105-årig Degerman summerar dagen.

Optimistisk jag hade inte en susning.
Jag insåg absolut att jag skulle ha ont i kroppen efter fallet igår, att
jag rimligtvis skulle kunna vakna med en 105-årings kropp.
Men jag hade nog ingen aning lika fullt.
105 år blev genast till 185 år.
Inledningsvis just för att jag knappt sovit något i natt. Jag kunde nämligen inte ligga
på varken sidan eller på kinden som jag fallit på. Och varje gång jag rörde mig vaknade jag.
Vilket gjorde mig frustrerad så till den grad att jag blev förbannad där mitt i natten.
Och alla som varit förbannade och försökt sova samtidigt vet ungefär hur väl den
kombinationen (inte) fungerar.
I morse kändes det mer eller mindre som om kroppen gått igenom en köttkvarn.
Hahaha, men herregud så förbannat irriterande. Det här hade jag inte räknat med.
Det tog en lååång varm dusch samt en promenad i morse för att få kroppen att vilja överväga samarbete.

Dödsföraktande jag återvände i morse.

Revbenen skriker bara jag hostar eller skrattar, musklerna på överkroppen
protesterar bara jag lyfter armen för att kolla telefonen.
Att hänga jackan på klädhängare är bara att glömma, så numera ser det lite
mer eh… well… bohemiskt ut i min hall med ytterplagg som inte riktigt
hänger sådär radarätt som jag gillar det.
Det enda som fungerar bra däremot är att stå upprätt.
Stilla eller i rörelse spelar ingen större roll, bara upprätt.
Vilket var en behaglig upptäckt eftersom sitta går sisådär, och ligga ned är ett nej.
… vilket ska bli intressant med tanke på att klockan obevekligen tickar mig mot horisontalläge.

Nåväl…

I eftermiddags vinkade vi hej då till Vickan.
Det kändes inte roligt. Inte avgrundssvart som ibland annars, vi vet ju att vi ses
om bara några månader, men roligt var det absolut inte.
Det blir ett sorts vakuum när hon far.
Först andas jag ut, eftersom det ofta varit rätt hektiskt. Men fort efter kommer känslan
av tomhet. Jag tappar fotfästet en smula när hon åkt.
Jag börjar fundera på vem jag är.
Jag tittar på mig själv. På mitt liv, på den person jag är.
Undrar vem jag är. Och på vem jag vill vara.
Jag får lust att skära mig i huden för att döva ångesten som kommer i och med de
här tankarna. (Men nej, jag löser det genom att äta en extra äggsmörgås istället.
Kanske äter jag också ett osunt antal digestive-kex.
(Och skulle jag gå i piercing-tankar är det precis nu jag skulle kontakta Julia för att diskutera den saken.)
Den här känslan av identitetskris brukar sitta i några dagar efter att Vickan åkt, kanske
en vecka, sedan tunnas allt ut och försvinner.

Nog om det.

I afton var det dags för Filmstudion.
Jag hade ingen lust att fara, jag kände mig alldeles för trött, sliten och
bara alltför blah för att idas engagera mig.
Men mamma och jag drog iväg, vilket var väldigt tur.
Vi såg filmen ”En vansinnig idé” som nämligen var oerhört bra.
Perspektiv är ofta väldigt bra saker. Just för att det förändrar.
Den här filmen gav perspektiv, på många plan.
Vilket klart påverkade min egen situation.
På så vis att det onda med min kropp förvisso gjorde lika ont efter filmen som före,
men min sinnesstämning var en helt annan.
Känslan av hopplöshet och uppgivenhet var inte längre närvarande.
Det blir nu mest bara en snabb grimas när det gör ont, som inte drar iväg humöret alls.
Utan som snabbast mest bara passerar utan att påverka. Och på det viset är det
ändå acceptabelt att ha ont.
Just för att jag vet att det är under en så kort och begränsad tid.
(Eller vänta, efter en till sömnlös natt kanske jag inte är speciellt
accepterande eller lugn med det hela likafullt förresten. ;) )
Men nu, såhär sittandes i soffan efter en bra och sinnesförändrande film känns situationen klart
bättre både kroppsmässigt och livskrismässigt. Input är bra grejer.

Nu gör vi natt mina vänner!

Soprummet nästa.

God afton vänner!
Det var länge sedan vi sågs här inne, två månader närmare bestämt.
Så när som på tre dagar.
Vilket är en nästan oförskämt lång tid om man önska ha kvar läsare.
Vilket jag givetvis gör.
Blogguppehållet har inte berott på något speciellt. En dag blev två dagar blev
tre dagar. Inte mer komplicerat än så faktiskt.

