God middag!
Har längtat till min blogg.
Att sätta mig ner och skriva i den.
Har en massa texter som cirkulerar i mitt huvud som jag bara väntar
på att ha tid att knattra ned. Underbar känsla!
Upptäckte under min semester att bloggning via min mobil förvisso är fullt möjligt,
men då skärmen är långt mindre än vid datorn så gick jag miste om den där goda
avvägningen som jag vill ha.
Det slutade med att jag raderade ett inlägg jag lagt upp, emdast för att självironin
i det inte lyste så klart som jag ville att den skulle göra.
Inlägget tenderade med andra ord att kännas plumpt.
Med det sagt tar vi nya tag nu istället va?
Många av oss längtar till semester. Oavsett om den ska spenderas på hemmaplan eller bortaplan.
Ibland kanske både och.
Så även jag. Massor.
Denna Stockholmsvistelse har varit inplanerad ett bra tag så jag har absolut
hunnit peppa och längta innan dagen äntligen kom.
Som vanligt hade besöket i huvudstaden med musik att göra.
Cradle of filth närmare bestämt.
Jag har mycket blandade känslor inför dem.
I många fall tycker jag de är fruktansvärt dåliga. Och i de fall Jörgen lyssnat
några timmar på King Diamond blir jag överlycklig när han byter till Cradle.
Perspektiv, med andra ord.
Jörgen tog en kula för mig då det gällde Eldkvarns spelning, så det kändes helt okej att
befinna mig på Fryshuset och se dem.
Nalen fick sig ett besök, då några grupper skulle spela.
Föll tokpladask för The Devin Townsend project. De svepte mig av fötterna och jag
kan inte fatta vilken tur jag hade som upplevt dem.
Absolut suveräna.
Förutom att uppleva musik har vi gjort stan. Många affärer har vi gått i, vilket är lustigt
då varken Jörgen eller jag gillar att gå i affärer. Oväntat kul.
Pubar och matställen, hotell och bastu, en riktigt lyckad mix av avkoppling och kul saker att göra.
Än en gång blev jag påmind om hur otroigt roligt jag har i Jörgens sällskap när
vi är på semester..
Jag kom hem väldigt trött.
En sak som alltid inträffar när jag är på semester är att jag längtar hem.
Så är det varenda gång. Av någon anledning.
Känslan dyker upp då jag varit borta några dagar. Alltid på morgonen.
Pappa brukade säga att jag är en sådan person som vill se kyrktuppen.
Att vara på hemmaplan alltså.
Jag tror han har rätt.
Jag får nästan ångest av hemlängtan. Den sitter sällan i länge. Utan kan vara en timme
på morgonen, sedan går den över.
Jag har aldrig brytt mig om att bena i det hela så jag vet faktiskt inte vart det där
kommer ifrån.
Får en vansinnigt tom och längtande känsla i magen. Jag blir väldigt tyst under
den där timmen det varar.
Sedan går det liksom bara över. Av sig självt…
Förr trodde jag att det berodde på att jag inte hade en aning om vad som hände på
hemmaplan när jag var borta…
Med dagens Facebook och liknande så har man rätt bra pejl på
saket och ting, så då faller den teorin…
Jag nöjer mig med att inte veta, utan accepterar att jag uppenbarligen fungerar så att
mitt i semestern får jag hemlängtan. Som oftast är som bortblåst när det väl är dags
att åka hem, fast hem är alltid skönt att åka mot.
Så med andra ord, roligt att vara borta, roligt att komma hem.
En annan mycket bra sak som händer just nu är att se hur SD jagas av sin egen dumhet.
Fantastiskt bra att vi blir påminda om deras sätt att hantera fakta.
Oavsett om det handlar om deras egna ageranden eller om fakta de presenterar
som underlag för sitt program och sina idéer.
Skit är skit, oavsett hur polerad och väldoftande ytan är.