög volym mina vänner, den här låten knäcker ben på skönast tänkbara sätt.

”More” med Sisters of mercy.
Den är hämtad från skivan ”Vision thing” från 1990, en av de absolut bästa skivor som någonsin gjorts. Om man frågar mig.

Enade.

I helgen blev vi alla Stockholmare.
Från norr till söder. Från inom vårt lands gränser till utanför.
Det är svårt att ta in och greppa det våldsamma vansinne som inträffade i fredags.
Nyhetssändningarna har följts hela helgen.

Som många av oss har jag vänner i Stockholm och givetvis undrade jag genast
hur det gått för dem.
Det var en lättnad när FB-sidan där människor kunde checka in som ”okej” dök upp i mitt flöde.
Jag följde den tills jag sett att de mina var okej. Tack och lov.

De senaste dagarna läser jag om gripanden. Bra.
Däremot låter jag bli att läsa spekulationer. I mitt FB-flöde dyker det upp inlägg
och länkar där många har åsikter och där många vet. Eller så är det bara spekulationer i största allmänhet.
Jag låter bli att läsa de trådarna, kommentarerna som följer.
Jag funkar väldigt dåligt ihop med sådant.
Tack och lov fylls mitt flöde också med hyllningar till polisen för deras fantastiska
arbete, agerande och närvaro.
Jag läser också hur man hyllar sjukhusens personal, hur beredskapen fungerat.
Sådant ger hopp, och därför läser jag det.
Jag vill inte känna känslan av hopplöshet här. Som om den vänliga världen vore över.

Mest glad (och stolt) blir jag när jag läser om hur Stockholmarna gick ihop och blev till ett.
Styrkan av varandra. Värmen. Beslutsamheten.
Manifestationen på Sergels torg måste ha varit fantastisk att närvara vid.
Vilket värdigt sätt att hedra offren på.
Och vilket fantastiskt sätt att fira livet på.

Men självklart, situationen är verkligen inte bra.
Jag tänker att de dåd vi kunnat följa bara de senaste åren är vad framtiden kommer att innehålla.
Det gör mig oroad. Bekymrad.
Norrland och Skellefteå känns fantastiskt tryggt givetvis. Och jag lär förmodligen inte känna
någon rädsla för en enda sekund när jag i augusti spenderar tid i Stockholm.
Det är snarare en mer övergripande oro och känsla av hopplöshet som drar in när jag läser om
dåd där målet är att döda civila. Att döda sådana som du och jag.
Där skapande av rädsla för att begränsa vårt sätt att leva är målet.
Det är inte den värld som är min, det är inte det liv som är vårt.
Och i helgen blev vi alla Stockholmare just för att någon attackerade vårt sätt att leva på.
Det är sannerligen fruktansvärt.
Än en gång är jag stolt över att vara svensk, vi är varma och vänliga.
Och vi står enade.

I övrigt är det en grå och regnig måndag.
(Jag vet, övergången från stycket här ovan är svår att göra bra, jag ber om ursäkt för klumpigheten.)
En mindre bra dag redan från att väckarklockan ringde i morse.
Jag har en sådan där dag. Ni vet de där dagarna som är ostämda, osynkade,
raspande och bara allmänt ur fas.
Tack och lov hade jag redan igår vidtagit åtgärder för att måndagen skulle
bli en bra sådan genom att kolla med Patrik om han ville luncha med mig.
Vilket var tur, för jag hade ingen aning om hur pissig dagen skulle bli igår när
jag sms:ade honom. Hur välbehövligt sällskap över lunch skulle vara.
Här ser ni för övrigt vår konversation. Eller kan man ens kalla det konversation?
Han är lustig att sms:a med, han är nämligen aldrig mer prater textvägen än såhär.

Strösslande av ord är uppenbarligen mer min grej än hans.

