Märkligt återseende.

Jag är utan ork idag.
Min kropp känns lite darrig och seg.
Jag tänker mig att det beror på mina finfina skor.
De får mig nämligen att vilja promenera en hel del.
De är så roliga att jag tappar all lust att begränsa mina promenader.
Det trodde jag inte om mina nya skor. 🙂
Egenansvar är inget för mig, som ni märker!

Förmodligen blir det lite för mycket för att kroppen ska må bra på det
energiintag jag har.
Samt att jag befann mig i min bastu till bil i ungefär 11 timmar igår.
Jag tror det är den kombinationen som även gjort min mage väldigt opålitlig
för tillfället.
Ni vet, toalett-max-1-minut-bort är det som gäller idag.

Så ja, kroppen är ungefär 93 år gammal idag.
Nåväl, mitt gnällande här lär inte förändra den saken.
Idag är det ett gäng Resorb som gäller, samt en hel del mat.
Och ingen promenad.
Om inte vädret och magen blir alldeles toppen i afton, alltså.

I alla fall.
Igår passerade Lillebror och jag Missenträsk på väg mot stan.
När vi bestämde oss för att ta den vägen hem blev jag lite nervös.
Tänk att åka genom Arvidsjaur igen.
Passera Finnbergs i Glommers. Den mysiga Icaaffären alltså.
Och slutligen också passera huset i Missenträsk.

Vi pausade i Arvidsjaur.
Lillebror sa att han skulle stanna till i Missen.
Jag frågade om han kunde ta med mina sista saker.
Har svarade att det var lättare om jag tog med dem själv, för att jag
vet vart de är.
Hmmmm, jag kände mig absolut inte sugen på det.
Men efter att han kollat om J var hemma, vilket han inte var, så tänkte jag att
ja, jag gör det väl då.

Ju närmare vi kom, desto mer funderade jag på hur det skulle kännas att gå in där.
När vi passerade den punkt i Glommersträsk där man ser berget Vithatten perfekt
slet det till i magen.
Jag tänkte att det här är ingen bra idé.

Men i alla fall, vi körde in på gården.
Jag gick in.
Och kände ingenting.
Ingen ledsamhet. Ingen saknad. Ingenting.
Jag blev förvånad.
Plockade ihop mina saker, vilket i runda slängar tog 1 minut.

Gick ut igen, pratade lite med Lillebror, satte mig i bilen och åkte iväg.
Jag var förvånad länge på färden mot stan.
Och lättad.
Fast mest förvånad faktiskt.
Jag hade trott att det skulle kännas vemodigt. Och att saknade skulle slå till.
Men inget av det hände.

Är inte det jättekonstigt?!

Det kändes mer som att jag hälsat på vem som helst som inte var hemma,
men där jag fått lov att gå in och hämta kvarglömda saker.

Det drog inte igång några tankar om det liv jag levt där.
Eller det liv jag planerade att leva där.
Det drog inte igång någon saknad efter J och mig.

Jag har nästan svårt att förstå det än, många timmar senare.
Så märkligt, och så skönt!