När borta är bäst.

Senast vi hördes var jag under pågående söderöver-semester med
tillhörande hårdrockfestivalande.

Jag är sedan ett bra tag tillbaka i mina egna hemtrakter och sitter på  ett gäng nya mycket trevliga minnen.
Patrik och jag gjorde samma sväng för två år sedan och nu var det alltså dags igen.
Ruskigt så smidigt det är nu när Norwegian kommit till Skellefteå och pressar priserna.
Att flyga till Stockholm tur och retur (förvisso endast med handbagage) gick alltså på 398 kronor per person. Det är ett riktigt jäkla bra pris.
I vilket fall, väl i Stockholm tågade vi vidare mot Norrköping där Anette och Kristian hämtade oss.
Sedan bar det av till deras stuga.
Väl framme ramlade liksom lugnet över mig.


Den vackra tomten, lummig och mysig.

Torsdagen ägnade vi åt att bli bjudna på grillat samt peppa som satan inför festivalen som började på fredagen.
Vi kollade upp vilka band som var och en vill se och planerade utifrån det.
Anette och Kristian hade gjort det synnerligen enkelt för Patrik och mig genom att handla allt tänkbart bra att ha med på festival såväl som för ett härligt stughäng, så vi behövde mer eller mindre bara hänga med. :D

Fredagen kom och det var dags att dra iväg.
Corroded var de jag såg fram emot hyfsat tidigt på aftonen.
När de började spela hände något som ibland händer när man ser en grupp man inte egentligen har så mycket åsikter om.
En del grupper är nämligen så otroligt mycket mer än vad som framkommer på
radio/skiva/whatever. De gör sig helt enkelt bäst live.
Och redan efter första låten stod det klart att Corroded är ett sådant band.
De knäckte ben på bästa sätt. Hårda på skiva, betydligt hårdare live.
Er Cicci var helt plötsligt ett fan!
”6 ft of anger” var synnerligen njutbar.
En av helgens klart bättre akter.


Samtidigt som vi andra såg Corroded köade Patrik för att försäkra sig om absolut bästa plats framför sina favoriter Amaranthe.

Jag hade också sett fram emot ”Love walked in” och ”Low life in high places” med gruppen Thunder.
Jag visste väldigt lite om dem förutom just de låtarna. Glatt överraskad jag tyckte verkligen att de levererade. Sångaren sjöng fantastiskt bra. Det det lät minst lika bra som på skiva, vilket är jäkligt bra såhär nästan 30 år senare. Hans röst var grym!
Hela konserten gav en väldigt bra känsla i kroppen.

Annars var det vår svenske gitarrgud Yngwie Malmsteen jag mest sett fram emot
gällande fredagen.
Han var min idol under många år i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Skivorna Marching out (hans absolut bästa skiva enligt mig), Trilogy och Odyssey gick varma i mitt flickrum på Vallgatan.
(Vi började dock gå skilda vägar redan vid Odyssey. Jag gillade den absolut, men jag var inte riktigt så förtjust i den slätstrukna utveckling som följde i och med den skivan.
Skivorna innan hade ett betydligt mer opolerat och rått ljud.)
Jag är glad över att äntligen ha fått chansen att se honom live. Det har på många sätt varit ett måste och en självklarhet att göra någon gång.
Jag har läst många intervjuer med honom under årens lopp och sett en del konserter på Youtube. Jag har läst både hans biografi (hjältesaga?) ”Relentless” och som snudd på motpol, Anders Tengners bok ”Såsom i himmelen, så ock på jorden” vilken bygger på intervjuer med människor som på olika sätt haft relationer och samarbeten med Yngwie.
Samt Anders Johanssons biografi ”Trumslagarpojken” givetvis, vilken i mångt och mycket givetvis handlar om åren med Yngwie just för att han spelade trummor med honom under en lång tid.
Så bilden av en person med alldeles för stort ego och bristande respekt för andra i kombination med en helt unik talang och en målmedvetenhet utan dess like har trätt fram.
Och där stod han nu, i det närmaste i ensamt majestät.
Han hade givetvis andra musiker med sig, men det var ingen tvekan om vem
som var kung.
Vilket, trots allt jag läst och sett om honom, likafullt gjorde mig besviken på något vis.
Jag saknade helt samspelet på scenen man som publik annars njuter av.
Det handlade aldrig om något sådant, tvärtom.
Det fanns så många låtar jag hellre hört än det han faktiskt levererade.
Men absolut, inledande ”Rising force” och senare ”Far beyond the sun” fick håret att resa sig över hela kroppen rakt av.
Samt när han körde ”Trilogy suite op:5″.( Den påminner mig alltid om Ante, en kompis jag hade under gymnasietiden och åren efter, som redan då var ruskigt bra på gitarr, och han spelade ofta just inledningen på den låten.)