Livet ser ut i stort sett som det brukar göra.
Vilket innebär jobb, promenader, umgänge med vänner, Alicetid samt en hel del tittande på bra serier.
Säkerligen en hel del annat emellanåt också. ;)
Det enda som egentligen har skilt det vanliga livet åt en smula, och som inte är
all fun and games, är att pappa sedan ett antal veckor inte är riktigt frisk.
Eller vänta, frisk är han, men inte kry.
Vilket de senaste tre-fyra veckorna haft lite olika faser och varit/är rejält ansträngande
och stressande.
Pappa blev nämligen väldigt dålig en afton. Benen bar inte längre och han var
inte kontaktbar.
Vi ringde ambulansen och det blev upptakten till ett par vändor med ambulans och
inläggning i omgångar.
Man konstaterade efter många om och men att det var sviterna efter en förkylning i
kombination med att han inte ätit ordentligt under en lång period som lett fram till en kropp
helt utan reserver.
Han har också haft väldigt hög feber, legat nära 40 grader under en period.
Han har fått medicin så han är inte sjuk i det ordets betydelse. Men han är inte kry heller.
Alls.
Han är väldigt trött och djupt deprimerad.
Vilket i sig gör att han inte har någon möjlighet att hjälpa sig själv i det här läget.
I hans verklighet befinner han sig i dödens väntrum.
Ni som har eller har haft djupt deprimerade personer i er närhet, eller varit en av de
deprimerade själva, vet att ingenting spelar någon roll i det här läget.
Absolut ingenting.
Sambandet mellan inget intag av mat – ingen ork, är uppenbart.
Och hjärnan, precis som kroppen, behöver näring för att fungera.
Vilket gör att fokus ligger på näringsintag i det här läget.
Vilket många gånger känns rätt hopplös om jag ska vara uppriktig. Eftersom han inte vill äta.
Men de sista dagarna har en förändring skett, så jag känner mig försiktigt optimistisk på
den punkten.
Och den antidepressiva medicinen kommer att kicka in strax, han har ätit den i två veckor
och nu börjar det finnas chans att den kan börja dra hans humör.

Jag har till stor del tappat orken själv. Jag är ofta irriterad och frustrerad samtidigt
som jag givetvis också känner mig helt förvissad om att det dåliga läget endast är tillfälligt.
Men likafullt, den här situationen tar det bästa ur mig.
Min sömn påverkas. Mitt minne påverkas definitivt. Och min stressnivå är lite för hög
hela tiden, vilket gör att jag inte ”tål” så mycket extra stress.
Numera räcker det med att se ”Vallgatan” i displayen (vilket innebär att mamma ringer)
för att det ska frysa till is i magen och tanken ”nej, vad har hänt nu?” ilar genom huvudet.
Ska jag få höra att han ramlat och mamma än en gång behöver hjälp med att lyfta upp honom,
att han inte velat äta, att han gråtit, att han varit arg eller att han suttit och
suckat tungt i sin hopplöshet.

Det blir ett stresstillstånd som inte riktigt pausar. Det är alltid något nytt som
behöver tas itu med. Vilket är ett stressmoment.
Det bråkar med min sömn. Det bråkar med min förmåga att tänka klart, att ha blick
och känsla för samband.
Eller för den skull att hitta dit jag ska.
Som till Bonnstan där jag i eftermiddags skulle träffa Erika.
Jag insåg någonstans vid Ica Kvantum att jag kört fel, och att jag inte riktigt visste
hur jag skulle hitta tillbaka till Bonnstans parkering. Det löste sig dock.
Men sådant känns inte bra.
Heller inte att jag förra fredagen, också då i Erikas sällskap, kom ut från Coop
och inte visste vart vi hade parkerat. Sådant kan givetvis hända i vanliga fall också,
det är inte direkt bara en gång man stått rådvill och undrat vart fasen man har bilen.
Men det här var annorlunda.
För jag visste inte hur vi hade kommit till Coop. Jag mindes inte vägen vi kört dit.
Jag mindes inte vem av oss som hade kört, eller om vi kört hennes eller min bil.
Jag mindes inte heller hur vi hade gått från bilen in på Coop.
Vissa saker, som vilken bil och vem av oss som hade kört lyckades jag spåra baklänges.
Men då det gällde vägvalet till Coop och hur vi gått från parkeringen in på själva affären
förblev helt blankt. Sådant är väldigt obehagligt. Och det var länge sedan det hände sist.

Vidare tappar jag bort enkla trådar. Som att en av huvudpersonerna just blivit mördad
i någon film eller serie vi ser. Jag undrar efter ett tag vart den personen tagit vägen.
Det klickar inte.
Eller som här:

En överlycklig jag hade just insett, och ville berätta, att en av favoritserierna inom
kort skulle dra igång med ny säsong…
Jag var tvungen att kolla på min telefons datum för förstå vad hon menade, att det
faktiskt inte var februari längre.
Under några sekunder fick jag inte någonting att gå ihop, förvirringen var total.
Det gjorde mig väldigt ledsen.

