Ikväll stänger jag mjukt en dörr.

Hörrni, det är tvära kast här på bloggen dessa dagar!
Ena stunden är det rosa, andra stunden svart.
Ibland är det både och.

I afton kan det verka odelat svart.
Så är det dock inte.
Tvärtom faktiskt!
Genom att skriva om det stänger jag nämligen dörren till något.
Jag gör det sista jag kan göra för att ett minne ska bli helt hanterbart.
Ett som inte sliter och gör ont på det sätt det gjort tidigare.
Ha det i åtanke när ni läser.
Efter att ha skrivit om det kommer det att landa där det inte längre har makten
att påverka min framtid.

Och det är det mest positiva någonsin!

Jag har berättat tidigare om gruppen Öppna.
Ni vet, teatergruppen som jag och några till har förmånen att få arbeta med då det gäller
att sätta upp en föreställning som handlar om mäns våld mot kvinnor.

I den gruppen har det hänt saker under vintern och våren.
Sådant som ingen egentligen kunnat förutse.
Kanske är det klimatet i den som är så tillåtande, kanske är det tryggheten och
förståelsen som gör det.
… jag vet inte.
Men en kväll hörde jag mig själv berätta något som jag inte berättat tidigare.
För någon.
Inte för vänner, inte för mamma och inte för Laget.
Jag har nuddat vid det, i en barntillåten variant, men själva händelsen har liksom
varit stäng även för mig.
Det kanske låter konstigt, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
Den mildare varianten blev kanske till för att jag lättare skulle kunna leva med det.
Någon slags vänlighet gentemot mig själv?
Men det som finns under ytan, just så pass inom räckhåll för medvetandet blir på något vis
katastrofalt i sin obearbetade form.
Man blir liksom inte av med det.
För någonstans minns man alldeles tydligt. Likafullt.
Där och då, den kvällen då fanns minnet helt plötsligt rakt framför mig.
Ocensurerat.

Och det var som om allt blod bara lämnade kroppen.
Den blev iskall.
Och stel.
Som om den just dött.
Min röst, den lät knappt som min.
Jag hörde den, men kände knappt igen den.

Min fina, goda vän som jag inte kommer att nämna vid namn här, av respekt och av
överenskommelse inom Öppna, hade just berättat om en episod ur sitt liv.
Där rädslan varit enorm. Där det hade handlat om att överleva.

Och helt plötsligt lossnade något inom mig.

Rakt framför skrek min egen rädsla genom hela kroppen. Genom mitt huvud.
Genom precis hela mig.
Och fick allt mitt blod att med ens bli iskallt i ådrorna.
Min kropp blev så tung att jag förmodligen inte skulle ha förmått mig att resa mig
upp från stolen ens om jag hade velat.
Som om någon spöat skiten ur mig.

Och jag hörde mig själv börja prata, med en röst som jag inte kände igen.

Det var sen natt.
Vi kan till och med kalla det tidig morgon.
Jag hade hämtat honom från en fest.
En kort körsträcka, men tillräckligt lång för att förstå att han var rejält berusad.
Inte konstigt alls, ett glatt gäng hade de varit, där intaget alkohol brukade vara stort.
Jag hade festat med dem själv vid tillfällen. Kul folk, utan tvekan!
I vilket fall.
Kort sträcka, kraftig berusning.
Han var på… annorlunda humör. Annorlunda men helt okej humör.
Bra.
Men han luktade konstigt. Inte illa. Men inte som han brukade.
Jag minns det väldigt tydligt, att han inte luktade som sig själv.

Vi gick och la oss.
Han somnade direkt.
För att vakna några minuter senare. Jag hade själv inte hunnit somna.
Han rörde vid mig. Visade att han var sugen på sex.
Jag tänkte att det inte kommer att bli något vettigt av det, med tanke på att han
var så berusad.
Fyllesex är ingen höjdare brukar jag tycka.
Inte när berusningen är över en viss nivå alltså.

Men visst. Vill du så kör vi, var väl ungefär min tanke.
Vi inledde, men han var liksom inte nöjd. Frustrerad på något sätt.
Han rev och slet i mig, och jag förstod inte riktigt vad han ville, eller hur han ville.
Han var för full för att liksom vara vettig och få kontakt med.
Jag fick för mig att han ville ha sex i rumpan med mig.
Och nej. I det berusade tillståndet han var i så ville inte jag.
Absolut inte. Det krävs alldeles för mycket ömsesidighet och inkänning för sådant.
Och i hans berusade tillstånd, nej. Absolut inte.
Så jag kände att nej, jag vill nog inte det här i alla fall.
Så jag la liksom ner honom, kramade om honom, och vände mig om för att sova själv.
Säker på att han skulle slockna rakt av.

