My boobs are ok!

Tanken har smugit sig in, de senaste två veckorna.
Först nuddade den endast vid mig.
Sedan började den finnas där, på ett mer närvarande sätt.
För att nu vara i stadiet då den är helt förankrad.

Jag kan även se slutresultatet framför mig.

Jag pratar piercing.
En till. En ny.
Som gissningsvis kommer att resultera i ännu en ny.
Två nya alltså.
För den estetiska balansen.
Det är fint med bara en också.
Men för tillfället, då jag inte ens gjort den första, är jag kaxig nog
att tänka mig två.
Jag får ser vart det slutar.
Förhoppningsvis två, kanske bara en.
Hänger ni med?

Jag pratar piercing.
I bröstet.

Det har aldrig varit aktuellt för mig. Någonsin.
Jag tycker det är vackert, men nej, inget för mig.
Ungefär som tatueringar. En gång i tiden.
Det var ett aldrig då det gällde tatueringar också.
Och se vad som hände där!

Inte ens när jag piercade mig för dryga veckan sedan fanns det på kartan att det skulle bli i bröstet.
Tanken hade då nämligen bara snuddat vid mitt medvetande.
Men på inget sätt förankrat sig hos mig.
Därför var det inget alternativ. Då.

Vilket det är nu.

Linda och jag satt och pratade bodymod häromdagen över en lunch.
Hon pratade om egna sådana planer.
Och jag hörde mig själv säga att jag funderar på att pierca bröstvårtan.
Fan.
För när jag väl sagt det högt, inför någon, då har jag bestämt mig.
Omän jag låter lite tveksam fortfarande, men väl högt uttryckt, då är det klart.
Beslutet är taget.
Så tja, jag antar att jag alltså bestämt mig.
Med andra ord.

Jag kommer inte att vänta på någon kris för att få tummen ur.
Det behövs inte.
Jag kommer att göra dem långt innan dess.
Jag kommer att se till att kroppen läkt den jag nyss tagit i läppen först.
Efter det är det bara en tidsfråga.

Fan också.
Jag hade ju liksom inte tänkt göra någon där.
Och nu är jag verkligt sugen.

Två saker spelar in till det beslutet.
1. Jag tycker det är vackert.
2. Jag kommer inte att amma något barn.

Needless to say, tanken om piercing i bröstet har förmodligen legat i mitt omlopp länge, men då drömmen om att bli mamma funnits så har det inte varit aktuellt.
Eftersom jag inte skulle vilja amma med ett smycke i bröstet.
Nu, när barnfrågan är färdig, finns inga hinder.

Jag är förvisso rädd för att det ska göra ont.
Jag tänker mig att det kommer att göra väldigt mycket ondare än vanligt.
Jag är förvisso alltid rädd när jag sitter i stolen, redo att få min kropp smyckad.
Alldeles när Julia håller aktuellt område i järngrepp med tång och en vass hålskapande sak i den andra handen, då har jag faktiskt panik.
Varenda gång.
Förutom för dryga veckan sedan.
Jag gissar att jag var kvar i den där stumma känslan fortfarande.
Där vetskapen om att mina drömmar om att bli mamma inte längre kommer att bli av låg över mig och bedövade.
För någon panik kom aldrig. Pulsökning absolut, men ingen panik.
Annars gör den alltid det.
De där 2 sekunderna tills huden är genomborrad.
Paniken är så stark att den får mig att i det närmsta resa mig ur hennes stol.
Hittills har jag alltid legat eller suttit kvar.
Men känslan av total panik skriker i hela kroppen.
Det skulle vara intressant att se min hjärtrytm och mitt blodtryck just de där 2 sekunderna innan smärtan äntligen kommer.
Haha, hälsovådligt garanterat.

I vilket fall.
Jag känner mig rejält nervös inför smärtan angående piercing i bröstvårtan.
Jag är säker på att den kommer att vara knivskarp.
På samma sätt som den var när jag piercade mig i underlivet.
Det kändes, kan jag berätta.
Ett klart osmickrande ljud kom över mig när den piercingen skedde.
Knivskarpt, men som lättade under de 10 sekunderna som följde.

