Det är inget alternativ.

Mycket med den här sommaren har varit härligt.
Men precis som för oss alla inträffar saker som inte är fullt lika bra, som man inte kan styra över och som man klarat sig fint utan.

För mig inträffade en sådan sak för några veckor sedan.
Skådeplatsen var stugan.
Min barndoms pedofil dök nämligen upp, i sällskap av andra, på vår tomt en eftermiddag.
Det är länge sedan jag blev så förvånad. För att inte tala om chockad.
Vilket gjorde att autopiloten kickade in rakt av.
Som den alltid gör när det är för sent för andra alternativ.
Jag blev på en sekund två personer. En som log mot gästerna, pratade några ord med dem samtidigt som mitt andra jag mitt i chocken höll järnkoll på honom utan att så mycket som ens titta åt hans håll.
Känslorna forsade genom kroppen och jag kom i efterhand inte ihåg ett enda ord jag sade till någon.

En minut av hälsande fixade jag sedan drog jag iväg Emil ett varv runt gräsmattan där han satt på sin leksakstraktor.
Jag behövde samla ihop de tusen bitar jag splittrats till.
Jag visste att jag inte skulle fixa den här situationen överhuvudtaget.
Emil fick gå till Vickan samtidigt som jag gick ned till stranden där Alice och hennes bästa vän Max lekte. Jag pratade med Max matte för att få tid att samla mig.
Vi stod på stranden 5-10 minuter innan jag kunde gå tillbaka till de andra, tacka för mig och ursäkta mig med jobb.
Det var det enda min hjärna levererade i sitt förlamade tillstånd, vilket jag var fullkomligt okej med.

När jag fortfarande stod nere på stranden såg jag honom hela tiden, även när jag hade honom i ryggen.
Det är ett måste, att ha koll fastän man inte har möjlighet att se.

Jag glad att jag inte hälsade på honom av ren förvåning.
Det hade mycket väl kunnat hända. I det överrumplade läge jag befann mig i när de kom in på vår tomt hade jag lika gärna kunnat hälsa på honom också.
En sådan sak hade varit förödande, det skulle nämligen ha känts som om jag accepterade att han var på min hemmaplan, vilket aldrig kommer att hända.

Jag inser förnuftsmässigt att hälsanden lika väl är en reflex som en artighet sittandes i ryggraden. Och inte på något sätt skulle betyda att jag välkomnade honom en enda millimeter mer än ett icke-hälsande skulle göra.
Men det är en mental sak som kommit att bli viktig för mig.
Men min förlamade hjärna lyckades alltså avhålla sig från att hälsa. Vilket jag är glad för.
Jag tittade heller inte riktigt på honom. Mot honom, ja, eftersom han kom i en grupp av människor, men aldrig på sättet att någon ögonkontakt var nära.
Vilket var svårt då han samtidigt var den enda jag såg av alla som var där.
Det tog en minut innan jag ens uppfattat samtliga i sällskapet, trots att de bara var 6 vuxna och 2 barn. Det var liksom så mycket att ta in bara att ha honom på min hemmaplan att allt annat blev svårt att greppa.

Att jag precis lekte med Emil när han kom, samt att han ingick i ett sällskap gjorde givetvis att jag fick dyrbara sekunder att hämta mig. Där jag låtsades som att allt var som vanligt där jag kunde bete mig någorlunda vettigt inför de andra.
Lustigt (skrämmande?) det där, att det blir viktigt att inte göra folk obekväma…
Så mitt happyface drogs igång per automatik, där jag log och skojade lite med de andra.
Vilket jag i efterhand blir förbannad på. Jag hade föredragit mig själv med en Lisbeth Salander fuck-off-attityd istället.

Vilket jag gjorde, jag tackade för mig och åkte därifrån.
Återigen, märkligt hur jag jobbade för att få allt att verka ”normalt” när inget  någonsin är normalt med honom i närheten av mig.

Samtidigt kändes det som om jag lämnade Vickan i sticket. (Och även mamma.)
Vickan är den enda som varit tydlig med vad hon anser om honom och vad han gjort.
I och med sitt bröllop för två år sedan, där han utifrån gästlistans utformande hade en given plats, skrev hon till honom och gjorde ett kristallklart ställningstagande.
Hon förklarade att han inte var välkommen och varför.
Min syster har en totalt kompromisslös råstyrka när hon sätter den sidan till.
Den kärleksfulla tacksamhet jag kände då och förmodligen lär känna resten av livet är större än att någonsin kunna rymmas i ord.
För hur säger man tack till den som ställde sig rak i ryggen, lade skammen och
skulden där den hör hemma och därigenom återupprättade delar av ens
krossade människovärde?
Nu blev hon alltså fast i stugan med honom.
Han hade ingen rätt att vara där, och likafullt var han det.