Men han fortsatte röra vid mig, på det där lite otåliga sättet.
Så jag vände mig mot honom och sa att han skulle sova.
Han la sin ena arm över min bröstkorg, och satte sitt knä mellan mina ben, så jag inte
kunde röra mig eller stänga mina ben.
Vilket gjorde mig ordentligt obehaglig till mods.
Jag tryckte undan honom, och sa med lite skärrad röst att han skulle sova.
Och vände mig med ryggen demonstrativt mot honom för att visa att ”nu sover vi”.

Men nu är jag klarvaken. Och har liksom kroppen i full beredskap.
För jag har uppfattat något. Bekant. Vilket får mig att bli klarvaken.
Och jajamän, han träffar mig med sin arm över mina skulderblad, vilket gör att jag
hamnar på mage.
Med sin kropps tyngd, med ena armen håller han ner mig på mage.
Jag reagerar direkt med att försöka få mig upp ur sängen.
Vilket inte går.
Paniken väller in.
Jag skriker att han skulle sluta.
I vanliga fall skulle jag aldrig skrika åt honom.
Men nu är jag så rädd att det kommer som en ren reaktion.
Jag skriker hans namn, i panik. Att han ska sluta.
Jag försöker få mig upp igen.
Men jag sitter fast, sånär som att jag bara får mig upp halvvägs på knä.
Vilket gör att han flyttar armen han håller nere mig, från mina axlar till min midja ungefär.
Jag sliter och slingrar mig.
Men han har ett tungt grepp och nu känner jag att han liksom styr sig mot mig.
Jag känner hur han söker och styr med sitt kön.
Rädslan blir fruktansvärd när jag inser att han tänkt stoppa in den i rumpan på mig.
Han är så berusad och våldsamt stark att rädslan övergår i panik.
Jag är så jävla rädd.
Jag vet vad som ska hända. Jag vet vad som ska hända. Jag vet vad som ska hända.
Jag kommer inte loss.
Jag skriker. Jag sliter.
Jag kommer inte undan.
Jag är så satans jävla rädd.

Så.
Han sliter rakt igenom allt förnuft.
Smärtan är galen. Det svartnar för ögonen. Min kropp rämnar.
Det skär i öronen på mig. Eller är det jag som skriker?
Det gör så ont att jag är nära att kräkas.
En minut? Fem minuter? En livstid?
Jag har ingen aning.
Jag dör pågående. Samtidigt som jag lever.
Han slutar.
Det våldsamma havet omkring mig slutar röra sig.
Kroppen skriker. För den brinner. Det skriker i huvudet på mig.
Men i själva verket är det tyst.
Han liksom faller ur sängen, och kräks upp en kvälls alkoholintag alldeles nedanför mig.
Han slänger sig i sängen igen och däckar innan han tagit kudden.

Min puls är farligt hög. Det ringer i öronen. Jag har ont i halsen.
Jag hör hur jag andas. Jag andas stötvis. På ett onaturligt sätt.
Jag hör min puls i öronen.
Jag fattar inte vad som just hände.
Vad hände just?
Kroppen brinner. Hjärnan kan inte forma några tankar.
Jag rör mig inte.
Jag ligger med ansiktet delvis i kudden. Jag andas delvis i kudden.
För hur länge jag ligger kvar vet jag inte.
Det finns inte en tanke på att jag borde resa mig upp.
Kanske är det chocken som gör att jag ligger kvar. Jag har ingen aning.
Jag rör försiktigt på mig.
Jag provar sätta mig på sängkanten. Det går inte. Jag ställer mig upp istället.
Det går bättre.
Tar på mig trosorna och en tröja, hittar mina byxor, får på mig dem och går ut.

Jag minns att jag stod ute länge.
Lät den svala höstluften röra mig mjukt.
Stirrade blint på dimman ute. Solen skimrade i den.
I allt det blinda kommer jag ihåg att det var väldigt vackert.
Det var tidig höst.
Min favoritårstid.

Jag gick in igen.
Gick på toa.
En dålig idé.
Trycket som blir bara man sitter ner gjorde att jag var tvungen att ställa mig upp igen.
Jag kissade halvståendes, halvsittandes.
Urinet slet sönder kroppen igen.
Hela underlivet brann.
Jag tog vatten på en bit toapapper och höll mot, för att det inte skulle svida så jävligt.
Det svalkade.
Papperet blev rött. Mina händer darrade.
Jag stoppade toapapper i trosorna. Jag hade ingen binda att lägga dit.
Papperet kändes strävt. Som taggtråd.
Borde jag titta efter med en spegel hur det såg ut?
Inga tårar.
Tankarna började långsamt röra på sig.
Chocken…
Varför hade jag inte bara lagt mig i soffan direkt?
Jag visste att något skulle hända. Redan när jag hämtade honom.
Jag kände det.
Något var annorlunda. Han luktade annorlunda.
I efterhand vet jag att jag visste redan då att något skulle hända.
Men då, då var det bara lösryckta varningsklockor som klämtade, alldeles för långt ifrån
varandra för att ge mig varningen jag behövde för att förstå.

