First things first.

I förmiddags hade jag en träff med Laget.
Det var en bra träff.
Vi pratade om helt rätt saker.
Jag kom dit med en agenda.
Och lämnade med en annan.

Jag gillar när mitt Lag är så satans träffsäkra.
Det hjälper mig väldigt mycket.

Jag kom dit i akt och mening att få hjälp med nya målbilder.
Något som kan tänkas göra att mitt liv åter kännas viktigt.
Något som kan häva det här förbannade vakuumet.
Tomheten som gör att livet känns meningslöst och egentligen rätt onödigt.

Efter att vi pratat ett tag, skrivit och kartlagt, blev det klart vad det här
vakuumet handlar om.

Sorg.

Sorgen över att inte bli mamma. Tänkte jag.
Vilket inte stämde. Egentligen.
Den sorg jag känner är mer än så.
Sorgen över att inte bli mamma är, hur konstigt det än låter, endast en liten del i ett
större sammanhang.
Det kom fram idag.
Vilket förvånade mig. En hel del.

Jag var helt övertygad om att det här handlade om att inte bli mamma, när det egentligen
handlar om hur jag levt de senaste dryga 14 åren av mitt liv.
Vi kartlade
Jag fick gradera.
Och helt plötsligt blev det i det närmaste kristallklart.

Den utlösande faktorn i det här är att jag inte kommer att bli mamma.
Utan tvekan. För det är konkret. Det går att ta på.
När det inträffade mörknade min värld.
Det andra är svårare att ta på.
Eller inte svårare, men man får ge det en lite större ansträngning, och kartlägga
väldigt omsorgsfullt.
Vilket vi inledde idag.

Idag blev det svart på vitt hur otroligt kargt jag levt mitt liv de senaste 14 åren.
Vad jag blev. Hur lite jag blev.
På listan vi gjorde idag över de åren står att läsa:
* Jag tappade bort känslan av att vara betydelsefull och viktig.
* Chansen att bli mamma försvann.
* Slet mycket, fick lite.
* Känsla av sammanhang/tillhörighet försvann.
* En redan dålig självkänsla blev till ingen självkänsla alls.
* Glädje, förväntan och drömmar försvann.
* Stoltheten över mig själv försvann.
* Stoltheten över mitt arbete försvann.
* Ekonomin försvann.
* Fokus på det som var viktigt för mig försvann.
* Ork och lust försvann.
* Mina intressen tappade betydelse.
* Relationerna till de omkring mig blev sämre.
Nu kanske ni alla förstår hur oändligt tacksam jag är över att några få tappra
vänner blev kvar. Kärnan av min umgängeskrets förblev kvar hos mig.
Hur hårt jag än slet våra relationer i skiten så blev de kvar hos mig.

De viktiga åren mellan 25 och 39.
De år där de flesta bygger sina liv.
Träffar partner, bygger bo och skaffar barn.
De åren gjorde jag något helt annat.
De åren levde jag som går att läsa ovan.
Det gör ont att se så klart nu.
Då var det så det var. Och hur jag än ansträngde mig så fick jag ingen rätsida på det.
För kom alltid ihåg, jag strävade efter förhållande. Han strävade efter makt.

Jag fick rangordna ovan nämnda punkter.
Vilket självfallet, i mångt och mycket, är smulans omöjligt.

Det som stod ut, det jag sörjer mest, är inte att jag aldrig kommer att
bli mamma, utan att jag förlorade känslan av att vara betydelsefull och viktig.
Det framkallar något vansinnigt sorgset hos mig.
Att jag levde mitt liv i den vetskapen.

Att inte bli mamma kom betydligt längre ner.
Därför förstår jag nu att sorgen jag känner långt ifrån bara handlar om
sorgen över att inte bli mamma.
Den är djupare och mer omfattande än så.

Det finns så mycket som gör mig alldeles lamslagen inombords när jag tänker
på punkterna här ovan.
På vad de står för. Varenda en av dem.
Nu förstår jag precis varför jag inte är mig själv dessa veckor.
Polletten har liksom trillat ner. Skramlat ner.
Och helt plötsligt sörjer jag en massa jävla år där jag inte levde
ett liv på det sätt jag själv ville ha eller mådde bra av.

Jag kommer gissningsvis alltid, på ett eller annat sätt, sörja att jag inte blev mamma.
Det kommer nog alltid att finnas hos mig.
Men nu har jag börjat landa i det.
Sorgen är bara i sin inledande fas då det gäller barnfrågan, men det känns betydligt
bättre nu än vad det gjorde för några veckor sedan.

Tomheten är numera den dominerande känslan.
Livet känns inte så betydelsefullt eller meningsfullt längre.
Jag har inget som driver mig.
Jag bryr mig inte egentligen om just något i nuläge.

Där kommer sorgen in.
Sorgen som affekt, som vi nämnt tidigare här inne, har till uppgift att
få oss att stanna upp. Reflektera. Och ta ut ny riktning.

Det är exakt där jag är nu.
Den tomhet jag känner är sorg.
Den tomheten som får mig att göra absolut ingenting i nuläge är sorgen som
fått mig att stanna upp.
För att bearbeta.
För att reflektera.
För att ta ut ny riktning.

Tomheten är sorg.
Och det är den känslan som jag till varje pris velat hålla borta från mig.
Jag äter därför bort den.

Sorg och ångest.
De affekterna vill jag inte kännas vid.
De får mig att börja leva väldigt destruktivt för att slippa känna.
Det blev väldigt tydligt idag på Kliniken.