Här har vi honom, the one and only Yngwie Malmsteen.
Det kändes på något vis nästan overkligt att se honom livs levande framför mig.
Nu har jag sett honom, och väldigt nöjd är jag med det!
(För den som vill läsa mer om Yngwies spelningen finns Rocknytts recension, vilken enligt mig är klockren.)

Vädret var hyfsat på fredagen, långkalsonger och extra tröjor behövdes definitivt men vi slapp regn i stort sett. Någon skur visst, men inget som inte en regnponcho kunde råda bot på.
Väldigt nöjd gick i säng den fredagsnatten.


Anette.
Lugnet innan vi skulle dra iväg på lördagen.

Patrik.

Anette, Patrik och jag, med Kristian skymtandes bakom oss.
(Han är givetvis med hela tiden men bara inte så förtjust i att vara med på bild.)

Så var det lördag, festivaldagen som hade mitt fulla intresse i form av Blind Guardian och Sonata Arctica.
Första bandet vi ville se var dock Pretty Maids. ”Kingmaker” är den låt med dem jag bara älskar (helvete så bra den versen är), som jag hade turen att hinna med om än avnjuten från kön in på festivalområdet.
Väl på plats hörde jag min andra favorit med dem, nämligen ”Future world”.
Ujuj, väldigt bra må jag säga!

Sedan började min väntan. På Blind Guardian.
Och regnet var ett faktum.
Inte något litet trivsamt strilande utan ösregn långa perioder.
I bästa fall var det nästan uppehåll.
(Det är märkligt hur man upplever duggregn som tacksamt uppehåll.)
Men ösregn må vara hänt när man väntar på en grupp man gärna vill se.
Och längst fram hade jag tänkt stå, rakt framför scenen.
Vilket jag även gjorde. Köade länge vilket var klart värt det.
Jag kunde inte haft bättre plats.
Tyvärr stryker ljudet med en del när man står längst fram, men det är sådant man helt enkelt får ta.
Jag brukar egentligen undvika att stå längst fram.
Just för att ljudet alltså är sämre, men framför allt för att fansen som står där brukar vara die hard sådan och det brukar kunna gå hyfsat våldsamt till när idoler dyrkas.
Vilket givetvis hör till, inga konstigheter där,  man är beredd på det om man väljer att stå
längst fram.
Så av de anledningarna brukar jag stå en bit bak.
Nu stod jag längst fram med Patrik ett par folk bakom mig. Mellan oss stod en grupp på kanske 10-15 karlar som var rejält berusade och som definitivt var fans ut i fingerspetsarna.
Så visst blev jag hyfsat mörbultad, speciellt av de bakom mig och de till höger om mig,
men jag klarade mig från att bli skallad vilket givetvis uppskattades. :D
Tack och lov var de till vänster om mig av den mer lugna sorten.
Jag tog av mig min regnponcho när de kom in på scen. Haha, jajamän jag hade verkligen tänkt visa min uppskattning genom att ha deras nästan 20 år gamla tröja väl synlig.