En afton ihop med serien ”Mr robot” (den är verkligen bra, ser ni den?) är precis vad orken räcker till.
Middag, dusch, serie, sova. I exakt den ordningen med början nu.
Så hoppas vi på en bättre dag i morgon.

Somliga går (inte längre) med trasiga skor.

Hörrni, i afton har jag klivit ut ur min bekvämlighetszon och gjort en förändring.
Jag har nämligen gjort mig av med mina absoluta favoritskor.
Låt mig upprepa mig själv; Mina. Absoluta. Favoritskor.
De hade helt enkelt gjort sitt. (För rätt många år sedan om jag ska vara uppriktig.)
Mina löparskor som hängt med i vått och torrt, som gjort hundratals mil är numera inte kvar.
Det känns väldigt märkligt, men jag var redo. (Eller så dyker jag i soptunnan i morgon.)

En kvalificerad gissning skulle säga att de var en sisådär 14 år gamla.
Ja ni läste helt rätt. Fjorton år. Och det är nu ni börjar förstå det enorma med att ha gjort sig av med dem, eller hur?
(Eller så undrar ni kanske hellre hur fasen de hållit alla dessa år… )
De skulle faktiskt kunna vara ännu äldre… tid är ibland ett knepigt begrepp.
Jag minns hur det gick till när jag köpte dem. Jag provade skor under en halvtimme
med hjälp av löpband och kunnig personal då killen tog fram dem; prova vad du tycker om de här.
Och där var jag såld.
Sedan ett par år var Saucony det märke jag föredrog på den tiden, men dessa var Asics.
Och passade mig perfekt från första steget.
De gick på en sisådär 1500 kronor vilket jag tyckte var rätt dyrt. (Numera
är det ett okej pris när man köper en bra sko.)
Helt plötsligt fanns inga alternativ. Priset blev en icke-fråga.
Det var de skorna eller inga.

Det var alltså hundra år sedan de blev mina och först idag gjorde jag mig av med dem.
De borde givetvis ha varit slängda för flera år sedan, men jag har bara inte kunnat
skilja mig från dem.
Jag har ägt massvis med sköna skor de här fjorton åren sedan jag köpte dem.
Men aldrig några som passat mig så bra. De är utan tvekan de mest sköna skor jag någonsin gått i.
Jag gillar promenader på olika underlag. Asfalt såväl som terräng.
Jag har av någon anledning alltid föredragit löparskor trots att jag i första
hand använt dem för promenader.
I terräng funkade de bra tack vare hög stabilitet, men det var på asfalt de varit gudomliga.
Dämpningen gjorde det hårda underlaget fantastiskt roligt att promenera på.

Men skor som används tar slut.
Så även dessa, för flera år sedan.
Men jag har liksom inte förmått mig att göra mig av med dem. Förrän i afton.
De höll knappt ihop. Hål överallt och nedsliten sula. Med en insida som även den
var full med nötta hål. Förutom alla dessa förträffligheter luktade de även kadaver.
Jag såg förmodligen mer än lovligt skabbig ut när jag hade dem på mig.
Men jag tyckte att prestandan uppvägde.
Meeen ska jag vara uppriktig hade prestandan heller inte varit sitt forna jag på länge.
(Fast jag givetvis vägrade medge det… hell no, de var i toppskick ända tills
jag nyss kastade dem.)

Det kommer att kännas väldigt märkligt att inte dra på sig dem i morgon bitti.
Motvilligt inser jag att det är dags för skorna ur familjerna Reebok och Salomon att
få kliva in på ett helt nytt sätt.
Blir man någonsin redo för sådant här? Nåväl, de andra skorna är sköna de med,
det gäller bara att släppa att jag just sagt hej då till de skönaste skorna i världen.
(Som i ärlighetens namn mest levt på gamla meriter de senaste massor av åren, but still!)

Ljuset på fotot gör att det verkligen inte syns hur otroligt skabbiga de egentligen var.
Bye, bye, ni har sannerligen levererat. (Herregud vad har jag gjort?!)


