Idag har gjort några avstickare från mitt liv på gömmen.
Min goda vän Stina fortsatte sin resa mot fullbordandet av
ännu en sleeve.
Mörka motiv. Grymt snyggt.
Med det sagt, jag följde med henne till Ric på WD tattoo.
Jag får bara inte nog av tatueringsmiljöer.
Dessa ställen är berusande, de gör mig lycklig.
Till lunch hade jag en träff med en vän från förr.
Vi umgicks intensivt under en period för några år sedan.
Vårt umgänge blev destruktivt för oss båda, så vi bröt. Rakt av.
Nu är vi båda på långt bättre ställen i livet, och när jag fick frågan om att träffas, svarade jag ja, med vissa betänkligheter.
Funderade på det efter att jag svarat ja, och kom fram till att
en träff oss emellan skulle fungera.
Skulle det inte göra det, har vi inga band till varandra som gör att
vi måste fortsätta att ha kontakt.
Det visade sig bli ett kärt återseende.
Eller, jag kan ju bara svara för min upplevelse, och den var positiv.
Det var som vi aldrig varit ifrån varandra. Vi kunde lätt och ledigt prata med varandra.
Det jag tyckte om med henne tidigare, hennes värme och omsorg, fanns kvar. Jag upplevde den direkt vi hälsade på varandra.
Det kändes stort.
Undra om kände samma sak med mig?
De element som skapade de destruktiva mellan oss tidigare finns inte kvar.
Det känns tryggt.
Vi har samma typ av erfarenhet då det gäller destruktiva förhållanden, vilket vi kunde prata om nu.
På ett helt annat sätt än för några år sedan.
Vi är andra personer nu, till viss del.
Och jag har arbetat med gränssättning, som ni vet, så min antydan
till oro innan vår träff var baserat på hur vi var förr.
Vilket vi inte är längre.
Vi skildes några timmar senare.
Jag hade en mycket bra känsla i kroppen av detta möte.
Det gav mig helt enkelt goda vibbar.
Om vi kommer att fortsätta träffas vet jag inget om.
Vi är ju liksom två om det beslutet.
Frågar man mig är svaret, ja.
Jag konstaterar att träffa henne över en lunch gjorde mig glad.
Ledsen också i och för sig.
Samt eftertänksam.
Vi pratade om såväl roliga som jobbiga saker.
Jag hade bestämt mig, innan vi träffades, att jag inte skulle låta något vi pratade om krypa mig under huden.
Vilket det naturligtvis gjorde.
Inga jobbiga saker, utan mer förbryllande saker, som under samtalet
framkallade skratt och frågetecken.
Väl i föräldrarnas stuga berättade jag om det för mamma.
Och la både lättad och glatt till att jag inte ens bryr mig om varför.
Men väl i efterhand kommer funderingarna likafullt.
Det förbryllar mig, helt enkelt.
Nåväl.
Jag kanske låter oerhört hemlighetsfull här, vilket blir då
jag inte återger vad det handlar om.
Det är på inget sätt hemligt, jag väljer bara att i nuläge behålla det för mig själv.
Fortsätter funderingarna, ja då kommer ni som vanligt att bli
insatta i det hela. Deal?
Mina avbrott i gömmandet denna dag har varit berikande.
Är det kanske nu det börjar vända?
Nu ska jag sätta ögon och hjärna i en bok om PTSD,
posttraumatisk stresstörning.
Jag har länge velat läsa den.
Förkovran, jajamän.
Fick för övrigt svar från Julia på Shamania bodypiercing idag.
Det blir att vänta med håltagning tills röten är över.
Vilket den får lov att vara typ nu!