Kan någon släcka strålkastaren tack, jag är inte tillräckligt berusad.

På lördag, då händer något mycket ovanligt.
Vi är bjudna på julbord med tillhörande fest på Verandan, av Jörgens arbetsgivare,
Terräng och Miljö i Norr AB.
Det i sig är inte något ovanligt.
Tvärtom, varje år bjuder de på julbord vilket brukar vara precis lika gott som roligt.
De är riktigt kul människor Jörgen arbetar åt. I deras sällskap kan man inte annat än att trivas.

Det som däremot är mycket ovanligt är att jag kommer att ha klänning.
Absolut ingen gala-aktig, utan en kul, ovanlig och snygg sådan som Vickan lämnat
hemma då hon åkt hem till Nya Zeeland.
Den är, håll i er gott folk, gul och brun. Och randig!
Haha, ja jag vet, gult och brunt är på inget sätt mina färger överhuvudtaget.
Dock förälskade jag mig i den, trots fadäsen att den är just en klänning,
och att den till råga på allt är gul och brun.

Ännu mer speciellt är det att jag kommer att vara nykter när jag bär den.
I vanliga fall hade det krävts en respektabel mängd alkohol för att fixa det.
Men eftersom alkohol och bilkörning inte är en ultimat kombination, och jag
vill komma hem till Missenträsk på natten, så blir valet att köra, och alltså vara nykter,
synnerligen enkelt.

Jag är nervös redan nu.
Inför klänningsbärandet.

Jag går aldrig i klänning. Jag vet inte om jag gjort det sedan jag konfirmerades,
vilket är så länge sedan att det måste räknas som preskiberat.

Det är snyggt. Både klänning och kjol.
Men det påvisar att jag är kvinna. Och det går liksom inte an.
Jag klarar inte av att bli tittad på, som kvinna.
Som det, ett mellanting, funkar bättre. Då är jag inte sårbar.
Orden hen känns helt plötsligt väldigt rätt. En bra beskrivning på mig.
Jag är kvinna, jag har attributen kvinnor har.
Men känner mig inte kvinnlig. Alls.
Möjligtvis när jag druckit alkohol, då kan jag känna det som snabbast.

Det här är ett återigen ett resultat av de övergrepp jag utsatts för.

Jag vill inte synas. Absolut inte synas som tjej/kvinna.
Det utgör ett hot att ses som sådan. Det leder inte till något bra.
Inte i mitt fall.
Så jag blir androgyn istället. En gång för att överleva. Nu för att undvika
att ens riskera att eventuellt någon skulle se på mig med någon typ av intresse.
Allt sådant ska hållas väldigt långt borta från mig.

Fast det där är egentligen rätt märkligt det också.
Jag jobbar hårt för att inte synas som tjej/kvinna.
Androgyna, stora kläder. Inget smink. Inga smycken. Ingen frisyr.
Inget.
Märkligt av den anledning att jag inte har något attraktionsvärde oavsett.
Jag är helt enkelt ful.
Jag har alltid vetat det, varit det. Inget konstigt med det.
Det är grundmurat.
Tjock med tjocka glasögon. Det blir inte mycket mer oattraktivt än så.

Jag har haft det med mig sedan liten.
Jag blev pojkflicka rätt fort.
Rent utseendemässigt alltså. Inte känslomässigt.
Överlevnadsmässigt.

Sedan har det rullat på.

De negativa saker som ibland sas om mitt utseende fick mig att omvandla
det till sannning.
Istället för att sätta gränser och inte ta åt mig.

Det brukar passera några år mellan svängarna jag får höra något om mitt utseende.
Nejdå, oroa er inte, jag ska inte tråka ut oss alla genom att dra en snyftig radda exempel.
Absolut inte.
Vi kör ett enda, så vi ska veta vad vi pratar om här.

Det här inträffade för några år sedan på en fest.
En bekant som finns i min umgängeskrets ville gärna prata med mig lite privat,
bara hon och jag.
Hon ville fråga mig något, som jag absolut inte skulle ta illa vid mig för.
Hon poängterade att hon kände sig lite dum som ville fråga.
(Redan här visste jag att jag inte ville höra frågan, men log och sa
att hon kunde fråga på, att det var lugnt.)
Hon sa att hon och hennes karl hade pratat lite och nu undrade hon hur det
kändes för mig att min syster fått allt, och jag ingenting.
Din syster, hon är ju som lång och smal, snygg, fint hår och ja…
Men Cicci, alltså, jag känner mig dum som frågar, det känns som taskigt,
men hur känns det att det är så?

No shit Sherlock.

… jag minns fortfarande känslan som en sådan sak gör med kroppen.

Jag blev stum och blytung i kroppen. Jag kunde inte röra mig.
Samtidigt som jag blev röd på halsen, av någon märklig anledning.

Som svar log jag. Jag LOG!
Och sa något som jag inte minns.
Inte något om att hennes övertramp på mig, utan något som förmodligen skulle
föreställa ett svar på hennes fråga.

Det slående är hur jag gör i den typen av situation.
Jag LER.
Låtsas som att det inte gör ont.
Nästan slätar över att den andra just gjort mig djävligt illa.

En stor del av mina mål på Kliniken handlar just om att lära mig sätta gränser.
Mot betydligt vanligare situationer givetvis, vardagssituationer, men självklart också
sådana här ovanliga situationer.
(Kommer att göra ett inlägg vid tillfälle, ägnat åt gränssättning.
Varför den är nödvändig, vad den har för syfte, och konsekvenserna av att
inte kunna sätta dem.)

Så nu förstår vi alla varför lördag är speciell.
Jag tänker, för det första, att klä mig långt utanför min trygghetszon.
Både kvinnligt och kroppsframhävande.
Och för det andra, göra min fulhet mer synlig för andra genom att klä
mig mindre osynligt.

Herregud, jag tror jag just började svettas lite av nervositet. Redan!

Utan att, som sagt, få draghjälp av alkoholens avslappnade och förskönande
effekter.
Jag, med min övertygelse om min fulhet, kommer att bli synlig. Som kvinna.
Förmodligen kommer ingen annan att lägga märke till mig och min synlighet,
men jag kommer att känna det som om jag har en strålkastare riktad mot mig.

Varför jag gör det?
Befogad fråga, faktiskt.
Jag provade getingklänningen (ni minns, gul och brun i färgen, i ett randigt utförande.)
mest på skoj.
Helt oväntat fastnade jag direkt för hur den både såg ut och kändes på mig.
Jag gillade den absolut omedelbart.

Så till den milda grad att jag genast visste att jag ville ha den på mig då
vi ska ut på julbord och roa oss.

Herregud, jag kommer att dö.