Jo tack, allt är fint!

Så slutar saker spela någon roll.
Det som brukar vara roligt spelar ingen roll.
Det som brukar vara mindre roligt spelar ingen roll.
Det som brukar kännas brinnande viktigt spelar ingen roll.
Det som brukar få mig att skratta skrattar jag inte åt längre.
Det som brukar få mig att gråta gråter jag inte åt längre.
Det som brukar engagera mig engagerar mig inte längre.
Och har inte gjort på ett tag. Jag har bara snyggat till det här inne.
Inte för att jag känner kravet på att leverera en vacker yta. Utan mer för att den tillsnyggade
versionen mer eller mindre går på autopilot.

Och känslan av ensamhet… Där jag går omkring i ett vakuum.
Där det är tyst fastän bilarna passerar mig på vägen.
Där det är tyst fastän fåglarna sitter i klungor i träden.
Där det är tyst fastän jag möter en skolklass i färgglada västar på väg någonstans.
Som om jag blivit döv… den typen av ensamhet.
Där jag befinner mig i mitt liv utan att vara närvarande.
Den ensamhet och tomhet som inte har något alls att göra med att sakna vänner. Eller partner.
Som kommer sig av att känna sig som ett ufo.
Som att man aldrig hittar ett vettigt sammanhang.

Men det är lättare att skriva att saker och ting är bra. Att man använder påskledigheten
till att ta det lugnt, hitta på roligt saker och umgås. Det funkar bättre.
Det är framför allt bättre för för den som läser.
Då spelar det ingen roll att verklighetens jag undvikit allt som har med andra att göra
den här långhelgen.
Såvida det inte varit tidig morgon eller sen kväll. När jag tror jag ska möta
så lite folk som möjligt, då har jag handlat, då har jag rört mig ute.
För träffar jag andra ökar känslan av att inte höra hemma någonstans, ökar känslan av ensamhet.
Feltonerna i mitt liv blir öronbedövande höga.

Och samtidigt är det bra för måendet att distrahera sig från stumheten.
Att låna någon annans skratt, funderingar och berättelser för en timme eller två.
Att faktiskt låna någon annans liv för en timme eller två.
Vi får se, kanske i morgon. Kanske inte.

Det är lika enkelt som det är komplicerat.
Läget är något bättre i afton än vad det varit tidigare dagar, annars hade de här raderna
inte blivit skrivna. Den förändringen är bra att påminna mig om. Att läget faktiskt
känns bättre ikväll än vad det gjorde igår, i förrgår.

Det finns ett par stressmoment som jag inte lyckas hantera på ett bra sätt själv just nu.
De går inte ta bort, de kommer att fortsätta existera. Jag behöver däremot hitta ett
sätt att förhålla mig till dem.
Med turen på min sida har Laget möjlighet att kliva in och hjälpa.

Nej hörrni, låt oss avsluta det här fantastiskt muntra inlägget med en bild på min lillgurka.

Är hon inte världens finaste så säg?
Att hon kom in i mitt liv är en av de riktigt bra sakerna som hänt mig.
Och ledsen jag tänker på hur jag skrek åt henne för några kvällar sedan.
Det krossar mattehjärtat att veta att jag skrek ”jag är så satans less på dig din
jävla fitthund”.
Jag skrek det till henne för absolut ingenting. För att hon inte gick dit jag ville.
Den kvällen insåg jag hur dåligt mitt mående blivit.

God afton mina vänner.

När alteranativen är avverkade och sinnesron ändå inte infinner sig.

Nu börjar julen vara väldigt nära. En dag till, sedan är det dags att mysa in sig totalt
i den underbara fluffiga och familjära julgrejen.
Själv är jag kluven till julen och dess firande.
Delar av mig gillar den väldigt mycket, delar av mig avskaffar den lika gärna.
Jag är generellt inte speciellt intresserad av familjehögtider.
Julen är den klart största av dessa sammankomster, ofta handlar det om att man umgås
flera gånger under ett få antal dagar. Och precis där tappar du bort mig.
Härligt ett tag, sedan blir behovet av att vara själv väldigt stort.

Själva kärnan av att fira högtider ihop är att vi alla är glada, harmoniska, äter gott
och trivs i våra familjers eller vänners sällskap.
… som om de skavande delarna i relationer helt plötsligt slutat skava.

Som jag berättat tidigare drar jag och pappa inte jämt.
Det händer givetvis, men många gånger handlar det mer om att vi är artiga på det sätt seden kräver.
Som regel håller vi oss undan varandra. Eller rättare skrivet jag håller mig undan
genom att bara hänga i andra delar av deras hem än där han befinner sig.
Det låter kanske märkligt, men det är okomplicerad faktiskt. Jag rör mig som om jag
vore hemma när jag hälsar på dem. Vilket gör att jag kan sitta och läsa, prata med
mamma eller bara sitta framför datorn i vilket rum jag själv väljer.
Det minskar både de pågående och de gamla konflikterna.
Men absolut att vi kan sitta vid samma matbord och äta ihop. Ibland har vi faktiskt trevligt.
Men de underliggande sakerna försvinner inte utan finns alltid nära ytan.
Varför jag ens besöker mina föräldrar beror givetvis på att jag vill umgås med mamma.
Hade jag inte haft några varmare känslor för henne hade besöken hos föräldrarna
förmodligen endast sträckt sig till några pliktskyldiga sådana per år.

Pappas och min relation hade ett totalhaveri i somras. Jag hängde inte i stugan på
ett bra tag.
Däremot gick jag ju även miste om mammas sällskap, vilket gjorde att jag började vara
en del i stugan igen.
Men hans och min relation blev inte märkbart bättre, vi samexisterade resten av
sommaren skulle man kunna beskriva det som.
För tre veckor sedan havererade den bräckliga relationen igen.
Av samma orsak som i somras.
Men den här gången är jag inte säker på att den repar sig igen.
Jag är inte egentligen intresserad längre.

Vad de här haverierna handlar om är inget jag riktigt kan ta upp här.
För min egen del skulle jag skriva om dem. Min mamma däremot lever
sitt liv väldigt privat och då blir det varken kärleksfullt eller respektfullt
gentemot henne att skriva detaljerat om det.
Därför väljer jag att lämna orsakerna och detaljerna oskrivna.
Inlägget blir inte komplett, men jag kan inte skriva det på något annat sätt.
(För den som kan tänkas undra; min pappa läser inte min blogg, och jag föredrar att han inte gör det.)
Så vi kan säga såhär, problemen handlar om en grundläggande respektlöshet och en
uppvisning i egoism.
Där följderna blir lika olämpliga som omöjliga att ignorera.
På ett sätt som jag är less på. För vår konflikt är inte ny. Tvärtom.
Den här vändan känner jag däremot att jag närmat mig min gräns för vad jag som
person kan hantera utan att begå våld på mig själv.

