Den berömda klockan ringer strax igen.

God förmiddag hörrni!
Här i Skellefteå har det snöat. Det är vitt ute! Härligt!
Men precis som tidigare vågar jag nog inte riktigt fira det än, för den
här vintern har bjudit på detta tidigare, snö, tö, snö, tö, snö, tö ungefär
fler gånger än vad jag kan räkna till denna vinter.
Vintern har regnat bort gång på gång här.
Fast, tadaaa, detta kan vara dagen då den blir kvar, who knowes?! 🙂

I vilket fall, sova ut, alltså göra sovmorgon, stod på dagens lista
som punkt 1.
Ikväll blir det ju en smulans sen kväll innan sängen åter gästas, därför
tänkte jag förbereda mig genom att starta dagen med sovmorgon.
Skönt!
Låg ända till 8.30, ni vet, på det viset där man är vaken men inte riktigt är
redo att stiga upp.
Eftersom Alice är en morgontrött sömntuta, behöver jag aldrig göra mig någon brådska
på morgonen för hennes del.
Oh nej, tvärtom, efter avklarad frukost går hon alltid och lägger sig ingen,
utan att vilja morgontoaletta sig.
Nix, det är lite mer sömn som gäller innan hon känner för att gå ut.
Och just idag passar det mig finfint.

Som sagt, årets sista dag. Nyårsafton.
Jag läser en del bloggar och ser att årssammanställningar är populära saker.
Därför kommer givetvis Svart nonsens att innehålla en sådan också.

Men, hmmmm, wait a minute, då tänker jag mig att den ska innehålla något
spännande, som intressanta upplevelser och liknande.
Annars blir det ju smulans trist att läsa, tänker jag.

Givetvis läste jag igenom förra årets sista inlägg.
Här hittar ni det.
Och vet ni vad, jag sitter alldeles stum efter att ha läst det.
Det inlägget skrevs under extrema förhållanden, på ett vis som jag i nuläge inte
kommer att gå in på.
Under tiden jag läser det undrar jag också vem fan som skrivit det.
För det kan inte ha varit jag.
Eller så var det jag, som då inte hade speciellt mycket kontakt med mig själv.
Och som då på inget sätt hade lust att visa något sådant för er.
Eller ens kunde visa något sådan för er.
För jag förstod det verkligen inte själv.

Hahaha, jag skrattar till lite när jag läser det.
Nästan kränger kroppen lite i ett generat tillstånd.
Nej, det inlägget innehåller så många fel och så många skygglappar, och så mycket
ångest att jag måste säga att jag är imponerad av mig själv.
Jag är sannerligen mycket skicklig med ord.
Utan tvekan.
Jag lurar i princip mig själv när jag läser det.
Fenomenalt.
Inte konstigt att mycket av det jag skrivit om under den senare delen av 2013 borde
ha kommit som direkta överraskningar för er.
För här visar jag absolut ingenting.
Väldigt lite av mig själv och mycket litet hur jag lever mitt liv.
Jag väljer, mycket skickligt, att inte visa något. Eller rättare skrivet, jag väljer
mycket skickligt att visa någon annan.
Än den jag är.
Än den jag var.
Eller så var jag så förvirrad, så vilse, att det jag skrev då speglade mycket
av det jag tänkte om mitt liv.
Utan att egentligen ha någon större kontakt med mig själv.

I vilket fall, det blir en annorlunda resumé av året 2013, mina vänner.
För mig handlar 2013 om året då jag fick tillbaka mitt liv.
Jag började åter kunna andas, jag fick tillbaka känslan av att betyda något,
känslan av att vara värd något och känslan av att kanske gå älska.

Jag menar att låta glad när jag skriver detta.
Jag vet inte riktigt hur det låter i ert huvud när ni läser det, men känslan jag vill
förmedla är en liksom djupt varm känsla, en trygghet, en försiktigt glad känsla och
en galet glad känsla där, jag står längst upp på Vitberget och skriker av glädje.
Samtidigt som chocken kommit in i mitt liv.
Det arga och det ledsna. Det besvikna och det rädda.

