Festen tog slut 15.30 i eftermiddags.

Den härliga påskhelgen tog slut exakt 15.30 i eftermiddags.

Jörgen och jag hade just summerat dagens skotertur till en riktigt jäkla kul sådan.
De andra kom ikapp oss, vi gjorde oss klara att avverka den sista kilometern fram till husvagnen.

Endast en sjö låg emellan.

Jag såg inte knixten där jag satt bakom Jörgen.
Det blev en rejäl luftfärd.
Nedslaget blev kraftigt. Eftersom jag inte var beredd, hann jag inte ta emot mig med
benen, utan hela smällen togs av ryggen.

Jag hörde det tydligt fastän flera skotrar körde vid oss. Hur ryggen small till.
Jag föll fram på Jörgen och kunde inte sluta skrika.
Jag trodde på fullaste allvar att jag brutit ryggen.
Jag kunde inte röra mig, jag fick inte fram ett enda ord, utan jag bara skrek.
Jag kunde inte andas, allt jag kunde göra var att skrika.
Det tog några minuter innan jag ens kunde säga ett enda ord.

Jörgen förstod vad som hänt, och han försökte få mig av skotern.
Själv kunde jag inte röra mig. Hela kroppen skrek och jag kunde inte röra benen.
Det var fysiskt omöjligt. Tårarna sprutade, jag kämpade för att andas.
Jag var så fruktansvärt rädd att ryggen på allvar var skadad.

Jag fick mig upp. De andra sa åt mig att gå, att röra mig, att få kroppen att komma igång.
Men det gick inte. Jag kunde inte.
Och jag ville inte heller röra mig, jag var rädd att jag skulle förvärra det som just hänt.
Men rädd som jag var och totalt desperat att få slut på den vansinniga smärtan
gjorde jag som jag blev tillsagd.
Det tog några minuter innan jag ens kunde försöka räta upp mig.
Tog några försiktiga steg dubbelvikt. Gick dåligt. Var tvungen att vänta ett tag.
Provade igen, det gick bättre.
Rörde armarna, lyfte benen, ja kroppen fungerade.

Smällen från ryggen ekade i huvudet. Den dånade i huvudet. Jag kände hur rädd jag var.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så ont någon gång.
Tarmvredet var en barnlek.

Hela ryggen kändes fruktansvärt fel.
Jag kunde inte sluta gråta.
Framme i husvagnen tog det 15 minuter att bara få av mig skoterkläderna.
Väl av med hjälm och facemask såg jag att jag måste ha skallat Jörgen,
för jag hade ordentligt med näsblod.
Ryggen var så ond att det som annars skulle ha gjort ont i näsan inte kändes överhuvudtaget.

Tog en morfintablett, jag har sådana efter magoperationen, kände hur den verkade,
hur jag började flyta i hjärnan efter några minuter.
Jag tog mig till duschen och ställde mig i den varma strålen.
Vilket var oerhört skönt. Det varma, vänliga vattnet mot en kropp som gått sönder.
Jag kunde fortfarande inte riktigt sluta gråta. Och jag kunde heller inte stå rakt.
Men det var fantastiskt skönt att liksom halvstå i duschens varma strålar och gråta.

Påklädningen efter duschen tog en evighet. Jag har nämligen väldigt svårt att lyfta benen.
Att böja mig fram var helt uteslutet.
Så påklädandet var ett helvete.
Mycket viljestryka gick åt att fixa mig i ordning för den stundande 40-årsfesten där
vårt sällskap på 25 personer delvis skulle innebära middag på den oerhört vackra
restaurangen i Vouggatjålme.
Tack och lov gjorde morfintabletten sitt, så bilfärden överlevdes, fastän varje gupp
i vägen fick min rygg att dö om och om igen.
Jag borde ha stannat i husvagnen, tänkte jag hundra gånger om.

