När alteranativen är avverkade och sinnesron ändå inte infinner sig.

Nu börjar julen vara väldigt nära. En dag till, sedan är det dags att mysa in sig totalt
i den underbara fluffiga och familjära julgrejen.
Själv är jag kluven till julen och dess firande.
Delar av mig gillar den väldigt mycket, delar av mig avskaffar den lika gärna.
Jag är generellt inte speciellt intresserad av familjehögtider.
Julen är den klart största av dessa sammankomster, ofta handlar det om att man umgås
flera gånger under ett få antal dagar. Och precis där tappar du bort mig.
Härligt ett tag, sedan blir behovet av att vara själv väldigt stort.

Själva kärnan av att fira högtider ihop är att vi alla är glada, harmoniska, äter gott
och trivs i våra familjers eller vänners sällskap.
… som om de skavande delarna i relationer helt plötsligt slutat skava.

Som jag berättat tidigare drar jag och pappa inte jämt.
Det händer givetvis, men många gånger handlar det mer om att vi är artiga på det sätt seden kräver.
Som regel håller vi oss undan varandra. Eller rättare skrivet jag håller mig undan
genom att bara hänga i andra delar av deras hem än där han befinner sig.
Det låter kanske märkligt, men det är okomplicerad faktiskt. Jag rör mig som om jag
vore hemma när jag hälsar på dem. Vilket gör att jag kan sitta och läsa, prata med
mamma eller bara sitta framför datorn i vilket rum jag själv väljer.
Det minskar både de pågående och de gamla konflikterna.
Men absolut att vi kan sitta vid samma matbord och äta ihop. Ibland har vi faktiskt trevligt.
Men de underliggande sakerna försvinner inte utan finns alltid nära ytan.
Varför jag ens besöker mina föräldrar beror givetvis på att jag vill umgås med mamma.
Hade jag inte haft några varmare känslor för henne hade besöken hos föräldrarna
förmodligen endast sträckt sig till några pliktskyldiga sådana per år.

Pappas och min relation hade ett totalhaveri i somras. Jag hängde inte i stugan på
ett bra tag.
Däremot gick jag ju även miste om mammas sällskap, vilket gjorde att jag började vara
en del i stugan igen.
Men hans och min relation blev inte märkbart bättre, vi samexisterade resten av
sommaren skulle man kunna beskriva det som.
För tre veckor sedan havererade den bräckliga relationen igen.
Av samma orsak som i somras.
Men den här gången är jag inte säker på att den repar sig igen.
Jag är inte egentligen intresserad längre.

Vad de här haverierna handlar om är inget jag riktigt kan ta upp här.
För min egen del skulle jag skriva om dem. Min mamma däremot lever
sitt liv väldigt privat och då blir det varken kärleksfullt eller respektfullt
gentemot henne att skriva detaljerat om det.
Därför väljer jag att lämna orsakerna och detaljerna oskrivna.
Inlägget blir inte komplett, men jag kan inte skriva det på något annat sätt.
(För den som kan tänkas undra; min pappa läser inte min blogg, och jag föredrar att han inte gör det.)
Så vi kan säga såhär, problemen handlar om en grundläggande respektlöshet och en
uppvisning i egoism.
Där följderna blir lika olämpliga som omöjliga att ignorera.
På ett sätt som jag är less på. För vår konflikt är inte ny. Tvärtom.
Den här vändan känner jag däremot att jag närmat mig min gräns för vad jag som
person kan hantera utan att begå våld på mig själv.

Konflikterna är gamla och försöken att lösa dem är många.
Jag har pratat och förklarat, frågat.
Ibland lugnt och sansat, ibland skrikandes.
Mamma har prata med honom. Men inget förändras, mer än i bästa fall en kort period.
Jag har även jobbat med att minimera och nonchalera orsakerna till konflikterna,
jag har även jobbat på att göra mig osårbar, skottsäker.
Inget fungerar.
Förr trodde jag alltid att orsaken till att han inte förändrades berodde på mig.
Att jag inte nådde fram.
Att jag inte använde rätt ord, att jag hade fel tonfall, att jag förklarade för dåligt,
att jag var för arg eller hånfull eller att jag var för otydlig.
Nu vet jag inte lägre. Kanske beror det på mig, kanske gör det inte det.
Kanske är det kombinationen av oss båda. Jag har ingen aning. Men det är heller
inte längre viktigt att veta.
Jag har kommit till den punkt då jag inte fixar det här. Då slutar även orsakerna
till varför jag inte kan lösa något att spela roll.
Jag tror att jag faktiskt kommit till den punkt då jag inser att det är mer vettigt
att släppa vår relation som den är, än att tro att jag en dag kommer att nå fram
till honom.
Om jag ska kunna behålla det jag tycker om med mig själv gör jag bäst i att kliva
ur det här nu. Innan jag förvandlas till någon väldigt bitter.

