Möt Norman, mående i nuläge och mellanlandning i nållandskap.

Mina vänner, torsdag it is!
Strax långhelg. Igen.
Stugan är planen. Och Valborgs kommer att firas i Bureå med FFOP-gänget.
(Friendly Faces Of Perfection, för er som behövde en påminnas om betydelsen.)
Jag inte hängt med dem sedan vi firade in det nya året, så det blir kul!
Förutom det planeras ett Bates Motel-maraton på Casa Hawk.
Där Norman Bates denna 5:e och sista säsong på allvar har tappat det.
Vi som hade lite svårt att se hur man skulle kunna göra en bra 5:e säsong
med tanke på hur säsong 4 slutade har tagit tillbaka alla sådana funderingar.
5:e säsongen (2 avsnitt in) är minst lika bra som tidigare säsonger.


Underbar galenskap i sitt esse!

Måendet har fortsatt att förbättras under den här veckan.
Jag är på väg mot ägglossning och redan nu känner jag hur den underbara och
härliga (maniska och överenergiska) perioden är på inkommande.
Det känns fantastiskt, kroppen har redan börjat skimra bitvis, inte fullt ut
men om ett par dagar så lär det inträffa.
Men det är förmodligen inte speciellt sunt eller heller balanserat för den delen.
Jag skulle överlag må bättre av mer balans. Det blir för stora kontraster mellan
dessa ytterligheter. Det blir för höga toppar och för djupa dalar på det här viset.
Blir det aktuellt med Citalopram igen kommer det att lena ut. Vilket är meningen.
Det är givetvis trist att de höga topparna kommer att minska, just för att jag älskar dem.
Den våldsamt fantastiska känslan av att vara hög på livet.
Men det uppvägas förhoppningsvis av att den mörka perioden efter minskar.
Jag gissar att man får ge och ta. Men nog kommer jag att sakna topparna. Som satan.

I övrigt är det dryga 4 veckor sedan jag piercade mig.
Japp, en månad har redan hunnit gå sedan jag gjorde verklighet av planen jag haft under något år.
Så låt mig uppdatera oss om hur läkningen gått hittills.
Fint. Är den kortfattade varianten.
Men då jag tycker kortfattat är tråkig kommer givetvis en längre version redan här nedan.

Som skrivet, Läkningen går alltså fint. Den är inte klar på långa vägar än, jag hoppas
innerligt att jag inte jinxar till det genom att skriva de här raderna.
Men likafullt, det är troligtvis den mest enkla läkning jag haft av alla de piercingar jag
skaffat mig.
Den minst smärtsamma definitivt.
Läkningen sköter sig nämligen i stort sett själv. Min insats är tämligen blygsam.
När jag tog bort plåstren hade dess mörka skuggor redan berättat att det skulle finnas
en del blod där under. Jag var inte egentligen speciellt sugen på att se hur det såg ut
om jag ska vara sanningsenlig. Hade det inte varit för att det var hög tid att rengöra
hade jag lätt låtit plåstren sitta kvar några dagar (läs; veckor) till faktiskt.

Jag har tagit kort (nej då oroa er inte mina vänner, det kommer inga bilder på
bröst så ni behöver inte oroa er för att kvällsmackan ska komma på returen) på hur det såg ut när jag tog bort plåstren. Tittade just på dem. Hehe, det såg hyfsat urkigt ut.
Torkat, svart blod och torkad sårvätska fastnad kring smyckena.
Men varm koksaltlösning tog hand om det. Proceduren att göra rent var helt smärtfri.
På riktigt.
Sedan var jag däremot väldigt, väldigt känslig. Den följande veckan kändes det att något försiggick på min framsida.
Det gick bäst när jag hade bh, för då behövde jag inte oroa mig för att stöta till det hela oskyddat. Då, precis som nu, har jag trosskydd som inlägg i bh:n för att enkelt hålla rent vilket tillsammans med tyget på bh:n gör att grejerna liksom är väl skyddade.
De första nätterna sov jag inte speciellt mycket. Dels för att jag sov i tröja, vilket är en mardröm för en nakensovare, men mest för att jag var rädd att stöta emot något.
Min plan, för att få en bättre sömn, var att sluta sova i tröja efter ett par dagar för att hellre byta sängkläder ofta. Men den saken skippade jag fort när jag insåg att Alice ju inte kan sova i sängen då. Och jag är är rätt förtjust i att hon sover i sängen.
(Eller rättare skrivet, oavsett om jag gillar att hon sover i sängen eller inte så dyker
hon upp likafullt, fastän jag skickar ner henne lika många gånger.)
Så jag fortsätter sova med tröja på. Det går inte mycket bättre nu än för en månad sedan,
men tja det är det bästa alternativet likafullt. Så minst en månad till fortsätter jag så.