Konflikterna är gamla och försöken att lösa dem är många.
Jag har pratat och förklarat, frågat.
Ibland lugnt och sansat, ibland skrikandes.
Mamma har prata med honom. Men inget förändras, mer än i bästa fall en kort period.
Jag har även jobbat med att minimera och nonchalera orsakerna till konflikterna,
jag har även jobbat på att göra mig osårbar, skottsäker.
Inget fungerar.
Förr trodde jag alltid att orsaken till att han inte förändrades berodde på mig.
Att jag inte nådde fram.
Att jag inte använde rätt ord, att jag hade fel tonfall, att jag förklarade för dåligt,
att jag var för arg eller hånfull eller att jag var för otydlig.
Nu vet jag inte lägre. Kanske beror det på mig, kanske gör det inte det.
Kanske är det kombinationen av oss båda. Jag har ingen aning. Men det är heller
inte längre viktigt att veta.
Jag har kommit till den punkt då jag inte fixar det här. Då slutar även orsakerna
till varför jag inte kan lösa något att spela roll.
Jag tror att jag faktiskt kommit till den punkt då jag inser att det är mer vettigt
att släppa vår relation som den är, än att tro att jag en dag kommer att nå fram
till honom.
Om jag ska kunna behålla det jag tycker om med mig själv gör jag bäst i att kliva
ur det här nu. Innan jag förvandlas till någon väldigt bitter.

Historien går så långt tillbaka att jag inte ens förstår varför jag ägnat stora delar
av mitt liv att ens försöka nå honom.
Kanske någon undrar varför det är viktigt för mig att han är den av oss som förändras.
Och där kommer min bakbundenhet gällande att inte kunna skriva om detaljer in. Det
här inlägget blir både haltande och bristfälligt. Och kan förmodligen ge er känslan
av att jag är väldigt oresonlig och orättvis då det gäller min pappa. Det må så vara,
jag kan inte göra något åt det i det här läget.

Många av våra problem har berott på hans alkoholberoende. Men det är långt ifrån hela förklaringen.
(Jag hade föredragit om det varit förklaringen till allt, verkligen!)
Tilläggas ska också att min pappa är nykter sedan flera år. Vilket jag är väldigt
glad och stolt över.
I alla fall, de riktigt tunga bitarna har med andra saker att göra.
Vad det egentligen handlar om egoism, konflikträdsla… och gissningsvis en väldigt
låg självkänsla. Sammantaget blir det en väldigt dålig mix.

Jag har heller aldrig riktigt förlikat mig med vetskapen att han inte stod upp för mig mot
min barndoms pedofil.
När han fick reda på det tyckte han det var absolut fruktansvärt.
Sedan hände inget mer.
Förutom under en bilfärd efter Skelleftehamnsleden då han frågade hur jag mådde.
Det var den enda gången han någonsin närmade sig ämnet.
Och jag behövde mer än så från honom.
Jag kommer förmodligen, så länge han lever, att önska och hoppas att han ska
göra något mer.
Ni som känner till hela historien förstår förmodligen vad jag hade tyckt varit rätt sak
av honom att göra. Vad jag innerst inne önskar han ska göra än idag.
Det kommer givetvis aldrig att ske, det är jag fullt medveten om.
För min far är konflikträdd, och ansåg kanske att i och med att det här uppdagats
då kunde begravas för gott.
Utan några som helst följder.
Vilket jag har svårt att acceptera. Eller, jag accepterar det, men jag kommer alltid
ändå att önska mer av honom.

Hans låga självkänsla och hans sätt att tycka synd om sig själv har i kombination med att
alltid sätta sig själv i första hand slagit in spik efter spik i vår kista.
Jag fungerade dåligt som ung ihop med hans förlöjliganden, förminskanden och hot
om våld, och jag fungerar absolut inte bättre med det som vuxen.
Jag förstår att det är knepigt att greppa för andra.
Folk som möter honom skulle förmodligen beskriva honom som en både trevlig
och lättsam prick. För det kan han också vara, inget snack om den saken.
Själv ser jag väldigt lite och väldigt sällan just de delarna av honom.

Efter ett helt liv med honom har känslan av att vara oälskad av honom vuxit fram.
Vilket han, om jag frågade, med säkerhet skulle säga inte stämmer alls.
Men det spelar ingen roll vad han skulle säga, min känsla är resultatet av ett liv med honom.
Det gör väldigt ont när jag tänker på det.
Jag kan sträcka mig till att jag vet att han tycker om mig. Men fastän jag numera är vuxen
har jag ett barns behov av att känna villkorslös kärlek från mina föräldrar.
Den har jag inte från honom.
Och jag vet inte vad jag gjorde för att förlora den. Om jag någonsin hade den.
Något förändrades i mina tonår, tror jag mig minnas. Eller säger åtminstone
den del av mig som har ett stort behov av att förstå.
Kanske var jag alltför arg och omöjlig. Kanske var jag för stolt när jag vägrade
böja ned mig. Kanske fick jag honom att känna sig värdelös då han besegrades gång på
gång i någon av alla diskussioner och bråk vi hade. Där jag lika lätt som triumferande
njöt av att platsa honom på läktaren verbalt.
Kanske var jag inte så söt och snäll som han hoppats att jag skulle vara.
Jag vet inte. Kanske var det en mix alla ovan nämnda orsaker? Kanske ingen.
Kanske älskar han mig på sitt sätt? På ett sätt som jag inte känner eller som
någonsin känts självklart…

Å andra sidan, det är många år sedan jag själv slutade älska honom.
Jag hör hur hård jag låter. Och jag vet också att det inte är sant.
Det är inte utan att en känsla av ångest drar över mig när jag inser innebörden av de orden.
Däremot finns det tillfällen då jag tycker om honom.
Särskilt när jag tänker på de bra sakerna han och jag delat.
Eller som när han log mot mig tidigare idag, och i det närmaste var vänlig
hela tiden jag besökte honom och mamma.
Gånger som dessa blir jag alltid löjligt glad och hinner tänka att jag har
världens bästa pappa. På riktigt.
Så lite behövs det från honom för att jag ska bli alldeles varm i hjärtat.

