Med nya perspektiv blinkar gamla mönster ”ur funktion”.

Istället för att vidare fördjupa mig i det allmänna samtalsämnet på orten, snö, går jag raskt
vidare till att berätta om min helg.

Julbord på Verandan ihop med Terräng och Miljö med respektive, för att vara specifik.
Det innebar spänning i lite olika mått.
Den självklara funderingen för en gastric-bypass opererad blir givetvis, hur fasen väljer
man bland maten för att få med det man absolut inte vill missa på 2.5 dl?

Gick bara fint. Fast vid ett tillfälle satt jag och åt på en ägghalva med tanken att, den kunde
jag ha hoppat över, för ägg tillhör min varje-dag-kost.
Till förmån för något annat gott menar jag.
För mycket gott fanns det sannerligen av, och de mesta av det har jag inte i kylskåpet.
Förutom ägghalvan då…
Men att slänga det, njae, det kändes ruskigt skumt att slänga något bara av den anledningen.

Hur som helst.
Jörgen försäkrade mig om att samtliga efterrätter och godis smakade skit.
Han är snäll han.
Eller så blev han på allvar oroad över hur jag glupskt jag tittade
på hans efterrättstallrik.
Han må vara mycket större än jag, men vankas det choklad blir jag ruskigt stark till
mina 165 cm.

Nejdå, det gick finfint. (Fast visst kastade jag ett lååångt öga på efterrätterna.)

Vidare spännande och nytt för detta livet var alltså klänningen jag pratat mig varm om.
Den som har tydliga kopplingar till getingens färg och ränder.
Den kändes som sagt alldeles utmärkt att klä på sig, ackompanjerad till den fina frisyren
och sminket som Katta ordnat för kvällen.

Hemma.
Nästan.
Blev väldigt blyg inför Jörgen.
Fick kämpa hårt för att inte ge efter impulsen att gömma mig.
Det är en mycket märklig känsla att bli blyg inför sin karl sedan 10 år tillbaka.

Att däremot komma ut på lokal och möta en massa andra människor.
Herregud. Det var jag helt oförberedd på.
Gamla mönster rasade rakt över mig.
Behovet av att gömma mig kom direkt. Blev så starkt att jag även gjorde det.
3 minuter senare hade jag lyckats sansa mig tillräckligt och kunde gå ut från toaletten.

Sedan gick det riktig bra.
Jag var VÄLDIGT medveten om att jag var klädd helt utanför mina ramar.
Inget snack om den saken, men det var både spännande och hanterbart.
Jag använder inte tights, stövlar, eller klänning.
Definitivt aldrig någonsin, EVER, i kombination.

Fast på det hela taget kändes det riktigt bra.
Jag hade i och för sig tryggheten av att umgås med vårt sällskap.
Jag behövde inte mingla runt med andra, då hade denna recension av kvällens
klänningsbärande garanterat sett lite annorlunda ut.

Nykter var jag som sagt också.
Skönt för att ha kontrollen. Mindre skönt för att jag inte slappnar av.
Bäst för att jag inte gillar tights, och jag inte är helt säker på att jag i
berusat tillstånd skulle ha hanterat dem speciellt väl.

Risken hade varit stor att jag hade lyckats riva sönder dem, eftersom
det krävs en övermänniskas styrka för att få upp dem igen när man varit på toa.
Alternativt fått den korta klänningen att fastna i linningen och lämnat rumpan bar.
Charmerande.
Fast med alkohol i kroppen hade jag överlevt det utan problem.

Alkohol har den effekten på mig.
Jag gillar mig själv då. Slappnar av. Släpper kontrollen.

Det var onekligen intressant.
Jag kände mig som någon annan, fast med en touch av mig själv.
Kommer mest troligt att göra om det här med klänning eller liknande
kläder som jag, tills alldeles nyss, inte på något sätt skulle ens överväga att bära.

Jag kände att det var okej att vara synlig.
Jag kände mig synlig inför mig själv.
Vilket kändes nästa kul.

Jag gillade mig själv väldigt mycket.

Dagen efter, söndagen, då såg jag återigen ut som mig själv.

Hade på mig samma vanliga kläder.
Kände mig som samma gamla jag.
Kände att jag ska slänga bort en del saker som är mitt samma gamla jag.

De börjar ha fyllt sin funktion.
Inser jag med en blandning av både fasa och förväntning.