Känslan av att vara naken, fastän jag är fullt påklädd.

Vissa inlägg känns viktigare än andra här på bloggen.
Det här är ett sådant. Jag har en viss ångest över det.
Och ändå känns det viktigt att skriva det.
Jag kommer att stänga ner datorn och gömma mig ett tag när jag väl publicerat det.
Det är utelämnande på ett sätt som känns väldigt naket.

En del inlägg går jag och spånar på länge innan jag skriver ner dem.
Jag funderar även om jag ens ska publicera dem.
Av den anledning att de är personliga och privata.
De är inte vackra, de visar upp något fult hos mig.
De inlägg som är mest svåra att avgöra hur lämpliga de är att skriva, är när andra
är involverade.
Det är som bekant en väldigt viktig balansgång när man väljer att låta personerna
vara med ihop med sina riktiga namn.

Det är viktigt att det sker respektfullt. I mitt fall även kärleksfullt, då
det handlar om familj och nära vänner.

Varför inte strunta i den typen av inlägg om det nu är risk att det är för intimt?
Enkelt. Om jag lät bli skulle en stor del av mig försvinna, och det jag berättar här skulle
bli haltande.
Det skulle ge er som inte känner mig så väl, en förskönad bild av mig.
Och de som känner mig väl vet att jag utelämnar något både stort och avgörande.

Det blir inte rätt. Inte mot mig, inte mot er.
Däremot trodde jag inte jag skulle vara såhär öppen då jag först började blogga.
Fast det är skönt att för en gångs skull inte försköna mitt liv.
Det minskar min känsla av att vara fake.

Med den inledningen, kan det tänkas att några av er gått och poppat lite popcorn, för
att snacksa på, då det verkar kunna bli både smaskigt och senstationellt här.

Riktigt så ögonbrynshöjande kommer det dock inte att bli.
För mina vänner kommer det inte att bli någon pulshöjare alls.
De känner till innehållet i dagens text mycket väl. Tyvärr.
Det möjliga förvåningsmomentet skulle väl i sådana fall bestå av att jag skriver det
öppet här.
Liksom visar något riktigt fult och skämmigt inför publik.

Efter den mastodontinledningen åker vi. Spänn på er säkerhetsbältet mina damer och
herrar. Nu åker vi.

Jag vet att mina nära vänner skulle sprätta champagnen och skåla vilt om jag stod upp mot Jörgen.
Bet ifrån. Satte ned foten.

De gillar honom. Mycket.
För dem är han den glada, allmänt galna killen som dyker upp med ett skratt,
och bjuder på sig själv. Som får andra att skratta och trivas.
Killen som ställer upp när någon behöver hjälp.
Han man festar och har jäkligt kul med.

Däremot, vad de inte gillar är hur jag har blivit, sedan jag blev tillsammans med honom.
Hur jag tar mindre och mindre plats, hur jag har tappat bort mitt sociala jag.
Tappat bort min röst och min åsikt.

Jag blev en annan person när jag blev tillsammas med honom.

Jag har berättat tidigare, om hans och mina mönster som krockar.
Mina och våra vänner har följt detta från första parkett under många år.

Ibland får de lust att drämma något hårt i skallen på Jörgen, ibland är det mig de
fantiserar att göra detsamma med.

Behovet att slita sitt hår gissar jag har kommit över dem vid ett hundratal tillfällen.
Eller mer sanningsenligt, vid ett tusental tillfällen.

De har sett mig försvinna mer och mer.
Hur jag alltid vill kolla med Jörgen innan jag tar några beslut.
Hur jag anpassar mig efter hans vilja.
Hur jag inte står upp när han ställer krav som han själv inte motsvarar.
Hur jag inte ber honom om något. Hur jag inte förväntar mig något av honom.
Hur jag blir tyst och hur jag anpassar mig när han kommer in i rummet.

Hur jag, på ren svenska, blivit en första klassens dörrmatta.

Det vet allt om skillnaden på hur jag är som person när Jörgen är med,
och på hur jag är när jag kommer själv.

Jag har aldrig tidigare kunnat sätta ord på varför jag inte sätter gränser, säger nej
till det jag känner nej för, eller varför jag inte visar vad jag vill helt enkelt.

De vet att jag är medgörlig och passiv för att jag är rädd att Jörgen ska lämna mig.
Däremot, den bakomliggande orsaken har jag inte ens själv varit medveten om.
Och än mindre kunnat förmedla till någon annan.