Det finns självklart flera tillfällen under alla år som jag tyckt att han varit en bra pappa.
Som när jag var i 10-årsåldern och han följde mig för att åka skridskor.
Jag älskade att åka skridskor och han spenderade många timmar med mig på isbanan
bredvid Alhemsskolan tills jag lärt mig att knyta skridskorna tillräckligt hårt själv.
Jag blir också glad när jag tänker på hur han hämtade mig hos mina kompisar när
jag ringde hem på kvällen och inte orkade gå hem.
Eller som när han, i och med att jag tagit körkortet, ringde runt till försäkringsbolag
för att hjälpa mig med försäkring till bilen.
Och gången, den som sticker ut och värmer mest var när jag tagit beslutet att bli
mamma själv, trots att pappan till barnet vid ett par tillfällen varit arg, ledsen
och besviken över att vårt förhållande inte fungerade och därför sagt åt mig att ta bort det.
Hur pappa då sa att ”jag tycker att du ska behålla barnet om du vill, ingen har
rätt att kräva att du ska ta bort det. Bara så du vet.”
Jag minns precis vart jag stod när han sade det till mig. Hur hans röst darrade till.
Hur han förmodligen tänkt igenom vad han ville säga till mig gång på gång innan
han tagit mod till sig.
Hur han hade tårar i ögonen när han snabbt vände sig om och gick innan jag ens
hade hämtat mig från förvåningen eller fått en chans att svara.
Det var ett väldigt speciellt ögonblick, jag kommer att minnas det resten av mitt liv.
Just för att han tog ställning för mig. Det var väldigt stort för mig.
Ett av mitt livs allra bästa ögonblick med honom faktiskt.
När jag tänker på sådana saker blir jag väldigt varm om hjärtat.
Jag vet att jag betydde mycket för honom en gång i tiden.
Och det tycker jag om honom otroligt mycket för.

Jag skulle vilja att vår relation var annorlunda.
Jag saknar att ha en pappa.
Och det gör ont att veta att jag inte är den dotter han tycker speciellt mycket om eller är så stolt över.
Det är ett slitsamt sätt att vara familj på.
Det lämnar ett tomrum som inte går fylla med något annat. Tro mig, jag har försökt.
Men jag har för länge sedan slutat sträva efter den kärleken och den stoltheten.
Vår historia försvinner inte. Och min besvikelse över vissa saker försvinner inte.
Det hade förmodligen gått dra ett streck över det hela, och sedan blicka framåt om
jag upplevt en förändring hos honom.
Jag hade kunnat acceptera att vissa saker inte blev/blir som jag behövt dem,
om en förändring skett.
Men då den uteblir, eller endast är kortvarig, har vi kommit till den här punkten.
Där jag inte ser hur en fortsättning skulle se ut.
Istället befinner vi oss alltså här.
Där det som skulle kunnat lagas alternativt dragits ett streck över kommer att
lämnas oförändrat.
Där en gränslös respektlöshet och egoism alltid kommer att finnas likt ett fint damm
i luften då vi befinner oss under samma tak.
Det handlar inte om att han blivit gammal och därigenom blivit nalta speciell.
Det handlar om vad man blir för människa när man känner sig mindre värd än andra och
under inga omständigheter tänkt avslöja att man känner sig sämre.

Jag vet inte vad som skulle kunna vända det här.
Förmodligen inget.
Jag kommer att skiljas från honom med de här känslorna.
Det är väldigt sorgligt. Och jag hade så gärna velat något annat.
Men verkligheten är vad den är, och i det här läget känner jag att jag har gjort vad jag kunnat.
Jag har fått hjälp på Kliniken att titta på hans och min relation.
Ur andra vinklar än mina egna, ur hans. Vilket har varit bra och nyttigt.
Och jag har kommit till den punkt där jag behöver släppa vår relation.
På så vis att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre berörs av den.
Där jag inte längre har ett behov av att förändra.
Jag är vid den punkten.
Kanske har jag varit här hundra gånger tidigare, men den här gången är något annorlunda.
Men det är svårt likafullt.
Just för att ett leende eller några vänliga ord från honom alltid får mitt hjärta
att bli väldigt varmt. Där jag alltid, för en sekund, hinner känna att jag har
en underbar pappa.
Det är allt det vuxna barn jag är behöver för att känna mig älskad av honom.

Men då det aldrig varar blir besvikelsen bara mer och mer mörk.
Och i det läget är jag nu, där besvikelsen äter på mig på ett sätt den inte gjort tidigare.
Kanske är det för att jag vet att min pappa inte har speciellt många år kvar.
Han är 81 år och hur man än vrider och vänder på det är han i slutet av sitt liv.
Och kanske är det därför besvikelserna biter på ett annat sätt nu, just för att jag
innerst inne vet att vi kommer att skiljas åt befinnandes precis i den relation vi har.
Det är smärtsamt.
Och då börjar jag tänka att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre påverkas eller berörs.
Varken av hans fina sidor eller hans mindre fina sidor.
Där jag helt enkelt inte påverkas av honom överhuvudtaget.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta ett sådant sätt att förhålla mig
till honom och mig. Gissningsvis inte.
Önskan om en förälder försvinner förmodligen aldrig hos ett barn.
Jag skulle åtminstone vilja komma till en punkt där jag inte lägre känner
mig som en fruktansvärd människa de gånger vi ryker ihop, jag står upp för mig själv,
eller då jag i tanken är förbannad på honom, hånar och föraktar honom.
Jag önskar att det dåliga samvetet skulle lämna mig ifred. Men det gör det inte.
Det gnager och gnager i mig, jag vet att jag beter mig så fruktansvärt illa och det är
till sist absolut ingen tröst alls att ingen av oss beter oss väl.
Det äter liksom hål i mig.
När jag tänker om den person jag blivit. Hur jag kan behandla och prata till en annan människa.
Jag förstår varför jag gör som jag gör, reagerar som jag gör, men det tar lika fullt inte
bort känslan av att jag beter mig fullständigt oacceptabelt mot en annan människa.
Hur jag beter mig ovärdigt och inte har ett uns av människovärme.
Det får mig att skämmas över mig själv och den jag är.

Allt det här är en komplicerad härva.
Dels hans och min relation.
Dels mitt sätt att reagera och hantera den.
Samtidigt som delar av mig så otroligt gärna skulle vilja känna mig älskad av honom.
Jag känner mig bara så trött på alltihop.

Så julen, den mest familjära av alla våra högtider, känner jag mig väldigt kluven inför.
Den påminner om den familjekänsla jag inte har, den känsla jag säger mig inte sakna
eller bry mig om… som jag i själva verket bryr mig mycket om.
Jag kommer att ta till vara på delen av julaftonen där min faster Anita och hennes Leif
äter tillsammans med mamma, pappa och mig. Det ska bli väldigt trevligt!
Vi har firat jul ihop ända sedan jag var liten, och jag ser verkligen fram emot
att träffa dem och prata bort några timmar över en massa god mat.
Tråkigt nog har min andra faster gått och blivit sjuk och kan därför inte komma.
Britt, det blir tomt utan dig, krya på dig!

Det här blev sannerligen ett långt inlägg hörrni, tack för att ni hängt med ända tills
dessa sista rader.
Uppesittarkväll på Casa Hawk tillsammans med familjerna Skogly/Ganeteg väntar i morgon kväll. Låter inte det som en bra inledning på en ledighet så säg!

Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll, det som är kvar av den!

När olika verkligheter möts.

Igår var det smulans mörka tongångar här inne.
Kvällens inlägg lär inte bli ljusare. Anse er förvarnade.