För chocken, det arga, det ledsna, det besvikna och det rädda kommer som
följd då jag lugnat ned mig en smula från den Vitbergsskrikande-galet-glada-känslan.
Som om verkligheten går upp för mig.
Och då kommer det känslor som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.
Då kommer ångesten. Och skammen.
Och jag kan inte riktigt se mig själv i spegeln.

Jag läser om och om igen. Alla ord och meningar som jag så vackert och skickligt
satt samman.
Som beskriver mig, men samtidigt missar mig med flera mil.

Det är okej.
Men jag önskar att jag bara hade haft euforin.
Men det är inte rimligt, det hade inte varit verkligt.

Likafullt, året 2013 är året då jag blev min egen person.
Då jag började andas fritt.
J gjorde slut med mig. Och helt plötsligt fick jag tillbaka mitt liv.
Min värsta mardröm blev något som visade sig vara det bästa som någonsin kunde hända.
Den 16 juni 2013.
Dagen då jag återfick förmågan att ta beslut utifrån mig själv.
Vad jag själv tycker, tänker och vill.
Det började givetvis inte fungera direkt, det fungerar fortfarande inte som det ska.
Men från och med den dagen, då fanns helt plötsligt förutsättningarna för
att det ska kunna fungera.
Det våldsamma och destruktiva fick ett avslut.

Att det var något väldigt, väldigt bra kände jag direkt.
Men rädslan att tappa förståndet var tydlig. Och skapade alltså en enorm rädsla.
Men något sådant skulle det inte komma att handla om, utan den underbara
känslan jag hade i kroppen skulle visa sig vara sann.

Men jo, många har turerna varit i sommar.
Jag har utan tvekan saknat Missenträsk en hel del.
Det är en väldigt fin by och jag gillade människorna där.
Några av dem saknar jag en hel del faktiskt.
Jag har utan tvekan även saknat J.
Jag har en förmåga att glömma nämligen, och då kunde även saknaden efter
honom dyka upp.
Känslor hit och dit.
Ibland har det gått spikrakt framåt, uppåt. Och vissa gånger har det gått
käpprätt åt helvete.
Jag har dippat ett antal gånger och känt att jag inte fixar det här.
För vägen till ett bättre liv har varit kantad av en del mindre trevliga
upptäckter.
Vilka har fått mig att inte tycka om situationen.
Eller mig själv.
Framför allt inte mig själv.
Till sist kom droppen, min ilska väcktes, och jag kunde äntligen sätta den gräns
jag behövde sätta.
För att må bra med mig själv.

Vissa gånger kommer även det kolsvarta och destruktiva i mig fram.
Jag går under, för ett tag.
Och kommer alltid tillbaka, vidare.

Ibland känner jag mig som den mest ensamma människan på jorden.
Jag vet dock att det inte är så.
Det bara känns så.
För i verkligheten är det precis tvärt om.
Jag är allt annat än ensam, har denna sommar och höst visat mig.

Jag har även fått tillfällen som jag annars inte skulle ha fått året 2013.
Eller vänta, jag hade kanske fått dem, men jag hade inte kunnat ta till mig dem.
Men det kan jag göra nu, i mitt nya liv.
Vilket jag också gör.
Ja, återigen hemlighetsmakerskan Degerman, jag kan inte riktigt skriva om det än,
men 2 mycket roliga och intressanta projekt har kommit in i mitt liv.
Vilka ska blir väldigt intressanta och roliga att jobba med under 2014.

Det jag kommer att minnas bäst med 2013 är de vänner jag har.
Som jag glömt bort att jag hade.
Som jag återfått eller som kommit in som nya.
Några nya, helt otippade vänskaper har detta året bjudit mig på.

Jag är snudd på chockad.
Jag hade verkligen ingen aning om att jag hade så mycket bra människor i min omgivning.
Roliga, galna och snälla människor.
Sådana som jag verkligen gillar.
Som uppenbarligen verkar gilla mig, också.