Välkomna! (Sopdykning kan mycket väl stå på schemat efter morgonrundan.)

Trevlig torsdagskväll på oss alla!

”Tomorrow will take us away far from home…”

I kväll var planen att göra en tidig kväll. Ni vet sänggående kanske redan en timme
innan man i vanliga fall går och lägger sig. Bara för att man kan, och bara för att det
är skönt att liksom sova en timme längre trots att väckaren kommer att ringa precis
samma tid som andra vardagsmornar.
Det tidiga sänggåendet blev det dock inget av, då hade jag sovit redan vid 22-tiden.
Vilket jag inte är ens i närheten att göra fastän klockan strax blir 02.30.
Nåväl.

Aftonen har spenderat på Casa Hawk med säsongsavslutningen av ”The walking dead”.
Vi avverkade även sista avsnittet av serien ”Innan vi dör”.
Båda levererade, rejält.
Vilket resulterade i den där tomma känslan som alltid följer ett säsongsuppehåll eller
ett serieavslut.
Oundvikligt, men bara att tugga i sig som serieälskare.

Väl hemma var planen alltså att gå och lägga mig tidigt.
Nu blev det uppenbarligen inte så. I det här läget vet jag inte om det bara blir
sen natt eller hinner bli tidig morgon innan jag går och lägger mig.
Jag har ägglossning och då händer de här vakna dygnen oftare än under andra
delar av månaden.
Nivån av energi är i natt fortfarande så hög att det inte spelar någon roll att jag
tagit större dos sömnmedicin än vanligt.
Det är enklast att bara gilla läget och göra det bästa av det.
Vilket innefattar musik.
Samt hoppas att samma energi ska hålla mig vaken och pigg i morgon under dagen.
Då spelar det nämligen inte lika stor roll om nattens sovande timmar blir i underkant.
Oavsett tid för sänggående ringer väckaren likafullt sin vanliga vardagstid, 06.45.

Förmodligen sitter jag och skriver ett tag till, så rimligtvis kommer ni att
mötas av ett inlägg i morgon som handlar om den typen av månadsstyrd energi.
Det finns mycket att berätta och tycka om kring den.

Själv kommer jag att spendera de närmaste timmarna med musik.
Energin som varit så hög under dagen är fortfarande hög, däremot ändrar den karaktär
när kvällen kommer. Istället för glad och högtempad blir den allvarlig och eftertänksam.
Även sentimental, till viss del.
Och att lyssna på helvetes bra musik (och kanske även gråta en del) är precis vad
jag i det läget ägnar mig åt. En natt som denna.
Inte för att jag är ledsen, tvärtom, jag är på väldigt bra humör. Jag ligger bara
högt till i känsloregistret och då vakenheten håller i sig på natt-timmarna
blir den alltid sentimental. Vilket ofrånkomligt leder till en önskan om att
lyssna på musik. Musik som av olika anledningar och på olika sätt rör vid
strängar i ett helt plötsligt nästan outtömligt känsloregister.
Hahaha, ja ni hör ju själva hur jag låter här.
Och jag njuter hejdlöst av alla känslor som sköljer över mig när jag lyssnar på
all den underbara musiken.

En låt som i den här sinnesstämningen går på repeat är Blind Guardians ”The bard´s song”.
Den har precis allt jag önskar mig i det här läget.
Jag är sedan första gången jag hörde Blind Guardian helt såld på Hansi Kürsch
helt omisskännliga röst och ovanliga sätt att sjunga på.
(Att de blandar in instrument, melodier, körer och takter från förr gör
dem rejält intressanta för mig som gillar renässansens musik en hel del, trots att
deras typ av metal inte riktigt är min genre.)
Ovanstående fenomenala blandning kommer fram extra tydligt i deras mer lågtempo-låtar,
vilket gör att det är precis en av dessa som just nu går på repeat i mina lurar.
Den här låten har varit speciell för mig ända sedan jag hörde den för första gången
för många år sedan.
Och just i den här delen av min månad blir den en drog för mig.
Den blir smärtfylld, njutningsfull och jag blir ett med den.
Lurarna på mina vänner, vi vill höra den här med bästa tänkbara ljud.
Blind Guardian ”The bard´s song”.