Som jag berättat tidigare tycker jag väldigt mycket om pojkarna Skogly.
De är de barn jag själv aldrig kommer att få.
Jag är den mest lyckliga någonsin över att ha dem i mitt liv.
Det händer mycket roligt kring de här killarna. Tempot är högt och ljudnivån ännu högre.
Det passar mig fint, jag gillar kaoset!
(Hehe, i rättvisans namn ska tilläggas att gånger finns då jag även drar en suck
av lättnad när de drar iväg utom syn- och hörhåll. Kaos kan vara trevligt, paus från kaos likaså.)

Men mitt bland allt det braiga med pojkarna Skogly finns också något trasigt.
Som jag fram tills ikväll inte pratat med någon om.
Just för att det liksom inte går att prata om. Utan att det låter som jag på riktigt
är sinnessjuk. Vilket jag mycket gärna undviker att förefalla som.
Jag har slitit med det här en länge tid, liksom hoppats att det skulle försvinna av sig självt.
Vilket det alltså inte gjort.

Jag har ett dilemma som jag aldrig räknade med att få.
Nämligen närhet, som någon annan ser som självklar. Vilket den inte är för mig. Överhuvudtaget.
Varken som barn själv, eller som nu fått av ett barn.
Det gäller i första hand minstingen Love, 7 år.
Det händer nämligen nu och då att Love kramas med mig, eller sätter
sig på samma stol som jag, eller lutar sig mot mig när vi sitter i soffan.
Det är på alla sätt det absolut mysigaste jag vet.
Men det skapar ett följdproblem. Som sliter sönder mig.
Jag vet nämligen inte hur jag ska krama honom tillbaka.
Det är en sak när han kommer rakt framför mig och vill kramas.
Då är det en enkel sak att slå armarna kring honom och krama honom tillbaka.
Men när han kommer och sätter sig på samma stol som jag eller sätter sig
bredvid mig i soffan får jag samtidigt som jag tokmyser en våldsam ångest.

Jag vet nämligen inte hur jag ska bete mig.
Kanske är det helt naturligt för dig som läser den här texten, men för mig är
det inte naturligt.
Där kommer han, trygge och spjuveraktige Love, som om det vore det mest naturliga
i välden att bara slå sig ned bredvid någon annan.
(Kanske är det naturligt, jag vet inte.)
Jag flyttar mig så han ryms på samma stol som jag, och där blir han sittandes samtidigt
som vi spelar ”Finns i sjön”, eller att han spelar på mobilen eller vi bara
pratar om allt möjligt.
Och jag vet helt plötsligt inte vart jag ska hålla mina händer.
Vart jag får hålla händerna.
Kan jag hålla honom på benet? I sådana fall vart?
Jag har på något sätt kommit överens med mig själv om att knäet är ett bra
och någorlunda tryggt ställe.
Vart är det ens okej att hålla en hand på ett barns ben?
Herregud, ångesten kommer bara jag skriver om det nu, jag får svårt att andas bara jag tänker på det.
Jag blir helt tafatt där Love och jag sitter på samma stol.
Jag kämpar för att se helt naturlig ut, att jag inte ska avslöja hur obekväm jag själv är
mitt i en situation som jag egentligen tycker är väldigt mysig.
Jag lägger min hand lite försiktigt på hans ben. Så nära knäet jag kan, för säkerhets skull.
Jag kollar om han verkar obekväm. Men han sitter och spelar och pratar på sitt Love-sprudlande sätt.
Jag däremot är fortfarande orolig att jag gör honom obekväm, vilket gör mig väldigt obekväm.
Jag slår armarna runt hans midja istället, så mina händer vilar på hans mage.
Det känns okej, som en kram ungefär, det funkar bättre för mig.
Jag försöker kolla om han ser obekväm ut, vilket han inte gör. Tror jag.
Jag funderar gång på gång om det här är okej.
Är det okej?
Jag har frågat Erika hundratals gånger om det här. I mitt huvud.
Men jag har aldrig lyckats formulera frågan högt.
Hur pratar man överhuvudtaget om sådant här utan att framstå som om helt saknar grepp om verkligheten?

Ibland när vi sitter i soffan och ser film sätter sig Love mellan Erika och mig,
ibland så han lägger sig mot min sida.
Jag tycker det är supermysigt.
Men vad fan ska jag göra?
Jag tänker att om jag bara sitter där får han ingen respons.
Att han liksom kramas men inte får någon kram tillbaka, vilket också känns väldigt fel.
Ibland lägger han sin hand på min arm och stryker på den.
Då kan jag liksom inte låtsas om att han inte sitter där. Då måste jag ju
ge något tillbaka. Ibland stryker jag snabbt över hans ben, i närheten av knäet, som
han har bredvid mina ben på divanen.
Ofta stryker han mig då en gång till på armen och gnuggar till med sitt huvudet mot min sida.
Då brukar jag lägga min arm om honom, så han blir sittande mot min sida med min
arm kring sig.
Det är verkligen otroligt mysigt men jag är så väldigt rädd att han egentligen
tycker det är fruktansvärt.
Att han i själva verket absolut avskyr att sitta bredvid mig på det sättet, men inte
vet hur han ska ta sig ur det.

Härom helgen satte han sig vid mig i soffan och spelade på telefonen.
Han satt i sin morgonrock och när jag lade min arm omkring honom hamnade min hand
på hans bara ben. Morgonrocken var inte lång nog att nå ner till fötterna.
Ångesten slog till med full kraft. Jag var ytterst nära att rycka bort min arm.
För att rädda honom, från min egen barndoms minne.
Men han satt kvar, småpratade samtidigt som han spelade och verkade tycka att livet var
precis som det skulle.

Jag brukar någonstans jaga tröst i att det är han som söker upp mig och sätter
sig hos mig.
Men inom mig viskar något mycket mörkt att jag ju också gick och satte mig helt
frivilligt hos min barndoms pedofil.
Trots alla timmar på Kliniken kommer jag kanske aldrig att förstå det helt och hållet.
Jag satte mig bredvid honom frivilligt, för jag tyckte om honom väldigt mycket,
och jag såg upp till honom.
Men allt eftersom gränser korsades försvann också det jag tyckte om med honom.
Till slut fanns absolut inget frivilligt i sällskapet med honom ens de
gånger han faktiskt bara var snäll.

Love är ett år äldre än vad jag var när pedofilen tryckte in sina fingrar i mitt underliv
för första gången.
Och med liten Love i mitt knä blir kontrasten enorm. Han är så mycket barn, nyfiken, glad,
uppspelt, ledsen och arg. Precis som vilket barn som helst.
Var jag sådan en gång i tiden? Jag minns inte.

