Från stum till storm. Kod röd gäller.

Låt mig, innan vi kommit längre, varna er att detta inlägg kommer att innehålla
bilder på blod, spruckna blodkärl och en nagel som haft närkontakt med
en potatisskalare.
Vill ni inte läsa eller se sådant är ni hjärtligt välkomna tillbaka en annan dag.
Och ni som väljer att fortsätta är härmed förvarnade!

Tänk så lustigt.
Inlägget jag skrev senast handlade om hur jag inte känner något längre.
Hur jag inte längre vet vem jag är. Hur jag tappat bort mig själv.
Hur jag inte längre känner kärnan i det som är jag.
Hur jag inte har en aning om vad jag ens tycker och tänker längre om just något.
Om hur stum jag känner mig.
30 minuter efter att jag postat det inlägget förändrades mycket av det.
Rakt av.

Det skedde på toaletten.
I det ögonblick jag tittade ner på toapapperet.
Det var rött. Som i mensrött.
Inte oväntat, några dagar tidig förvisso, men kroppen hade förvarnat mig så jag
visste att den var nära.
Jag fick en ändå chock när papperet var färgat rött.
Jag blev glad, jag blev rädd, jag blev chockad, och precis allt där emellan.
Innebörden klev nämligen rakt igenom allt som nyss känts hopplöst och stumt.

Någon av er kanske undrar varför något så enkelt och vanligt som ankomsten av
mensen fick mig att liksom tappa balansen.
Låt mig visa det meddelande jag skickade till Erika precis under pågående
jäkla känslostorm.

Inte för att jag var ett dugg klokare angående mig själv än alldeles nyss,
men kärnan av allt landade rakt på mig.
Vilket skapade väldigt många känslor, precis samtidigt.

De där många och liksom osorterade känslorna som dyker upp när det skarpa läget
närmar sig men ännu inte är här.
För det är inte här än. Det skarpa läget.
Men jag är inte många dagar ifrån det heller.
Vilket gjorde mig allt från glad, förväntansfull, orolig, rädd, och som sagt allt
där emellan.
Vilket enkelt kunde sammanfattas med ett enda ord; panik.
Sittandes på toaletten. Med ett rödfärgat papper i min hand.

Jag har hämtat mig.
Delvis.
Mer rätt kanske är att säga att jag hanterar det, och jag har börjat agera.
Jag har pratat en hel del med Erika om det här.
Jag har även pratat med Linda, Anette, Katta och mamma.
Det hjälper att prata om livet i sig. Oron mildras.
Mina tankar sorteras, de blir verkliga i form av planering.
Mina vänners galghumor hjälper sannerligen. Få saker är så befriande som
att få skratta lite rått åt saker som skrämmer skiten ur en.

Det finns så otroligt mycket angående det här med insemination som jag
inte kan påverka eller kontrollera.
Och jag är en person som tycker om att ha koll på läget, vilket alltså inte
är möjligt ens i närheten på det sätt jag gillar här.

Det handlar mest om planering och resa, samt förfarande väl framme på
Sellmer klinik.
Jag ska skriva ett inlägg om precis vad det är jag inte kan kontrollera eller
planera vid ett senare tillfälle.

Jag har accepterat att väldigt mycket av allt detta är utanför min kontroll.
Det är inte mycket annat att göra.
Däremot finns det små saker jag kan göra, som förvisso inte ger mig mer möjligheter
att påverka, men som åtminstone ger mig en känsla av att inte driva vind för våg.
Allt jag lärt mig på Kliniken av K och L kommer väl till pass här.
Jag har analyserat ordentligt i helgen. Jag gör min läxa pågående.
Jag har återtagit taktpinnen på de små sätt den gått att ta tillbaka.
Jag har även accepterat att jag kommer att få improvisera rakt av på en hel
del punkter.
Däremot är inga punkter okända för mig. Tack och lov.
Jag känner till dem.
Och jag vet därför vart jag kommer att behöva vara flexibel och behöva improvisera.
Jag har kartlagt vilka alternativ jag har. Hur jag ska gå tillväga när
min geléaktiga flytning kommer. Eller om jag plussar på ägglossningstestet redan
innan min geléaktiga vän kommer, vilket inte brukar hända, men nu lämnar jag absolut
inget åt slumpen.
Att inte lämna något åt slumpen ger mig nämligen en känsla av att ha kontroll,
även om det så bara gäller att ha kontroll över alternativen.
Förstår ni?
I vilket fall, det är en stressig situation hur jag än vrider och vänder på det.
Vilket inte är ultimat om man vill bli gravid. Jag vet.