Historien går så långt tillbaka att jag inte ens förstår varför jag ägnat stora delar
av mitt liv att ens försöka nå honom.
Kanske någon undrar varför det är viktigt för mig att han är den av oss som förändras.
Och där kommer min bakbundenhet gällande att inte kunna skriva om detaljer in. Det
här inlägget blir både haltande och bristfälligt. Och kan förmodligen ge er känslan
av att jag är väldigt oresonlig och orättvis då det gäller min pappa. Det må så vara,
jag kan inte göra något åt det i det här läget.

Många av våra problem har berott på hans alkoholberoende. Men det är långt ifrån hela förklaringen.
(Jag hade föredragit om det varit förklaringen till allt, verkligen!)
Tilläggas ska också att min pappa är nykter sedan flera år. Vilket jag är väldigt
glad och stolt över.
I alla fall, de riktigt tunga bitarna har med andra saker att göra.
Vad det egentligen handlar om egoism, konflikträdsla… och gissningsvis en väldigt
låg självkänsla. Sammantaget blir det en väldigt dålig mix.

Jag har heller aldrig riktigt förlikat mig med vetskapen att han inte stod upp för mig mot
min barndoms pedofil.
När han fick reda på det tyckte han det var absolut fruktansvärt.
Sedan hände inget mer.
Förutom under en bilfärd efter Skelleftehamnsleden då han frågade hur jag mådde.
Det var den enda gången han någonsin närmade sig ämnet.
Och jag behövde mer än så från honom.
Jag kommer förmodligen, så länge han lever, att önska och hoppas att han ska
göra något mer.
Ni som känner till hela historien förstår förmodligen vad jag hade tyckt varit rätt sak
av honom att göra. Vad jag innerst inne önskar han ska göra än idag.
Det kommer givetvis aldrig att ske, det är jag fullt medveten om.
För min far är konflikträdd, och ansåg kanske att i och med att det här uppdagats
då kunde begravas för gott.
Utan några som helst följder.
Vilket jag har svårt att acceptera. Eller, jag accepterar det, men jag kommer alltid
ändå att önska mer av honom.

Hans låga självkänsla och hans sätt att tycka synd om sig själv har i kombination med att
alltid sätta sig själv i första hand slagit in spik efter spik i vår kista.
Jag fungerade dåligt som ung ihop med hans förlöjliganden, förminskanden och hot
om våld, och jag fungerar absolut inte bättre med det som vuxen.
Jag förstår att det är knepigt att greppa för andra.
Folk som möter honom skulle förmodligen beskriva honom som en både trevlig
och lättsam prick. För det kan han också vara, inget snack om den saken.
Själv ser jag väldigt lite och väldigt sällan just de delarna av honom.

Efter ett helt liv med honom har känslan av att vara oälskad av honom vuxit fram.
Vilket han, om jag frågade, med säkerhet skulle säga inte stämmer alls.
Men det spelar ingen roll vad han skulle säga, min känsla är resultatet av ett liv med honom.
Det gör väldigt ont när jag tänker på det.
Jag kan sträcka mig till att jag vet att han tycker om mig. Men fastän jag numera är vuxen
har jag ett barns behov av att känna villkorslös kärlek från mina föräldrar.
Den har jag inte från honom.
Och jag vet inte vad jag gjorde för att förlora den. Om jag någonsin hade den.
Något förändrades i mina tonår, tror jag mig minnas. Eller säger åtminstone
den del av mig som har ett stort behov av att förstå.
Kanske var jag alltför arg och omöjlig. Kanske var jag för stolt när jag vägrade
böja ned mig. Kanske fick jag honom att känna sig värdelös då han besegrades gång på
gång i någon av alla diskussioner och bråk vi hade. Där jag lika lätt som triumferande
njöt av att platsa honom på läktaren verbalt.
Kanske var jag inte så söt och snäll som han hoppats att jag skulle vara.
Jag vet inte. Kanske var det en mix alla ovan nämnda orsaker? Kanske ingen.
Kanske älskar han mig på sitt sätt? På ett sätt som jag inte känner eller som
någonsin känts självklart…

Å andra sidan, det är många år sedan jag själv slutade älska honom.
Jag hör hur hård jag låter. Och jag vet också att det inte är sant.
Det är inte utan att en känsla av ångest drar över mig när jag inser innebörden av de orden.
Däremot finns det tillfällen då jag tycker om honom.
Särskilt när jag tänker på de bra sakerna han och jag delat.
Eller som när han log mot mig tidigare idag, och i det närmaste var vänlig
hela tiden jag besökte honom och mamma.
Gånger som dessa blir jag alltid löjligt glad och hinner tänka att jag har
världens bästa pappa. På riktigt.
Så lite behövs det från honom för att jag ska bli alldeles varm i hjärtat.