Jag som aldrig någonsin har bandtischor eller liknande på mig hade festivalen till ära på mig en alltså nästan 20 år gammal tröja som jag fått av Patrik.
Hahaha, det är något så jäkla coolt att liksom ha på sig något som är på riktigt. Inte nyproducerat, utan från då det begav sig.

Konserten var grym!
Jag sjöng med i klassiker som ”Mirror mirror”, ”Vallhalla” och givetvis ”Bard´s song”.
(Fanns det någon på hela festivalområdet som inte sjöng med i ”Bard´s song”?!)
Jag njöt fullkomligt samtidigt som jag slogs med gänget runtomkring mig. Det gäller att hålla headbangande folk ifrån sig om möjligt.
Om man inte har lust att bli skallad alltså.
Jag var lyrisk när jag gick därifrån. Så otroligt värt att stå och köa för en perfekt plats!
Det fanns i stort sett inte en torr tråd på min kropp. Vilket det definitivt var värt.
Efter deras spelning bestämde Patrik och jag oss för att ringa efter skjuts.
Anette och Kristian hade åkt hem tidigare på grund av det ihållande regnet och nu kom de och hämtade oss.
Jag hade verkligen velat se Sonata Arctica, men det hade inneburit att vi måstat vänta i 3.5 timme i regnet genomblöta som vi redan var.
Beslutet att åka hem istället var enkelt.


Farmorfingrarna var ett faktum.
(Hade det inte varit så mörkt ute, alternativt att klipsk jag kommit på att använda blixt, hade ni kunnat se att våra fingrar mer antydde timslångt badande än festivalande.)

Så vi gav alltså upp tidigare än vi tänkt men var definitivt nöjda med det beslutet.
Jag var så blöt när vi kom hem att min bh gick vrida ur. Sådant går fint så länge man är hög på upplevelsen mitt i ett publikhav, men väntandes blir det väldigt kallt.
Det tog mina skor 2 dygn att torka, vilket de så småningom gjorde med hjälp av
ett torkskåp.
När Anette och Kristian hämtade oss hade de med sig filtar, torra sockar och skor.
Klockrent!
Vi satt länge den kvällen och pratade igenom alla band vi upplevt.
Det var sannerligen en jäkligt bra festival. Och vi gör absolut repris på den nästa år om det kommer bra band!

Söndagen myste vi på i stugan. Tog det lugnt i största allmänhet för att på eftermiddagen åka in till Stockholm.
Vi turistade en hel del både måndag och tisdag. Måndagen hade vi turen att ha Anette och Kristian med oss. Våra vägar skildes på tisdagen då de åkte mot Sundsvall och vi skulle hem till schtaaan.

Borta bra men hemma bäst stämmer givetvis, för det var väldigt skönt att komma hem.
Men snacka om att vi hade bra dagar borta!
Massor med härligt umgänge, suveränt god mat och liksom allt serverat!


Gissa om vi serverats massor med god mat!

Snacka om fantastiska vänner och snacka om att både Patrik och jag kände oss otroligt välkomna!
Jag kände mig definitivt som hemma!
Tack Anette och Kristian, för att jag fick njuta av ert sällskap, er fantastiska gästfrihet och er värme!
Och Patrik, tack för att du är lika grym som resesällskap som vän!

Nu vet ni hur min bortavecka varit.
Låt mig avsluta med en bild lånad från Blind Guardians Facebook:

Följ den fantastiskt fina gula pilen som jag lyckats fippla dit så ser ni er Degerman ståendes i orange (!) keps jävlart rakt framför scenen.
(Jag sa ju att jag hade bra plats! :D )

Bandet kommenterade spelningen såhär:
”What an unbelievable audience at the Skogsröjet Festival in Rejmyre.
Fuck the wind, Fuck the rain!! You are true vikings!!!
You have turned the storm into a shiny bright summer evening!!”

Låt oss alla ha en härlig fredagskväll!

2 reaktion på “När borta är bäst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>