Självfallet kommer läget att bli bättre för pappa. Han äter bättre nu, om än
det är kamp på väldigt många plan att få det att fungera. Så näringen kommer
att göra sitt.
Det antidepressiva som han börjat ta kommer att börja verka så småningom.
Så givetvis kommer saker och ting att bli bättre.
Tills dess är det bara att gilla läget att man vissa perioder i livet är förälder till
sina föräldrar.
Och då ska man också ha i åtanke att min del i det hela är liten om man jämför med hur
mycket mamma jobbar med hans tillfrisknande.
Hennes liv har pausat i stort sett.
Vilket gör min egen frustration och stress lite barnslig, nu när jag tänker kring det.
Mamma gör verkligen ett otroligt bra jobb, och tack vare henne kommer han att bli bra.
Jag behöver i stort sett bara vara ett stöd och den som rent praktiskt ringer om saker
eller handlar det som behövs.
Men fan, många av dagarna är frustrationen så stor att jag hör mig säga argt
att ”så länge du inte kräks upp maten så är det bara att tugga och svälja”.
På inget vis diplomatiskt, peppande och främjande av en god stämning eller tillfrisknande.
Läget känns bara ibland så frustrerande att det inte handlar om sådana saker längre, utan
faktiskt bara om att karln måste ha näring i kroppen för att få igång den och för
att få igång hjärnan.
Så verkligen, det antidepressiva får gärna kicka in nu på direkten.
Jag vill så gärna att han ska bli bättre. Vi må ha en väldigt dysfunktionell relation på
många plan, men det är likafullt viktigt för mig att han får må bättre och får en chans
att njuta av livet.

Vickan kommer hem i helgen och stannar till tisdag, vilket jag hoppas ska leda till
att pappa känner sig mer glad.
Om inte annat gör det mamma och mig väldigt glada. Ska bli roligt att rå om henne under
några dagar. Det ska faktiskt bli otroligt kul att träffa henne!

Så, nu vet ni vad som pågår på den Degermanska sidan av världen.

I övrigt konstaterar jag att vädret utanför är väldigt omväxlande.
Ibland har vi strålande vår till att i nästa sekund ha storm, snöfall och vinter igen.

Precis så.

Våren är givetvis här. Snömassorna töar. Vilket gör promenader väldigt blöta.
Mina skor havererade idag, sulan sprack, det var klart obra.
För helt plötsligt var precis de skor som var avsedda att hålla mina fötter torra då
slasket är som mest slaskigt inte längre pålitliga. Nix, jag vred ur ena sockan när
jag kom hem från promenaden.

I ren ilska slängdes de i soporna.
Vilket kan ha varit smulans överilat. Ett tips har gjorts gällande att det finns hopp om
räddning för den här typen av trasighet.
Det kan mycket väl hända att er Degerman kommer att soprumsdyka lite senare i afton.

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

Teknik för den teknikointresserade.

Jag gissar att många med mig såg Donald Trumps installationstal tidigare i afton.
Jag fick samma hopplösa känsla som då jag följde hans valturnérande.
Och som när det nästan overkliga, för att inte tala om obegripliga stod klart,
nämligen att han valts till USA:s nästa president.
Idag var så dagen här, han svor eden, och han höll sitt första tal som president.
Vad månne komma ur detta?

Förutom den direktsända hemskheten har dagen varit en bra sådan.
Har under en tid sneglat på aktivitetsarmbandet Fitbit Flex.
Och från och med idag äger jag ett.
Bella, en bekant till mig, hade snappat upp att jag var ute efter ett och kollade om jag ville köpa hennes. Vilket jag självfallet ville.
Det ledde till, förutom Fitbiten, en härlig hundpromenad med kul och intressant samtal
under förmiddagen.
Win, win och win, skulle man kunna säga.
(Eftermiddagen ägnades åt att nörda in mig totalt i armbandets funktioner.
Än en gång, Youtube – källan till kunskap i videoformat. :) )
Tadaaa!

Ikväll då? De timmar som är kvar av denna kväll kommer att spenderas med några avsnitt
av Criminal Minds.
(Jag tröttnar uppenbarligen aldrig på det gänget.)
Morgondagen blir desto mer fartfylld. Stora delar av dagen kommer att spenderas på
Casa Hawk. Erika och jag har pratat om att se serien ”The Sopranos”, och i morgon är dagen vi premiärar. Ihop med väldigt god lunch.

På aftonen drar makarna Skogly iväg på galej vilket gör att killarna Skogly och jag
har hela kvällen på oss att göra kvarteret osäkert! Det blir kul!

Men först en kväll i soffan som sagt, med påhittade rysligheter.
Vilket känns som en fin kontrast till rysaren jag tog del av i direktsändning tidigare i afton.

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

De tre bena.

Eller rättare skrivet, de tre B:na.
Blöt.
Blästrad.
Bitter.