Jag har tänkt väldigt mycket på det i efterhand.
Att jag ju faktiskt visste att något skulle kunna hända.
Och jag undrar än idag varför jag inte tog de signalerna på allvar.
Och bara la mig i soffan.
Jag trodde inte att han skulle göra det han gjorde, det hade jag aldrig kunnat
föreställa mig.
Utan jag trodde hellre att han var ute efter att bråka med mig. Liksom fylletjafsa, om ni
förstår vad jag menar.
Bara de tecknen i sig brukade få mig att backa långt.
Men inte den här gången.

Jag undrar varför. Fortfarande.

Jag bäddade ner mig.
Alla kläder på. De kvittade liksom.
Kroppen kändes som om den gått genom en köttkvarn.
Jag låg stilla.
Jag sov inte en minut av det som var kvar av morgonens timmar.
Jag hörde av mig till en kompis.
Som var vaken den här tiden.
Jag skämtade om att han hade försökt ha sex med mig i rumpan på fyllan, och att jag
gått och lagt mig någon annanstans.
Jag SKÄMTADE!
Jag kunde liksom inte längre förstå vad jag tänkte själv.
Men jag var tvungen att få säga något, till någon. Om det.
Så jag skämtade.
Om honom och om mig.

När jag steg upp några timmar senare var jag helt avtrubbad.
Kroppen brann, och jag undvek att gå på toaletten.
Jag kissade sittandes på huk i duschen, medans jag spolade mjukt svalt vatten
mot underlivet.
Papperet jag hade i trosorna hade fastnat i huden av blodet, så jag blötte loss det.
Fuktade en mjuk liten gästhandduk och la i trosorna för att mildra det som brann.
Bestämde mig för att inte titta efter hur det såg ut där nere.
Att sitta fungerade dåligt. Mer än så ville jag inte veta.
Jag började på allvar oroa mig för hur det skulle gå om jag var tvungen att bajsa.

Jag visste att jag behövde säga något till honom.
Men vad?
Vad säger man?
Utan att han skulle bli arg.
Utan att jag skulle behöva riskera något. Som att inte få tillhöra.
Nej, jag säger inget, tänkte jag.
Han minns inte, så varför ska jag ta upp något.

Men jag pratade med honom.
Jag nämnde det i förbifarten just innan vi skulle iväg och fixa med lite saker.
Jag sa att han hade gjort mig rädd i natt.
Att han varit våldsam.
Och då kom tårarna.
Han tittade frågande på mig.
Jaha?
Jag sa inget mer.
Eller jo, jag upprepade att han skrämt mig.
Sedan fanns inget mer att säga.
Eller jo, det fanns mycket mer att säga.
Men jag saknade orden.
Det fanns bara inga.
Inga som jag hade lust att säga till honom.
För han tyckte ju om mig.
Så han skulle aldrig göra något sådant mot mig.
Vi måste ju ha missförstått varandra.
Jag måste ha missförstått honom.
Han måste ha missförstått mig.
Ja så var det självklart.
För han hatade mig väl inte? Han föraktade mig väl inte så jävligt heller?
Nej.
Det var alkoholen som trasslat till det.
Han förstod inte vad han gjorde. Eller vad jag sa.
För han var så berusad.
Självklart var det så.

Det kändes lite bättre när jag kommit fram till det.
Och då fanns det helt plötsligt ingen anledning till att ta upp något om det.
Jag gav mig själv en förklaring som jag kunde leva med.
Som gav mig en chans att inte behöva ta upp det igen.
Och samtidigt visste jag att min förklaring endast var min.
För jag sa inget till någon.
Överhuvudtaget.
Förutom till min kompis samma natt.
Och till två kompisar jag träffade veckan efter.
Då vi satt och fikade, och jag liksom berättade några meningar om det som hänt.
Som ett skämt.
Det var allt.
Jag visste att de skulle hitta hål i min förklaring på den natten.
Jag dövade hålen själv nämligen.
Därför fanns det inte en chans att jag skulle säga något mer.