Och jag undrar även om mitt problem med brustna blodkärl i ögat faktiskt kan ha
med det här stresstillståndet att göra.
Ni som har mig på Facebook har kunnat följa hur jag sett ut som en levande
rysare i ögat.

Idag ser det ut såhär. Det är i princip inget kvar av det röda, tack och lov!
Jag gissar att jag strax inte skrämmer folk.

Men jag undrar likafullt om det på något sätt har med stressen att göra.
Att jag sedan skar av en del av min nagel med en potatisskalare, gör att jag inte
kan jobba för tillfället, vilket inte gjorde saken bättre.
Jag är som bekant massör, och att jag inte inte ens kan nudda min tumme är på inget
sätt ultimat för min arbetssituation.
Att massera är med andra ord uteslutet.
Ännu ett stressmoment.

Att något så yttepyttelitet kan göra så galet jävla ont!

Min icke-arbetssituation är dock löst på bästa sätt enligt rådande omständigheter.
Genom att dagtid parkera i soffan på Casa Hawk.
Ni som hängt med här inne vet att jag alltid söker mig till min vän i tider av kris.
Andra tider också, men då kris invaderat mitt liv, alltid.
Eftersom hennes hals krånglar sedan en lång tid tillbaka är hon sjukskriven,
vilket passar mig alldeles utmärkt. Tänker jag själviskt.
Hon bjuder på fantastiskt goda luncher och vi maraton-kollar Pll (Pretty little liars)
denna vecka.
Och vi pratar om den kommande inseminationen.
Det finns mycket jag mår bra att prata om.
Om oron över det jag inte kan påverka.
Om alla tankar kring att om bara någon vecka är jag statistik.
Jag vet bara inte på vilken sida av statistiken jag hamnar på.

Är jag en av de endast 7 procent som lyckas bli gravida vid första inseminationsförsöket.
Eller tillhör jag de 93 procent som inte blir det.

Jag ser matten i det hela. Den är tydlig.
Jag är förberedd.
Och samtidigt förmodligen helt oförberedd.
Oavsett vilken av procenten jag kommer att visa mig tillhöra.

Herregud.
Nu är det mycket nära att vara skarpt läge.
Och helt plötsligt finns inget stumt hos mig. Varenda känsla är på.
Jag gråter långt in på nätterna ihop med gulliga djurfilmer på Youtube.
Jag plöjer massvis med filmer av berättelser om hundar, katter och framför allt
elefanter, med lyckliga slut.
Jag lyssnar också på bra musik in på småtimmarna och gråter till den.
Bara för att skratta helt hysteriskt nästa sekund.
Det här är jag mitt i en känslostorm, där jag håller på att samla mig.
För att strax vara mycket fokuserad.
Det är okej. Det är som det är.

Det står väldigt mycket känslor på spel här. För situationen är så speciell.
Men ju närmare ägglossningsdags desto lugnar kommer jag att känna mig.
Om jag fungerar som jag brukar göra, där jag ju närmare det skarpa läget kommer
fokuserar och varvar ner.
Jag hoppas verkligen att det kommer att fungera så även i denna situation.
Den stora skillnaden till annat jag gjort i mitt liv är dock att den här gången är det
väldigt många saker jag inte har någon möjlighet att påverka.
Min kropp kommer att styra helt och hållet, och den har de senaste året blivit
smulans opålitlig.
Jag kan inte räkna mig till ägglossning som tidigare, den är nämligen numera ibland
sen, ibland tidig, och ibland precis på utsatt tid.
Men när den väl inträffar hoppas jag vara så förberedd som jag bara kan vara.
Jag kommer som sagt inte att ha lämnat något åt slumpen, utan jag tar väl vara på min
chans att vara så förberedd som möjligt för de eventualiteter som lär inträffa.
Vilket kommer att göra att jag kommer att bli tvungen att improvisera en hel del.
Men improvisation gällandes kända scenarion är långt bättre än improvisation utifrån
lägen man inte har en aning om.

Med det sagt, saker och ting kan verkligen förändras mycket snabbt.
Från noll till hundra endast vid blotta åsynen av ett toapapper.
Det ni!

Här hittar ni inlägget där bara ett toalettbesök skilde mig från stum till storm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>