Det fantastiska alternativet.

Att jag ska bli mamma är inte speciellt troligt.
Det är heller inget jag jobbar för eller strävar efter.
Beslutet jag tog för ett år sedan känns rätt.
Det är fortfarande något som är en sorg i sig. Jag gissar att det kommer att vara
det hela livet. Inte så att det lamslår eller gör mig till en ledsen människa,
utan bara mer som… en taggig sak som ibland gör jäkligt ont men som i de
allra flesta fall inte känns alls.

Jag gillar egentligen inte barn.
Har aldrig gjort.
Och precis här undrar ni kanske varför jag ens överhuvudtaget övervägt att bli mamma.
Låt mig förklara.
Bebisar är supermysiga att gosa med, de luktar så där alldeles bebisljuvligt och
de är fantastiska där de ligger sovandes eller jollrandes.
När de däremot blir något år gamla är jag helt lost.
Inget känns naturligt. Jag har ingen aning om hur jag ska leka med dem, eller
liksom bara vara kring dem. Det känns helt onaturligt.
Det gör att jag hellre håller rejält avstånd.
Att sitta och leka med någon som inte kan säga några ord eller ord som jag
inte lyckas dechiffrera får mig att känna mig väldigt klumpig och helt fel.
Som om jag inte har den där naturliga grejen med barn som många har.
Jag ser på mina vänner som leker helt avslappnat och naturligt med andras barn,
och jag tänker att det inte finns något alls hos mig som känns naturligt kring
barn i den åldern.
Den känslan har alltid gjort mig ledsen. Som om det är något fel på mig.
Särskilt när jag tänkt om och önskat att själv bli mamma.
Att ha mammaönskan och samtidigt veta att man inte gillar barn… ja, ni hör ju själva.

Pratade med min mamma om det när jag gick som mest i barntankar.
Om mina farhågor, att det måste vara något fel på mig som inte gillar barn
men som ändå vill ha ett eget barn.
Mamma drog inga tunga växlar på området. Tvärtom, hon berättade att hon varit precis likadan.
Att hon inte heller är speciellt förtjust i andras barn i mer än några timmar.
Men att när hon väl fick mig och senare Vickan hade precis all kärlek inom sig till oss.
Att den fanns där från våra första andetag.

Nu kommer jag inte att bli mamma. Så den där villkorslösa, fantastiska kärleken kommer
aldrig att vara en del av mitt liv.
Det är en sorg, men det fanns alternativ.
Ett bra sådant, skulle det visa sig.

Jag har nämligen pojkarna Skogly.
Jag umgås mycket med Erika och Danne och får i och med det deras pojkar i mitt liv.
Max 13 år, Alfred 10 år och Love 7 år.
(Eventuellt att ni får ta pojkarnas ålder med en nypa salt, jag är nämligen
inte helt säker. Herregud, ni ser hur dålig jag är med detaljer… )

I vilket fall, jag har sett dem växa upp.
Ett antal år försvann förvisso. Där Erika och jag inte umgicks så frekvent som vi gör nu.
Där det kunde gå många månader mellan våra träffar, vilket var mitt fel.
Förutsättningarna förändrades för några år sedan och jag hade helt plötsligt
andra möjligheter och då började vi umgås nära igen.

Jag gillar deras killar. De är varma, jäkligt roliga och fina.
De får mig alltid att skratta.
Jag känner mig helt trygg i mig själv när jag är med dem. Jag funderar inte på om jag
gör rätt eller fel, eller vänta, nog gör jag det, men inte på det där
ångestframkallande sättet.
Jag får utlopp för min barnsliga sida ihop med dem.
De har passerat den här åldern jag alltid känner mig helt malplacerad med.
Jag behöver inte vara rädd att bryta en arm eller ett ben i någon typ
av klumpig overallpåklädning.
Jag behöver heller inte vara orolig över att inte veta hur varm maten får vara
utan risk att skålla någon.
Alla de tiderna är för länge sedan förbi. Och det passar mig mycket bra.
Nu är de egna individer och de är roliga att umgås med.
De är tre helt egna personligheter.
Och de är helt omöjliga att inte gilla.
Vi skämtar mycket. Vi skrattar mycket. Det är högt i tak.
Det händer att vi ryker ihop också, det är inte alls så att vi alltid är vänner.
Haha, prova komma till en Pokénad med oladdad mobil. Eventuella popularitetspoäng
avverkas i rasande fart då.
Så nej, vänner är vi inte alltid, det brukar däremot reda upp sig tämligen fort.

Jag är liksom den vuxna kompisen man får härja en smula tillsammans med.
Som håller sig mer på kompissidan är vuxensidan.
Men som i fall det behövs kan växla till enbart vuxenroll.
Det passar mig fint.

Jag gillar att följa deras utveckling. Hur de gått från att vara små till att
helt plötsligt gå mot tonår. Hur deras personligheter förstärks, förändras och utvecklas.
Det gäller även att hålla sig à jour.
Det som var kul ena veckan är hopplöst ute nästa vecka.
Det gäller liksom att hänga med i svängarna, vara uppmärksam på hur saker och
ting förändras. För att ha ens ha skuggan av en chans att hänga med.
Vilket jag självfallet inte har ändå.
Haha, det är nämligen väldigt lätt att tappa fart och bli det där hopplösa
ufot som inte fattar någonting. Vilket har hänt massor med gånger, och lär
fortsätta hända gång på gång på gång de kommande åren!

Jag har sannerligen väldigt tur som fått möjligheten att
på sätt och vis vara en del av någon annans familj.
Hur säger man tack för en sådan sak?

Jag visste inte om jag ens hade förmågan att på riktigt, varmt och innerligt, tycka om någon annans barn.
Max, Affe och Love har visat att det går alldeles utmärkt!
Så man kan säga att det löst sig väldigt bra för min del likafullt vad det gäller att ha barn i mitt liv.
Vem hade anat det?

Låt oss alla ha en fin tisdagskväll!

Ps, i morgon bitti vet vi förövrigt vem USA:s nästa president är.
Herregud, hur ska det gå? Ds.
VärldenblirettsämreställemedDonaldTrumpiVitaHuset.

2 reaktion på “Det fantastiska alternativet.

  1. Åh vilka fina ord. Tack för att Du vill vara en del av vår familj. Vi har sannerligen tur att ha dig, moster Cicci. Kram på dig fina du. Och låt oss för tusan vakna upp imorgon till en värld där INTE Donald Trump är president!

    • Tack för att ni är ni.
      Ni kunde inte ha vara bättre i mitt liv!
      Kram på dig.
      Tyvärr vaknade vi upp till en mardröm i stället. What the hell just happened?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>