Jag håller mig krampaktigt fast i livbojen, även när den hotar att dränka mig.

Var som sagt på Kliniken idag.
Vi pratade om vikten av att göra annorlunda, att handla.

Att omsätta teori i praktik.
Utan det steget sker ingen förändring.

Förändring inombords är viktig, absolut.
Men steget att omsätta det i praktiken är ett måste.
Annars stannar det vid klokt och nyttigt vetande.

Vilket för mig blir att missa målet. Med hästlängder.
Jag vill åt förändringen.
Därför måste jag även göra den. I praktiken.

Men jag tvekar. Ryggar tillbaka.
Blir lite osäker.
Tar inte stegen jag behöver ta.

Fastnar i teorin.
Känner mig stressad.

Nikes slogan ”just do it” tilltalar mig oerhört.
I mitt huvud sägs den enkelt, nästan med en axelryckning
ihop med ett leende.
Just do it.

Jag har funderat mycket efter Klinikbesöket idag.
Vad är jag rädd för?
Varför tar det emot att göra på nya sätt, när jag
vet fördelarna med att göra sig nya mönster och nya sätt?

Jag är rädd.
För att uppfattas som obekväm och krävande.
Rädd för att uteslutas.

Samtidigt är jag helt medveten om att den rädslan sitter i mitt huvud.
Till den allra största delen, i alla fall.

Om jag inte börjar utföra kommer jag att bli kvar här.
Utan att röra mig ur fläcken.
Och förändring i stillastående läge är inte möjlig.

Jag vet hur jag vill ha det.
Jag förstår förändringsarbetet, för att ta mig dit.

Att göra på ett nytt sätt känns annorlunda.
Det är skrämmande att lämna kända vatten.

Det är jag också medveten om.

Och blir mer och mer frustrerad på mig själv, över
att jag inte riktigt vågar.

Jag står liksom här, som en fegis, och fjantar mig.
Stoppar hellre huvudet i sanden.
Än att börja röra mig, skapa konturer och sätta gränser.

Är jag rädd för livet självt, måntro…