Meningen som får mig att vilja prestera mitt yttersta.

”Du har fuskat med framrutan”, säger J neutralt när han passerar mig.
Han säger det helt utan elakhet.
Mer som ett konstaterande bara.

Jag tittar på den, och ser till min förvåning att det faktiskt stämmer.
Den är inte är perfekt.
Det är några dragmärken över den, som jag inte fått bort.
Jag blir irriterad på mig själv, svär åt mig själv.
Jag gör om, jag gör rätt.
Gnuggar omsorgsfullt, tittar kritiskt på rutan.
Ja, nu ser den bra ut.
Går runt bilen, så jag ser rutan från samtliga vinklar.
Jo, den ser bra ut nu.

Hur kunde jag missa dragmärkena?
Jag hade gått över bilen minutiöst, så den skulle vara perfekt.
Jag ville göra J glad, överraska honom med att städa hans bil.

Eller överraska och överraska, eftersom jag höll till mitt på gården var det
nog ingen större överraskning.
Jag ville göra honom glad, i alla fall.
Nu lät han inte glad, utan konstaterade endast att rutan inte var ren.
Jag är besviken på mig själv.

Han hade börjat prata i termerna om att hans bil skulle behöva städas.
Jag ville även göra mig själv tjänst. Så att jag skulle kunna åka i hans bil
utan att bli skitig, eller måsta trängas med kaffemuggar, godispapper och
diverse annat skräp.

Vi har väldigt olika syn på vad en ren bil innebär.
Eller rättare sagt, vi har olika syn på hur rena vi föredrar våra bilar.
Jag tycker om rent.
Jag vill kunna sätta mig i en bil och veta att jag är ren även när jag kliver ut.

För J är inte det lika viktigt.
Han föredrar funktionellt före rent. Vilket är helt okej med tanke på hur han
använder bilen. Den är ett redskap för honom.
Däremot blir även han till sist less på det skitiga, och hade alltså börjat prata om att
bilen skulle ha varit städad invändigt.

Då känner jag att det är ett ypperligt tillfälle att kunna göra någonting för honom.
Göra honom glad.
Få honom att se att jag är arbetsam och duktig.
Värd att ha.

Så vid tillfälle brukar jag då städa hans bil invändigt, så den håller precis den
rena standard jag tycker om.
Som han också gillar, så länge han inte behöver hålla den själv.

Jag går all in med trasa, vatten, putsmedel och dammsugare.
Tittar mycket nöjt på resultatet.
Tittar på allt skräp jag plockat ur bilen.
Tänker att han kommer att bli så nöjd när han sätter sig i den nästa gång.

Jag liksom står och myser med mig själv när jag tittar på vad jag åstakommit.
Känner att jag gjort en skillnad.

En skillnad som han bara inte kan missa.

Vilket han heller inte gör.
Inser jag.
När han konstaterar att jag fuskat med framrutan.

En minut senare är framrutan oklanderligt ren.

Och jag är besviken på mig själv för att jag inte upptäckt de missade märkena.
Jag tänker att hur svårt ska det vara?
Jag som anser mig själv noggrann, hur kunde jag missa något så tydligt?
Jävla skit också.

Men på det hela borde han väl vara nöjd?
Trots framrutan.
Jo, men det borde han vara.
Bilen är renare än vad den var för en timme sedan.

Det klart han blev glad. Och säkert tacksam också.
Bara för att han inte säger något betyder ju faktiskt inte att jag gjort ett dåligt jobb.
Eller?
Om inte annat borde han väl uppskatta att jag åtminstone försökt göra hans bil ren.
Jo, men det borde han väl?

Klart han gör.
En del människor vet bara inte hur de ska visa uppskattning.
Ja, så är det naturligtvis.
Han vet bara inte hur han ska säga att han blev glad.

Så måste det vara.

Få se, vad ska jag laga till middag ikväll?
Jag ser till att göra något gott, något som han gillar.
Det borde göra honom nöjd och glad.