Sorgen över så mycket.
Som helt plötsligt gick ta på, då den blev tydligt på gyn för några veckor sedan.
Då gick det upp för mig.
Vidden av de senaste 14 åren.
11 år av förhållande.
Samt de inledande 3.5 åren av en kompisrelation som var en märklig blandning av kompisskap och
relation, utan att vara offentligt.
Japp, han och jag var nog den mest offentliga hemligheten i krokarna de här åren.

Så sorg över mycket är exakt vad den här tomhetskänslan handlar om.
Men jag förstod det inte då, för jag trodde att det uteslutande handlade om besvikelsen
över att jag inte kommer att bli mamma.

Sedan i förmiddags förstår jag mer. Förstår jag bättre.
Mellan klockan 10.00 och 11.30 gick den insikten upp för mig.
För då satt jag på Kliniken ihop med mitt Lag, och tog reda på vad som egentligen
försiggår med mig.

Min agenda, den där jag ville gå därifrån med nya peppande och härliga målbilder
för framtiden förändrades därmed.
Rakt av.
Nu kommer det istället att handla om att landa i sorgen.
Lära mig vara i den.
Förstå vad den står för.
Utan att jag hetsäter bort känslan direkt den visar sitt ansikte.
Som regel håller jag gråten så långt borta från mig som jag bara kan.
Hotar den att närma sig mig, då äter jag bara mer.

Nu vill jag göra annorlunda.
Tror jag.
Jo, jag vill göra annorlunda.

Jag vill hantera det som varit.
Prata om det.
Titta på det.
Förstå det.
Hitta någon typ av självmedkänsla.
Att förstå att jag gjorde så gott jag kunde.
Där jag satt fast i ett osynligt skruvstäd.
Att det handlade om väldigt starka krafter.
Att det handlade om konsekvenser av våld.
Där inget sunt fungerar.
Där alla goda råd aldrig hade en chans att fungera.
För det var inte sunt där vi befann oss.
Det handlade om makt.
Och om maktlöshet.

Jag kände mig väldigt ledsen på Kliniken idag.
Vilket fick K och L att tycka att det vi gjorde idag var väldigt bra.
För nu känner jag.
Jag, som har kämpat så hårt i många år för att inte känna någonting alls, för att
vara nollställd så jag inte skulle kunna såras, kände.
Helt plötsligt satt det inte bara i förnuftet, utan känslan var äntligen med.

Vilket i sig är ett framsteg.

Känslan är tvungen att finnas för att en förändring ska bli möjlig.
Får jag inte med mig känslan, då kommer förnuftet inte att kunna ändra ett skit.
Teoretiskt sett vet jag det.
Vilket ledde till att när jag fick chansen att vara med i gruppen ”Konsekvenser av våld”,
samt Projekt Ö, då visste jag att jag behövde få med känslan.
Det har varit svårt. För jag kan nästan inte greppa hur jag levt.
Hur galet det var. Så destruktivt. Så fel.
Så själadödande.
Det finns inte mycket som lockar med att titta tillbaka på det.
Jag vill helst glömma. Leva som om det aldrig inträffat.

Känslorna har likafullt kommit mer och mer under det sista halvåret.
Tack och lov.
Idag blev det bara så klart och tydligt. Alltihop,
Sorgen, det enorma svarta havet av sorg, rörde sig över mig idag.

Och helt plötsligt kände jag.
Insikten av allt det galna med de senaste 14 åren blev till känslor.
Vilka gjorde mig oerhört ledsen.
Och fick mig att förstå vikten av att våga känna det.
Att inte döva genom att äta.
Utan att våga stå kvar i det. Och kanske gråta, om det behövs.

K och L valde ut en del axplock ur mitt förhållandes historia, och jag
förstår verkligen inte, på fullaste allvar, att jag levde så.
I det där.
Som inte hade något värdigt i sig för mig.
Jag blir nästan förvånad över att jag levde så.
Det känns så totalt främmande.
Och samtidigt känns det så otroligt nära och verkligt.
Jag fick en en härva av känslor i kroppen när vi pratade om det.
Jag kan liksom inte förstå. Hur kunde jag? Varför?
Och ändå vet jag svaren på allt det.
Det stavas konsekvenser av våld.
Inget annat.
Och jag vet precis hur det kommer sig. Teori har jag gott om.
Lika fullt har jag svårt att greppa att jag levde så.
Jag. Förstår. Det. Inte.
Det får mig att verkligen aldrig någonsin vilja ha ett förhållande igen.
Om den man jag träffar inte är en varm och vänlig man, som är trygg i sig själv.
Då… men hur vet jag att han är det?
Jag söker mig till destruktiva män, och har alltid gjort, hur vet jag att den jag träffar
inte är sådan?

Det finns mycket att fundera kring här.
Mitt nu, där sorgen lever inom mig i form av tomhet, det behöver gås igenom.
Lugnt och metodiskt.
På ett sätt där jag känner.
På ett sätt som leder till förändring.
Så jag slutar med mitt destruktiva sätt att hantera sorg och ångest.

Det är första anhalten.
Att bearbeta och bena ned vad sorgen innehåller.
Nya målbilder har en underordnat prioritet.
Vilket är okej, för jag vill göra det här i rätt ordning. På ett grundligt sätt.

Det kommer att bli bra.
Så småningom.
Efter förmiddagen på Kliniken vet jag det.

Känslor är med.
Nu gäller det att sluta döva och trycka undan dem.

Tidpunkten för förändring är här. Den är verkligen här.
Äntligen!

Hjälp.