Idag är det kyrkoval.
Det där valet som de allra flesta inte ens tänker på, knappt vet
att det existerar.
Kyrkan och dess angelägenheter engagerar uppenbarligen inte något
större antal av oss här i Sverige.
Religion överlag är ointressant.
Såvida det inte handlar om något så vansinnigt kvinnoförnedrande,
kvinnofientligt och världsomfattande konspiratoriskt som islam.
Speciellt islam i form av en kvinna som delvis eller helt döljer sig.
Då är religion av största angelägenhet för många av oss.
Däremot då vi själva kan påverka, det vi kallar vår egen religion, då är vi synnerligen ointresserade.
Jag slängde mitt röstkort direkt jag fick det.
Så ointresserad är jag
Var jag.
Tills tidigare i veckan.
När jag insåg att det finns partiobundna grupper som arbetar
och verkar för att kyrkan ska vara öppen och välkomnande för alla
som kan tänkas söka sig till vår kyrka.
Smaka på följande rader:
”Verksamheten ska vara en öppen famn för alla som söker, tvivlar eller tror. Vi vill att Pastoratet ska ha en stor närvaro hos de grupper i samhället som har behov av stöd och samtidigt inspirera till frivilliginsatser och samverkan.”
Helt plötsligt insåg jag att jag givetvis vill rösta.
Jag vill lägga min röst på just dessa.
Gruppen är partipolitisk obunden, vilket passar mig fint.
Religion och kyrka, för mig, är inte politisk.
Såvida det inte handlar om SD, då är jag politiskt för varenda annat parti.
Men just detta, att välkomna samtliga som söker kyrkan, nyfikna, tvivlare, tvärtemotare eller troende.
Oavsett vem du är och vilken din bakgrund är.
Det tilltalar mig.
Och kommer att göra mig till en av de som tar tillfället i akt
att göra min röst hörd.
Ett djupdyk ned i min pappersåtervinningspåse kommer således
att gå av stapeln först.
Mitt röstkort ligger, som sagt, där och skräpar.