I precis det skicket återfanns jag tidigare idag.
Promenader ska, enligt mig, vara hyfsat trevliga.
Inte fyllda av blåst. Eller regn. För att minuter senare förvandlas till stormande hagel.
… är det här vinter?
Promenadsugen jag gav mig nämligen ut med Alicen vid lunchtid.
20 minuter senare var er Degerman blöt, blästrad och bitter.
Vad är det för fel på vanlig hederlig vinter i stil med -8 grader och strålande sol?!
Alternativt + 20 grader och strålande sol.
(Mitt vinterälskande jag har alltså kommit till den punkt då jag även börjat väga in de
potentiella fördelar med sommaren. Det är sannerligen dåligt ställt, mina vänner!)

Vi får se hur kvällens runda blir. Kan tänkas att blåsten slipat ned och gjort
underlaget glashalt igen. Den ENDA FÖRDELEN med dagens skitväder var nämligen att
det halkiga underlaget blev mindre halkigt i och med snön och haglet. För en stund.
Men tja, det har fortsatt blåsa i ännu högre grad så jag gissar att det glashala är tillbaka.
Can´t wait… Alicen behöver verkligen lära sig använda toaletten här hemma i lägenheten, så är det bara.

Har ni sett serien ”The night of”?
Erika och jag avslutade den förra helgen och jajamän, den var sannerligen väldigt bra.
Hade påbörjat den ett par gånger själv, men kom liksom inte igång.
Då finns två alternativ.
Antingen lägger man ned det hela eller så ser man till att ha serie-sällskap.
I det här fallet blev det alternativ två, serie-sällskap.
Erika var nämligen också sugen på att se den. Så vi gjorde den rättvisa genom att
bestämma oss för att se de två första episoderna och efter det ta ställning till om
vi ville fortsätta.
Och tittad på under bättre förutsättningar än jag givt mig själv vid tidigare försök
stod det snabbt klart att vi definitivt ville se serien klart.
Den var bra i allt sitt mjuka, sitt hårda och i sitt många gånger helt oväntade.
Att den också bjöd på ett av de bättre intron man hört på länge var heller inte dumt!
Hörlurar på så njuter vi!

Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll!

Mission impossible.

Möter du mig är det i det närmaste hundraprocentigt sannolikt att jag hälsar dig
med ett hallå!
Inte ett svalt, neutralt och trevligt hej. Utan ett traktor-Cicci-hjärtligt hallå!
Damn it!
Jag kämpar verkligen hårt för att ersätta det där hallået med ett hej, men det verkar
vara snudd på omöjligt.
Mitt hallå får mig att låta som om jag är född bakom fuse. Som om jag inte
är riktigt navlad.
Som om jag inte vet hur man pratar med folk.
Jag vill hellre lägga mig till med en hälsning som är mer sval och neutral.
Gärna sagd med en ljusare variant av min röst också.
Och därmed spara den mer hjärtliga hälsningsfrasen till folk jag faktiskt gillar på
ett hjärtligt sätt.
Vilket alltså verkar vara totalt omöjligt att lyckas med.
Jag gnisslar tänder varje gång jag möter någon och mitt hallå slinker iväg
innan jag hinner stoppa det.
Sval Cicci, sval…

Låt oss alla ha en finfin måndagskväll!

Ps. Jag har totalt snöat in mig på Paradise Lost ”Erased”.
Jag gör det med jämna mellanrum, och sedan igår går den på repeat på min Spotify.
Goth goes pop är grejer det!

Lurar på för den som önskar sig lite finemang(e) musik såhär på kvällskvisten. Ds.

Som en citron, eller ättika.

Jag är i princip aldrig sur.
Möjligtvis två-tre gånger per år. På sin höjd.
Jag kan vara arg och jag kan vara irriterad, men sällan sur.

Här är det förmodligen läge att flika in vad som, för mig, skiljer sur från irriterad.
Det är ungefär följande:
Det irriterade blommar upp rakt av. Inte så att det tar stora proportioner och blir till
regelrätt ilska, utan mer en mildare variant av ilska.
Det irriterade försvinner lika fort som det dök upp. Kanske ser jag ett kul klipp på Youtube,
får ett mess av någon, rensar en krukväxt på döda blad, går en sväng med Alice, lyssnar
på en bra låt.
Det mesta kan få den irriterade känslan att försvinna på en sekund.

Till skillnad från det sura, det försvinner nämligen inte.
Tvärtom. Det gnager sig fast, och suger energi.
Den ger sken av att ha försvunnit, som när jag gör något kul med vänner, ser en bra film,
jobbar eller tja vad som helst som fångar min uppmärksamhet.
(Fast den finns där likafullt bara i en kamouflerad variant där jag tror att jag bara är
lite allmänt irriterad.)
Bara för att när jag väl är själv igen finnas där direkt igen.

Så ungefär är min skillnad på att vara irriterad och att vara sur.