Flera dagar efteråt gick jag omkring i tom värld. En knäpptyst värld.
Som om delar av mig inte levde längre.
Jag fungerade, gjorde det jag förväntades göra.
Mötte människor på ett sätt som jag förväntades göra.
Och inom mig var det blankt.
Som om jag dött.
Jag försökte få det hela att gå ihop.
Gång på gång.
Fram och tillbaka.
Världen utanför rörde sig så förtvivlat snabbt.
Jag hängde inte med.
Jag stod i det närmaste stilla.
Som om inget längre betydde speciellt mycket längre.
Jag kände mig helt frånvarande.
Avskärmad från den riktiga världen.

Jag har för länge sedan slutat förstå världen.
Den talar inte mitt språk.
Och den natten förstärkte den känslan.
Av att inte hör hemma.

Som ni förstår, eftersom jag inte tagit upp det förrän nu, fanns aldrig tanken
att jag skulle ha brutit med honom.
Liksom bara tackat för mig och gått.
Min barndom, min bakgrund, den som gör (gjorde) att jag vill (ville) bli älskad och
medräknade till varje pris spelade in där.
Jag skulle aldrig ens tänkt tanken på att bryta för något sådant.
Det fanns inte på min karta.
Utan jag behövde bara hitta ett sätt att leva med det.

Jag stängde det inom mig.
I min version till mig själv, och den jag kom att berätta på Kliniken hade det
hela stannat när jag skrek åt honom.
För i den slutade han när jag skrek åt honom.
Den versionen var en trygg sådan.
Och en enorm seger i sig. För mig.
Eftersom jag för en enda gångs skull faktiskt sagt nej.
Och att det nej:et faktiskt blivit respekterat.
Varken förr eller senare har jag någonsin sagt nej.
Och just därför tyckte jag så mycket om den versionen.
Där jag blev lyssnad till.

För det mest skrämmande av allt den här natten, det som legat kvar längst,
är att den gång jag väl sa nej, då spelade det ingen roll.
Jag fick inte välja ändå.
Jag var inte värdefull nog.

Jag kom fram till att det kändes bättre att inte säga nej efter det.
Jag sa förvisso inte nej före heller, men nu hade jag testat säga nej, och det
fungerade inte.
Bättre att låta bli, för då kan jag leva med att den andra inte förstått.
Än att säga nej, och inte bli lyssnad på.
Det gör mindre ont.

Det är Cicci-logik.
Det var Cicci-logik.

Vem det här handlar om, och när det här var spelar ingen roll.
Det är inte det som är det viktiga. Alls.
Jag känner inget inför honom just för det.

Jag är fullt övertygad om att han var så berusad att han inte minns något av det.

Lärdomen blev att jag förstod att även när jag stod upp för mig själv går det
åt helvete.
Här nedan har jag länkat till andra gånger då det gått åt helvete.
Då jag inte sagt något. För att jag inte kunde.
Det här har hänt upprepade gånger i mitt liv.

Enda skillnaden var att jag sa nej den här gången.
Jag skrek nej.

Det här spädde på min känsla av att vara värdelös.
Laget har fått slita hårt med mig på den punkten.

Numera är det länge sedan jag försatte mig i en dålig situation.
Jag vet precis hur jag ska göra för att undvika dem, och nu gör jag det aktivt.
Jag vet att jag inte kan sätta gränser som jag borde.
Därför låter jag bli att sätta mig i situationer där min gränslöshet blir
ett problem.
Laget har hjälpt mig med det.
Och det fungerar bra. Väldigt bra till och med.
Jag känner mig mer trygg nu än någonsin.

Vilket gör att jag kan ha män i mitt liv.
Innan Laget klev in och började jobba med mig om det här så var män något jag inte ville
ha i mitt liv.
Alls.
Förutom i en partner.
Men inte som vänner, inte som något. Förutom partner.
De kunde, i mitt tycke, lika väl inte finnas bara.
Inte på det viset att jag gick omkring och tycker illa om män.
Absolut inte. På något sätt.
Utan bara mer på det sätt att mitt liv fungerade bättre utan några i det.

Förut.
Nu ser det annorlunda ut.

Jag är helt medveten om att det endast är någon ynka procent av alla män som inte
är snälla.
De absolut allra flesta är sjysst folk, som är hur fina och trevliga som helst.
Som aldrig skulle kunna göra någon illa.
Jag behöver bara titta på mina vänners karlar.
Jag gillar deras karlar. Mina vänner har gjort bra val, konstaterar jag glatt och lyckligt.
Numera har jag även börjat titulera dem som mina kompisar.
Och inte längre som mina vänners karlar.
Haha, vilket kanske är på tiden då jag känt de flesta av dem i typ 10-15 års tid.
Vid det här laget borde jag nog kunna tycka att det är tryggt nog att kalla dem
mina kompisar, tycker ni inte?