Jag får ett oerhört stort behov att säga till honom att aldrig sätta sig bredvid någon.
Inte krama någon alls utom sin mamma och pappa.
Att han för fan måste vara rädd om sig själv.
Att han även ska passa sig för de mest vänliga i sin omgivning,
och aldrig under några omständigheter överhuvudtaget lita på någon.
Jag kommer aldrig att säga de orden till honom givetvis.
För jag vet att det är fel saker att säga.
Och samtidigt vill jag skrika honom rakt i ansiktet, att han för fan måste skydda sig själv.
För vem ska annars göra det?
(Skyddar du inte dig själv får du skylla dig själv, viskar mitt innersta mörker till mig.
Mörkret viskar även till mig att ingen kanske tyckte om mig tillräckligt för att vilja skydda mig.)
Vilket jag förnuftsmässigt vet inte stämmer.
Varken att jag fick skylla mig själv eller att ingen tyckte om mig tillräckligt.
Men förnuft väger lätt jämfört med känslor.

Det är omgivningens som ska skydda honom och alla andra barn.
Det är allas vår uppgift, ansvar och skyldighet. Men så fungerar givetvis inte världen.
För när ingen alls finns för att skydda en måste man göra det själv, på det sätt man kan.
Vilka inte är speciellt många när man är 6 eller 7 år.
Det blir ett märkligt sätt att växa upp på och jag är inte säker att ett helt liv
är tillräckligt för att läka såren.

Jag tänker att det är min bakgrund som gör att min första impuls blir att knuffa bort
Love istället för att krama honom tillbaka.
Men jag knuffar inte bort honom. Jag väntar ut den första impulsen.
Det tar någon minut innan jag känner mig mer bekväm än besvärad.
Det gör mig förbannad.
För när jag tänker om det förstår jag att det är helt normalt att besvara barns kramar.
Att det är så man gör.
Mitt sätt att vara riskerar givetvis att han uppfattar mig som mindre varm och
mindre kärleksfull än andra vuxna han tycker om att ha närhet hos.
Men jag måste göra såhär för att hantera min egen ångest kring det hela.

Nyligen tog han min tag i min hand samtidigt som han flätade in sina fingrar i mina.
Jag jagade tankarna desperat, de jag ville skulle berätta för mig att det var okej att hålla
kvar hans hand i min, att jag inte behövde stöta bort den lilla handen.
Att jag inte på något sätt kränkte honom genom att sitta kvar med hans fingrar inflätade i mina.
Det tog ett tag, men till sist kände jag mig okej med det hela.
Kanske för att han satt och var precis som vanligt bredvid mig.
Han signalerade inte att han kände sig trängd eller kämpade för att hitta en anledning
att gå därifrån. Eller paniken när han inte kom på någon.

Jag förstår att det är jag som är skev här.
Att det här är konsekvenser av sexuellt våld, våldtäkt, när man är barn.
Det är ändå så jävla smärtsamt.
Den här tilliten och den så oskyldiga närheten är bland det bästa jag vet.
Att den första impulsen då är att stöta bort, är väldigt smärtsamt.

Det här inlägget har legat i mitt huvud under en lång tid.
Det känns bra att till slut ha formulerat tankarna och känslorna någon
annan stans än i mitt eget huvud.

Over and out.

Spretigt.

Jag får ingen ordning på mina jag.
Jag tappar bort mig själv någon gång per år.
Delen av året då hösten är sen och börjar övergå till vinter brukar
vara en kritisk period.
Då är det som regel ett antal veckor, någon månad kanske till och med, som
alltid innebär att jag slutar veta vem jag är.
Där jag helt enkelt tappar bort mig själv.
Alla mina jag blir spretiga, och tappar bort känslan av samhörighet.

I mitt liv som Cecilia (Cicci för de flesta) är jag många saker.
I relation till andra är jag dotter, syster, syskonbarn, moster, god vän, bekant, massör,
dåligt samvete och förmodligen en hel del andra saker också.
Som person är jag följsam, vänlig, glad, öppen, mjuk arg, elak, innesluten och kompromisslös.
Jag lyssnar, jag berättar ibland. Jag är rasande och jag är varm.
Jag är motsatser, jag är samstämmighet.

Sådant som i vanliga fall gör mitt liv till ett bra sådant förändras.
Min glädje hittas i vanliga fall i ord. De gör livet väldigt roligt och fascinerande.
Relationer överhuvudtaget gör livet väldigt intressant. Utan andra, vad är vi då?
Sättet att samspela på.
Att prata, att skriva, att ta in andra.
Musik är något annat som gör livet fantastiskt. Ett av mitt livs mest starka drivkrafter
och avgjort mitt livs absoluta passion.
(Skulle jag av någon anledning förlora min hörsel skulle musiken fortfarande alltid
leva inom mig. Jag hoppas att jag alltid skulle hitta ett sätt att känna och höra den.
Jag är på något sätt övertygad att dess vibrationer kommer att låta mig höra och
uppleva den på andra sätt än via min hörsel. Alternativet vore nämligen förkrossande.)

I vilket fall, någon gång per år och alltid senhösten, tappar jag liksom bort mig själv.
Jag älskar fortfarande mina relationer till andra, det underbara med naturen, musiken,
bodymod i olika former, men jag slutar veta vem jag själv är i relation till allt det.
Jag känner mig helt plötsligt väldigt ensam i mina olika jag.
I vanliga fall spelar det mig ingen roll.
Jag söker mig inte aktivt till människor som delar mina intressen.
Absolut att jag kollar in bodymodsidor på nätet och att jag hänger på musikmagasinsidor,
men jag delar inte riktigt mina intressen och passioner med mina vänner.
Musik till viss del, men inte egentligen något annat.
De relationer och nära vänner jag har baseras på annat. Vi delar mer grundläggande
värderingar, livssyn och sådana saker. I en våldsam och ofta många gånger totalt hysterisk
mix av humor.

Nu helt plötsligt spelar känslan av att inte passa in en elak roll.
Den där mörka känslan av att vara ett ufo kommer upp till ytan.
Den är inte stark då det gäller ett fåtal vänner, den finns närvarande, men blir
inte förlamande.
Nu helt plötsligt känner jag att jag inte längre passar in bland de som gillar bodymod.
(Piercingar, tatueringar, branding, scarification ja allt som har med kroppskonst att göra.)
Att jag är en alltför lättviktare i mitt utövande för att få tillhöra deras skara.
Samma sak med mitt musikintresse.
Helt plötsligt känns mitt grundmurade intresse för musik oacceptabelt spretigt.
Som om jag inte hör hemma någonstans.
Mina egna självklarheter börjar skava.
I vanliga fall gillar jag mitt sätt att tycka om musik. Det är bara så självklart
och fantastiskt att hitta musik att älska vart jag än vänder mig.
Det har alltid varit så.
Men nu, vad fan är jag för musikperson som gillar REM på samma sätt som jag gillar
Paradise Lost, och hur i hela friden passar Garmarna in här?

