Min passion skapar en fundering hos mig.

Det här med musik.
Mitt livs passion.

Musik för mig är de där underbara varma, vansinniga, skrattande, rivande, peppande,
gråtande eller rasande känslorna.
Musik för mig är precis hela känsloregistret.
Den är starkt passion.

Likafullt får den mig att tänka mig för.
Liksom med en varningens känsla i kroppen.

Texterna.
Budskapen.

För mig är det givet att inte lyssna på rastistmusik, jag skulle heller inte lyssna
på musik som glorifierade incest eller sexuella övergrepp.
Så bra melodi eller musik finns inte, att jag skulle gå emot min övertygelse som människa.

Men, lite knepigare blir det när jag ställer det mot religiösa åsikter.
Mot satanism.
Jag lyssnar en hel del på deathmetal, och där hittar man en hel del satanistband.
Haha, det ser fånigt ut när jag skriver det, men så är det.
Idag var det polska Behemoth som gick runt i hörlurarna.
Uttalanden i intervjuer, låttexter och bilder, tja, man ser rätt fort vart de
har sin lojalitet.
I just det fallet stör det mig egentligen inte. Förutom när en kyrka i brand visas
som något positivt.
Då blir jag påmind om att jag inte delar deras åsikter.
Och ja, givetvis kan vi prata länge och väl om vad satanism innebär.
Jag vet ytterst lite om det.
Jag har inget egentligt intresse av att fördjupa mig i det.
Utan om jag utgår från många av de intervjuer jag läser angående band eller personer som
kallar sig satanister, så genomsyras deras tro och åsikter av självförverkligande, att leva
sitt liv fullt ut.
Utan att förslavas under någon gud.
(Fast det klart, läser jag intervjuer från några av vårt grannland i västs blackmetalband,
då inser jag att grupperna jag nämner i detta inlägg är mycket softa.)

Men likafullt, brinnande kyrkor tar bort det eventuellt sunda i ovan nämnda budskap.
I mitt tycke alltså.

Som sagt, jag kan inget om detta så jag nöjer mig alltså med att hänvisa det budskap
jag gång på gång läser gällande satanismen.
Väldigt sällan läser jag alltså om tillbedjan av den vi kallar Satan.
Men för mig handlar det om det likafullt. Fastän det väldigt sällan nämns.
Vilket gör det hela mindre okej för mig.
Det känns för ondskefullt.
Fastän det verkar handla mycket om självförverkligande.

Men låt mig fortsätta mitt inlägg utan att jag vidare förklarar min okunnighet.

Rent textmässigt fungerar deathmetal fint.
För growlandet gör att den hyfsat svår att uppfatta.
Texternas budskap blir ofta tydliga för mig först då jag läser dem.
Vilket jag mer än gärna gör, förvisso.

Men om vi då vänder på det hela.
Till en grupp, där man utan tvekan hör texterna och budskapen.
Vi pratar svenska Ghost.
Jag absolut tokgillar deras andra album, ”Infestissumam”, (latin: fientliga).
Deras första album är inte heller dumt.
Men här handlar det inte om dödsmetall, långt ifrån.
Vi snackar rock, med tydliga 70-talsinfluenser.
Vilket jag gillar väldigt mycket.

De skräms alltså inte med sin musik.
Tvärtom. Det vill inte skrämma någon. Om man ska tro de intervjuer man läser med dem.
De vill locka folk.
De vill bli arenastora och få ut sitt budskap till så många som möjligt.
Att helt enkelt vara kommersiella för att nå ut med sin satanism.
För att locka fler till satanismen.

Och här kommer konflikten in.
Jag tycker nämligen vansinnigt mycket om deras musik.
Den är absolut underbar.
Men texterna…
Hade jag inte hört vad de sjunger hade jag kunnat bortse ifrån det hela.
Men nu hör jag.
Och det skapar något motsägelsefullt hos mig.

Nu har jag förvisso lättare för att ta avstånd från sexuella övergrepp, kvinnofientlighet och
liknande än vad jag har för att ta avstånd från satanism.
Kanske för att ovan nämnda övergrepp känns mer verkliga i min värld än vad satanism gör.

Kanske är det precis det som är faran.
Haha, jag har sett tillräckligt många rysare ihop med mama Skogly, så jag borde
se lite mer allvarligt på det hela.
Vissa av dessa filmer är baserade på verkliga händelser.
Vi skrattar alltid bort det hela, skyddar oss med att det verkliga som filmen baseras på
lika gärna kan stanna vid att familjens papegoja faktiskt hette Polly.
Resten är ju gissningsvis fiktion.
Eller hur?
Eller?

Men nej, likafullt.
Jag lyssnar på Ghosts underbara skiva ”Infestissumam”.
Jag sjunger med, högt och gärna. Och inte speciellt vackert.
Jag har läst deras texter många gånger, och jag är liksom inte okej med dem.
De är förpackade så oerhört melodiöst och så jäkla bra, det finns liksom
inte en chans att jag ska kunna värja mig mot den skivan.

Och vackra arena-allsångsframkallande raderna nedan nynnar jag gärna glatt
med i, när jag är ute i trafiken.

”Come together, together as a one.
Come together for Lucifer’s son.
Come together, together as a one.
Come together, forever as one.”

Growlat av Nergal och Behemoth hade jag struntat i ovan text.
Då hade jag lyssnat och njutit rakt av.

Men nu…

Kanske spelar det absolut ingen roll.
Jag vet inte…