Ni vet, jag skriver ibland hur glad och tacksam jag är över er.
För att ni läser min blogg.
För att ni gillar, kommenterar, mailar och sms:ar mig.
Responsen är fantastisk.
Jag är både förvånad och överväldigad.
Men framförallt glad och tacksam.
Vem hade kunnat ana att någon fler än jag skulle beröras
av det jag har på hjärtat och skriver om.
Helt fanastiskt.
Kommer att med jämna mellanrum skriva hur mycket ni betyder.
För det kan inte poängteras tillräckligt mycket,
att det är ni som gör bloggen levande.
Utan er, ingen blogg.
Hur som helst, jag fick ett mail för några dagar sedan.
Av någon som jag har haft i min bekantskapskrets många år, via Jörgen.
Vi har träffats många gånger, jag tycker alltid det är lika trevligt att
hälsa på dem.
Eller vänta, i början, för många år sedan, kunde jag lamslås av det
faktum att det var barn högt och lågt.
Efter en timme i det larmet behövde jag ibland vila lite.
Haha, nåväl, min ovana med mycket barn omkring mig har förvisso inte gått över,
däremot har barnaskaran vuxit upp och är inte längre barn, utan många av dem
har tagit klivet ut i vuxenlivet själva.
Så besöken är med andra ord mer lugna nu än tidigare år.
Nu var det inte egentligen det jag skulle berätta om,
mina tankar drog iväg med mig lite.
Nåväl, tillbaka till spåret igen.
Denna tjej och jag mailade lite med varandra härom aftonen.
Vi har som sagt ungåtts en del under årens lopp.
På ett trevkligt socialt sätt, skulle jag vilja beskriva det som.
Hon skrev något som jag riktigt hajjade till av.
Jag liksom tvärnitade vid orden.
Hon slog huvudet, rakt av, på spiken. Klockrent.
F, jag har inte frågat dig om det är okej att använda det du skrev.
Jag vill använda det, för att du så klockrent beskrev mig.
Du satte ord på något jag själv sökt ord för, men inte lyckas.
Med det sagt, jag använder dina ord, för de är bland de bästa ord jag
läst på länge.
Hon skrev:
Jag har alltid funderat över vad som felat dig och nu efter så många
år har jag förstått varför du ibland verkar frånvarande men ändå medverkande.
Precis.
FRÅNVARNADE MEN ÄNDÅ MEDVERKANDE.
Ursäkta att jag skriker, men det är ju precis så jag känner mig i
sociala situationer.
I inlägget jag skrev som handlade om min tendens till att
ge ut dubbla budskap kommer det fram tydligt.
Jag är med, trivs och har det bra, fast jag är inte riktigt där.
Jag tenderar att verka frånvarande.
Fantastisk formulerat.
Hon skrev mycket annat fint, men det är läsning som är för henne och mig.
Däremot ville jag visa er precis den formulering som jag, som sagt,
själv letat efter i mitt huvud, men inte hittat.
Nu förstår ni varför jag gillar responsen jag får, av er, på det jag skriver.
Varför jag gång på gång kommer att säga hur mycket jag uppskattar er.
Jag får nämligen så oerhört mycket tillbaka, på en mängd olika sätt.
Tack!