Sådär ja.
Nu sitter jag på tåget mot södern.
Jag anländer för upphämtning i Katrineholm i morgon 9.07. Om tidtabellen hålls, kanske för säkerhets skull bör tilläggas. Det är SJ vi pratar om, vilket gör att det är väldigt bra att vara smulans open minded då det gäller att tidtabeller kan komma att förändras.
Det var inte helt givet att jag skulle åka.
Gårkvällens inlägg till trots.
I morse när jag bokat resan fick jag våldsam ångest.
Redan innan i morse dök ångesten förresten upp, för att vara mer sanningsenlig.
Eller vänta, redan när min geléaktig bästa vän dök upp kom ångesten.
För att vara helt sanningsenlig.
Jag åt mig igenom igår. Det går att konsumera riktigt stora mängder choklad när man sätter den sidan till.
Vilket jag gjorde. Choklad i en mängd olika varianter åt jag mig igenom. Och såg serier.
Klockan var närmare 03.30 innan jag ens var i närheten av att kunna sova.
I morse bokade jag resan, baserat på att ägglossningstestet visade negativt.
Vilket var en lättnad.
För det betyder att jag i lugn och ro kommer att hänga med Anette och Kristian hela lördagen.
Inget Köpenhamn förrän tidigast söndag. Beroende på när ägglossningstest visar plus. Vilket jag hoppas det ska göra under helgen. Helst söndag morgon men gärna även lördag morgon.
Inseminationen görs nämligen dagen efter man plussat ägglossningstestet.
1-3 dagar efter min geléaktig fining dykt upp brukar alltså ovan nämnda test visa positivt.
Med betoning på dag 2 eller 3.
Jag hoppas det ska gälla även denna cykelomgång.
Likafullt blev jag liksom ställd.
Jag drabbades igår, men framförallt idag, av en kraftig kalla-föttersläng.
Helt plötsligt började jag undra om jag verkligen vill bli mamma. Om inseminationsförsöket skulle lyckas alltså.
Är jag redo? Vill jag ens? Fixar jag det, jag som inte kan något alls om barn? Och jag blir ensam förälder till ett potentiellt barn. Och när mina egna föräldrar gått bort, när mamna gått bort, då är jag ju helt själv. Hur fan ska det gå?
Runt, runt, runt och runt igen har tankarna stormat under dagen.
I det närmaste utan avbrott.
Det var först när tåget rullade ut från perrongen som jag insåg att jag trots allt inte skulle blåsa av alltihop.
Fram till dess var jag inte säker.
Jag sa om och om igen till mamma under eftermiddagen att jag inte ville fara. Att jag ändrat mig.
Att jag ju för fan inte vet om jag är redo.
Jag lever så okomplicerat nu, liksom helt utan ansvar för någon annan än Alice och mig själv. Hur ska jag fixa ett barn? Själv!
Jag sa att jag ju omöjligt kan vara redo eftersom jag ens funderar i de banorna.
De kalla fötterna fick mig att avboka hela alltihopet en sisådär 30 gånger om.
Det känns bättre nu.
Min förvirring kändes bättre efter att jag sorterat med mamma och Erika.
Samt fått bekräftat av Anette att vi kommer att åka förbi ett ICA Maxi i morgon (förvisso i helt andra ärenden), men som likafullt ger mig finfina möjligheter att handla på mig choklad i bedövningssyfte.
Sunt? Förmodligen inte.
Logiskt? Givetvis.
Jag vill ha något som tar udden av paniken och ångesten.
Choklad i kombination av makarna Solstråle sällskap kommer att göra susen.
Vilket gör att när jag väl åker till Köpenhamn är jag landad på ett helt annat sätt än just nu.
Landad och fokuserad, precis så vill jag vara inför inseminationen.
Känslomässigt det här hörrni.
I morgon fortsätter resan.
Med mig parkerad hos goda vänner.
Först ska jag dock fixa en natt på tåg.
I vilket fall, jag avslutar detta inlägg med en teoretisk vetskap som jag tidigare idag uppgraderade till en praktisk kunskap.
Nämligen den mindre lyckade kombinationen av blöta händer och en vas av glas.
Den slant, höll på att överleva men dog likafullt samtidigt som jag fortfarande hade greppet om delar av den med min ena hand.
Lärdom; går din pryttel att ersätta med en liknande i plast, gör det.
Redan innan glas-versionen gått sönder.