I vilket fall, sur är jag som sagt i princip aldrig.
Förutom förra veckan.
Då var jag nämligen sur som satan. Flera dagar i rad. Jag minns inte när det hände
senast, det är nog några år sedan.
Det drog igång på allvar morgonen då det stor klart att amerikanerna röstat fram
Donald Trump som sin nästa president.
Jag blev förvånad. Jag var SÄKER på att Hillary Clinton skulle vinna.
Men så icket.
Vilket gav mig en känsla av hopplöshet. Det var så den här sur-grejen startade, med en
känsla av hopplöshet.
Som vägrade försvinna.
Den växte sig bara mer och mer stark ju längre timmarna gick och fick då också följe
av irritationen.

Mixen av irritation och hopplöshet ledde till att jag blev sur. Jäkligt sur.
Det hjälpte inte direkt att media för några dagar endast gick ut på att prata Trump.
Gång på gång möttes jag av allt idiotisk han skanderat i sina valtal.
Jag fick känslan av att hela världen kommer att gå helvete.
Och som det inte räckte visste jag att nazisterna i Sverige, extremhögern, planerade och
peppade inför sin demonstration i Stockholm, som gick av stapeln i lördags.
Nazister gott folk, på våra gator… Det är så vansinnigt att jag blir förbannad bara
jag tänker på det.
Vilket definitivt inte gjorde underverk för mitt redan sura humör.
Sedan såg jag några klipp från ”Djurens rätt” som också fick mig att bli rejält trött på allting.
Det blir jag förvisso i vanliga fall också, men med tillägget att jag istället också verkligen
blir sporrad att göra något för djurens rätt. Förra veckan försvann all tillstymmelse till
det drivet och känslan av hopplöshet blev om möjligt ännu större.

Jag hängde med en del kompisar förra veckan, det var givetvis var kul, men hela
tiden fanns den där känslan av missnöje jag så sällan känner.
Den åt upp mig totalt.
Jag började helt plötsligt störa mig på allt möjligt.
Att det var kallt ute, att folk lämnar hundskit på gatorna, att folk beter sig illa i
kommentarsfält på köp/säljsajter på Facebook.
Haha, ja ni hör själva. I vanliga fall ägnar jag mycket lite energi till att ens bry mig
om sådant.

Jag kan absolut himla med ögonen över hur folk beter sig i kommentarsfält, att hundägare
inte plockar den egna hundens skit, men det blir sällan mer än så.
Visst läser jag artiklar eller ser saker på tv där jag tänker tanken
att det måste vara något fel på folk, men inte så att den känslan sitter kvar.
Den försvinner som regel väldigt fort, hinner aldrig slå klorna i varken humör eller mående.

Nu blev jag blev plötsligt diskussions- och stridslysten.
Förra veckan fanns det av någon anledning idioter överallt. Jag mådde sannerligen inte bra
i min surhet.
Den där surheten kom alltid tillbaka och förpestade så fort jag var ensam.
Den kunde ha hållit sig undan i flera timmar, men väl själv igen dök dess trista ansikte upp igen.
Och jag kan försäkra er, det är illa när min favoritmusik eller favoritfilmer inte hjälper.

Sur som satan var jag förra veckan.
Sedan vände det.
Jag kände precis när det vände.
Det var under fredagskvällen då mamma och jag satt i var sin soffa efter en god middag
och småpratade. Om allt, om inget. Om viktigt, om oviktigt.
Då kände jag för första gången på flera dagar hur absolut inget svart låg undangömt i mina känslor.
Jag visste redan direkt att det sura inte heller skulle dyka upp igen då jag kommit hem.
Helt plötsligt kändes världen så mycket mer härlig.
Det svarta som legat segt över allting, förvridit mina tankar och känslor var borta.
När jag gick hem lite senare var jag på ett strålande humör.
Kanske att jag för en millisekund faktiskt kände efter lite extra, på något sätt ändå lite
oroad över att det sura var på väg tillbaka, men icket.
Jag var tillbaka i mitt vanliga jag igen. Tack och lov.

Sedan dess har jag inte varit sur. Alls.
Det varade ovanligt länge den här gången.
Men å andra sidan har Donald Trump aldrig tidigare blivit framröstad till USA:s president,
och det är även långt mellan gångerna de förbannade nazisterna marscherar på våra gator och torg.
Kanske var det bara så enkelt att det förra veckan fanns mycket att vara sur över?


Biblioteket bjöd mig på denna idag.
Kan vara bra att ha fler uppslag nästa gång jag upplever att världen omkring befolkats av idioter.

Låt oss alla ha en finfin måndagskväll!

Make America Great Again?

… att vakna i morse var som att vakna till en förbannad mardröm.
Donald Trump var bara millimeter ifrån presidentposten när min väckare ringde.
Det gick liksom inte att ta in.
Jag var helt övertygad om att USA:s nästa president skulle heta Hillary Clinton.
Något annat var helt otänkbart.
Uppenbarligen ansåg inte amerikanarna det.
Jag tror att de just gjort ett stort misstag.