Dessa veckor, då jag inte har någon grund att stå på, blir det helt plötsligt
viktigt att få tillhöra.
I vanliga fall brukar jag gilla det faktum att jag passar in hyfsat i många
olika grupper av människor.
Jag är följsam, jag känner in andra och hittar därför saker att prata med andra om.
Jag föredrar vissa typer av egenskaper hos andra givetvis, men i stort sett
blir de flesta möten trevliga på sitt sätt.
Dessa veckor däremot börjar jag förakta mitt följsamma sätt. Det påminner mig om
sådant jag inte vill bli påmind om, sådant jag inte tycker om hos mig själv.
Jag blir irriterad över att jag än en gång bara speglar någon annan.
Att jag utesluter det jag själv är bara för att det ökar mina chanser att få höra till,
bara för att det minskar risken för konflikter.
Jag ser i mig själv en lallande, leende idiot.
I vanliga fall stör det mig också, men då har jag lite mer överseende med det hela
och är glad över att jag åtminstone tillsammans med nära vänner flikar in något av
mig själv.
I lägen som dessa veckor ska det vara riktigt goda vänner, eller personer jag
av olika anledningar känner väldigt varmt inför som jag visar ens något av mig själv inför.
Jag gissar att det är en av många anledningar till varför jag gillar att vara på Casa Hawk.
Den känslan gjorde också att jag för några timmar idag blev ett med det fina med livet
när jag lunchade med Julia.

Mina jag är helt enkelt i en fas då allt är ostämt. Osynkat.
Och ja, jag har absolut strategier från Laget på Kliniken att ta fram i lägen som dessa.
Men jag gör det inte. Tvärtom faktiskt.
Jag gör precis det jag inte ska göra. Jag blir mitt mest destruktiva jag.
Min sömn blir störd. Jag sover 4-5 timmar per natt och vaknar någonstans mellan 15-25
gånger under de timmarna. Min sömnmedicin hjälper inte under den här perioden.
Det här gör att jag vrider dygnet. Jag är vaken halva natten, just för att jag får
vansinnig ångest när jag ligger vaken och snurrar varv på varv.
Vilket gör att jag inte går och lägger mig förrän jag tror mig ha en chans att somna.
Vilket resulterar i en allmänt seg jag om dagarna.
Det gör inte underverk för humöret.
Jag stänger gärna in mig själv hemma. Umgås bara med ytterst få, de jag inte behöver
ha hela min fasad uppe för att fixa att träffa.
Det är självfallet inte heller bra. Det spär på svackan.
Jag känner helt klart till vikten av att behålla sina vardagliga rutiner och att träffa
människor när måendet är dåligt.
Men jag orkar inte. Eller rättare sagt, jag bryr mig inte.

Jag känner ingen mina tecken, jag såg dem tidigt den här gången men lät dem passera.
Det skulle jag inte ha gjort.
Svackan hade inte blivit såhär lång eller djup om jag reagerat på dem direkt.
Nu är det försent.
Och jag blir en destruktiv variant av mig själv.
Jag börjar ägna mig åt självskadebeteenden i olika former.
Helt plötsligt finns den där, den lockande känslan av att skära mig i huden exempelvis.
Den finns inte där alls i mitt vanliga liv. Men dessa dagar finns den där.
Hur den vassa underbara känslan skär genom ångesten, hur den väcker
allt det döda inombords till liv.
Det vackra röda. Lugnet som följer. Det är berusande och lockande.
Ni som ägnar er eller har ägnat er åt sådana saker vet vad jag pratar om.
Gånger under årens lopp fungerade det som fenomenal ångestdämpare.
Numera är jag tatuerad över den armen vilket gör att vad som finns under är min hemlighet.
Det är inte mitt val av drog längre. Vilket givetvis kan ändras, för när jag är i
det här läget ser jag inget fel med det.
(Ja, förnuftsmässigt vet jag att det inte är hälsosamt.)

Tycker ni det här inlägget är spretigt?
Haha, jag med.

Och precis därför börjar jag drömma om tillhörighet.
Som om det vore svaret på allt. Som om det per automatik skulle samla mina jag.
Vilket gör att jag har ännu mer svårt att känna mig hemma någonstans i de grupper
jag i vanliga fall skulle kunna känna viss samhörighet.
Jag går omkring och undrar vad det är för fel på mig.
Jag går omkring med känslan av ”är det här allt?” och ser väldigt liten orsak att fortsätta.
Inte så att jag på något vis går omkring och planerar för att inte finnas, verkligen inte.
Men det känns heller inte som om det skulle spela någon roll om så inträffade.
Så länge det skulle ske rakt av, utan förvarning.
Jag har tillräcklig koll för att veta att det här är ett passerande stadie, det går över.
Jag kommer självfallet strax att tycka att livet är finfint, att jag hör hemma i
alla mina jag, där jag känner sammanhang och samhörighet.
Idag är bara inte den dagen.

En sån där dag.

Allmänt irriterad jag checkar in här såhär på torsdagsaftonen.

Inte nog med att Donald Trump fortfarande är vald till USA:s president,
jag har fått en finne på näsan också.
Mitt på näsan gott folk.
Då jag inte känt av något blev överraskningen total när denna stora röda sak, utan
förvarning, stirrade tillbaka på mig genom spegeln nyss.
I exakt samma sekund jag såg förödelsen började min näsa göra ont.
Vad annars?

Annat som också stör mig rejält idag är vetskapen att nazisterna, extremhögern,
marscherar i Stockholm på lördag.
De protesterar, inte oväntat, mot invandring.
Säkert mot en hel del andra saker också. Jag gissar att de tar tillfället i akt
att vädra så många av sina unkna övertygelser som möjligt när de har chansen.
Allt sedan norrlandsnazisterna uppmärksammades av Norran och VK har jag följt dem en del.
Därför vet jag att de har en protestmarsch i Stockholm på lördag.
Som de verkligen peppar och mobiliserar för.
Det låter mer som ett stridsrop i ärlighetens namn.
De ska visa oss landsförrädare, vänstertattare (vilket är ett vitt begrepp här
då det innefattar alla som inte är lika höger som de är) feminister och homojävlar
vad äkta svenskar går för.
Jag blir bara så jävla trött och irriterad när jag läser inne hos dem.
Samtidigt kan jag inte låta bli. Det känns liksom mer tryggt att ha dem
framför sig än dolda där man inte ser vad de har för sig.
Fast jag givetvis inser att det mesta av deras verksamhet och planer förmodligen
inte finns på sidor öppna för allmänheten.
Vilket av många anledningar på allvar gör mig rädd.

Det som räddar den här dagen från att vara en total katastrof är att
Patrik kom till Norrböle och bytte till vinterdäck på min bil.
Är han inte toppen så säg?
Positivt idag var också att luncha med Katta. Det var en färgklick i det annars för
närvarande rätt mörka.

Nej allvarligt, er Degerman är bara less i största allmänhet idag.
”En sån där dag” skulle man kunna kalla den här dagen.
Vad annars är att vänta med Donald Trump som president, en finne som gör
min näsa lika röd som öm samt högerextremernas skrämmande idioti?
Tilläggas ska också att min dator har börjat hänga sig i tid och otid.
Och går liksom inte att starta om på en timme.
Som om ovan irritationsmoment inte var tillräckliga, vill säga.