De första dagarna efter själva utförandet var jag totalt medveten om det nya.
Jag hade på inget sätt ont, men det kändes alltså att något annorlunda försiggick.
(Enda gången jag varit i närheten av att ha ont var samma kväll som de gjordes, och då bestod det onda mer av en kraftigt nypande känsla. En som man fixar enkelt, i alla fall om
man gillar piercingar. ;) )
Nu känner jag inget sådant längre. Visst är jag lite mer försiktig än vanligt, absolut.
Jag tar på mig bh och tröjor mer försiktigt, jag duschar framsidan mer försiktigt, sådana
små saker.
Det enda jag undviker är att låta Alicen vila på min bröstkorg, vilket hon gärna gör när jag ligger på rygg och lyssnar på musik.
Hon brukar också ställa sig med framtassarna mot min bröstkorg när hon vill gosa, vilket
jag också undviker till stor del.
Vid några tillfällen har Love suttit i mitt knä, och då gäller det att vara lite
uppmärksam så jag kan parera honom på ett sätt som funkar.
Annars är det inget som är annorlunda.
Ja möjligtvis att jag faktiskt kramar folk lite mer försiktigt fortfarande.
Vilket mer är en försiktighetsåtgärd än ett måste.

Och som jag alltså nämnde här ovan sköter sig läkningen i princip själv.
Jag tvättar inte schemalagt morgon eller kväll på något sätt.
Enda gången jag tvättar är om jag ser att det finns någon torkad sårvätska, vilket
hittills endast gjorts vid ett tillfälle. Samt att det vid ett annat tillfälle kommit lite blod.
I övrigt duschar jag bara som vanligt.
Vilket gör att den tvättas var och varannan dag. Hur enkelt som helst faktiskt.
Det enda jag aktivt gör, vilket kanske är överkurs men en väldigt bra sådan om man har
tid över, är att göra koksaltbad.
Jag värmer koksaltlösningen varmare än kroppstemperaturen, häller upp
den i en liten behållare och sitter med den över själva piercingen.
Helst i samband med serietittande, för då kan jag lätt sitta så i en halvtimme utan att
det känns jobbigt.
Det är ett bra sätt att underlätta läkningen.
Här ser ni en text från CALM:s sida angående just användning av koksaltlösning på det sätt jag gör det:

”Saltlösningsbad:
Varma saltlösningsbad kan påskynda läkningen av din piercing och kan göras så ofta
du vill men skall göras minst 2 gånger i veckan. Vid akuta problem råder vi till att
ni gör detta 3 gånger dagligen.
(…) Det skall vara varmare än kroppstemperaturen. (…)
Sätt glaset med saltlösning mot piercing-området och håll fast det där
under 10-15 minuter. Värmen gör att porerna öppnas samt att blodgenomströmningen
i området ökas så att överflödig vätska i såret dräneras.
Spola bort med ljummet vatten när du är klar så att inte saltet ligger kvar och torkar ut huden.”

Texten i sin helhet återfinns här: CALM bodymodification skötselråd.

Läkningstiden på den här typen av piercing uppskattas ofta till 3-4 månader, men kan
pågå upp till 12 månader.
Jag kommer inte att ha någon brådska att byta smyckena till sådana som jag vill ha.
De här läkningssmyckena får sitta i ett par månader till.
Av den enkla anledning att jag är väldigt nöjd med läkningen so far och därför inte på något
sätt har tänkt äventyra den.
Jag hoppas att jag piercade mig i rätt tid, om det är så att sommaren skulle visa sig bli
en varm sådan lagom i juli. Om jag då kan bada utan att äventyra något.
Då har jag haft dem någonstans mellan 3-4 månader, kanske är de okej för bad då.
Jag får kolla upp den saken. Å andra sidan är jag som bekant en badkruka av rang så
en sommar utan badande är inget nytt under solen. Det är faktiskt bara de senaste somrarna jag badat under de typ senaste 10 åren.
Så en sommar utan bad borde rimligtvis gå finfint. Att plaska med fötterna passar mitt badkrukiga jag alldeles utmärkt.
… om vi ens får någon sommar, vill säga.
Hela veckan har varit kall, just så pass plusgrader ackompanjerat av blåst.
Vilket inte direkt ger en känsla av annalkande vår. Nåväl.

Låt oss alla ha en härlig torsdagsafton!


Jag tror minsann att mitt bloggsällskap just somnade. Det snarkande lätet tyder på det.

2 reaktion på “Möt Norman, mående i nuläge och mellanlandning i nållandskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>