Den perfekta rundan blev just ännu mer perfekt.

Jag trodde jag hade hittat den.
Vilket jag i och för sig hade.
Men nu har jag hittat en ännu bättre runda.
Den sannerligen perfekta rundan.
Om man nu inte bara vill vara i skogen, utan göra lite snabbare tider med
asfalt som underlag.

Den är smulans tidskrävande, så den blir inte riktigt möjlig att göra
varje dag, men direkt jag har tid, då lär den få besök av mig.
När jag är i stan alltså.
Är jag i stugan så är det givetvis skog som gäller. Alltid. Punkt.

Har varit nära att hitta den här rundan i drygt två veckors tid nu, men det
var först igår kväll jag till slut spikade den.
Jag har testat mig fram på olika sträckor, och igår blev sammansättningen
helt plötsligt rätt.
Reprisen i morse visade att den är klockren.
Den passar mig perfekt helt enkelt.
Den funkar fint med Alice också. Förmodligen alldeles för lite skog
för hennes tycke givetvis, men tja helger och stuga gör det möjligt
för oss två att vara i skogen uteslutande.

Under den här rundan får jag det jag söker, nämligen:
* Längd. Jag vill ha distans som ökar min kondition.
Den här är perfekt lång, men den längden blir också tidskrävande, och det är
som bekant inte alltid man har drygt två timmar på raken att spendera.

* Variation. Mellan snabb asfaltväg och terräng.
Vilket denna sträcka ger. Det gör att jag kan gå för fullt och även njuta
av skog samt ha Alicen lös under en viss del av sträckan. (Vitbergsdelen.)

* Uppförsbacke. Jag vill ha tyngden uppförsbackar ger.
Det är en klar höjdskillnad mellan Anderstorp/Sunnanå upp till masterna på Vitberget.
En perfekt mix mellan långa sega uppförsbackar till ett par kortare backar där
lutningen ökar markant. Pulsökning hörrni, jävlart säkert.

* Varierande vyer. En perfekt sträcka ska ha variation även för ögonen,
och här bjuds jag på allt från stad till natur.
Det gör att jag inte blir uttråkad.
Går jag i stan kan jag ibland bli smulans uttråkad, i skog händer det aldrig.

En perfekt runda ska alltså vara lång, 10 kilometer minst, ha en kombination av långa uppförsbackar och branta partier, för när jag kommer hem vill jag känna den
där härliga darrande känslan i benen samt ha svetten rinnande längs ryggen.
Jag söker alltså en sträcka där jag får upp farten och som innehåller mycket uppför.
Gärna en del rejält brant nedför också, hehe jojo det känns i låren när det är brant nedför.
Jag vill med andra ord få igång hjärta och lungor rejält.

Idag hade jag en följeslagare med mig i telefon under 1.5 timme av rundan.
Mycket trevligt.
Dock får sällskap mig att justera farten något, för allvarligt, det känns smulans
oartigt för att inte tala om pinsamt att flåsa någon i örat bara för att
jaga en bra tid.
Hehe, dock fick min vän följa med uppför psyket-backen.
Så tja, ett visst flåsande gick helt enkelt inte att undkomma. :)

Den här rundan blir alltså en keeper.
Jag kommer utan tvekan att prioritera den.

Känslan jag vill ha efter en avslutad runda är… mörbultad.
På ett bra sätt alltså.
Jag vill känna i hela kroppen att den använts ordentligt.
Så är det bara. Den känslan får mig att gå igång totalt.

Jag tappade som ni vet helt formen i höstas och i vintras.
När intresset för livet svalnade blev ätande och serietittande
mitt sätt att stoppa huvudet i sanden och liksom leva utan att
behöva leva.
Vilket givetvis gjorde mig väldigt olycklig på det stora hela.
Och jag har varit besluten att ta tillbaka det jag tidigare
tyckte var roligt och spännande med livet.
Min form är en stor och bidragande del i det.
När jag är i form mår jag bättre. Så enkelt är det bara.
Så i februari bestämde jag mig för att jag komma tillbaka
till det som är jag.

Vänta lite, hehe nu var det ju inte så enkelt som att bara ”bestämma” sig för
att motivationen och orken ska dyka upp taggad på förändring.
Hahaha, hell no, sådant är taget från hela-dig-sjäv-tänk-positivit-skiten.
Tro mig, man kan bestämma sig hundra gånger om och falla igenom alla hundra gånger.
Fastän man bestämt sig.
Men i brist på bättre ord så…

Jag bestämde mig alltså.
Och föll ett antal gånger under de veckorna som följde.
Förändringar går aldrig spikrakt. Så enkelt är det.
Det betyder inte att man misslyckats eller tappat fokus.
Det är livet.
Att vissa dagar går saker och ting enkelt och andra dagar känns allt bara jävligt jobbigt.
Låt oss alltid komma ihåg det, så vi inte spöar upp oss själva och tror att just
vi är de som saknar självdiciplin, ork, jävlaranamma eller vad vi nu vill kalla det.
Förändring tar tid, och går inte spikrakt.
Det är bra att minnas.

Mitt matmissbruk tog nämligen klivet till att bli alldeles vansinnigt
i och med att jag alltså ”bestämde” mig för att ta tillbaka min form.
Japp, paniken var total. Och helt plötsligt insåg jag ju att
det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle fixa det.
Så jag åt allt jag någonsin kom åt under de första veckorna efter att
jag bestämt mig för att komma i form.
Så småningom lugnade det hela ned sig och jag hade inte samma panik
som veckorna innan.
Ni vet, där ångesten sliter, att man sumpat allt man tidigare jobbat för osv.
Där man känner sig som en fuck-up.
Det var först när skammen lade sig som förändringen kunde börja ske.
När den slutade skrika mig i ansiktet började jag vända mitt matmissbruk
mot tryggare platser.
Jag skämdes absolut fortfarande för hur jag fallit igenom och
liksom ”förstört” det jag jobbat så hårt för under de senaste åren
efter min gastric bypass.
Välmenande och vänliga kommentarer som ”Cicci, förstör bara inte det du
byggt upp nu” skickade mig till avgrunden. Utan att passera gå.
För vad tror ni min största rädsla var, precis, att jag just höll på att
förstöra allt jag lyckats med, och fått så mycket hjälp med att bygga upp.
Skammen på den hörrni. Den blev absolut total!

Men skam gör som bekant ingen lycklig.
Det måste vara den mest fruktansvärda och destruktiva känsla vi människor har.

I vilket fall.
Mat och motion blev viktigt igen.
Samt att jag tog hjälp av en lögn.
Jag skrev nämligen på min ansökan till Sellmer att min vikt var 75 kilo.
Vilket den inte var alls, när jag skrev det vägde jag 81 kilo.
Och visste att jag hade ett antal veckor på mig att komma ner till
75 kilo innan det var dags för besöket på Sellmer.
Så en lögn fick mig att börja röra mig i rätt riktning.
Japp, sån är jag.

I februari skilde 21 kilo mig från den form jag vill ha för att vara i en kropp
jag trivs med.
Rätt kost (för mig), samt motion, skulle föra mig dit.
Samt en tillvaro med minimalt med stress.
Stressen är knepigast att göra något åt, men det finns finfina strategier
även där, som jag fått hjälp med på Kliniken.

Nu har jag kommit en bra bit på väg.
Jag har 8 kilo kvar tills jag når den vikt jag vill ha.
Som den jag hade i somras.
13 är avverkade. Det gör mig glad.
Och redan nu känner mig mig i bra form.
Vikten är en siffra och på inget sätt allt.
Det är en viss typ av mående jag vill ha.
Och det har jag i det närmaste nu.
Eller, jag har det redan nu.
Det jag justerar nu är de 8 kilo jag viktmässigt vill gå ner.

Det är givetvis bara en tidsfråga innan jag är där.

