Kärlek. Ordet som många av oss kan på alla möjliga språk.

Förhoppningsvis hittar nya läsare hit till vår gemenskap i galenskapen.
Ni är varmt välkomna.
Och ni som finns här sedan tidigare, ni betyder allt.

I och med att det dimper in någon ny då och då kan det vara
vettigt att ibland sammanfatta lite, så de nya ska kunna hänga med på
ett vettigt sätt utan att måsta läsa varenda inlägg från tidernas begynnelse.
Vilket jag naturligtvis hoppas att ni gör, men det ska inte vara ett måste.

Jag skriver om vitt skilda saker här på bloggen.
Svart nonsens & pruknande rappakalja blev namnet, som vännen Camilla,
spånade fram åt mig, just av den anledning att det kan handla om
precis vad som helst.

I grund och botten är det en mix av allt från helt ovidkommande funderingar
vid ett köksbord, relevanta inlägg om dåtid som speglar nutid, samt händelser
och funderingar i nutid.

Ibland blir jag väldigt personlig, vilket har visat sig fungera ihop
med de som följer bloggen.
Vi har fått till ett riktigt bra flöde mellan oss, ni och jag.

Ingen är gladare än jag för det. Bara så ni vet.

Just nu är jag inne i en period då jag hänvisar till Kliniken en hel del.
För er nya innebär Kliniken, Psykiatriska Kliniken i Skellefteå.
Jag skriver mycket om det arbete jag gör där. Som patient alltså.
Därav att det blir väldigt personligt ibland.
Arbetet där har nämligen startat upp rejält i och med det nya året.
Jag är bekväm med att skriva om vad som händer där, det är en del av mig,
som många andra delar.
Min förhoppning är att det ska kännas bekvämt för er också.

Men så glimtar det till uti mellan åt, då det dyker upp inlägg som
handlar om vad som tidigare under dagen funnits i min varukorg när jag
gästade Ica Maxi.

Blandad mix, beroende på vilket humör jag är på.

Däremot är det alltid meningen att ni ska känna er bekväma här.
Samt välkomna.

De personer jag nämner vid namn, känner jag kärlek och respekt för.
Jag har misslyckats grundligt om någon av er upplever att jag hänger ut någon.
Det är en balansgång när man ger personerna i inläggen liv, genom att nämna dem
vid namn.
Jag är helt medveten om att de på inget sätt valt att vara med här, därför är
min intention alltid att behandla dem med respekt.
Och utifrån den kärlek jag känner för dem.

Med detta sagt så kör vi vidare, eller vad säger ni?

Jag är fortfarande kvar på min hemuppgift från Kliniken denna vecka.
Den var ovanligt stor och omfattande.
Därav alla dessa inlägg om det hela.

Idag har jag kommit fram till sista biten av hemuppgiften.
Nämligen, vad kärlek är, för mig.

Uppgiften har jag tänkt mig avser kärleken till en partner.
Men jag kommer att dela upp den. Första delen kommer mycket riktigt
att handla om vad jag tycker kärlek är, mellan två partners.

Då kärlek känns betydligt större än så kommer jag att utöka funderadet lite.
Tänker jag om kärlek kommer jag osökt in på kärlek till såväl vänner som familj.
Det spånandet kommer upp lite senare.

Jag är en väldigt känslosam människa.
Jag gör allt för att inte visa det, eller ja jag har gjort det tidigare,
numera jobbar jag på att visa vad jag känner.
Jag gick vilse på vägen, och bestämde mig för att inte visa mig själv,
inte visa vad jag kände eller tyckte, för att minska risken att bli sårbar.
Logiskt samtidigt som idiotiskt. Nåväl…

Jag kan bli oerhört rörd och fängslad av andra människor.
Kanske framstår jag som kall, när jag inte reagerar ”normalt”,
mitt inre reagerar dock, mycket.

Känslorna, även de som innehåller kärlek finns absolut hos mig.
Det är jag, som däremot är dålig på att visa dem.
Vilket håller på att förändras.

Vad är då kärlek, för mig?

Kärlek är varma må-gott-känslor.
Kärlek är värme och trygghet.
Kärlek är att trivas i varandras sällskap.
Samt må gott även då vi inte är i varandras sällskap.
Kärlek är en speciell koppling som blir när båda känner samma sak
för varandra, samtidigt.
Kärlek är respekt för varandra, varandras tankar och åsikter.
Kärlek är fysisk attraktion.
När jag ser på dig, och hjärtat slår lite extra hårt, som när du kommer gående,
höjer handen, vinkar mot mig, och ler samtidigt.
Kärlek blir fysisk när jag ser dig, och hela jag börjar tänka på
sex samtidigt som kroppen förbereder sig och vill ha sex.
Kärlek är ett skratt som finns mellan oss, en trivsel, känslan av att
vilja umgås med dig. Att skratta med dig.
Kärlek är det tysta som finns mellan oss. När vi inte behöver prata för att
trivas med varandra.
Kärlek är att våga bli galet arg och visa det.
Kärlek är att måna om dig, önskan om att du ska ha det bra.
Kärlek är att trösta när du är ledsen, och ge dig utrymme när du vill vara ifred.

Låter jag som en tjej i skolåldern här?!

Ju längre jag sitter och funderar på det, ju mer saker skulle jag komma på
i ämnet vad kärlek är för mig.

Rent spontant kan det nog sammanfattas i några ord.
Värme, omsorg, trygghet, respekt, skratt och fysisk attraktion.
Kärlek är när jag vågar visa vem jag är, och du står pall.

Betyder det att det inte är kärlek om jag inte känner allt samtidigt, den mesta av tiden?
Givetvis inte.
Det jag skrivit här ovan är vad kärlek är för mig.
Det betyder givetvis inte att jag hittar samtliga egenskaper i en och samma person.
Utan att det på något sätt påverkar att det är kärlek jag känner för honom.

Samtidigt blir det här oerhört motsägelsefullt.
För inget av ovanstående passar ihop med hur jag ser på manlighet.
Som alltså är attraktivt i mina ögon.

Med risk för att detta tänkta avslut blev alldeles för sliskigt, bjuder jag på
mina föräldrar lite grann.

Kärlek är också att acceptera och stå ut med den andras mindre smickrande egenskaper.

Låt mig ta ett exempel från mina föräldrar, jag gör det för att de varit gifta i
38 år, och med andra ord överlevt en hel del på vägen.

Min far är fenomenal på att leta, men dålig på att hitta.
Så var och varannan gång jag hälsar på dem så söker han något,
som ABSOLUT INTE finns där mamma förklarar att det finns.

Det rivs om i kylskåpet, eller söks igenom bland hyllor och skåpar,
alltid med en rasande frustrerad och arg far som inte hittar.
Mamma förklarar mycket tålmodigt vart han ska leta.
Men icket.

Det slutar som regel med att mamma går dit och tar fram baconet, mössan
eller vad det nu är som är borta.
Min far blir alltid tyst och bara tar saken, och min mamma säger aldrig något,
utan går bara och sätter sig igen.

Till mig ger hon ett tyst ögonkast, som innehåller både en himlnade blick
samt ett leende.
Såhär har det alltså sett ut i långt mer än 38 år mellan dem.

Jag gissar att det vid otaliga tillfällen måste ha fått båda mina föräldrar
att i ren desperation riva sitt hår över detta.

Men tja, de är gifta än, och detta är bara en av alla de små saker som
de accepterar med varandra.

Det är kärlek det också.