Jag hoppas att något liknande ska gälla här.
Då fixar jag det fint.
Bortsett från det osmickrande ljud som lär lämna mig precis i
det kritiska ögonblicket.
Nåväl…

Jag hade givetvis önskat att mina bröst fortfarande var lika snygga som de en gång i tiden var.
Jag har förvisso skämtat rejält på deras bekostnad, men alltid innerst inne tyckt att de suttit snyggt placerade och haft fin form.
Numera, när jag alltså är pushing 40, gäller inte det riktigt längre.
Haha, nej ni, de har ramlat ner, de sitter inte där uppe längre.
Och viktnedgången har gjort att de liksom inte är så där snyggt fylliga längre heller.
What the hell liksom!
När jag fryser, då är de snygga fortfarande.
För då drar de liksom ihop sig och ser inte fullt så… platta ut?
Men att gå omkring och flasha dem i minusgrader känns inte exakt som
ett alternativ.

Å andra sidan är jag sällan naken ihop med andra oavsett vilken temperatur jag än befinner mig i.
Varken med tjejer eller killar.
Jag återfinns aldrig i omklädningsrum med andra tjejer.
Heller solar jag aldrig topless.
Jag solar förvisso inte alls. Varken med eller utan bikini.
Mig hittar man inte ens i ett linne på sommaren.
Om jag inte är på utlandet. Då gör jag undantag. För där känner jag ingen.
Och då funkar både bikini och linnen.
Så antingen är det t-shirt eller långärmat som återfinns på min överkropp sommarmånaderna.
Jag känner mig way för naken i l något annat.
Nakenhet är bara inget som tilltalar mig.
Och det har inget som helst att göra med vilken kroppsstorlek jag befinner mig i.
Stor eller liten kvittar.
Jag är bara så satans obekväm när jag känner mig naken.
Och i mitt fall kommer den nakna känslan redan vid en top eller t-shirt som visar några centimeter av hud i halslinningen.
Enda gången jag i princip tullar på det är när jag druckit alkohol.
Det händer någon enstaka annan gång också, men max en handfull tillfällen per år.
Jag jobbar på det, för det är inte sunt att känna sig så naken som jag gör i så pass påklädda lägen som jag befinner mig i.
Jag har ett enormt behov av att ha min kropp privat.
Den får på inget sätt tittas på.
För det leder inte till något bra. Inte i min värld.

Men som sagt, jag jobbar på att få bort den känslan. för jag vill kunna gå obehindrat och obekymrat i linne eller topar som inte innebär polokrage typ.
Men i nuläge fungerar det inte så bra.
Så att pierca bröstvårtorna är en helt privat sak för mig.
För jag visar mig väldigt sällan utan kläder.
Har jag en partner är det på ett annat sätt, då är jag en riktig nakenfis.
Men så länge jag inte har en partner behöver jag inte fundera på att någon ser mig naken.
Jag har inget intresse av att vara naken ihop med någon man bara sådär.

Engångsligg eller att ha någon KK är inte aktuellt.
Det tilltalar mig faktiskt inte det minsta. Har aldrig gjort.
De gånger jag haft engångsgrejer för mig har det varit alkohol inblandat, och det är inte så jag vill ha den typen av umgänge på.
Alls.
Så nej, inget sådant för mig.
Närheten kan jag tänka mig på ett sådant plan, men inte själva sexet.
Absolut inte.
Det vill jag bara ha med min partner.
Det är nämligen privat för mig och jag delar det med den jag är tillsammans med.
Haha, ja jag inser att jag är smulans konservativ i den här frågan, men så är det.
Sex vill jag endast ha med min partner.
Det är alltför privat och får mig att känna mig alldeles för sårbar för att vilja hålla på med det i annat än helt trygga situationer.
Det beslutet har de få engångs och KK-situationer jag haft lett mig till.
Därför ser jag till att hålla mig hyfsat nykter i större festsammanhang.
För jag har en tendens att försätta mig i idiotiska situationer som jag far illa av annars.
Många timmar på Kliniken angående gränssättning har hjälpt mig här.
Och vi kommer att fortsätta på väl inslagen väg där.
Till sist kommer gränssättningen för mig att fungera på ett helt annat sätt än vad den gör idag.
Till dess låter jag bli större mängder alkohol i större festsammanhang.
Det är det enklaste sättet att skydda mig själv på för nu.

Himmel, ursäkta sidospåret, tillbaka till den kommande piercingen.
Mina boobs må alltså ha sett bättre dagar, men jag tänker mig att det kommer att bli fint likafullt.

Men tja, jag ska brottas lite med rädslan ett tag.
En vecka eller två kanske.
Och få läppen helt läkt.

Herregud, det är verkligen så kört när tanken om det här smugit sig in hos mig.
Vilken den har.
Nåväl, bara att köra på!

God förmiddag på oss alla!