Det är sannerligen en jävligt mörk onsdag det här. Fy fan!

Hier kommt die sonne.

Min fina (läs; enda) kylbag är borta.
Vilket inte borde vara möjligt.
Jag bor på 27 (hyfsat) välstädade kvadrat. Till det har jag två (hyfsat) välstädade förråd.
Saker kan helt enkelt inte försvinna hos mig.
Har jag (uppenbarligen helt felaktigt) ansett.
För den rödrutiga kylbagen låter sig inte finnas någonstans.
Vilket gör mig på ruskigt dåligt humör.
Faktiskt på ett sådant där jag-får-lust-att-slå-sönder-saker humör.
(Vilket jag inte gör, jag städar istället, det känns terapeutiskt nog.
Samt lyssnar på Rammstein jäkligt högt. Sammantaget godtagbart som substitut
till att slå sönder saker faktiskt.)

Alicen har sedan två dagar en ”svullnad” (i brist på bättre beskrivande ord) där hon inte ska ha en.
Kanske gör det att mitt humör inte är det minsta bra.
Att hon är som vanligt gällande aptit och leklust hjälper inte riktigt.
Jag har beställt tid hos veterinären, så på fredag hoppas jag få veta vad
denna svullnad beror på. Samt att den är lika övergående som ofarlig.
Men fram tills dess fortsätter jag nog hitta mina tankar vandrandes på väldigt
mörka ställen bitvis.

Alice-den fotogeniska.
(Här kan ni läsa när hon, efter enträget tjatande, fick ta över
tangentbordet för ett inlägg.)

Det hjälpte heller inte att jag idag såg hur min bil än en gång hittat ett sätt att
berätta för mig att den behöver mer kärlek än jag ger den.

Jag tycker som regel om den förfärligt mycket.
Idag not so very much.
Alltihop gjorde att jag fick ett sammanbrott när jag en bostad samt två
förråd senare genomsökta inte hittade min kylbag. Jajamänsan, är det inte charmigt så säg…
Så nej, idag är en skitdag om någon frågar mig.

Nåväl.
I morgon kommer delar av dagen att bestå av god lunch på Casa Hawk samt Lost-maraton. Gillas! Sista säsongen inleds officiellt då.
Mer trevligheter är också på ingående, helgen kommer nämligen att bestå av bröllop.
Patrik och Anna ska gifta sig på lördag, vilket ska bli jättekul!
(Såvida jag i morgon hittar outfiten till bröllopet vill säga… ute i tid? Inte jag inte.)

Låt oss alla ha en kväll utan fler missöden hörrni.

En dag. Två versioner.

Min dag i två versioner.
Den första versionen är en ”allt är toppen” version.
Den andra är en mer, låt oss säga, verklighetstrogen sådan.
Först ut är guld och gröna skogar-varianten av min dag.

Puh, trött morgon minsann, sov lite för lite och lite för dåligt.
Det redde upp sig fint då jobbet gav den energi jag behövde.
Lunchade också med Katta, vilket var väldigt trevligt och gott.

KAKA!
Då jag totalt gick loss på min sub och valde vitlöksdressing, vilket jag i
vanliga fall inte väljer då jag jobbar, var jag den första att berätta för mina
kunder om min trevliga och goda lunch. Och därigenom skrattande be om ursäkt för
eventuell vitlöksodör.

Och hörrni, vilket härligt väder vi haft idag. Soligt och varmt, inte dumt det inte!
Efter avslutat jobb drog Alicen och jag till Vitberget för en runda.
Det luktade sådär våraktigt att alla sinnen bara totalt smälte.

Efter avslutad runda gjorde jag slag i saken och besökte Karamelltåget för
inhandling av livsnödvändig choklad. Den jag längtat efter hela dagen that is.
Fick även ett tillfälle att iaktta folk som agerar lite annorlunda än
jag själv gör när jag är ute på stan. Intressant och obehagligt.

Väl hemma värmde jag en bit pizza som blev kvar från gårdagen då
kylskåpsrensning gått av stapeln och innebar en pizza gjord på lite allt möjligt.
Rester när de smakar som bäst. (Och är som mest enkla att värma upp dagen efter.)

Jag hoppas på att somna tidigt i afton.
Då jag ligger smulans minus på sömnkontot efter nattens vakenhet borde det
inte vara några problem.
Jag ser för övrigt fram emot i morgon afton.
Då ska Erika och jag äta gott samt se Lost. Jaaa!
Låt oss alla ha en finfin tisdagsafton!


…nu till den mer verklighetstrogna versionen av min dag!

