Folket på Casa Hawk.

Härom dagen strejkade min dator. Big time.
Jag, som snabbt insåg att mitt liv kändes väldigt trist om jag
endast kunde surfa via mobilen, tog tag i saken och kontaktade Danne.

För han kan datorer.

Även denna gång.
En timme senare och den fungerade finfint.
Danne for president!

Han är en av de där killarna som jag faktiskt gillar.
De finns en handfull sådana, och han är en av dem.
Rimligtvis borde jag titulera honom som min kompis.
Men som jag berättat om tidigare gör jag inte det.

Utan han är Erikas karl.
På det sättet blir det ofarligt att gilla honom.
Det skapar den distans jag behöver för att kunna gilla och trivas med
honom, fastän han har snopp.
Distansen gör att jag kan tycka att han är kul som satan, och alltid trivas i hans sällskap.

Jag har en tendens att göra så med de karlar jag har omkring mig.
Jag titulerar dem efter tillhörighet.
Eftersom jag själv inte har killkompisar.

Att jag sedan känt honom i ungefär 13-14 år, och rimligtvis varit kompis med honom i
lika många år, det hör inte hit.

Medan han arbetade med min dators tillkortakommanden, fick jag tillfälle att sitta och
prata med Erika. Vilket, precis som alltid, är kul.

Jag fick än en gång prov på hennes fenomenala förmåga till multitasking.
Med 3 barn är det en stor tillgång, som hon definitivt besitter.
Blir jag någon gång mamma själv, så önskar jag att jag åtminstone fick hälften
av hennes mammaegenskaper. No shit.

Erika och jag blev förövrigt vänner tack vare vår gemensamma rädsla för tandläkaren.
Om jag inte missminner mig helt, alltså.

Hon kom till vår klass i 2:an på gymnasiet.
Hon såg allmänt överspänd och divig ut, så jag kom fram till att jag inte gillade henne
speciellt mycket.

Något måste ha förändrats, jag vet inte exakt vad, men uppenbarligen blev
jag nyfiken på henne.
Och en dag ringde jag till henne för att prata om tandläkaren.
Jag tror att hon berättat att hon hade tid där, och jag visste vad hon ansåg om
besök på den adressen.
(På den här tiden fanns inte mobiltelefoner förutom fast stationerade sådana i bilen,
så hemtelefonen var det som gällde, för kontakt.)

Från den dagen och framåt, har vi varit vänner.

(Erika, visst gick det till ungefär såhär? Jag är gammal och mitt minne är inte
riktigt pålitligt… nåväl.)

Hon kom att bli den närmaste vän jag någonsin haft.
Vi lärde känna varandra i en tid i livet då man har all tid i världen att spendera med
varandra och göra kul saker.
Vi pratade mycket. Erika är en fighter och har inte haft ett lätt liv.

Hennes möte med det hårda i livet var på ett annat sätt än det hårda jag mött,
men vi delade den sårbarheten som sådana typer av liv ger.
Det integritetsbehov som sådana liv skapar.

Hur som helst, förutom att vi delar en barndom som färgat, så har vi samma
typ av humor.
Jag läser hennes båda bloggar slaviskt och skrattar ofta för mig själv, eftersom jag hör
hennes röst i det hon skriver.

Hon är faktiskt den roligaste person jag känner.

En annan sak jag gillar väldigt mycket med henne är att hon är en klippa.
Hon är tryggheten personifierad.
Hon är någon jag kan luta mig mot, vad det än gäller, och hon står pall.
Hon är trygg i sig själv, vilket genomsyrar allt hon gör.

Hon är lojal vår vänskap.
Den dagen hon sviker mig, existerar inte.
Och skulle den av någon anledning dyka upp likafullt, kommer det att finnas en förklaring
som gör att jag skulle acceptera det.

Hon ser till mitt bästa. På hennes enkla och självklara sätt.
Jag har svikit henne och vår vänskap ett flertal gånger, och likafullt tycker hon
om mig. Som om det fanns hur mycket omtanke som helst mellan oss.

Hon har en nästan obehaglig förmåga att läsa av människor och situationer.
Jag tror det är hennes bakgrund som skapat den.
Jag har alltid undrat hur hon gör, men det finns liksom bara där, säger hon.
På det viset läser hon även mig.
Hon känner till mina svårigheter att säga vad jag vill och vad jag tycker.
Vi har aldrig pratat om att jag har den svårigheten.

Däremot har hon visat att hon känner till den.
Meningar likt, ”du vet att du kan säga nej, det är bara jag”, och
flervalsalternativ likt ”Tatung, Lilla Marie eller Subway” (där för övrigt allt
som försiggår, stannar.)
om det gäller vart vi ska träffas för lunch.

Hon vet, fast vi inte pratat om det.

Hon accepterar och förstår saker på ett annorlunda sätt.
Hon är ickedömande. Hon sätter värme först.
Det gör henne fenomenal att prata med. Särskilt då det gäller något som
är mycket privat.
Det kommer inga djävla klyschor, utan genomtänkta tankar som sätter
personen hon tycker om i första hand.
Hon ställer följdfrågor som får mig att imponerat inse att hon har
en kopplings och slutledningsförmåga som är utöver det vanliga.

Casa Hawk, huset de bor i, där är folk välkomna.
På ett enkelt och självklart sätt.
Anmäld eller oanmäld, alltid välkommen.

Ibland har soffan där varit min sista utpost.
Då världen runtomkring mig rasat samman.
Då åker jag dit.
Där finns en mening med livet. Värme.

Numera ses vi inte så ofta.
Vi brukar äta gott och se rysare ihop. Ingen av oss gillar rysare, men vi kan heller
inte låta bli dem. De tillfällena är finfina.
Då får gärna deras 3 killar leva om, ju mer högljutt desto bättre.
De brukar leverera sådana gånger. Tack och lov.

Någon gång per år brukar vi även ta oss en stänkare och äta middag ihop.
Erika, Danne, pojkarna, Jörgen och jag.
De kvällarna brukar bli grymt kul.
God mat, god alkohol, väldigt högt i tak, ja ni fattar.

Erika är, som ni vet, en fena på matlagning av alla de sorter, vilket är
mycket trevligt för oss som gäster.
Att jag numera inte kan njuta av hennes efterrätter är lite skitigt.

Jag läser igenom det jag nu skrivit.
Skrattar till lite för mig själv.
Ser att jag i princip beskrivit en övermänniska, sprängfylld med finfina
och förträffliga egenskaper.

Jag skrattar av den anledning att jag medvetet hållit tillbaka.
Jag skulle kunna lägga ut texten långt mer om vår vänskap, och allt
hon är för mig.

Risken blir då att det blir too much.
Att det blir något löjelseväckande över alla superlativ.
Att texten inte blir trovärdig.
Vilket jag inte vill riskera.
Samtidigt som jag tycker det är frustrerande att hålla tillbaka,
eftersom det finns så mycket mer jag vill skriva om henne.

Hon betyder enormt mycket för mig.
I mångt och mycket är hon mitt livs kärlek.

Jag nöjer mig för nu.
Det andra jag vill ha med får jag helt enkelt flika in lite här och var,
de gånger jag skriver om henne.

Fair enough.

Och som sagt, hon hittade ett riktigt bra exemplar till livskamrat i Danne, hennes man.
Som jag förövrigt ska titulera som ”min kompis”, från och med nu.
Inte för att han är en fena på datorer och räddade min värld härom dagen.
Utan för att han faktiskt är min kompis.

Förändringens tider, ni vet.