Känslosam Degerman signar ut.

När rysare inte är kompatibla med inredningsdetaljer.

Jag skrattade när läste Erikas kommentar på gårdagens inlägg.
”Ja, har du strukit med så vet jag ju att det antingen är fredskallan eller så kommoden… :D
Hehe, huvudet på spiken där fru Skogly!
Min hyfsat nyinköpta kommod har nämligen varit föremål för en del funderingar och samtal
henne och mig mellan.
Både före och efter jag köpte den. Vilket gör hennes kommentar skrämmande relevant.
Och här ska vi inte luras av att den är skriven i en skämtsam ton, icke, det finns
en högst allvarlig (och möjligtvis även helt vansinnig) undermening, i alla fall för mig. :)

Jag har under ett par månaders tid varit ute efter en kommod.
De är fina och ger vettig tyngd i en IKEA-värld av möbler, just för att de har bakgrund.
För några veckor sedan hittade jag annonsen jag länge letat efter.
Kommoden med utseendet jag letat efter var plötsligt där.
Jag föll för den direkt. Den såg vackert sliten ut, som om den faktiskt haft ett långt liv.
Men istället för att bli helt till mig tvekade jag plötsligt. Vad skulle det innebära om jag
faktiskt köpte den? Vad riskerade jag att få med mig hem?
Den här frågan kanske en del av er inte förstår något av, men för er som ser rysare
borde den vara självklar. Precis som den var för mig när jag såg annonsen.
Mörka ting med agenda kan följa med vid köp av begagnat. Det vet nämligen alla som ser rysare.
(Oculus, The possession och Annabelle , ring a bell?)
Vilket ledde till att jag i en veckas tid kollade in annonsen. Om någon köpt den. Men den
var alltid kvar. (Som om den väntade på mig?)
Jag var nära att vid ett flertal tillfällen skriva att jag ville köpa den, men något
fick mig att låta bli varenda gång. (Var jag inte lite för förtjust i kommoden?)

Därför frågade jag, på fullaste allvar, den person jag var övertygad skulle ta frågan lika
seriöst som den var ställd, nämligen Erika.
Under en promenad frågade jag om hon skulle kunna tänka sig att köpa en begagnad möbel,
låt säga en kommod exempelvis?
Hon svarade att det skulle hon.
Vilket gjorde mig ännu mer fundersam, jag menar hon har ju sett precis samma rysare
som jag, borde hon inte vara lite mer försiktig?
Så jag frågade vidare om hon inte var rädd att det skulle komma med något objudet hem
vid ett sådant köp? Men nej, det var hon inte orolig för.
Jag tänkte att det väl då ändå var själva fan, hade hon ingen självbevarelsedrift alls?
Så vi började prata om ovan nämnda filmer, men nej, de skrämde henne inte på det sätt
att hon skulle avstå ett köp gällande någon begagnad gammal möbel hon ville ha.
Det fick mig att känna mig lugnare, och jag beslöt mig för att köpa kommoden.
Den var fortfarande inte såld och när jag tittade på bilden insåg jag att jag verkligen
gillade den. (Herregud, den hade mig redan i sitt grepp, tänkte jag.)
Dagen efter körde jag till adressen på Anderstorp och knackade på, och där såg jag
kommoden i hallen.
Den var precis så fin som jag hoppats på. Ännu finare faktiskt.
Men jag kunde fortfarande inte släppa tanken på att jag i det här läget kanske
begick mitt livs misstag.
Så jag frågade kvinnan om hon haft den länge. (Vad i hela friden är det för fråga…?)
Vad jag egentligen ville fråga var om hon upplevt något skumt med den, hört röster,
att den flyttat sig, om den viskat till henne.
Men jag lät givetvis bli, för mitt mer sansade jag insåg att sådana frågor inte skulle
verka helt normala.
Hon svarade att hon hade haft den ett bra tag. Vilket inte gjorde mig klokare…