Förrän K och L på Kliniken tog sig an mig.

Rädslan av att bli lämnad kommer nämligen inte från Jörgen, alls.

Utan den kommer från mig.
Från min uppväxt. Där jag blivit lämnad gång på gång. Fått mina gränser flyttade gång på gång.
Fått min kropp använd gång på gång.

Däremot krockar mitt följsamma och anpassande mönster, med Jörgens bitvis mycket
våldsamma verbala mönster.
Jag kan inte sätta några gränser, säga ifrån, eller stå upp för mig själv.
Än.
Men jag är på god väg. Mjukt och försiktigt lär jag mig. Övar jag.

Och får som regel en grym ångest om jag nu lyckas markera.
Behovet av att köpa ner mig, och krypa blir överväldigande.
Jag kan älta i timtal, och önska att jag bitit av mig tungan.
Vilket är så oerhört jobbigt att jag hellre är följsam, tillmötesgående och
faktiskt gör som jag blir tillsagt, utan att opponera mig eller ha en egen åsikt.

Det framkallar givetvis en ångest i sig, att svälja mitt jag, gång på gång.
Det är dock lindrigt jämfört med alternativet.
Står jag upp för mig, visar vad jag vill eller tycker, ifrågasätter eller har en alltför
olik åsikt än Jörgens, då kommer ångesten direkt.
Jag blir snudd på lamslagen av ångesten.
Och slår mig blodig (mentalt blodig) för att jag ens sa något.

Sedan ägnar jag föjande timme till att släta över mitt övertramp.
Stryka honom medhårs. Så han inte ska vara arg eller besviken på mig.
För känslan av att han inte är nöjd med mig, av en eller annan anledning,
den sätter mig helt ur funktion.
Jag kan inte koncentrera eller fokusera på något annat än att göra det bra igen.

Vilket innebär att jag kryper som en liten jävla mask.

Och föraktar mig själv totalt.

Jag lärde mig tidigt att anpassa mig, bli följsam. För att inte någon skulle vilja vara elak.
Jag gissar att det började när jag var i 6-årsåldern.
När allt det där började hända mig.

Jag löste det olösbara genom att bli väldigt snäll. Bli väldigt följsam.
Och genom det, väldigt lätt att utnyttja.

Det mönstret har följt mig genom hela min uppväxt.

Den åldern, mellan 6-15 år, då jag blev utsatt för grova sexuella övergrepp,
fick mig att skapa mönster som sitter i ryggmärgen.
Som innebär att jag inte vågar ha några konturer, av rädsla för att bli lämnad,
att inte få höra till. Av rädsla för att det skulle bli ännu värre om jag sa något.

Men även senare, då jag blev lämnad på ett sätt som gjorde hela min värld otrygg.
Jag fick ta ett ansvar som en ungdom inte ska behöva utsättas för, när vuxna sviker.
Det drabbade både Vickan och mig.

Jag löste det förvisso, tog det ansvar som någon annan ägde.
Kostnaden blev hög.
Konsekvenserna finns kvar i form av känslor som inte finns längre.
Som effektivt togs död på när jag växte upp.
Jag slutade älska någon som jag skulle vilja älska.
Vilket gör väldigt ont hos mig, när jag tänker på det.
Det får mig också att känna ett oerhört dåligt samvete.
Vilket är så motsägelsefullt när det dåliga samvetet tillhör någon annan i det här fallet.

Jag har försökt strunta i det, det är ändå så länge sedan Vickan och jag sveks.
Men det sitter kvar, den otrygghet som det skapade.
Den gick aldrig att bygga över.

När jag väl tittar på det, så blev jag sviken på sådana sätt, vid olika tillfällen,
i olika former, att känslan att älska faktiskt dog.
I alla fall när det gäller några vissa personer.
Men även när det gäller andra, så är den känslan väldigt svår, jag tycker inte om att
älska någon.
Det gör mig sårbar.

Vuxna har svikit och lämnat alltför många gånger.

Här visar sig alltså känslan, den jag trodde handlade om Jörgen och mig,
men som alltså inte har något med oss att göra.
Mitt behov av att vara till lags, för att vara medräknad. För att vara möjlig
att älska.

Att jag måste göra som han vill, för att få tillhöra. För att få ha en relation.
Det var aldrig hans krav. Utan mitt mönster.
Däremot matchar det hans mönster av att dominera andra.

