Helg i pågående.

Fredag kväll och HELG, mina vänner!
Eller tja, redan igår efter avslutad dag gjorde jag helg.
Och drog raka spåret till stugan, för att njuta av lediga dagar.
Solen sken och livet hade en touch av total fantastiskhet.
Föräldrarna skulle inte dyka upp förrän i dag, så Alicen och jag hade
hela stugområdet för oss själva igår.
Det är magiskt när man har chansen att ha det så.
Jag är glad över att inte vara mörkrädd av mig.
Tvärtom, jag njuter av det lugna och ensamma en sådan här gång.

I vilket fall.
I morse lovade vädret gott, solen och värmen kändes mer som sommar än vår.
Vädret förändrades dock, soligt blev mulet.
Varmt var det likafullt, vilket gjorde förmiddagen väldigt behaglig.

I förmiddags gjorde vi en lång runda i skogen.
Liksom igår afton.
Tyvärr varnade höger ben redan igår om att något inte riktigt stämde.
Igår lyssnade jag inte på det, utan tänkte att det var något tillfälligt.
Idag gick det inte att göra så.
Låret mot fästet upptill gjorde ont när jag tog ut steget och på så vis
sträckte benet bakåt, vilket skapade en domnande känsla bitvis.
Högt tempo blev därför inte helt enkelt. Vilket gjorde mig väldigt irriterad.
Jag hade liksom dålig pejl på benet, det var nästan som om nerver
kommit i kläm och gav märkliga signaler som gjorde den vanliga rörelsen
till löjligt ond och besvärlig.
I och med att känseln bitvis också försvann haltade jag liksom ofrivilligt
till när jag minst anade det, väldigt irriterande!

Idag löste jag det hela med att springa istället.
Inte hela rundan, hehe nej ni så mycket till löpare är jag inte. (Än. :) )
Av rundans 16 kilometer löpte jag en sisådär 4.5 av dem.
Jag tar en helt annat steg då vilket gjorde att benet fungerade som det skulle igen.

Jag har alltid avskytt att löpa. Avskytt!
Blodsmaken i munnen… inte min grej.
Men jag inser nu vad jag alltid gjort för fel.
Jag har börjat alldeles för hårt. Liksom tagit ut mig innan jag ens kommit igång.
Som jag gör det nu, vilket gissningsvis kan jämföras med att löpa i snigelfart,
vilket innebär att istället för att ta gångsteg ta löpsteg.
Samt öka farten.
Men inte så mycket att jag får blodsmak i munnen.
Andningen blir givetvis en helt annan också, men det går fint.
Det blir intressant att se om löpning visar sig vara något för mig.
Undrens tid är eventuellt inte förbi hörrni!

Jag blev nämligen galet inspirerad av en väldigt god vän till mig som
nyligen börjat löpa. Från att inte ha löpt alls.
Jajamän, hur coolt är det inte att hon utmanat sig själv och nu satsar på
ett 15-kilometerslopp i höst!
Jag tycker det är hur jäkla kul som helst!
Och det fick mig att börja fundera på om löpning skulle vara något för mig.
Vilket jag som sagt alltid tidigare avfärdat rakt av.
Men sedan två veckor har jag börjat löpa vissa sträckor under mina rundor.
Och det har gått fint. Vilket jag är den mest förvånade över någonsin!
Det har till och med varit roligt.
(Herregud, vart är världen på väg?!)

Här i stugan och skogen blir det inte riktigt ultimat, det här med löpandet.
Det finns fina skogsvägar att springa på absolut, men när jag springer
njuter jag inte av omgivningarna, utan jag koncentrerar mig på vart jag ska.
Vilket krockar med det natursköna jag så avgudar att leva mig in i.
Som funkar klockrent när jag promenerar.
Men å andra sidan, det ena behöver inte utesluta det andra.
Det är mycket möjligt att jag hittar ett bra sätt att göra det på
även när jag är i stugan.
I nuläge har jag inga ambitioner då det gäller löpning.
Blir den så blir den. Jag planerar inte i förväg.
Utan jag drar iväg på runda, och improviserar allt eftersom.

Men idag blev det alltså ett väldigt bra sätt att ta sig hem på.
Jag hade 5 kilometer kvar tills jag var i stugan och insåg att jag inte skulle
fixa att ta mig hem.
Benet var ont och helt jävla omöjligt att få att samarbeta.
Jag övervägde att ringa efter föräldrarna och be dem möta upp mig på en väg
i närheten av min runda. Med bil.
Men jag blir alltid förbannad när kroppen krånglar och var inte ett
dugg intresserad av att bryta min runda i förtid.
Så jag provade några löpsteg, och insåg att jag använde benet helt
annorlunda, som funkade fint.
Sagt och gjort, de 4.5 kilometerna som var kvar på rundan sprangs.
Vilket gick bra. Som till och med kändes roligt.
En mycket nöjd jag kunde göra rundan klar.

Jag har känt av benet lite under dagen.
Inte mycket, men tillräckligt för att jag bestämt mig redan nu för hålla
mig till dryga timmesrundan i morgon.
Omän benet känns bra.
Om det är en överansträngning av något suspekt slag har jag ingen lust att
göra den värre.
För jag skulle inte gilla att kanske behöva göra några dagars helt uppehåll.
Därav att morgondagens runda blir en kortare och eventuellt lite försiktigare sådan.

Under rundan igår afton mötte vi även denna skönhet.

Jag är mycket reserverad då det gäller ormar, men samtidigt totalt fascinerad.
Jag såg den på avstånd, jag hade flera meter fram till den när jag insåg
att den svarta lite märkliga grenen på marken inte var någon gren.
Första tanken blev därmed; orm.
Eller rättar sagt; herregud, en orm!

Den låg alltså helt stilla.
Jag kopplade Alice för säkerhets skull.
Hon var dock helt obrydd om den lille som låg på vägen.
Jag hann ändå bli orolig att hon skulle springa fram till den och försöka
leka med den.
Risken hade varit att Alice varit den enda av de två som hade lust att leka.
Hon är lös i skogen och lär möta betydligt fler ormar än vad jag gör.
Så att oroa mig för det, nej det är slöseri med energi.

Det slog mig också att jag förmodligen är i närheten av betydligt fler ormar
än vad jag kan gissa mig till.
Det behövs ingenting för att man ska missa dem.
Det är ju bara när de ligger mitt framför en man ser dem.
Om ens då.
Men i vilket fall, jag stod och iakttog den ett tag, slogs av hur
fin den var, och visste inom mig att om den skulle göra minsta rörelse mot
mig så hade jag utan tvekan lämnat ett paket i mina byxor.
Hehe, japp ungefär så modig är jag när det kommer till ormar.
Fascinerande absolut, bara jag får välja avståndet själv.

(Låt mig inte ens börja med hur jäkla rädd jag skulle bli om jag såg en björn.
Alternativt rent av mötte en björn.
Herregud! Bara tanken är fruktansvärt hemsk.
Vilket gör att jag låter bli att tänka den.
För jag vill kunna njuta av skog och mark.
Samma sak skulle i det närmaste gälla om jag mötte en älg.
På håll har jag inga problem med dem.
Men jag har en stug-grannes berättelse i färskt minne, om gången hon blev jagad
av en arg älg på Sjungande dalen.)

Nåväl, nog om djur och natur.
Det som annars händer i helgen är fest på Casa Hawk.
Redan nu vet jag att i morgon kommer att bli jäkligt kul!
Människor jag verkligen gillar, god mat, god dryck och en massa grym musik!
Mycket att gilla, med andra ord.
Och förberedelserna, de är redan igång.
Jajamän, jag har inlett starkt genom att plocka och färga mina ögonbryn.
Det ni!

Ps, ägglossningstestet visade positivt i morse. Mycket bra.
Den håller planen, vilket är att visa sig mellan dag 1-3 från
min geléaktiga bästa väns ankomst. Och idag är dag 3. Ds.

4 reaktion på “Helg i pågående.

  1. Du har ju åtminstone HÖRT en björn när vi var ute i din stuga. Nej just det. Det var min mage…

  2. låter inte bra med benet. Du borde kanske gå till en naprapat eller liknande och få hjälp med det, innan knän börjar protestera också. En ond höft kan påverka många delar i kroppen. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>