Det är nog snudd på omöjligt att hitta en större ”hemma-person” än jag.
Jag helt enkelt älskar att vara hemma.
När jag inte jobbar förstås, tack och lov råkar jag nämligen även vara extremt förtjust i mitt jobb.
Men när jag inte jobbar är jag alltså oftast hemma.
Förutom när jag svänger förbi affärer som Ica eller Coop.
Jag hälsar förvisso på mamma någon gång i veckan, jag är förbi min svärfar med jämna mellanrum. Katta och Robban får sig besök ibland. Jag träffar Linda och Anneli för surströmming med någorlunda regelbundna (läs; långa) intervaller. Samt att jag vid några tillfällen per år landar och myser som allra bäst i soffan på Hökvägen.
Träffar även vid något tillfälle mina tidigare kollegor och även någon gång har vi haft fest med mitt nuvarande kollegie-gäng.
Säkert att jag även klockar några andra sammankomster också vid tillfällen under ett år.
Men jag skulle inte säga att jag lever ett speciellt socialt liv. 🙂
När man ser ovanstående uppräkning kanske man får känslan av att jag umgås mycket med människor. I verkligheten är det sannerligen väldigt långt ifrån så.
Det kan gå många veckor/månader utan att jag träffar någon förutom kollegor eller absolut närmaste familjen.
Jag vet inte om det här är bra eller dåligt. Eller inget av det.
Kanske är det faktiskt helt okej.
Förr tänkte jag ofta att det var något fel på mig, att det var något jag behövde rätta till.
Numera tänker jag inte längre så, inte speciellt ofta i alla fall.
Jag har nog mer eller mindre landat i att jag bara råkar vara en person som tycker om att vara i mitt eget sällskap. Och att det är ganska okej att leva sitt liv så.
David finns såklart med i allt det här, honom bara älskar jag att umgås med.
(Fast att ha semester flera veckor ihop på sommaren är faktiskt uteslutet. Här kan jag prata för oss båda; vi behöver båda tid för oss själva. Att då vara hemmavid samtidigt i flera veckor, när det är som varmast på året – herregud nej!)
Däremot drabbas jag ibland fortfarande av känslan att jag ”borde” vilja umgås mer med människor.
Det är ju liksom så normen för ett fantastiskt liv framställs.
Att ha vänner och familj omkring sig. Överallt finns den tanken på något vis.
Så trots att jag på många sätt känner mig rätt nöjd med mitt sätt att leva, smyger sig den tanken in under huden på mig ibland. Att jag borde vilja mer just på den fronten.
Jag tycker ju som sagt om den saken också, fast kanske på mångas sätt i mindre skala.
Det är så otroligt kul på ett sätt, samtidigt som jag blir väldigt trött när jag umgås.
Så visst kan jag ibland önska att jag ville umgås mer.
För att det liksom är det normala sättet att göra livet på och för att jag ju faktiskt gillar det.
För jag imponeras av människor som gärna har folk kring sig både ofta och länge, som planerar träffar, middagar, fikan, shoppinghäng och annat.
Jag skulle nog egentligen väldigt gärna vilja vara sådan själv.
Men varje gång jag ger mig på det hela blir jag bara så ofattbart trött och behöver ha tyst och lugnt ett bra tag efter.
Så jag har landat i att jag förvisso gillar att umgås, men gärna i något mindre former och sammanhang. I alla fall för nu, i framtiden kan den saken såklart förändras.
Nu har jag vänner som inte kräver mig på något. Jag kräver inte dem på något heller.
Tvärtom har vi ett väldigt avslappnat och skönt sätt att förhålla oss till vänskap.
Den behålls nära och varm trots att det kan gå många månader mellan tillfällena vi träffas.
Samtidigt som vi bara är ett meddelande eller samtal bort om man känner för det.
Det är precis så jag gillar att ha vänner. Och att själv vara vän.
Självklart inser jag samtidigt det sunda med att omge sig med människor. Så man inte blir alltför navelskådande och instängd. Det är liksom så lätt att fastna i saker, både i tankar men också i flexibiliteten då det kommer till hur man ser på omgivningen och världen i både smått och stort.
Det är vettigt att få input från annat än sociala medier och tv.
Men jo, nog är det tur att jag stortrivs på mitt jobb, annars skulle jag nog vara väldigt svårmotiverad att ens lämna gården alls.
Jag skulle bli en märklig typ som aldrig syns till liksom.
Och det vore väl ändå smulans för skumt, tycker vi inte?
Promenaden tidigare idag var fantastisk. Höst när den är som allra vackrast.
Med mig hade jag både Kira och Inez.
Eller ja, Inez kommer ju och går precis som hon vill, Kira håller sig som regel någorlunda nära mig. Jag gillar verkligen när båda bestämmer sig för att följa med.
Det är njutning på hög nivå.
Låt oss alla ha en finfin torsdag.