Det ska jag ta mig tid att berätta för mina vänner.
Det skulle leda till att de kanske ser på mitt dörrmatteliv annorlunda.
Det skulle åtminstone öka förståelsen för hur djupt det sitter hos mig.

Det finns ännu en twist till detta, mitt mönster som inte gagnar längre.

Min mamma har nämligen ett liknande mönster.
Det har givetvis spätt på de jag själv skaffat mig.

Min mamma, snäll och hjälpsam, står nämligen inte heller upp för sig själv.

Min pappa och morbror har bitvis varit otroligt våldsamma mot henne.
På ett verbalt våldsamt sätt.
Där de under årens lopp berättat för henne hur värdelös hon är, att hon inte
behövdes på sitt jobb eftersom det ändå var ett skitkommunjobb. Mer förankrat
i ett förakt mot Kommunen än för mamma i sig, gissar jag.
De har förlöjligat och hånat henne för den hon är, och det hon tycker om.
För hur hon gör saker.
Ja, för den hon är, helt enkelt.

Och hon har inte stått upp för sig själv.

Våldet kom in tidigt i hennes liv.
Från sin pappa, min morfar, som jag aldrig träffat.
Han var både verbalt och fysiskt våldsam.
Min mamma fick uppleva hur det kändes att få ett laddat gevär riktat mot sig
och sin mamma, min mormor.
Jag får lust att gråta när jag tänker på det. Fina mamma och fina, snälla mormor.
Våld kom in tidigt i min mamms liv, med andra ord.

I min uppväxt har hon inte stått upp för sig själv.
Inte tillräckligt för att få pappa och min morbror att sluta bete sig som idioter.
Hon säger sig stå över dem och det hela.
Att hon inte bryr sig om deras beteende.

Jag tror inte det fungerar så.
Jag är övertygad om att alla nedsättande och förlöjligande ord fastnat någonstans
inom henne.
Kanske på ett ställe hon omsorgsfullt stängt och låst dörren till.

Hur som helst, min mamma satte en gräns, en gång. Vid ett tillfälle som jag har
kristallklart i mitt huvud.
Som fick mitt hjärta att skratta av lycka.

Händelsen ägde rum på en middag för några år sedan.
Hon tystade ett helt bord med en enda mening.
Gliringarna och spydigheterna dog.
Det blev absolut knäpptyst.

Jag blev så förvånad att jag bara stirrade på henne.
Och det enda hon gjorde var att säga med arg och hög röst ”att nu får det fan vara nog.”
Med den enkla och korta meningen tystade hon ett middagsbord där vi var ett
antal som åt.

Jag blev glad ända in i själen, och så stolt över henne.
Äntligen. ÄNTLIGEN!
Några få ord, sagda med en röst som visade exakt vad hon kände.

Jag har mått så satans dåligt genom åren att se och höra hur de betett sig mot henne.
Det har gjort så oerhört ont att uppleva.

Endast i en sagovärd hade historien slutat lyckligt där, givetvis.
I verkligheten, här fortsätter förlöjligandet, den snäsiga och otrevliga tonen mot henne.
Förminskandet av henne.
Det gör mig rasande.
Det gör det svårt att uppskatta min pappa på det sätt som annars skulle vara möjligt.

Av den anledningen vet jag att mina vänner, Jörgens och mina gemensamma vänner,
skulle ge mig en tyst, osynlig rungande stående ovation, om jag markerade.

De skulle med all sannorlighet tänka ÄNTLIGEN!
De skulle bli glada för min skull.
Även för hans skull.

Jag är övertygad att jag kommer dit, så smånningom.
K och L på Kliniken är väl insatta i detta, vi har pratat många timmar om det.
Gränssättningen, som i mångt och mycket involverar även Jörgen.

Det får ta sin tid, det här arbetet.
Jag har inte bråttom.
Det viktiga är att vara på rätt väg. Och ha rätt hjälp vid sin sida.
Vilket jag har.

Det här är anledningen till varför jag funderade över detta inlägg.
Om jag borde skriva det. Om jag borde lägga ut det till allmän beskådan.

Det är tabu att skriva om familjehemligheter. De är menade att för alltid hållas hemliga.
Jag väljer att bryta det, för min skull.
Min blogg blir inte komplett utan att jag tar med den här mycket stora och viktiga biten.
Fastän den berör såväl mig, som Jörgen, mamma, pappa och min morbror.

Däremot har jag i åtanke att min blogg är en envägskommunikation.
Det bör ni också komma ihåg.

Den här bloggen handlar om livet, som jag ser på det.