Väckaren ringde 06.45, då hade jag sovit 4 timmar och 15 minuter.
Klockan var nämligen 02.30 senaste gången jag tittade på den i mitt
svårsovna tillstånd.
Hade de 4 timmarna och 15 minuterna varit av bra kvalitet hade det inte varit
så dumt, men nu var de upphackade till ingenting.
Lämpligt trött gjorde jag morgon och drog iväg till jobbet.
Tack och lov att jag till största delen har mina kunder på mage, eftersom
jag ägnade hela förmiddagen åt att gäspa.

Lunchen med Katta räddade i stort sett hela dagen. Äntligen fick jag lite energi!

KAKA!

Eftermiddagen gick smidigare då jag i och med god lunch med gott sällskap
alltså fick mig en välbehövlig dos energi.
Att jag däremot valde en vitlöksdressing till min sub var ett mindre bra val.
Jag var förmodligen fortfarande trött då jag skulle göra alla val ett besök på Subway kräver.
Nej allvarligt, jag brukar inte äta vitlök till lunch när jag har kunder på
eftermiddagen, det känns inte riktigt professionellt.
I vilket fall.
Efter avslutat jobb for jag upp på Vitberget med Alicen för en runda.
Underbart vackert väder. Men satan så varmt. Er Degerman framförde sig i vinterjacka
nämligen…
Rundan var likafullt härlig. Det luktade fantastiskt våraktigt.

Skillnaden mellan den vackra skogsbilden i ovan version av dagen och denna är
en behovsuträttande Alice. Hennes kissande passade inte riktigt in i den mer
”perfekta” version av dagen. Här däremot passar hon finfint.

Åkte ner på Karamelltåget för att handla ett kilo choklad efter avslutad runda.
(Vilket var det enda vettiga att göra efter en dag som denna.)
Där var det en mupp i 20-årsålderna som antingen liksom jag hade en skitdag
eller var påverkad, då han bråkade med andra kunder alldeles utanför entrén.
Och jag som är ruskigt känslig för högröstade människor som beter sig hotfullt
fick känna en rejäl ångest ramla ned över mig.

Väl hemma värmde jag en bit pizza som blev kvar från gårdagen då jag
hade en allmän kylskåpsrensning och gjorde pizza på det.
Rester av den pizzan blev en god middag även idag.
En mer klok jag skulle givetvis ha ställt en timer. Uppvärmningen gick nämligen lite
överstyr, vilket resulterade i kanter som hamnade direkt i den bruna behållaren.

Låt er inte luras av att de inte ser helt vidbrända ut. De var stenhårda och
gick inte äta.

Jag hoppas på att somna tidigt i afton. Kanske att jag tar någon extra
Attarax till min vanliga dos. Bara för att inte lämna något till slumpen.
Jag ser för övrigt fram emot i morgon afton. Massor.
Erika och jag tänker äta gott samt se Lost. Jaaa!

Nu ska jag parkera mig själv i soffan och inte göra ett skapandes skvatt
under resten av kvällen.
Punkt.

Om motstånd. Om värdighet.

Hur ser motstånd ut i våldsamma och osunda relationer?
Det finns förmodligen oändligt många och vansinnigt finurliga varianter av svar
på den frågan.
Gemensamt för dem är dock något kanske lite oväntat för den som inte levt i
den typen av relation.
Motståndet är nämligen som regel i det närmaste osynligt.
Förutom för en själv, vill säga.
Där det är lika synligt som kraftfullt som om man ställt sig på torget och skrikit
med sina lungors fulla kraft.
Ungefär.
Där partnern aldrig ens uppfattar motståndet.
Vilket hellre inte meningen att han ska göra, herregud nej, det skulle i sådana fall
garanterat få följder.
Motståndet är för din egen skull.
Ditt sätt att sätta gränser. Ditt sätt att kanske till och med jävlas med honom,
om man så vill.

Jag har inte tänkt på det här tidigare, förrän vi pratade om det i gruppen på Kliniken.
Jag har alltid varit helt övertygad om att jag inte gjorde något motstånd överhuvud taget.
Då kan ni tänka er känslan som blev när K och L började prata om detta.
När de frågade oss hur våra motstånd sett ut, när de fick oss att tänka kring det.
Helt plötsligt lossnade något så oerhört viktigt hos mig.
Vetskapen om att jag visst markerade att det som pågick inte var okej, att jag gjorde så
gott jag kunde med de medel jag hade är befriande.
Är medlen och möjligheterna små, vilka de ofta är, finns och görs motstånd likafullt.
Alltid.

Med detta skrivet förstår vi alla att det på inget sätt handlar om att ställa sig
upp och med lugn röst förklara ett och annat. Eller ta sitt pick och pack och
bara gå därifrån. Eller sätta sig i soffan och bara prata sansat med den andra.
Nej de dörrarna och möjligheterna är stängda för länge sedan.

Låt mig bjuda på hur mitt motstånd kunde se ut.
Jag hoppas ni kommer att kunna hänga med på det här. Om inte är det förmodligen
en väldigt bra sak, för det visar att ni är långt ifrån den här typen av relation själva.
Eller så betyder det bara att jag är riktigt kass på att förklara.
I vilket fall, here we go.

