Enade.

I helgen blev vi alla Stockholmare.
Från norr till söder. Från inom vårt lands gränser till utanför.
Det är svårt att ta in och greppa det våldsamma vansinne som inträffade i fredags.
Nyhetssändningarna har följts hela helgen.

Som många av oss har jag vänner i Stockholm och givetvis undrade jag genast
hur det gått för dem.
Det var en lättnad när FB-sidan där människor kunde checka in som ”okej” dök upp i mitt flöde.
Jag följde den tills jag sett att de mina var okej. Tack och lov.

De senaste dagarna läser jag om gripanden. Bra.
Däremot låter jag bli att läsa spekulationer. I mitt FB-flöde dyker det upp inlägg
och länkar där många har åsikter och där många vet. Eller så är det bara spekulationer i största allmänhet.
Jag låter bli att läsa de trådarna, kommentarerna som följer.
Jag funkar väldigt dåligt ihop med sådant.
Tack och lov fylls mitt flöde också med hyllningar till polisen för deras fantastiska
arbete, agerande och närvaro.
Jag läser också hur man hyllar sjukhusens personal, hur beredskapen fungerat.
Sådant ger hopp, och därför läser jag det.
Jag vill inte känna känslan av hopplöshet här. Som om den vänliga världen vore över.

Mest glad (och stolt) blir jag när jag läser om hur Stockholmarna gick ihop och blev till ett.
Styrkan av varandra. Värmen. Beslutsamheten.
Manifestationen på Sergels torg måste ha varit fantastisk att närvara vid.
Vilket värdigt sätt att hedra offren på.
Och vilket fantastiskt sätt att fira livet på.

Men självklart, situationen är verkligen inte bra.
Jag tänker att de dåd vi kunnat följa bara de senaste åren är vad framtiden kommer att innehålla.
Det gör mig oroad. Bekymrad.
Norrland och Skellefteå känns fantastiskt tryggt givetvis. Och jag lär förmodligen inte känna
någon rädsla för en enda sekund när jag i augusti spenderar tid i Stockholm.
Det är snarare en mer övergripande oro och känsla av hopplöshet som drar in när jag läser om
dåd där målet är att döda civila. Att döda sådana som du och jag.
Där skapande av rädsla för att begränsa vårt sätt att leva är målet.
Det är inte den värld som är min, det är inte det liv som är vårt.
Och i helgen blev vi alla Stockholmare just för att någon attackerade vårt sätt att leva på.
Det är sannerligen fruktansvärt.
Än en gång är jag stolt över att vara svensk, vi är varma och vänliga.
Och vi står enade.

I övrigt är det en grå och regnig måndag.
(Jag vet, övergången från stycket här ovan är svår att göra bra, jag ber om ursäkt för klumpigheten.)
En mindre bra dag redan från att väckarklockan ringde i morse.
Jag har en sådan där dag. Ni vet de där dagarna som är ostämda, osynkade,
raspande och bara allmänt ur fas.
Tack och lov hade jag redan igår vidtagit åtgärder för att måndagen skulle
bli en bra sådan genom att kolla med Patrik om han ville luncha med mig.
Vilket var tur, för jag hade ingen aning om hur pissig dagen skulle bli igår när
jag sms:ade honom. Hur välbehövligt sällskap över lunch skulle vara.
Här ser ni för övrigt vår konversation. Eller kan man ens kalla det konversation?
Han är lustig att sms:a med, han är nämligen aldrig mer prater textvägen än såhär.

Strösslande av ord är uppenbarligen mer min grej än hans.

En afton ihop med serien ”Mr robot” (den är verkligen bra, ser ni den?) är precis vad orken räcker till.
Middag, dusch, serie, sova. I exakt den ordningen med början nu.
Så hoppas vi på en bättre dag i morgon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>