Nu är jag tillbaka till husvagnen.
Jag rör mig som om jag vore 102 år gammal.
Långsamt. Stelt.
Jag tog en morfintablett till, för den första slutade verka alldeles för fort.
I skrivande stund har jag den där underbara känslan där armarna domnar bort lite,
kroppen känns varm, och ryggen gör inte lika fruktansvärt ont längre.
Hjärnan blir mjuk och luddig. Tänker lite mer positiva tankar nu.
Inte lika självömkande tankar som fyllt min hjärna hela aftonen.
De gör ju inte läget bättre alls, tvärtom.
Men ska jag vara ärlig så tycker jag synd om mig själv, generande men sant.
Under bilfärden tillbaka till husvagnen kom faktiskt några tårar av ren självömkan.
Jag kunde inte hjälpa det.
Jag kände mig så otroligt ensam.

Nu, med morfinet i mitt blodomlopp, känner jag mig inte lika ömklig längre.
Jag känner mig tacksamt luddig.
De andra fortsätter firandet av 40-åringen. Jag hoppas de alla får en riktigt kul kväll.
Em blöt sådan med högt i tak och inga tankar om morgondagen.
För min del känns det alldeles tillräckligt att sitta i husvagnen, skönt omhändertagen
av morfinet.
Jag oroar mig dock en smula för morgondagen.
Kan inte låta bli att undra hur ryggen kommer att kännas då.
Jag har några morfintabletter kvar. Tack gode gud.
Sedan finns det diverse Alvedon och Ipren att tillgå.
Jag hoppas det räcker.

Jag hade i alla fall två riktigt roliga dagar, med skoter och roligt sällskap.
Vilket jag är jätteglad för.
Att resten av påsken kommer att tillbringas mycket lugnt, ingick inte i planerna.
Men nu är det som det är.

Mitt mål för i morgon blir att gå en promenad. Om det är möjligt.
Får jag mig bara upp ur sängen är jag övertygad om att en promenad kommer
att kännas härlig, såväl för ryggen som för huvudet.

Jag kan tänka mig att resten av helgen kommer att spenderas i sällskap med dator,
filmer och en god bok.

Fortfarande inte hur jag tänkt mig ledigheten, men nu gäller det att göra något vettigt
av den nya situationen.

12 reaktion på “Festen tog slut 15.30 i eftermiddags.

  1. Men huvva då! Du ska inte åka o kolla upp dig? Lät ju inte riktigt bra det där kan jag tycka :(
    Hoppas det ger med sig!
    Krya på dig kram! :)

    • Tack snälla för din kommentar här. Den värmer.
      Jag hoppas det kommer att ge med sig.
      Om inte blir det att kolla upp det direkt jag kommer till stan.

      Tack igen, kram.

  2. Men lilla stumpan… Blir det inte bättre i ryggen så hör av dej när ni kommit er hem… Pappa min kanske kan hjälpa… Om du vill… Kramisar till dej… och hoppas ryggen blir bättre annars måste du på lassa…

  3. Hoppas att det lät värre än det blir , lät som diskarna kan ha fått sig en fulfäl , men hoppas det är nåt som är övergående !! Himmel så otur du har !! Glad Påsk Monica

    • Ja, de trycktes ihop rejält.
      Jag hoppas också att det kommer att gå över av sig självt.

      Ha en härlig påsk Monica!

  4. Men såå otroligt tråkigt att det skulle bli så här.
    Spontant känns det som att jag vill att du ska kolla upp läget med nån läkare eller liknande.
    Lider med dig Cicci.
    Sköt om dig och låt dig bli ompysslad.

    Varmaste kramen från mig <3

    • Tack för den varma kramen!
      Ja, det är trist att det skulle bli såhär.
      Inte exakt hur jag föreställt mig det hela.
      Jag kommer att kolla upp det om det inte blir någon förändring, tänker jag.

      Ha en härlig påsk, ihop med de dina samt mumsandet på kroppkakorna!
      Kram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>