Jag gjorde ibland motstånd på det sättet att jag vid vissa tillfällen låtsades
att hans förolämpningar var skämt. Att jag lät dem passera genom att spinna
vidare, skämta vidare, på det han sagt. Så de helt tappade udden och det som
var avsett att förminska och såra inte gav honom det han ville.
Eftersom jag sedan länge lärt mig hantera förolämpningar utan att visa en min,
eller ja ibland gick de rakt igenom och sårade givetvis, gick de många gånger
skämta vidare.

Förresten, kanske borde vi pausa här.
Så jag kan förklara hur det kommer sig att man lär sig ta emot utan att röra
en min när någon kliver över ens gränser fysiskt, psykiskt eller sexuellt.
(För att nämna några av varianterna som räknas in i våldsbegreppet.)
Ni som levt eller lever i den här typen av relation vet givetvis varför.
Men kanske inte ni andra.
Det är faktiskt något så enkelt som att ifall du visar när du blir sårad, rädd
eller kränkt just gjort dig själv till en perfekt måltavla.
Han kommer utan tvekan att sikta där nästa gång.
Vilket du är fullkomligt medveten om.
Därför är det av största vikt att lära sig att visa så lite som bara är möjligt.
Så, nu har vi klargjort den saken.
Nu fortsätter vi.

Ett annat motstånd var mina tankar.
Att när han jävlades med mig på något vis där jag inte hade möjlighet att komma
undan kunde tänka orden din jävla idiot långsamt och med eftertryck.
Din. Jävla. Idiot.
Det kanske låter fattigt, men herregud så befriande det var.
Just för att jag så extremt tydligt sade vad jag tyckte.
…om än bara i mitt huvud.

Jag såg också till att förekomma honom.
Oftast för att göra honom glad, men också för att ta bort hans chanser till
upplägg gällande att ha något att plocka mig för.
Exempelvis visste han att jag inte tyckte om att tömma råttfällor (ibland hade vi
någon mus i källaren som behövde bli avlägsnad) och han var alltid väldigt spydig
när jag sa att jag inte ville göra det. När jag sa att jag ville att han
skulle göra det.
Ofta tömde jag dem för att ta bort hans möjlighet att berätta för mig vad han
ansåg om min oduglighet, fjantighet eller lathet.
Han såg givetvis att jag tömt dem, vilket han inte skulle adressera som
något bra eller på annat vis uppskatta, vilket inte spelade mig någon roll.
Det viktigare var att han nu heller inte kunde håna eller förlöjliga mig.
Han kunde heller inte tvinga mig att tömma dem då de ju redan var tömda.
Jag visste det, och han visste det.
Att inte kunna uttrycka sitt missnöje över mig eller tvinga mig att göra något
jag inte ville göra visste jag irriterade honom. Vilket gladde mig.

Hade jag faktiskt utrymme kunde jag skrika åt honom
genom att ge honom långfingret. Om jag hade möjlighet att hålla min hand dold givetvis.
Jag ler när jag tänker på det. Nu förefaller det så litet, kanske även fånigt,
men då var det en väldigt våldsam sak att göra.

Jag gjorde också motstånd genom att se till att var mer påläst än honom.
Att i ett samtal mellan honom och mig, eller bland andra se till att helt
enkelt veta mer.
Inte för att mästra honom på något vis, nej det hade garanterat blivit väldigt
jävligt för mig efteråt, utan hellre bara låta mitt kunnande tala för sig självt.
Och därigenom reta honom.
Eftersom han tyckte att jag var både ointelligent och inskränkt var jag säker på
att det sved i skinnet när han insåg att jag visste mer än honom om något.

Så, nu vet ni lite mer om hur motstånd i en våldsam och osund relation kan se ut.
Finfina grejer det där, för en själv.
Att prata om just det i Klinikens grupp ”Konsekvenser av våld” har varit väldig bra.
Just för att jag fått en chans att se mig själv med lite mer vänliga ögon.
Att när ångesten kommer, över att jag skulle ha gjort mer, att jag fick
skylla mig själv, är det här sådant som är viktigt att påminna sig om.
Att jag inte accepterade det som pågick, utan att jag gjorde motstånd.
Det får mig att känna mig glad såhär i efterhand, kanske till och med en smula stolt.
När jag tänker på alla små, små saker jag gjorde för min egen gränssättnings skull
skrattar jag till lite här i soffan, för jag känner mig som en jävla rebell ska ni veta.
Den där självkänslan i spillror får sig en rejäl dos vänlighet.
Och en chans att återupprätta sin värdighet.

Soundtracket till aftonens känsla hör ni här.
Lurar på mina vänner, nu vrider vi upp volymen och ger oss själva en rejäl dos med
svängig svensk dödsmetall (när reklamen väl passerat alltså).
Låt oss alla ha en fin tisdagskväll.