Jag for förbi Bureå på hemvägen.
Hoppades att Katta och Robban skulle vara ute och måla, så jag kunde sitta på deras gräsmatta och bara varva ner. Men med varken bil eller personer i sikte åkte jag
vidare mot stan.
Väl hemma kom tröttheten.
Orken bara försvann, jag blev sittandes i bilen en kvart innan jag masade mig uppför trapporna. Väl hemma sov jag i två timmar.

Ödets ironi är att det här mötet hade kunnat  undvikas. Var tänkt att undvikas.
Istället kickade den mänskliga faktorn in.
Min pappa, i sitt tillstånd av demens eller bara allmän nonchalansm hade nämligen sagt att sällskapet skulle komma.
Torsdag sa han till mig, men i själva verket var det alltså tisdag som var aktuell.
Hade den mixupen inte skett hade pedofilen förvisso fortfarande varit på min hemmaplan (vilket bara det i sig är rriterande och fan så smärtsamt), men jag hade själv varit flera mil därifrån.

Jag får efter alla år fortfarande våldsam ångest när jag ser honom.
Jag undrar om det någonsin kommer att ändras?
Oftast handlar det om att jag ser honom i en affär, där jag då håller koll på vart han befinner sig så jag inte riskerar att hamna mitt framför honom.
Det är inte alltför länge sedan det hände på Ica Kvantum. Då var jag tack och lov i sällskap av Erika och Danne. De är medvetna om situationen och höll därför koll på vart han befann sig. Så om jag själv inte såg honom hade alltid någon av dem ögonen på honom.
Det kändes väldigt tryggt.
Det river upp våldsamma känslor bara att se honom på avstånd. Bara att höra talas om honom eller se något/någon som påminner om honom.
Det påminner om min otrygghet, min rädsla och min skam.
Jag hamnar tillbaka. Där jag någonstans i känslan är barn och tonåring igen.
Av den anledningen skulle jag föredra att aldrig se honom någonsin igen
eller ens höra talas om honom eller på något annat sätt påminnas om honom.
Det är givetvis omöjligt. Vi kommer att stöta på varandra, Skellefteå är en alldeles för liten stad för något annat alternativ.

Fast det spelar egentligen inte så stor roll. Oavsett om jag skulle se honom alls igen eller inte så finns konsekvenserna av honom över allt i mitt liv.
I de många olika små saker som jag aldrig kan göra mig kvitt. Mycket av sättet jag tänker på och på sättet jag agerar.
Mycket av det som skiljer mig från andra är direkta konsekvenser av honom.
Och mitt utrymme gällande att markera mot honom är fortfarande otroligt litet.
Just därför är det så viktigt för mig att inte hälsa på honom, att behandla honom som luft.
Att inte bevärdiga honom med så mycket som en nick med huvudet.
Att visa för honom att han inte finns för mig, att han är död för mig.
Det är mitt enda sätt. Och jag är väldigt glad över att ha hittat ett, vilket tog mig många år.

Så nej, hälsa på honom gör jag inte.
Men att däremot låtsas som om han inte bekommer mig tänker jag inte göra.
Inte inför mig själv åtminstone.
Må vara att mitt uttryckssätt även där är litet och väldigt begränsat, men med några få vänner kan jag prata om hur han bekommer mig, på riktigt.
När jag skriver här får jag också utlopp.
Men det är viktigt att ha någon typ av ventil.
Det må vara många år sedan hans svineri upphörde. Jag var 15 år när det slutade och idag är jag strax 43 år, men det spelar ingen roll.
Alla hundratals timmar jag gått på Kliniken och det jobb jag gjort där kommer aldrig att ta bort något.
Utan det handlar mer om att hitta fungerande sätt att förhålla sig till det som varit och till  konsekvenserna av det.
Sätt som gör att självhat och självförakt inte längre krossar.
Sätt att skapa förståelse inför sig själv.
Och framför allt sätt att mildra den avgrundsdjupa skam som ständigt är närvarande.

Att ha honom på min hemmaplan, på min gräsmatta fungerar inte för mig.
Det kommer aldrig att fungera.
Varken tisdagen för några veckor sedan eller någon annan dag.

Er Cicci, denna onsdagskväll, over and out.

2 reaktion på “Det är inget alternativ.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>