När mitt liv förändrades så fanns helt plötsligt många människor alldeles vid min sida.
Jag är totalt överväldigad av det stöd och den förståelse som visats mig.
All den värme som givits mig. Värme och omsorg.
Hur det gick till, vad jag har gjort för att vara så ofattbart lyckligt lottad,
det har jag absolut ingen aning om.

Jag har alltid tänkt mig själv som en rätt ensam människa.
Kanske är jag det, för att jag tycker om att ha det så, men det finns sannerligen
en annan sida också.
Där jag chockad, får tårar i ögonen och ett hjärta som svämmar över av
varma känslor, när jag inser att det finns så fantastiska människor omkring mig.
Allt ifrån nära vänner, till kompisar, till bekanta till de som liksom hastigast gör en
påhälsning i mitt liv.
Ni betyder något för mig. Ni gör skillnad.

Var. Och. En. Av. Er.

Genom min blogg, genom att följa mig och läsa mina ord på de upplevelser jag
har och har haft, så har ni lärt känna mig på ett väldigt privat och personligt sätt.
På ett sätt som inte varit möjligt under några andra former än just denna.

Nämligen envägskommunikation.

Jag skriver, ni läser.
Samt respondar.
Gensvaret har varit stort.
Tack, tack till ni som hört av er, som på ett eller annat sätt låtit mig veta
att ni läser.

Jag är en blyg och rätt privat person i det verkliga livet.
Däremot har jag en fallenhet och skicklighet då det gäller att sätta samman ord
till meningar. Som beskriver något, som förmedlar något.
Det har sannerligen varit till min fördel här.
Här får jag ur mig det som annars skulle stanna inom mig.
Och som kanske skulle kväva mig.

Så ni läser och jag skriver.
Och jag tycker om er som helt anonymt finns här inne.
Jag vet inte vilka ni är.
Jag kan inte se er, om ni inte själva väljer att bli sedda.
Vilket är helt okej för mig.
Viva la osynlighet. 🙂

Mina vänner i det verkliga livet, vill jag verkligen komma ihåg en dag som denna.
Jag säger det sällan, jag skriver det sällan, hur jag känner för er.
Jag hittar inte tillräckliga ord för att beskriva något så stort, som det jag
känner för er. Känner inför er.
Vilket gör att jag låter bli. Och hoppas att ni ska veta ändå.
Men det är en skranglig strategi med alltför många uppenbara brister.
Så låt mig göra ett vettigt försök att förklara och berätta om mina
känslor för er.

Mitt hjärta blir för litet för min bröstkorg, det sväller och känns som om
det inte får plats inom mig, när jag tänker på er.
Jag får en enormt klump i halsen som hotar att kväva mig, som gör min röst helt
pipig om jag skulle försöka prata, när jag tänker på er.
Jag känner hur tårarna stiger, hur de gör mina ögon blanka, när jag tänker på er.
Hela mitt inre blir varmt, när jag tänker på er.

Är det så kärlek känns?
Jag vet inte.
Men det är vad som händer i min kropp, när jag tänker på mina vänner.
Ni har alltid funnits, även då jag inte värdesatte er eller brydde mig speciellt
mycket om er. När jag inte kunde ge av mig själv.
Ni fanns här då. När jag fick tillbaka mitt liv, mådde fantastiskt men var rädd
för att haverera som människa.
Ni finns här nu. Då det mörka kommer åter vissa dagar, då behovet av att ha er
nära blir stort.

Det är enkelt att ha vänner när man mår bra. När livet leker och man trivs med sig själv.
Vem kan inte ha vänner då?
Mina vänner har jag, utan tvekan, också då. Under de soliga dagarna.

Däremot vet jag att jag har dem då livet inte känns så bra.
Då molnen tornar upp sig, skymmer solen, och gör livet väldigt svårt.
Då jag inte är en bra vän själv, varken till mig själv eller till någon annan.
Då vet jag, utan tvekan, att jag har vänner som finns alldeles nära mig.
Utan att jag med ett enda ord behöver be dem om att ge mig av deras värme.
Det gör mig trygg. Mer trygg än jag någonsin kan beskriva.