Den kom med hem, kom på plats och passade perfekt! (Som om det var meningen?)
Jag var kär i den från första anblick, och då den väl kommit på
plats insåg jag att det var precis den jag väntat på.
Jag kände heller ingenting märkligt kring den som avslöjade att den på något vis
skulle ruva på obeskrivlig mörk ondska.
Men absolut att jag de första två nätterna låg och lyssnade (nej, jag skämtar inte med er)
till om den skulle viska något till mig eller skrapa i golvet.
Det gjorde den inte, och har heller inte gjort någon gång senare heller.
Jag iakttog även Alice särskilt noga första gången hon såg kommoden.
Om hon skulle reagera på något märkligt sätt, sitta som paralyserad framför den,
vara rädd för den eller verka vilja leka med den.
Hon gjorde inget av det. Hon noterade den inte ens, utan passerade den helt
obrydd på väg till soffan. Vilket jag tog som ett mycket bra tecken.
Så nu har jag liksom okej:at den.
Jag tror inte längre den har någon mörk agenda där den långsamt men säkert förvrider mina sinnen.

Eller så är det redan för sent?

Ni kanske tror att jag skämtar med er i det här inlägget.
Det enda jag möjligtvis skämtar om är min egen helt absurda rädsla, som dessvärre
är på riktigt, som vuxit fram enbart av allt rysartittande.
Och jag tycker inte ens jag låter vansinnig… vilket förmodligen säger allt!
Jag sa även till Erika att om jag skulle dö lite snabbt här och hon av någon anledning
kände ett enormt behov av att ärva kommoden genast måste se till att förstöra den istället.
Rysare är bra grejer, men de har på många sätt gjort mig rädd på ett lite annorlunda plan.

Förresten… nu när jag tänker kring det är det kanske inte är kommoden jag borde oroa mig för.
Kanske är det den gamla smörkärnaren jag köpte för två veckor sedan.
Den som står helt fredligt på sin plats och aldrig ens fick mig att slås av tanken på att
något kunde vara mörkt och elakt med den.
Den som kom in i mitt hem helt utan något som helst motstånd…

God natt mina vänner, god natt!

Nya tag.

Ny vecka är på ingående. Bra.
Veckan som i skrivande stund håller på att lida mot sitt slut har varit en jävla skitvecka.
Måendet har varit piss och jag har inte gillat livet speciellt mycket.
Efter den här helgen känns läget något bättre och jag tror att det kommer
att kännas ännu bättre under den kommande veckan.
Nu börjar jag ha gått varvet runt vilket gör att jag är ute efter förändring,
vilken blir i morgon.
Definitivt något att se fram emot, kanske med en skräckblandad typ av förtjusning.

Låt oss alla ha en finfin söndagskväll!

105-årig Degerman summerar dagen.

Optimistisk jag hade inte en susning.
Jag insåg absolut att jag skulle ha ont i kroppen efter fallet igår, att
jag rimligtvis skulle kunna vakna med en 105-årings kropp.
Men jag hade nog ingen aning lika fullt.
105 år blev genast till 185 år.
Inledningsvis just för att jag knappt sovit något i natt. Jag kunde nämligen inte ligga
på varken sidan eller på kinden som jag fallit på. Och varje gång jag rörde mig vaknade jag.
Vilket gjorde mig frustrerad så till den grad att jag blev förbannad där mitt i natten.
Och alla som varit förbannade och försökt sova samtidigt vet ungefär hur väl den
kombinationen (inte) fungerar.
I morse kändes det mer eller mindre som om kroppen gått igenom en köttkvarn.
Hahaha, men herregud så förbannat irriterande. Det här hade jag inte räknat med.
Det tog en lååång varm dusch samt en promenad i morse för att få kroppen att vilja överväga samarbete.