Vilket gör att jag tänker se några avsnitt av den galet roliga tecknade satirserien
American Dad nu innan sänggående bara för att ha något att skratta till.
Om min dator väljer att samarbeta, bör tilläggas.
Den serien känns om möjligt ännu mer aktuell nu.

På återseende mina vänner, i morgon är förhoppningsvis en gladare dag!

Aldrig.

Vissa dagar bjuder på överraskningar man aldrig kunnat förutse.
Det är inte ofta jag blir så överrumplad som jag blev idag.

Följer ni Norrans och VK:s gemensamma granskning och kartläggning av nazister
här i norr? Det gör jag.
Så när en bekant till mig idag berättade att hon, genom omständigheter hon inte kan
påverka, har fått in en av just de granskade nazisterna i sin bekantskapskrets
började jag skratta.
Japp, ni läste rätt. Jag började skratta!
Inte för att det var roligt, utan för det helt bisarra i situationen.
Vilket givetvis min bekanta också tycker.
Helt plötsligt sitter hon i en väldigt märklig sits, som är komplicerad.
Inget är enkelt här.
Min bekantas åsikt i ämnet nazism är förvisso enkel, kristallklar.
Men det betyder givetvis inte att den någorlunda nyuppkomna situationen blir
enklare för det. Snarare tvärtom.
Omständigheter är det som avgör om situationer är enkla eller mindre enkla.
(För att förtydliga vad jag menar med att situationers knepighet beror på
omständigheter kan vi föreställa oss följande; tänkt om vännens nya partner visar
sig vara nazist. Att dotterns mycket omtyckte ridläraren visar sig vara nazist.
Eller om din egen arbetsgivare visar sig vara nazist. Enkelt eller inte enkelt?)

Efter att ha tagit del av Norrans granskning, kände jag mig intresserad av att veta mer.
Jag surfade runt på, i tidningen nämnda, Nordiska motståndsrörelsen och deras ”Nordfront”.
Efter en timme av läsande satt jag stum i soffan med en känsla av fasa.
Och rädsla, för att vara uppriktig.
Som om jag sett en dokumentär om Hitler-tiden. I nutid.
De här människorna vill ha ett ras-rent Sverige. Ett ras-rent Norden.
Vårt land är förgiftat och fördärvat. De vill rena.
Med våld. Om det är vad som krävs för att uppnå det.
Det riktas mot de i vårt land som inte är av svenskt ursprung.
Mot de som inte är hetrosexuella.
Det politiska upplägget i Sverige vill de motarbeta.
Deras kvinnosyn är väldigt unken och förlegad på en mängd punkter.
Listan på vad de inte accepterar och vill förändra med vårt land är lång.
Jag rekommenderar er att läsa Norrans och VK:s granskning, kanske också att
läsa vidare på deras egen plattform på nätet, för att få ett bättre begrepp
om vilka de är och vad de står för.

Jag har på allvar svårt att förstå att människor har den här övertygelsen.
Den här brinnande övertygelsen.
Jag läste inlägg, artiklar och tillhörande kommentarsfält.
Tongångarna var förvisso inte främmande.
SD och delar av deras anhängare använder sig av liknande, dock i en klart mildare variant.
Likheterna är dock helt omisskännliga.Tro aldrig något annat!
När jag läste bland kommentarsfälten insåg jag att de vilar något väldigt farligt här.
Ju mer jag läste spred sig en mörk och dov rädsla i magen.

Som grupp är de organiserade. Och de vill synas. Både på nätet och i den verkliga världen.
De står för sina åsikter, många öppet och stolt.
De demonstrerar. De vill attrahera. De vill mobilisera.
En del syns med sina ansikten, andra väljer att dölja.
Istället för att endast verka i det dolda vill de föra kampen på gatorna.
De är övertygade och har ingen avsikt att gömma sin övertygelse.
Tvärtom, de vill rekrytera.
Deras kamp handlar om att värna om vår ras.
De tar kampen för allas vår skull.
För att vårt land ska bebos av sanna svenskar.
Att länderna i norr ska vara rena länder.

När jag läser detta inser jag att de lever i ett helt annat Sverige än vad jag gör.
Till skillnad från dem känner jag mig inte hotad i min svenskhet.
För mig håller Sverige inte på att fördärvas, förgiftas eller förloras till någon.
Och jag vill absolut inte att de ska föra någon raskamp i mitt namn.

De har tågat i Skellefteå. Jag var inte där.
Nu när jag plöjer texter om- och av dessa människor inser jag att jag borde ha varit där.
Jag behöver se hur de ser ut, se vilka de är.
Vare sig de täcker sina ansikten eller inte.
Jag behöver visa att jag inte står på deras sida. Deras kamp är inte min kamp.
Deras vision för vårt Sverige är inte min.

Så ja, tidigare idag skrattade jag åt den bisarra situation min bekanta berättade om,
vilket jag fortfarande faktiskt gör.
En hel dags funderingar kring det här har alltså inte fått mig att landa
tillräckligt för att sluta skratta av förvåning och förfäran.
Det visar hur galet det är.

Har du inte ännu tagit del av Norrans och VK:s granskning tycker jag
att du ska lägga några minuter på den.
Del 1: Nazismen ökar i norr.
Del 2: Raskrigarna.
Del 3: Här är nazisterna.
Del 4: Offren.
Del 5: Bagateller.
Del 6: Avhopparna.

Det är inte läge att blunda.

Till något helt annat nu; yr.no ljög inte!
Solen syntes idag. Genom moln. Den fick i alla fall den grå massan att lysa lite extra.
Kanske också att den för några minuter faktiskt strålade i all all sin glans
precis när den gick ned för dagen.
Jag hade nog hoppats att kartbilden där solen täcktes av moln på något sätt skulle
innebära åtminstone någon minut av helt klar sol. På bästa sändningstid.
Men icket.
Däremot har jag givetvis kollat in väderrapporteringen för morgondagen.
Det ser mycket lovande ut, tycker ni inte?

Under en och samma mening.

… jag har börjat stamma.
Inte mycket, men märkbart.
Är inte det väldigt märkligt?

Något skumt försiggår i min hjärna när jag pratar.
Som om något inte riktigt kopplar rätt.
Mina tankar gör tvärnit mitt i sin kedja, med resultat att talet stannar
mitt i sin meningen.
Som om jag har en tanke och utifrån den påbörjar en mening, där min hjärna mitt
i alltihop tappar fokus och flyter ut i tanken.
Vilket resulterar i att jag liksom stannar mitt i ett ord, provar det igen, men det har slutat
fungera eftersom tanken tagit en helt annan riktning.
Mitt tal hinner inte med i tankens svängningar.
Jag blir förvirrad, mina meningar blir halva, ofullständiga, eller bara
allmänt märkliga.
Med resultat att jag stannar på ord, stammar på ord, samtidigt som jag kämpar
för att få fatt på de riktningar tanken splittrats i.