Det är vad mina vänner betyder för mig.
Det är vad mitt Lag betyder för mig.
Det är vad Vickan betyder för mig.

Och mamma, min fina mamma, som gör sitt bästa för mig, som ger och ger, för min skull.
Du är livet självt för mig.

BRYT!
Ursäkta, jag måste torkar tårarna här.
Jag är en sentimental jäkel och kan uppenbarligen inte skriva vackra ord utan
att börja gråta. 🙂

Sådär ja, nu har jag torkat tårarna mot den otroligt fula turkosa reklamtröjan
jag har på mig.
Jag har även fräst ur min näsa hyfsat rejält.
Jag är redo att fortsätta.

En riktigt stor förändring detta år är självklart Alice.
Den fina, fina Jack Russell-tiken på 3 år som kommit in i mitt liv.
Hon har på kort tid blivit någon jag tycker mycket om. Vilket skrämmer mig lite.
Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att vara utan henne, helt enkelt.
Det låter smulans fånigt, men vi har hur kul som helst ihop.
Vi motionerar ihop, leker ihop, tränar ihop, och tja allmänt hänger ihop.
Jag tar med mig henne överallt jag kan.

Som ni vet ska jag alltså på fest ikväll.
Och Alicen, mattes lillgurka (hon ser ut som en gurka när hon
ligger helt utsträckt och väldigt avlång längs mina ben.) ska med.
Hon har ett nytt halsband festkvällen till ära.
Japp, temat är glitter, så hon kommer att vara uppklädd i ett svart halsband
med 3 dödskallar på, i glitter.
Mycket snyggt. Mycket attityd.
Åtminstone i en mattes ögon. Vad Alice själv tycker om det hela förtäljer inte historien.

Festen ja, den en oroar mig fortfarande, jajamän, men den lamslår mig inte.
Jag ska klä mig fint ikväll, fixa håret fint samt ha mascara på mig.
Och måla naglarna! Med ett glitternagellack!
Jajamän, det innebär all-in Degerman style.

Innan dess ska Alice och jag ta en lång, förhoppningsvis härlig promenad i SNÖN.
Jag gillar tanken om det redan nu.
Den kan givetvis förändras då jag inser att snön endast täcker isen, vilket
gör en promenad på tunt snötäcke som täcker is till smulans livsfarlig.
Nåväl.
Efter det blir det lunch hos mamma och pappa.
Har jag någonsin berättat hur mycket jag tycker om havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk,
i perfekt kombination av en husmans med ett kokat ägg på?
Ojojojoj, det är bland det absolut godaste jag någonsin äter till lunch!
En måltid som får smaklökarna att absolut tokgilla läget.
Längtar redan.

Eftermiddagen blir lugn, kanske läsa, kanske titta på film.
Det blir en bra dag det här.
Såvida jag inte faller under promenaden och får tillbringa dagen på akuten med
brutet ben, alltså.
Nej då, jag lever lite på eggen här, och tänker att promenaden kommer att
bli en härlig sådan där jag får in fräsch luft i lungorna, får igång hjärtat
ordentligt och får svetten att rinna.
Hahaha, exakt en promenad i min smak.

Mina vänner, låt mig önska er en härlig nyårsafton!
Vissa av er kommer att gå på fest, andra kommer att vara de som bjudit folk på fest.
Vissa kommer att vara hemma och ha en vanlig kväll, kanske spetsad med lite fredagsmys.
Andra kommer att önska att de hade någon att fira med, eller fredagsmysa lite med.
Många av oss kommer att känna att vi vill göra annorlunda saker med våra liv.
Ingen kväll som denna tar fram dessa tankar på ett så kollektivt sätt.
Många av oss kommer även, att högtidligt lova, att göra dessa förändringar.
Respekt till er som faktiskt håller dessa förändringar längre än till lunchtid i morgon!

Oavsett vad vi gör i kväll, om vi firar eller inte, låt oss höras i morgon.
Då är det 2014, alltså ett nytt år, fyllt med nya möjligheter och nya fastkörningar.

Med andra ord, vi ses i morgon.
Gott nytt år till oss alla!
/ Cecilia Degerman.