Dödsföraktande jag återvände i morse.

Revbenen skriker bara jag hostar eller skrattar, musklerna på överkroppen
protesterar bara jag lyfter armen för att kolla telefonen.
Att hänga jackan på klädhängare är bara att glömma, så numera ser det lite
mer eh… well… bohemiskt ut i min hall med ytterplagg som inte riktigt
hänger sådär radarätt som jag gillar det.
Det enda som fungerar bra däremot är att stå upprätt.
Stilla eller i rörelse spelar ingen större roll, bara upprätt.
Vilket var en behaglig upptäckt eftersom sitta går sisådär, och ligga ned är ett nej.
… vilket ska bli intressant med tanke på att klockan obevekligen tickar mig mot horisontalläge.

Nåväl…

I eftermiddags vinkade vi hej då till Vickan.
Det kändes inte roligt. Inte avgrundssvart som ibland annars, vi vet ju att vi ses
om bara några månader, men roligt var det absolut inte.
Det blir ett sorts vakuum när hon far.
Först andas jag ut, eftersom det ofta varit rätt hektiskt. Men fort efter kommer känslan
av tomhet. Jag tappar fotfästet en smula när hon åkt.
Jag börjar fundera på vem jag är.
Jag tittar på mig själv. På mitt liv, på den person jag är.
Undrar vem jag är. Och på vem jag vill vara.
Jag får lust att skära mig i huden för att döva ångesten som kommer i och med de
här tankarna. (Men nej, jag löser det genom att äta en extra äggsmörgås istället.
Kanske äter jag också ett osunt antal digestive-kex.
(Och skulle jag gå i piercing-tankar är det precis nu jag skulle kontakta Julia för att diskutera den saken.)
Den här känslan av identitetskris brukar sitta i några dagar efter att Vickan åkt, kanske
en vecka, sedan tunnas allt ut och försvinner.

Nog om det.

I afton var det dags för Filmstudion.
Jag hade ingen lust att fara, jag kände mig alldeles för trött, sliten och
bara alltför blah för att idas engagera mig.
Men mamma och jag drog iväg, vilket var väldigt tur.
Vi såg filmen ”En vansinnig idé” som nämligen var oerhört bra.
Perspektiv är ofta väldigt bra saker. Just för att det förändrar.
Den här filmen gav perspektiv, på många plan.
Vilket klart påverkade min egen situation.
På så vis att det onda med min kropp förvisso gjorde lika ont efter filmen som före,
men min sinnesstämning var en helt annan.
Känslan av hopplöshet och uppgivenhet var inte längre närvarande.
Det blir nu mest bara en snabb grimas när det gör ont, som inte drar iväg humöret alls.
Utan som snabbast mest bara passerar utan att påverka. Och på det viset är det
ändå acceptabelt att ha ont.
Just för att jag vet att det är under en så kort och begränsad tid.
(Eller vänta, efter en till sömnlös natt kanske jag inte är speciellt
accepterande eller lugn med det hela likafullt förresten. ;) )
Men nu, såhär sittandes i soffan efter en bra och sinnesförändrande film känns situationen klart
bättre både kroppsmässigt och livskrismässigt. Input är bra grejer.

Nu gör vi natt mina vänner!

Soprummet nästa.

God afton vänner!
Det var länge sedan vi sågs här inne, två månader närmare bestämt.
Så när som på tre dagar.
Vilket är en nästan oförskämt lång tid om man önska ha kvar läsare.
Vilket jag givetvis gör.
Blogguppehållet har inte berott på något speciellt. En dag blev två dagar blev
tre dagar. Inte mer komplicerat än så faktiskt.