Det har varit såhär det senaste halvåret. Kanske längre.
På sista tiden har jag blivit mer medveten om det.
Jag vet inte vad det beror på.
Men jag är absolut inte okej med det.
Tankarna som brukar flyta fritt gör det inte längre.
Och mitt sätt att prata avspeglar det.

Det händer med nära vänner, det händer med okända människor.
Det händer när jag känner mig nervös, det händer när jag känner mig lugn.
Jag vet inte vad som går göra åt saken, så i nuläge får det bero.
Det vore väldigt trevligt om det hela är något övergående som löser sig av sig självt.

I vilket fall, sol och sommar bjuder denna morgon på.
Semestern låter dock vänta på sig ytterligare ett tag, men gissa om
jag redan nu drömmer om mornar som inte störs av någon väckare!

God morgon på oss alla!
Det var länge sedan senast. Närmare bestämt en hel månad.

Lugn och fin…

Kära nån!
Idag tappade jag humöret på det där viset att jag vrålade rakt ut.
Högt och länge.
Oresonligt och heligt jäkla förbannad var jag.
För att inte tala om galet frustrerad.
En otroligt osmickrande version av mig gick att återfinna i förmiddags.
Skådeplatsen var inte helt oväntat föräldrarnas hem.
När det brast tog jag med mig Alice och gick hem.
Annars hade risken varit överhängande att samtliga möbler i föräldrarnas
hem haft formen av kaffeved numera.
Jag blev så galet jävla frustrerad att det övergick i regelrätt raseri.

Här är mejlet jag skickade till Vickan precis när jag kommit hem.
Jag hade ett enormt behov av att skrika utöver mig, vilket jag kunde
när jag skrev till henne.
När jag läser det nu i efterhand är jag snudd på fascinerad över hur
otroligt arg jag var när jag skrev det.
Jag slänger ur mig saker till höger och vänster.
Jag är både oresonlig och barnslig.
Förmodligen inte helt rättvis heller.

Kanske är det precis såhär en regelrätt spya ser ut.
När man nått sin gräns.
Där det handlar om att få häva ur sig precis allt. För att inte kvävas.
Utan att putsa och förfina något, liksom bara mata ut känslorna ur kroppen.
Som de känns där och då.
Med ord som i efterhand känns väldigt hårda.
Samtidigt som den underliggande frustrationen givetvis finns kvar.

Det kändes betydligt bättre efter att jag skrivit till Vickan.
Är det inte något väldigt härligt med att ha någon som man osorterat kan
slänga allt över?

Här ser ni förmiddagens härdsmälta, håll i hatten nu mina vänner, den är
inte speciellt charmerande.
___________________________________________________________________________

Vänta vänner, jag ångrar mig.
Jag klistrar inte in de två mejl jag skickade till Vickan här, likafullt.
Inte för att jag skäms över hur jag skrev om våra föräldrar, nej då det
kan jag hantera.
Men jag inser att jag skulle lämna ut våra föräldrar på ett sätt som
i alla fall mamma inte skulle vara bekväm eller okej med.

För något år sedan skulle jag ha lagt ut det.
Utan någon större betänklighet faktiskt.
Jag skulle nog till och med ha tyckt att jag hade rätt att skriva om
hur jag känner, trots att det på många sätt skulle handla om någon
annan än mig.
Idag tänker jag lite annorlunda på den punkten.
Mammas stolthet och integritet är inte min att trampa på.
I alla fall inte i det här ärendet.
Jag tycker om henne alldeles för mycket för det.
Hade det gällt något annat hade jag kanske tagit ett annat beslut.
Om det hade varit av mycket stor vikt för mig, där hennes del också
hade haft en avgörande del hade ett annat beslut säkert tagits.
Men inte gällande det här.
Det är en sak att skriva helt osorterat till Vickan.
Mellan oss är det fortfarande privat omän mamma förmodligen skruvar
obekvämt på sig redan nu, då hon är klok nog att förstå att Vickan
och jag givetvis pratar om sådant här.

___________________________________________________________________________

I andra mejlet hade känslorna lagt sig. Något i alla fall.
Ni vet, det mer resonliga och mindre frustrerade gör sig gällande.
Vickan och jag gillar våra föräldrar. Väldigt mycket.
Vi är rädda om dem och deras hälsa.
Det är därför det här är så frustrerande smärtsamt.
Hade vi inte brytt oss om dem hade förmodligen ingen större frustration
infunnit sig.

Idag blev det alldeles för mycket för min del.
För några dagar sedan blev det uppenbart vart mitt humör var på väg.
Man kan säga att kursen varit på väl inslagen väg ett tag.
Egentligen är allt detta en del i en flerårig och pågående diskussion
och oro som inte helt otippat kulminerar nu när båda föräldrarnas hälsa
fått sig törnar.
Idag blev droppen. Helt enkelt.

Jag ska satsa på att andas lugnt nästa gång jag känner att jag närmar
mig randen.
För det lär utan tvekan bli en nästa gång, och en nästa gång
och ännu fler gånger efter det.
Soc kanske borde kopplas in, så någon skyddar föräldrarna?
(Nej då hör inte av er till Soc, jag skämtar bara.)

Nu tänker jag göra mig en synnerligen stillsam afton!

Mörker. I verkligheten och i fantasin.

Det är så mycket jag vill berätta för er.
Det är så mycket jag vill berätta för mig själv.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Jag skulle ha börjat redan för en månad sedan.
Men då jag inte riktigt fått fatt i varken tankar eller känslor blev
ett avvaktande enklare.
Och nu när jag fått tag i framför allt tankarna, delvis också känslorna, har det
blivit så mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.
Kanske för att det inte riktigt finns någon början.
Kanske är det hellre så att det finns ett mitt i.
Kanske går jag istället ut från nu, från mitt i, för att sedan kunna gå både framåt
och bakåt precis som jag känner för det.
Den här bloggens rosa fluffighet kommer att blandas ut med en del mörker inom kort.

Dock inte ikväll. Nej hörrni, kvällen kommer att spenderas med den danske
regissören och manusförfattaren Nicolas Winding Refns ”Pusher”.
Såg nämligen igår hans lika knepiga som våldsamt vackra ”Valhalla rising” för sisådär
tionde gången i ordningen. (Jag är helt fast för Mads Mikkelsen i den filmen, för övrigt.)
Vilket fick mig att kolla upp andra filmer han skrivit och regisserat.
Kvällens val blir därför första filmen i hans trilogi ”Pusher”.
(I själva verket handlar det nog lika mycket om att jag är inne i ett
Mads Mikkelsen-stim,vilket inleddes redan förra veckan med tredje säsongen
av Hannibal. Som för övrigt var galet bra.)


Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll!