Hur en kartbild gör mig förfärad.

Jag skrämde mig själv igår.
För att inte tala om idag.

Jag gick vilse igår kväll.
Jag skulle promenera hem från surströmmingsfesten.
Benny och Monica bor alldeles vid älven, där den nya gång/cykelbron är.
Att gå den vägen hem tar ungefär 20 minuter.
Jag gick vilse.
Jag hade startat min Runkeeper, där min väg alltså då ritas ut.
Jag blev alldeles kall när jag såg hur jag gått.
Jag hade inte tagit bron över älven.
Istället för att gå mot Norrböle, varken via bron eller via E4:an,
hade jag gått mot Bergsbyn.
Ni med kunskap om Skellefteås kartbild vet att det är i mångt och mycket åt
motsatt håll.
Jag hade förvisso inte gått långt, utan till Fäbodgatan.
Där hade jag vänt.
Och börjat gå mot stan.
Men inte tagit bron över älven denna gång heller.
Utan svamlat omkring på Anderstorp.

Jag minns att jag ringde mamma och pappa.
Men jag visste inte vart jag var, så det tog ett tag innan de hittade mig.

Det här skrämmer skiten ur mig.
Att jag i berusat tillstånd går totalt vilse på ställen som är mycket bekanta för mig.
Att jag inte hittar hem, helt enkelt.

Det har aldrig inträffat tidigare.
Hem hittar man bara. Så enkelt är det.
Tack och lov att min Runkeeper kunde berätta vart jag varit.

Nu har jag det svart på vitt, nämligen.
Att jag inte längre kan snapsa.
Jag har alltid tyckt att snapsa är otroligt kul.
Men efter min gastric bypass fungerar det inte.
Alkoholen slår hårt, helt enkelt.
Vilket jag vetat ett tag, men valt att strunta i.

Men nu går det inte blunda för längre.
Det här är andra gången denna sommar jag går hem innan övriga gäster är redo att
göra natt.

Och den här gången hittade jag alltså inte hem.
Utan gick vilse i min egen bakgård.
Tack och lov att mamma och pappa kunde hämta mig.

Fan så obehagligt.
Det här skrämmer mig en hel del, kan jag berätta.

Det har kommit till det läget där jag måste välja bort det roliga snapsandet.
Det fungerar helt enkelt inte.