Livet ser ut i stort sett som det brukar göra.
Vilket innebär jobb, promenader, umgänge med vänner, Alicetid samt en hel del tittande på bra serier.
Säkerligen en hel del annat emellanåt också. ;)
Det enda som egentligen har skilt det vanliga livet åt en smula, och som inte är
all fun and games, är att pappa sedan ett antal veckor inte är riktigt frisk.
Eller vänta, frisk är han, men inte kry.
Vilket de senaste tre-fyra veckorna haft lite olika faser och varit/är rejält ansträngande
och stressande.
Pappa blev nämligen väldigt dålig en afton. Benen bar inte längre och han var
inte kontaktbar.
Vi ringde ambulansen och det blev upptakten till ett par vändor med ambulans och
inläggning i omgångar.
Man konstaterade efter många om och men att det var sviterna efter en förkylning i
kombination med att han inte ätit ordentligt under en lång period som lett fram till en kropp
helt utan reserver.
Han har också haft väldigt hög feber, legat nära 40 grader under en period.
Han har fått medicin så han är inte sjuk i det ordets betydelse. Men han är inte kry heller.
Alls.
Han är väldigt trött och djupt deprimerad.
Vilket i sig gör att han inte har någon möjlighet att hjälpa sig själv i det här läget.
I hans verklighet befinner han sig i dödens väntrum.
Ni som har eller har haft djupt deprimerade personer i er närhet, eller varit en av de
deprimerade själva, vet att ingenting spelar någon roll i det här läget.
Absolut ingenting.
Sambandet mellan inget intag av mat – ingen ork, är uppenbart.
Och hjärnan, precis som kroppen, behöver näring för att fungera.
Vilket gör att fokus ligger på näringsintag i det här läget.
Vilket många gånger känns rätt hopplös om jag ska vara uppriktig. Eftersom han inte vill äta.
Men de sista dagarna har en förändring skett, så jag känner mig försiktigt optimistisk på
den punkten.
Och den antidepressiva medicinen kommer att kicka in strax, han har ätit den i två veckor
och nu börjar det finnas chans att den kan börja dra hans humör.

Jag har till stor del tappat orken själv. Jag är ofta irriterad och frustrerad samtidigt
som jag givetvis också känner mig helt förvissad om att det dåliga läget endast är tillfälligt.
Men likafullt, den här situationen tar det bästa ur mig.
Min sömn påverkas. Mitt minne påverkas definitivt. Och min stressnivå är lite för hög
hela tiden, vilket gör att jag inte ”tål” så mycket extra stress.
Numera räcker det med att se ”Vallgatan” i displayen (vilket innebär att mamma ringer)
för att det ska frysa till is i magen och tanken ”nej, vad har hänt nu?” ilar genom huvudet.
Ska jag få höra att han ramlat och mamma än en gång behöver hjälp med att lyfta upp honom,
att han inte velat äta, att han gråtit, att han varit arg eller att han suttit och
suckat tungt i sin hopplöshet.

Det blir ett stresstillstånd som inte riktigt pausar. Det är alltid något nytt som
behöver tas itu med. Vilket är ett stressmoment.
Det bråkar med min sömn. Det bråkar med min förmåga att tänka klart, att ha blick
och känsla för samband.
Eller för den skull att hitta dit jag ska.
Som till Bonnstan där jag i eftermiddags skulle träffa Erika.
Jag insåg någonstans vid Ica Kvantum att jag kört fel, och att jag inte riktigt visste
hur jag skulle hitta tillbaka till Bonnstans parkering. Det löste sig dock.
Men sådant känns inte bra.
Heller inte att jag förra fredagen, också då i Erikas sällskap, kom ut från Coop
och inte visste vart vi hade parkerat. Sådant kan givetvis hända i vanliga fall också,
det är inte direkt bara en gång man stått rådvill och undrat vart fasen man har bilen.
Men det här var annorlunda.
För jag visste inte hur vi hade kommit till Coop. Jag mindes inte vägen vi kört dit.
Jag mindes inte vem av oss som hade kört, eller om vi kört hennes eller min bil.
Jag mindes inte heller hur vi hade gått från bilen in på Coop.
Vissa saker, som vilken bil och vem av oss som hade kört lyckades jag spåra baklänges.
Men då det gällde vägvalet till Coop och hur vi gått från parkeringen in på själva affären
förblev helt blankt. Sådant är väldigt obehagligt. Och det var länge sedan det hände sist.

