Den totala upplevelsen.

Snabba kast, tvära vändningar.
Från dur till moll, och från moll till dur med en hastighet som knapp
överträffas av ljuset.

Det är mitt liv i ett nötskal.

Upp, ner, fram, tillbaka.
Hit och dit.

Ett kolsvart inlägg kan följas av ett färgsprakande sådant.

Som om jag inte vore riktigt klok.

Så blir det även denna gång.

Något har nämligen brutit sig in i det kolsvarta och livat upp det med
lite välbehövlig färg.
Både bokstavligt och bildligt.

Jag ska nämligen tatuera mig i morgon.
Jag fick en avbokad tid. Redan i morgon.
Jag tackade ja direkt.

Istället för Red Dragon i Umeå som jag siktat på, blir det
No Remorse i Piteå.

Slumpen är som bekant ingen tillfällighet.

Jag är mycket nöjd med Piteåalternativet.

Jag har tatuerat mig tidigare på No Remordse, hos Fredde.
Nu är det hans kompanjon och tidigare lärling Martin som kommer
att utöka min kroppskonst.

Det känns mycket bra.
Helt plötsligt ligger alla tankar och all fokus på i morgon.
Den mentala förberedelsen började redan då Martin och jag pratade i telefon tidigare.
Sedan har jag mailat honom bilder och tankar.

Jag har gått in i tatueringsbubblan.

Där vill jag stanna ett bra tag.
Vilket jag kommer att göra.
Åtminstone i morgon och resten av helgen.

Tankarna på mitt skitliv känns avlägsna ikväll.

Tatueringar är den ulitmata egokicken.
Det enda jag gör helt för min egen skull.
Tatueringar och piercingar. Kroppskonst.
Den konsten är min, bara min.
Den enda jag kompromissar med är mig själv.
Förutom den som arbetar med nålen, alltså.

Jag är inte nervös än.
Jag hoppas jag blir det.
Jag räknar med att bli det.
Nervositeten får nämligen adrenalinet att flöda i kroppen, vilket är
ulitimat mot smärta.
Ju mer nervös, desto mindre smärta. Enligt mig, åtminstone.

Jag undrar om min kropp kommer att reagera som förr.
Förr har den tålt en hel del, i tatueringsväg alltså.
Nu fungerar den lite annorlunda, så det blir spännande att se hur den
kommer att reagera på detta.

I morgon får jag äntligen mitt realistic trashpolkamotiv förevigat.

Mamma och jag har pratat lugnt och klart omkring det.
Jag har visat bilder.
Hon tar det mycket avslappnat.
Inte ett spår av den där blicken som önskar att jag skulle låta bli.
Det känns väldigt bra, faktiskt.

Själv är jag helt säker på min sak.
Å andra sidan har jag ju ingen aning hur slutresultatet kommer att bli.
Det blir en diskussion mellan Martins kunnande och mitt tyckande.

Jag längtar tills i morgon.

Hela uppladdningsfasen som börjar med fjärilar i magen, duschande,
förberedande av mat av kvalitet.
Resan mot Piteå.
Diskussionen om motivet.
Ritande på kroppen.

Rengöring och framplockning av diverse prylar.
Dags att lägga mig ner, eller sätta mig ner, beroende på hur Martin vill ha det.

Nervositeten som kommer att vara enorm redan när jag vaknar i morgon.
Som följer mig genom duschen.
Som finns med när jag sätter mig i bilen för att åka mot Piteå.

Som under milens gång kommer att bytas ut mot beslutsamhet, mot fokus.

Hundraprocentig fokus när jag kliver innanför studions dörrar.
När vi pratar igenom det hela.
Som finns med mig när han förbereder.

Som mixas med nervositet när jag lägger eller sätter mig till rätta.

Den totala närvaron som blir när nålen slutligen börjar sin vandring över min hud.

Det är den totala upplevelsen.
I mitt tycke.