En vän till mig brukar skriva att slumpen inte är någon tillfällighet.
Vilket jag håller med om, till fullo.
Precis som en gång tidigare, förändrade en film helt och hållet mitt förhållningssätt.
I afton var det Kairo 678, som stod för det.
En film om gränssättning, gott folk.
Mitt i prick. Vem hade kunnat ana det.
Ett riktigt bra drama om kvinnor.
Och helt plötsligt fick jag tillbaka gnistan.
Mailet K och L skickat mig, som fick mig att tappa fotfästet en smula,
känns hanterbart, såhär efter att ha sett filmen.
Det känns fortfarande skrämmande stort och jag skakades loss ur
någon typ av trygg dvala inför en del saker i mitt liv.
Likafullt känns det numera hanterbart. Nästan så jag känner mig sugen att ta itu med det.
Dagens möte på Kliniken blev ett steg i det ledet.
Det handlar om förberedelser inför något väldigt viktigt för mig.
Jag kommer att berätta mer om det senare.
Ännu en person kommer att vara en del i det som pågår just nu.
Och jag har inte pratat med denne än, berättat om vad jag vill och
behöver.
Därför får en mer ingående beskrivning dröja en dag eller två.
Det jag kan berätta är att detta kommer att spela en mycket viktig roll
för mig. För min utveckling. För min självkänsla.
Jag tänker mig att ni kommer att förstå alldeles utmärkt, när jag
förklarat närmare.
Marken är åter stabil under mina fötter.
Jag behövde bara påminnas om att Laget, mitt Lag, K, L och jag själv,
står på min sida. Finns här för mig.
Jag är helt trygg.
Ett speciellt kapitel, som är ett öppet sår kommer att få sin avslutning
i och med detta.
Hur avslutet ser ut, läkningen av det som behöver läkas, det vet jag inte.
Det finns flera tänkbara alternativ. Bättre och sämre sådana.
Jag kommer att känna mig nöjd oavsett.
Jag kommer att ha gjort allt i min makt för att få fram en förändring
som är nödvändig för mig.
Framstår jag som sinnessjuk här?
Galen? Lite allmänt förvirrad?
Inläggens innehåll skiftar, ibland är det svart och ibland är det rosa.
Om ni tycker det känns förvirrande, låt mig berätta att det känns förvirrande
även för mig.
Snabba kast och tvära vändningar, ingenting för den åksjuke.
Ena stunden sviktar marken under mina fötter, nästa stund är marken täckt av
broar som gör min färd lättare.
Spännande tider.
Förändringens tider.
Stay tuned, här på stället där saker och ting förändras snabbare än vad
någon lyckas hänga med i.
Nu längtar jag hem till Missen, hem till en dyngförkyld Jörgen.
För att sedan spendera helgen i husvagnen, ihop med 2 tonåringar.
Herregud, vänta, det betyder att jag kommer att ha 3 tonåringar omkring mig.
Det blir mycket bra.
För min del kommer helgen att spenderas med funderingar, tankar och känslor
kring arbetet på Kliniken.
Förberedelser som gör skillnaden, helt enkelt.