Mitt bloggande, som är av ett relativt öppet slag, kan nog leda till att folk jag möter tänker
sig att jag är lika öppen i verkligheten.
Att jag gärna berättar om mig själv, och om händelser i mitt liv.
Vilket jag på inget sätt gör.
Tvärtom.
När jag skriver, då är jag fullkomligt trygg.
Även i de inlägg där jag är väldigt öppen med saker som hänt eller tankar som jag har.
Vissa gånger kan det, i och för sig fladdra till i magen, som i ett av gårdagens inlägg.
En viss oro kan absolut dra förbi mig.
Som handlar om hur ni ska ställa er till det jag just kommer att låta er läsa
och ta del av.
Med det sagt, ja jag är förvisso trygg i det jag skriver, men inför tanken att andra
läser kan det darra till för en sekund.
Inläggen som hamnar till allmän beskådan, de är genomtänkta, genomlästa och
noga övervägda och genomfunderade på om jag ska lägga upp dem eller inte.
Jag har således en hel del inlägg som aldrig kommer att se offentlighetens ljus.
Vid något tillfälle har jag tyvärr publicerat inlägg där jag gått över gränsen till
andra människors stolthet och rätt till intigritet.
Jag har inte känt eller förstått det, utan känt att det varit inlägg som absolut
är hårda, men inte för hårda.
Vilket har lett till att jag tagit fel beslut vid några tillfällen.
De inläggen har jag tagit bort.
För att såra någon, eller hänga ut i syfte att just hänga ut, nej, det är inte min idé
och tanke med att ha en blogg och alltså kunna lägga ut privata tankar på ett
oprivat sätt.
Anywho.
Kanske leder detta till att människor jag möter får för sig att jag är lika öppen i det
verkliga livet.
Vilket alltså inte stämmer på något sätt.
Det är snarare tvärtom.
Jag är relativt förtegen om mig själv när jag träffar andra.
Jag ger gärna intrycket av att jag är öppen, men lyssnar man lite mer noga
så berättar jag väldigt lite.
För där kickar mitt behov av att passa ihop med andra människor in.
Jag speglar andra, får dem att trivas med mig och framför allt trivas med
sig själva.
Jag lyssnar och bekräftar, skulle man kunna säga. Boostar ditt ego.
Med den påföljd att jag berättar väldigt lite om mig själv.
I själva verket svarar jag mest på direkta frågor, annars håller jag det
väldigt casual liksom, omän den jag pratar med är både privat och personlig och
alltså berättar mycket om sig själv.
Jag låter helt enkelt medvetet bli att berätta så mycket om mig själv.
För jag vill passa in.
Och berättar jag om mig själv, mina tankar och åsikter, då finns risken att jag
inte passar in.
Vilket jag på inget sätt tänkt riskera.
Jag vill tillhöra. Punkt.
Innan jag berättar något mer viktigt om mig själv behöver jag känna tillit till dig.
Vi behöver inte vara vänner sedan många, många år tillbaka, absolut inte.
Men tilliten, den är A och O.
Finns den så vet jag det efter 5 minuter med dig.
Min magkänsla är klockren på den punkten.
Fastän jag inte alltid vågar lita på den direkt, har den visat sig vara väldigt
välfungerande.
Så har jag levt mitt liv, hittills.
Och det har fungerat alldeles utmärkt.
Om man vill känna sig som ett tomt skal, som en fejk.
Därför har jag satt in massor med jävlar anamma för att ändra mitt sätt att vara.
Jag vill verkligen vara genuin i det jag säger och gör.
Jag vill visa vem jag är, vart jag har mina åsikter, mina tankar, mina känslor och
mitt skratt.
Jag vill vara tydlig.
Jag vill vara tydlig för att du ska veta vart du har mig, vem jag är och vart jag
har mina gränser.
Självklart är jag i närheten av mig själv när jag träffar riktigt goda vänner.
Och andra jag känner tillit till.
Då kan jag absolut berätta om mig själv.
Men jag låter noggrant bli att vara tydlig i mina åsikter och konturer.
För inom mig finns likafullt den där rädslan av att de inte ska gilla mig.
Att jag inte ska duga.
Och du inte ska vilja vara med mig.
Det spelar inte någon roll om vi känt varandra i 35 år eller 5 månader.
Finns tilliten där, då tycker jag om personen mycket.
Men kommer likafullt inte att våga visa mina konturer.
Men jag kan, tack vare tilliten, berätta om mig själv.
Men jag låter noga bli att ha alltför olika åsikt som du.
För jag vill inte att du ska välja bort mig.
Vi har pratat i timmar om detta på Kliniken.
Och jag förstår alla fördelar med att våga vara sig själv.
Att våga lita på att de mina kommer att tycka om mig omän jag inte gillar
minigolf fast de älskar minigolf.
Eller att det är okej att säga att jag numera föredrar min thékopp utan socker fastän jag
alltid tagit socker tidigare.
VI pratar alltså om de små konturerna.
Det är särskilt dem som inte fungerar.
Jag kan sitta och hålla med om att Alfons Åberg är en mysig figur i barnböckernas värld,
utan att med en min avslöja att jag verkligen avskyr honom, såväl som vuxen som när
jag var barn.
Någon gång ska jag ta mig tid att skriva ned sådana situationer, där jag låter bli att
visa vad jag tycker, mina gränser om ni så vill, under en veckas tid.
Så vi alla kan se hur galet det blir i det lilla rummet.
De stora gesterna, som vad jag tycker om vissa politiska partier eller åsikter, har jag
lättare för att uttrycka.
De är liksom så stora att de i sin storhet blir enklare.
Vi kommer att gilla varandra, du och jag, omän jag är sosse och du är moderat.
Eller omän jag anser att vi ska hjälpa flyktingar som tar sig till Sverige, istället för att
bara sätta in vår hjälp i deras hemländer.
Sådant kan jag på ett mer enkelt sätt vissa gånger faktiskt klara av att uttrycka.
Men i det lilla, där vi lever våra liv till vardags, där blir mina konturer helt flytande.
För det är där vi kommer att känna om vi har något gemensamt eller inte.
Men alla de små sakerna, där vill jag göra och tycka i närheten som du.
För då ökar jag chanserna att du inte ska vilja välja bort mig.
Och kvar sitter jag med en känsla av att vara fejk.
Mina vänner känner mig hyfsat.
I mångt och mycket.
Men då det gäller de små konturerna, där vågar jag inte lämna något till slumpen,
där tycker jag i närheten av det du tycket. Alltid.
Och jag blir galet frustrerad på mig själv.
För jag gillar tydliga människor.
Som visar vilka de är.
Precis en sådan människa vill jag vara.
Jag vill att du ska känna och veta att det du ser är vad jag erbjuder.
I nuläge finns ingen sådan deal.
Det här är verkligen något jag både vill och bör jobba med.
För min egen skull.
Målet är således att alltså till sist våga lita på att jag är omtyckt för den jag är,
och inte för den jag vill att du ska tro att jag är.
Det är självkänslan, återigen, som behöver arbetas med.
Den dagen känslan av att ha ett värde är framarbetad, då kommer jag att vara mer
öppen även när vi träffas i det verkliga livet.