Jag behöver landa i detta.

God morgon hörrni!

Jag har sovit på gårdagens besök med mitt Lag.
Det som sades där har landat lite bättre.
Jag känner mig inte tjurig längre.

Tyvärr har jag inte sovit på mig några bättre ord än igår, utan gårdagens
brist på ord förföljer mig även idag.
Men, som sagt, jag kommer att mejla K och L under dagen.
Kanske jag får fram det jag vill få fram.

De sa igår att de uppfattar mig som mer och mer tunn ut för varje vecka.
Stämmer verkligen det, undrar jag.
Jag undrar om de drev med mig. För att poängtera något.
Jag känner mig inte tunn. Jag ser ingen tunnhet.
Nu pratar vi inte smalhet.
Utan tunnhet.
Ni vet, när det blir liksom lite svagt, kanske lite bräckligt, det trötta.
Eller, så tror jag att de menar, men jag måste kolla upp det.

Jag ser mig själv naken varje dag, när jag står i badrumsspegeln, alternativt
den helkroppsspegel jag har.
Och jag ser varken det smala eller det eventuellt tunna heller för den delen.

Men är det så att det tunna finns, så är det den tröttheten som syns.
Och den kanske syns tydligare för andra än för mig själv.
Kanske syns den tunnheten i ögonen.
Att de blir oseende och utan glimt.

Det var ju aldrig det jag var ute efter när jag gjorde min gastric bypass.
Jag ville få tillbaka mitt liv.
Där jag kände mig levande.
Inte som nu, då många dagar går ut på att jag känner mig som en zombie.
Jag ville bli smal.
Men inte tunn och bräcklig.

Jag läser på forum, och ser att många delar detta med mig.
Tröttheten.
Vissa har även fått höra det från sina läkare att det är en normal följd på
den typen av operation.
Det fick däremot jag aldrig höra.
Utan jag fick höra att viktnedgången och orken beror helt på oss själva.
Äter vi enligt föreskrifter då går vi ned i vikt och då bibehåller vi orken.
Tja, det enda stämde, jag har gått ned i vikt.
Det andra stämde väl inte helt, att jag skulle ha ork och kraft.
Men, som K och L betonar gång på gång, dessa riktlinjer är utformade generellt.
De ska passa ett stort antal opererade.
Däremot är de inte anpassade på individnivå.
Bara för att du går ned i vikt och sprakar av ork, betyder det inte att jag gör det.
Och då är det jag som bör förändra något.
Vilket jag har gjort.
Från en timmes rask promenad per dag har jag tagit ned det till 45 minuters rask
promenad per dag, med lite längre runda på helgen, allt från en timme till en
timme och en kvart.
Jag har även ökat antalen måltider, från sju till åtta.

Jag tycker att de förändringarna borde räcka.

Jag har kringgått rekommendationerna rätt kraftigt.
Och samtidigt känner jag att det inte räcker.
K och L har rätt.
Orken finns inte, trots att jag väljer mycket bra mat att äta.
Alltså måste det korrigeras med mer mat och kanske mindre motion.
Och tja, mindre motion är i det närmaste uteslutet.
Speciellt nu när jag har Alice.
Däremot kanske jag kan tänka mig att lägga till ett nionde mål.

Men jag kommer samtidigt att vara orolig över vad vågen ska visa varje måndag
morgon. Har jag börjat gå upp i vikt?
Det är nämligen mycket vanligt för oss gbp-opererade, vi går ned och sedan går vi upp.
Och en del fortsätter att gå upp, tills de kommer tillbaka till den vikt de hade
innan operationen.
Det är någonstans det jag är rädd för.
Att jag ska sabba min operation.
Sabba min viktnedgång.
Det är en kraftig drivkraft.

Jag vill inte att detta ska bli ännu en sak jag förstör i mitt liv.
Får man så bra hjälp som jag fått, då är det inte läge att inte lyckas.
Så enkelt är det bara.

Nej, jag är nog inte på något vidare humör idag.
Kanske för att jag tagit till mig det som sades igår på Kliniken.
Kanske för att jag inser att jag måste göra förändringar som jag i nuläge
inte vill göra.
Av rädsla för att förlora kontrollen.
Av rädsla för att gå upp i vikt igen, att inte kunna stoppa det när jag nått
den nivå jag har ork på.
Utan att fortsätta att gå upp tills jag blir den jag var innan operationen.

Det känns bara olustigt.
Jag får lust att skaka av mig allt och göra precis som tidigare.
Får lust att säga att jag viss ska göra dessa förändringar, men samtidigt mörka
min egentliga agenda genom att fortsätta äta och motionera precis som jag gör idag.
Men nej, alternativet att medvetet lura mitt Lag finns inte.
Jag har inget behov av det.
De är ärliga med mig, och jag är ärlig med dem.
Något annat finns inte.
Jag gillar dem skarpt.
Och jag ogillar dem lika skarpt de gånger de kommer med saker som jag vet att
de har rätt i, men där jag själv inte vill.
Där jag inte törs.
Där jag är rädd att förlora kontrollen.
Nåväl, ge mig någon dag så har det här fått landa hos mig.
I nuläge är jag bara förbannad över att måsta utsätta mig för något där jag är
rädd för att förlora den balans jag har, den kontroll jag har, över mig själv.
Men, återigen, orken vill jag ha, så visst har de rätt, och visst ska jag
förändra.
Låt mig bara fundera på det någon dag, jag behöver landa i det hela.

Nu ska jag väcka sömntutan Alice.
Den damen gillar att sova på morgonen.
Jag gav henne mat 07.30, och efter det gick hon och la sig igen.
Jag kan tycka att en morgonbehovsrunda är i sin ordning att göra nu.
Jag ska jobba senare, och då vill hon nog inte gärna vara otoalettad.

God onsdagsmorgon på oss alla.
Tror jag.
I mitt icketjuriga men förbannande tillstånd.