Det var inte igår, inte i förrgår heller.

Mina naglar.
Jag har berättat om dem tidigare, här hittar ni det inlägget.

Jag gillar alltså att ha mycket korta naglar.
Det är inte snyggt på något vis, utan jag har dem så då jag gillar känslan av
att inget kan fastna under dem.

Jag målar dem heller inte.
Dels för att jag vet att de är fula.
Dels för att jag inte håller på med smink i allmänhet.
Målade naglar ingår i det paketet.

Men sedan jag sett några av mina kompisar fixa och trixa med sina naglar,
började jag tänka i andra banor.

Förvisso att mina naglar är lika korta och lika fula fortfarande.
Men tja, jag blev sugen på att måla dem.
I något så djärvt som ett genomskinligt lack.

Väl hemma hos mamma och pappa fanns det inget genomskinligt nagellack, det
var stationerat i stugan för sommaren.
Däremot hade mamma ett ljust lack, inte vitt, men åt det vita lite skimrande hållet.
I vissa vinklar syns det knappt och i vissa vinklar ser det ljust silvrigt ut.

Men jag som kände mig djärv, bad mamma måla naglarna på mig trots att det
minst iögonfallande lacket i toaskåpet alltså var ett ljust silvrigt sådant.
Vilket hon gjorde.

Och allvarligt, rent allvarligt, jag är hur nöjd som helst.
Jag tyckte det blev jättefint.
Mina fula naglar och och allmänt blodådriga händer till trots.
Jag känner mig jättefin.

Hahaha, snacka om att göra annorlunda.
Jag kan liksom inte fatta det, mina naglar är målade!

Det är 30 år sedan jag hade målade naglar sist.
30 år sedan, mina vänner.

Kanske verkar det som ett obetydligt sätt att göra annorlunda på.
Men för mig är det ett jättesteg.

Vi snackar enormt.
Vi snackar om en nyfikenhet som väckts, som inte funnits där tidigare.
Ett sätt att göra mig själv mer synlig, som annars är tabu.

Allt detta fick ett uttryck i skimrande silvriga naglar.