Jag hör att det låter malligt att säga så, men låt mig förtydliga,
det finns inget malligt i de orden.
Jag lägger ner mycket tid och kraft på att motionera och hitta tillbaka
till den form då jag trivdes med mig själv som bäst.
Det gör att det bara handlar om en tidsfråga.
Jag har aldrig tvivlat på att jag ska nå dit.
(När den inledande paniken lagt sig, vill säga.)
Nej herregud, jag har gjort den här formresan tidigare vid ett par tillfällen.
Därför vet jag att jag kommer dit jag siktat.
Helt enkelt för att jag gör det som krävs för att komma dit.
Det finns alltså inget malligt med det.
Det är enkel matematik bara.
Och nej, varje dag är ingen dans på rosor.
Jag tappar absolut motivationen då och då, där jag får ta mig själv i kragen
rejält för att få mig ut.
Att låtsas som något annat vore att inte vara sanningsenlig.
Det är slitigt vissa dagar. Så är det bara.
Men jag tappar inte fokus längre. Utan fokus är lika tydligt omän jag
helt struntar i allt vid tillfällen.
Och det är vad som är viktigt att minnas, att saker och ting inte måste gå
perfekt till för att skapa en förändring.
Omständigheterna behöver inte vara ultimata (hur ofta är de ultimata liksom)
det är vad vi gör i längden och vad vi lägger fokus på som förändras.
I alla fall är det så jag tänker kring just det här med min form-resa.
Det hjälper mig att inte känna mig som en totalt misslyckad jävel de
dagar som jag inte orkar ut och motionera.
Eller om jag har skavsår som gör motion ont. Förr tejpade jag fötterna
ännu lite till och gav mig ut. Nu kan jag, med viss ångest i släptåg
fortfarande tyvärr, faktiskt hoppa över en dag.
Eller vänta, vem ljuger jag för?
Jag får jävulsk ångest om jag hoppar över motion en dag.
Jag sliter fruktansvärt med mig själv när jag inte varit ute en dag.
Jag överlägger med mig själv om hur jag ska kompensera det hela med motion de närmaste dagarna istället.
Vilket gör att jag sällan hoppar över motionsdelen.
Det blir helt enkelt för jobbigt att hantera kompensationstänkandet som formligen
invaderar min hjärna och mina känslor om jag hoppar över en dag.
I nuläge hoppar jag över kanske 1 dag var 14:e dag. Max.
Jag har uppenbarligen mycket att jobba på för att få en lite mer lugn och avslappnad inställning själv.
Hehe, er Degerman borde lyssna på de fantastiska råd jag storsvulet sitter och
svänger mig med här.
Jag tror på orden och innebörden av dem absolut, jag är bara inte riktigt där själv än.
Crap… nåväl. Det kommer. Jag jobbar på det.

Kanske borde jag bli nedslagen av att jag gjort den här resan tidigare och
drivit mig ur form ett antal gånger under mitt liv.
Men nej, jag känner inte riktigt så.
Jag konstaterar att jag lär göra resan så många gånger som det behövs.
Det är slitigt, när skammen är stor sliter det fruktansvärt.
Men när den väl är överkommen, då går det rätt fint.
Ups and downs absolut, där motivationen lyser med sin frånvaro vissa dagar,
men på det hela taget går det hela lugnt till.
Jag vet vart jag ska, målet är tydligt, både vad det gäller
en siffra och vad det gäller ett mående och en ork.

Att jag kommer dit är självklart.
Och kanske kommer mitt liv innebära ett par svängar till med den här
formresan, det är fullt möjligt, men då gör jag det igen.
Och igen.
Så många gånger som det krävs.
Fastän jag kan bli spyless på att aldrig liksom landa och bli kvar någonstans.
Eller så är det nu jag faktiskt kommer att landa.
Där jag känner att jag hör hemma.
Jag tror att det är så den här gången. Kanske faktiskt.

Tidigare har jag inte känt igen mig själv när jag varit smal.
Jag har inte kunnat identifiera mig med min egen spegelbild.
Ni som hängt med här inne har läst mina många förvirrade inlägg om
hur jag inte vet vem jag är när jag ser mig i spegeln.
Det gjorde jag inte på något sätt heller när jag nyss vägde dryga 80 kilo.
Ju mer i form jag blir desto mer känner jag igen mig själv den här gången.

Vikt är en sak. Men låt mig förtydliga mig själv.
(Note to self; lyssna nu för fasen på dig själv här Cicci!)
Måendet mina vänner, är inte en siffra.
(Cicci, kom ihåg det!)
Att må bra är vad jag kommer att sträva efter.
Där kroppen känns stark och uthållig, där jag är pigg och känner mig
intresserad av livet.

Det är den form jag vill leva i, för då mår jag som bäst.

Här nedan ser vi ”Den perfekta rundan”.
Ni med Skelleftekänningar är förmodligen bekanta med områdena.

Jag tror minsann jag avslutar inlägget med en ubersöt smurf.
Gör den inte er afton riktigt glad så säg! Mig gjorde den synnerligen glad idag!

2 reaktion på “Den perfekta rundan blev just ännu mer perfekt.

  1. Jag åkte genom Skellefteå idag. Stannade till på torget och köpte en falafel i pitabröd. Passade också på att fota det tjusiga konstverket på torget. Visste du att det finns en motsvarighet i Rom?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>