Det finns självklart flera tillfällen under alla år som jag tyckt att han varit en bra pappa.
Som när jag var i 10-årsåldern och han följde mig för att åka skridskor.
Jag älskade att åka skridskor och han spenderade många timmar med mig på isbanan
bredvid Alhemsskolan tills jag lärt mig att knyta skridskorna tillräckligt hårt själv.
Jag blir också glad när jag tänker på hur han hämtade mig hos mina kompisar när
jag ringde hem på kvällen och inte orkade gå hem.
Eller som när han, i och med att jag tagit körkortet, ringde runt till försäkringsbolag
för att hjälpa mig med försäkring till bilen.
Och gången, den som sticker ut och värmer mest var när jag tagit beslutet att bli
mamma själv, trots att pappan till barnet vid ett par tillfällen varit arg, ledsen
och besviken över att vårt förhållande inte fungerade och därför sagt åt mig att ta bort det.
Hur pappa då sa att ”jag tycker att du ska behålla barnet om du vill, ingen har
rätt att kräva att du ska ta bort det. Bara så du vet.”
Jag minns precis vart jag stod när han sade det till mig. Hur hans röst darrade till.
Hur han förmodligen tänkt igenom vad han ville säga till mig gång på gång innan
han tagit mod till sig.
Hur han hade tårar i ögonen när han snabbt vände sig om och gick innan jag ens
hade hämtat mig från förvåningen eller fått en chans att svara.
Det var ett väldigt speciellt ögonblick, jag kommer att minnas det resten av mitt liv.
Just för att han tog ställning för mig. Det var väldigt stort för mig.
Ett av mitt livs allra bästa ögonblick med honom faktiskt.
När jag tänker på sådana saker blir jag väldigt varm om hjärtat.
Jag vet att jag betydde mycket för honom en gång i tiden.
Och det tycker jag om honom otroligt mycket för.

Jag skulle vilja att vår relation var annorlunda.
Jag saknar att ha en pappa.
Och det gör ont att veta att jag inte är den dotter han tycker speciellt mycket om eller är så stolt över.
Det är ett slitsamt sätt att vara familj på.
Det lämnar ett tomrum som inte går fylla med något annat. Tro mig, jag har försökt.
Men jag har för länge sedan slutat sträva efter den kärleken och den stoltheten.
Vår historia försvinner inte. Och min besvikelse över vissa saker försvinner inte.
Det hade förmodligen gått dra ett streck över det hela, och sedan blicka framåt om
jag upplevt en förändring hos honom.
Jag hade kunnat acceptera att vissa saker inte blev/blir som jag behövt dem,
om en förändring skett.
Men då den uteblir, eller endast är kortvarig, har vi kommit till den här punkten.
Där jag inte ser hur en fortsättning skulle se ut.
Istället befinner vi oss alltså här.
Där det som skulle kunnat lagas alternativt dragits ett streck över kommer att
lämnas oförändrat.
Där en gränslös respektlöshet och egoism alltid kommer att finnas likt ett fint damm
i luften då vi befinner oss under samma tak.
Det handlar inte om att han blivit gammal och därigenom blivit nalta speciell.
Det handlar om vad man blir för människa när man känner sig mindre värd än andra och
under inga omständigheter tänkt avslöja att man känner sig sämre.

Jag vet inte vad som skulle kunna vända det här.
Förmodligen inget.
Jag kommer att skiljas från honom med de här känslorna.
Det är väldigt sorgligt. Och jag hade så gärna velat något annat.
Men verkligheten är vad den är, och i det här läget känner jag att jag har gjort vad jag kunnat.
Jag har fått hjälp på Kliniken att titta på hans och min relation.
Ur andra vinklar än mina egna, ur hans. Vilket har varit bra och nyttigt.
Och jag har kommit till den punkt där jag behöver släppa vår relation.
På så vis att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre berörs av den.
Där jag inte längre har ett behov av att förändra.
Jag är vid den punkten.
Kanske har jag varit här hundra gånger tidigare, men den här gången är något annorlunda.
Men det är svårt likafullt.
Just för att ett leende eller några vänliga ord från honom alltid får mitt hjärta
att bli väldigt varmt. Där jag alltid, för en sekund, hinner känna att jag har
en underbar pappa.
Det är allt det vuxna barn jag är behöver för att känna mig älskad av honom.

