Kan du inte relatera till denna text? Tack och lov.

Jag fortsätter på det lite mörkare temat.
Okej för er? Välkommen att följa med i sådana fall.

Återkommer i olika ordalag till grundtrygghet, gång på gång.
Att jag saknar den.

En av orsakerna är förmodligen att jag lever med vetskapen om att min kropp
inte tillhör mig.
I mitt liv har den tagits ifrån mig, gång på gång.
Vilket gör att jag vet att den kan tas ifrån mig igen.
Det räcker med något så enkelt som att någon är fysiskt starkare än jag.
Eller med andra medel tar den ifrån mig.

Det gör mig otrygg. På djupet av det som är jag.

Att jag bara var 6 år när den togs ifrån mig första gången formade allt jag är.
Lämnade en otrygghet efter sig.

Andra övergrepp under uppväxten, av andra personer har också skett.

Jag tror att de ser något på mig.
Utstrålar jag något väldigt sårbart? Något som gör mig till ett lämpligt offer?
Jag har ingen aning, men någon slump kan det omöjligt vara.

Är det min gränslöshet som syns? Att jag inte kommer att försvara mig?

För det är mitt problem. Jag kan inte försvara mig. Min kropp blir lamslagen,
och jag kan inte göra något alls för att försvara mig.

Kombinationen av att veta att min kropp kan tas ifrån mig blandat med att jag
vet att jag inte kan försvara mig, den blir totalt förödande.

Den gör att jag till och med kan le när det händer.
Som för att skydda mig själv.
Inte för att dessa karlar på något sätt kan missförstå situationen, jag är helt
övertygad om att de vet att de begår ett vansinnigt fel.
Kanske ler jag mest inåt. Liksom för att trösta mig själv.
När allt går åt helvete.

Det här händer fortfarande. Trots att jag är 38 år.

En episod som på allvar fick mig att förstå vidden av att jag inte bestämmer över mig själv
inträffade för mycket länge sedan.
Övergreppen från den närstående hade pågått många år, men det här blev något helt annat.

Det var vinter, jag gick i 7:an.
En kompis till mig bodde då på Norrbölegatan. 3 minuters gångväg från där jag själv bodde.
Ni som känner till Norrböle känner till Odalgatan.
En kort gata som är väldigt vacker.
Hur som helst.
Jag var på väg hem från min kompis den här sena helgkvällen.
Jag svängde in på Odalgatan, där man direkt får en överblick precis över hela
gatan, från början till slut.

Jag både ser och hör ett gäng killar som kommer gåendes i min riktning.
Jag, som inte alls kände mig okej med det, gick in mellan några hus för att låta
dem passera mig utan att behöva träffa dem.
När jag tyckte det lät som de passerat gick jag ut på gatan igen.
Jag hade missbedömt det hela och killarna var alldeles framför mig.
Fulla.
Det var en Parkenkväll så jag gissar de kom därifrån.

En av dem gick mot mig och frågade om jag ville knulla.
Knappast originellt för ett gäng killar på fyllan.
Jag svarade inget, utan fortsatte gå hemåt.

Han tog tag i mig och höll fast mig. De andra gick fram till mig.
Någon slet i mina mjukisbyxor.
De var alldeles för stora, så det var lätt att få ner dem.
Någon annan tog tag i mig och drog in mig mot några hus (som idag är rivna)
och slet ner mig på marken.
Jag minns fortfarande hur kall snön kändes.

Det kändes som ett myller av killar, men till antalet tror jag de var 5 stycken.
Ett virrvarr av ansikten och tjocka täckjackor.
Någon höll fast mina axlar och armar, så jag inte kunde resa mig upp.
Nu var jag riktigt rädd.
Byxorna var redan neddragna och nu slet en av dem ner trosorna.
Så otroligt kallt mot min nakna hud. Just det minns jag oerhört tydligt.

En av dem drog isär mina ben och ställde sig på knä mellan mina knän.
Jag var helt blottad inför honom där jag låg.
Han drog ner sina egna byxor och jag såg hans snopp.
Jag visste precis vad som skulle hända härnäst.

Hans kompisar hetsade honom, att han skulle göra det. Kom igen!
Han la sig över mig, jag kände honom tydligt mot mig.

Men precis då skriker en karl från en närliggande balkong.
Han skriker och frågar vad de sysslar med.
”Grabbar, vad fan håller ni på med?”

Då fick han som låg över mig på sig byxorna igen och de drog snabbt iväg.
Jag fick mig upp på benen och drog upp mina kläder.
Karln från balkongen tittade på mig men sa inget mer.

Jag sa inget till någon om det.
I min värld hade det inte hjälp något att berätta för någon.
Jag är fortfarande förbannad för att jag hade de där stora blå
mjukisbyxorna.
Av någon anledning är det vad jag är arg på.
Att jag hade byxor som så lätt gick slita ner.

Jag tänker än idag på det, när jag promenerar längs den så oerhört vackra Odalgatan.
Huset där det hände är borta, några fina garage är uppförda där istället.
Minnet är kännbart, men inte förödande.
Fast jag är glad att huset är rivet.

Jag tänker också på hur de höll fast mig på marken, så jag inte skulle ta mig upp.
I själva verket hade de inte behövt göra det.

Jag hade inte tagit mig upp ändå.

Det är nämligen här den paralyserande, förlamande biten kommer in.
Jag kan faktiskt inte röra mig.
Min kropp blir lamslagen. Den reagerar inte. Den stänger av sig själv.
När jag skulle behöva kraft att slåss som bäst, då fungerar den inte längre.
Den sviker mig. Totalt.
Den dör.
För att jag ska leva.

Vilket för alltid får mig att tänka att jag är delaktig i det som händer mig.
Jag varken slåss eller markerar att jag inte vill.
Kroppdjävlen sviker mig. Säljer mig till någon karldjävel.
Eller vill den att jag ska överleva?

Det är så komplicerat.
Jag blir inte riktigt klok på det själv.
Ändå har jag pratat mycket på Kliniken om detta.

Jag förstår rent intellektuellt att det här med förlamningen i min kropp,
att den ”spelar död,” är en försvarsmekanism, på samma sätt som att fly
eller slåss är.
Jag önskar den hade reagerat med att bli arg och vilja försvara sig aktivt.
Inte passivt genom att sluta fungera.

Då kanske jag skulle känna mig mer trygg och skyddad.
Nu finns inte de känslorna.

Jag är reserverad bland folk. Speciellt när alkohol är inblandat.
Berusade människor och situationer är betydligt svårare att läsa av
än nyktra. När det väl spårar ur går det ofta mycket fort och är
väldigt oförutsägbart.
Jag föredrar att vara nykter på fester med okänt folk.
Eller ute på lokal.
Att vara nykter bland onyktra, ger mig helt enkelt en känsla av att jag
har någon typ av kontroll.
Visst gör jag undantag. Men inte gärna och inte ofta.
Jag gillar inte toaköer, jag ska köra tidigt dagen efter, eller något
liknande.
Det är svaren jag ger när jag återigen får kommentaren, jaha du är nykter igen?
Med tillägget, festar du som aldrig?
Jag tänker att, jo det gör jag. Fast inte här, det är inte säkert nog.
Men det säger jag inte till någon.

Jag blir reserverad genom att vara social.
Det här låter mycket motsägelsefullt, jag vet.
Jag ser till att vara snäll och trevlig.
För att ingen ska vilja göra mig illa.
Många timmar på Kliniken har krävts för att göra det här förståeligt för mig.

Fastän jag innerst inne vet att det inte hjälper.

På bråkdelen av en sekund kan någon ta min kropp ifrån mig. Igen.