Vidare tappar jag bort enkla trådar. Som att en av huvudpersonerna just blivit mördad
i någon film eller serie vi ser. Jag undrar efter ett tag vart den personen tagit vägen.
Det klickar inte.
Eller som här:

En överlycklig jag hade just insett, och ville berätta, att en av favoritserierna inom
kort skulle dra igång med ny säsong…
Jag var tvungen att kolla på min telefons datum för förstå vad hon menade, att det
faktiskt inte var februari längre.
Under några sekunder fick jag inte någonting att gå ihop, förvirringen var total.
Det gjorde mig väldigt ledsen.

Självfallet kommer läget att bli bättre för pappa. Han äter bättre nu, om än
det är kamp på väldigt många plan att få det att fungera. Så näringen kommer
att göra sitt.
Det antidepressiva som han börjat ta kommer att börja verka så småningom.
Så givetvis kommer saker och ting att bli bättre.
Tills dess är det bara att gilla läget att man vissa perioder i livet är förälder till
sina föräldrar.
Och då ska man också ha i åtanke att min del i det hela är liten om man jämför med hur
mycket mamma jobbar med hans tillfrisknande.
Hennes liv har pausat i stort sett.
Vilket gör min egen frustration och stress lite barnslig, nu när jag tänker kring det.
Mamma gör verkligen ett otroligt bra jobb, och tack vare henne kommer han att bli bra.
Jag behöver i stort sett bara vara ett stöd och den som rent praktiskt ringer om saker
eller handlar det som behövs.
Men fan, många av dagarna är frustrationen så stor att jag hör mig säga argt
att ”så länge du inte kräks upp maten så är det bara att tugga och svälja”.
På inget vis diplomatiskt, peppande och främjande av en god stämning eller tillfrisknande.
Läget känns bara ibland så frustrerande att det inte handlar om sådana saker längre, utan
faktiskt bara om att karln måste ha näring i kroppen för att få igång den och för
att få igång hjärnan.
Så verkligen, det antidepressiva får gärna kicka in nu på direkten.
Jag vill så gärna att han ska bli bättre. Vi må ha en väldigt dysfunktionell relation på
många plan, men det är likafullt viktigt för mig att han får må bättre och får en chans
att njuta av livet.

Vickan kommer hem i helgen och stannar till tisdag, vilket jag hoppas ska leda till
att pappa känner sig mer glad.
Om inte annat gör det mamma och mig väldigt glada. Ska bli roligt att rå om henne under
några dagar. Det ska faktiskt bli otroligt kul att träffa henne!

Så, nu vet ni vad som pågår på den Degermanska sidan av världen.

I övrigt konstaterar jag att vädret utanför är väldigt omväxlande.
Ibland har vi strålande vår till att i nästa sekund ha storm, snöfall och vinter igen.

Precis så.

Våren är givetvis här. Snömassorna töar. Vilket gör promenader väldigt blöta.
Mina skor havererade idag, sulan sprack, det var klart obra.
För helt plötsligt var precis de skor som var avsedda att hålla mina fötter torra då
slasket är som mest slaskigt inte längre pålitliga. Nix, jag vred ur ena sockan när
jag kom hem från promenaden.

I ren ilska slängdes de i soporna.
Vilket kan ha varit smulans överilat. Ett tips har gjorts gällande att det finns hopp om
räddning för den här typen av trasighet.
Det kan mycket väl hända att er Degerman kommer att soprumsdyka lite senare i afton.

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!