Men då det aldrig varar blir besvikelsen bara mer och mer mörk.
Och i det läget är jag nu, där besvikelsen äter på mig på ett sätt den inte gjort tidigare.
Kanske är det för att jag vet att min pappa inte har speciellt många år kvar.
Han är 81 år och hur man än vrider och vänder på det är han i slutet av sitt liv.
Och kanske är det därför besvikelserna biter på ett annat sätt nu, just för att jag
innerst inne vet att vi kommer att skiljas åt befinnandes precis i den relation vi har.
Det är smärtsamt.
Och då börjar jag tänka att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre påverkas eller berörs.
Varken av hans fina sidor eller hans mindre fina sidor.
Där jag helt enkelt inte påverkas av honom överhuvudtaget.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta ett sådant sätt att förhålla mig
till honom och mig. Gissningsvis inte.
Önskan om en förälder försvinner förmodligen aldrig hos ett barn.
Jag skulle åtminstone vilja komma till en punkt där jag inte lägre känner
mig som en fruktansvärd människa de gånger vi ryker ihop, jag står upp för mig själv,
eller då jag i tanken är förbannad på honom, hånar och föraktar honom.
Jag önskar att det dåliga samvetet skulle lämna mig ifred. Men det gör det inte.
Det gnager och gnager i mig, jag vet att jag beter mig så fruktansvärt illa och det är
till sist absolut ingen tröst alls att ingen av oss beter oss väl.
Det äter liksom hål i mig.
När jag tänker om den person jag blivit. Hur jag kan behandla och prata till en annan människa.
Jag förstår varför jag gör som jag gör, reagerar som jag gör, men det tar lika fullt inte
bort känslan av att jag beter mig fullständigt oacceptabelt mot en annan människa.
Hur jag beter mig ovärdigt och inte har ett uns av människovärme.
Det får mig att skämmas över mig själv och den jag är.

Allt det här är en komplicerad härva.
Dels hans och min relation.
Dels mitt sätt att reagera och hantera den.
Samtidigt som delar av mig så otroligt gärna skulle vilja känna mig älskad av honom.
Jag känner mig bara så trött på alltihop.

Så julen, den mest familjära av alla våra högtider, känner jag mig väldigt kluven inför.
Den påminner om den familjekänsla jag inte har, den känsla jag säger mig inte sakna
eller bry mig om… som jag i själva verket bryr mig mycket om.
Jag kommer att ta till vara på delen av julaftonen där min faster Anita och hennes Leif
äter tillsammans med mamma, pappa och mig. Det ska bli väldigt trevligt!
Vi har firat jul ihop ända sedan jag var liten, och jag ser verkligen fram emot
att träffa dem och prata bort några timmar över en massa god mat.
Tråkigt nog har min andra faster gått och blivit sjuk och kan därför inte komma.
Britt, det blir tomt utan dig, krya på dig!

Det här blev sannerligen ett långt inlägg hörrni, tack för att ni hängt med ända tills
dessa sista rader.
Uppesittarkväll på Casa Hawk tillsammans med familjerna Skogly/Ganeteg väntar i morgon kväll. Låter inte det som en bra inledning på en ledighet så säg!

Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll, det som är kvar av den!

5 reaktion på “När alteranativen är avverkade och sinnesron ändå inte infinner sig.

  1. Ja nog har vi en brokig o utspridd släkt alltid! Tyvärr!
    Önskar att du haft en bättre relation till din pappa, och jag önskar på ett sätt att jag ens haft nån relation till farfar! Svårt att få det nu tyvärr.

  2. Fina Cissi!
    Önskar av hela mitt hjärta att din relation till pappa varit bättre men det kanske är svårt att få honom att ändra sig. Du kan nog bara ändra din egen inställning till er relation. Om du klarar av, kan du bombardera honom med kramar så kanske han mjuknar (ett dåligt förslag?) men man vet aldrig! Jag minns min pappa gav aldrig mig en kram frivilligt men kramades alltid tillbaka om jag kramade honom. Jag vet att er konflikt sitter djupt så mitt förslag får du förkasta om du vill. Styrkekramar från mig och hoppas att du får ett fortsatt fint år och tack för krya på dig hälsningen. Känner mig mycket bättre nu, bara lite hosta kvar. Britt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>