Så nej.
Någon avsky eller något hat för män känner jag inte. På något vis!
Utan mer en försiktighet.

Ett tag var jag övertygad om att det var jag som tog fram det dåliga hos de män som
inte varit helt snälla mot mig.
De ända från barndomen fram tills nyss.
På absolut fullaste allvar har jag suttit på Kliniken och sagt att det är något
fel med mig.
Jag har något mörkt hos mig som framkallar att folk börjar bete sig som svin med mig.
Jag har frågat Laget vad fan är det för fel på mig.
K och L har varit väldigt tydliga med att det inte är jag som framkallar det.
Att andras övertramp mot mig inte är framkallat av något mörkt hos mig.
Så numera tänker jag inte så längre.
Så ofta i alla fall.
Men det känns ibland som om något är så galet fel med mig att det får folk att börja
göra dåliga saker.
Jag kan inte förklara det.
Som om jag är märkt på något vis. Att det syns på mig, på något sätt.
Att med mig kan man göra skit utan att det blir några konsekvenser.
Förstår ni?

Den här episoden hörde jag mig alltså berätta i teaterprojektet Öppna.
Inte med såhär många ord.
Det är första gången.
Men med tillräckligt många ord för att de skulle förstå innebörden av vad som hände.
Och det var min väns berättelse innan som utlöste det.
Det var rädslan hon beskrev så klockrent som fick mig att helt plötsligt få tillgång
till den natten.
För är det något som går utanpå allt annat så är det hur rädd jag var.
Jag har varit rädd många gånger.
Men nog aldrig så rädd. Varken före eller efter.

Jag tycker inte om att vara rädd.
Den känslan signalerar till mig att något dåligt kommer att hända.
Och jag brukar inte kunna försvara mig när något går dåligt.
Vilket jag är helt medveten om.
Tvärtom nämligen.
Jag blir helt stum. Och kan inte göra något alls.
Vilket jag också skrivit om tidigare, som ni hittar här under.
Min kropp slutar ta mig fan fungera när jag blir rädd. Den fryser fast.
Den här gången kom dock rädslan och jag frös inte fast.
Utan reagerade.

Men med samma resultat. Att jag inte kunde försvara mig.

Jag tänker inte ofta på den här natten/tidiga morgonen längre.
Den är överspelad.
Jag tänkte mycket på den efter att jag berättat om den inför Öppna.
I och med att jag fick tillbaka minnet om den i gruppen kunde jag stänga dörren om den.
På det sätt som är sunt.
Vilket känns bra.
För nu stör den mig inte längre.

Det var viktigt också för att det här är den sista grövre övertrampet som jag behövde bearbeta.
Tror jag.
Är jag rätt säker på.
Min barndoms trauman har jag koll på.
Och nu har jag rensat upp bland de saker som hänt i vuxen ålder.

Därför är jag glad att den här dök upp. I sin helhet.
Jag behövde tillgång till den för att kunna bearbeta den.
Men nu finns den precis där den ska vara, där den inte stör mig längre.
Det sista jag oftast gör innan jag lägger bort en händelse är att att skriva om den.
Därför är det här en bra afton.
Nu stänger jag mjukt dörren till den här händelsen.
De gånger den kommer att komma upp i mina tankar, kommer jag inte att ha några problem
med den.
Minnena från det förflutna kommer alltid att finnas kvar hos mig.
Vilket är helt okej.
Jag vill bara hitta sätt att förhålla mig till dem så de inte påverkar det liv jag
lever idag.
Vilket Laget hjälper mig med.

Jag är medveten om att jag kommer att få jobba på det här att jag kollar signaler och
tecken hos folk.
Jag är känslig för signaler, som i min bok, visar på att något dåligt är på väg
att hända.
Jag helt på det klara med att det ”bara är jag”, och inget som är verkligt.
Jag har det helt under kontroll.
Jag vet vilka tecken jag söker.
Och jag vet hur jag ska ifrågasätta och tänka när jag reagerar på något.
Det är bra.
K och L, Laget, har gjort ett enormt jobb där.
Så har även jag.

Det bådar väldigt gott, tänker jag glatt.
Eller hur?

Här hittar vi andra inlägg jag skrivit om hur det trasslar för mig i olika situationer.
När kroppen blir alldeles stilla. När jag hellre hade velat slåss eller åtminstone springa.
Ju mer jag ler ju mer pressad. När jag inte kan sätta gränser som sunt folk.
Att säga nej är inget alternativ. När jag hellre anpassar mig.