När grått övergår till mycket mörkt. Ovårdat språk förekommer i inlägget. I mängder.

Det här är en mörk dag. Faktiskt kolsvart. Beyond kolsvart.

Malin, timmarna i ditt sällskap gav mig tillfälle att andas utan ångest.
Tack underbara du!

Hopplösheten sliter, jag pendlar mellan känslor jag inte ens kan definiera.
Armarna känns darriga typ flimriga. De saknar helt kraft.
Det här är inte okej. Alls.
Jag har lust att lägga mig under täcket precis nu och inte komma fram
på ett jävla bra tag.

I morse, när jag gjorde kroppen en tjänst genom att motionera den så
gick jag rakt på honom.
Japp, han som äcklade sönder min barndom.
Vi träffades vid lasarettets huvudentré.
Jag såg honom på håll, så jag saktade in farten så han skulle hinna gå in.
Han såg mig, vände om och kom ut så han skulle möta mig.
Jag hade dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig mer ens hälsa på honom.
Nu gick det lovandet inför mig själv precis åt helvete.

Jag skrev ett inlägg om det, dagen då jag gjorde det ställningstagandet för mig själv.
Jag hittar det inte nu. Synd, för då hade ni förstått precis det kaos jag känner just nu.
Jag var så stolt i det inlägget, att jag äntligen kommit fram till att jag faktiskt
själv kunde välja vart min gräns gick.
Och att jag därmed valt att han inte längre skulle ha rätten att ens få någon respons
från mig.
Utan bara nonchalans.
Japp, den stoltheten och vänligheten inför mig själv dödade jag idag.

I alla fall.
Nu fick vi ögonkontakt och jag tittade bort, liksom förbi honom, för att fullfölja
mitt passerande utan att säga hej.
Då sa han hej och ställer sig så att jag inte fixade att passera utan att säga
hej tillbaka och stanna.

Vi kom att pratade i 10 minuter.

När jag gick vidare var katastrofen ett faktum.
Jag hade inte bara hälsat.
Jag hade även stannat och pratat.
Som om inte det var katastrofalt nog så hade jag till och med känt en viss medlidande
med honom.
Han har nämligen genomgått en omfattande operation, en livsräddande sådan.
Vi pratade en del om den. Och jag kände medlidande med honom.
JAG KÄNDE MEDLIDANDE MED HONOM!
I mina riktigt svarta ögonblick hade jag nog hoppats att han skulle dö under den operationen.
Eller åtminstone av sviterna efter den.
Vilket så alltså inte har skett. Och heller inte kommer att ske.

Hur tror ni det kändes för mig efteråt?
HAR NI NÅGON JÄVLA ANING?
Mitt livs mardröm till människa stod jag alltså och pratade vänligt och civiliserat med.
Och kände även någon form av vänlighet gentemot honom.

Betyder det att jag svek mig själv?
Förmodligen. Garanterat.
Er jävla fuck-up till Cicci har gjort det igen.
Varför fullföljde jag inte mitt ställningstagande inför mig själv genom att
passera utan att hälsa?
Jag har alltid drömt om den dag då jag passerar honom oseende, där han stannar
och vill prata med mig.
Och när tillfället väl ger sig, då kan jag inte fullfölja.
Jag fixade det inte.
Jag kunde inte bara passera utan att säga hej och stanna.
Bara för att han stod och väntade in mig.
Entréområdet utanför lasarettet är en stor vändskiva.
Det fanns meter och åter meter för mig att passera honom.
Att ge honom min tysta rygg att titta efter.
För mig att visa honom att nej, mig pratar du aldrig mer till,
mig har du förbrukat dina möjligheter att hälsa.

Mina armar är blytunga nu när jag skriver det här inlägget.
Jag känner mig så satans splittrad.
Jag hade lovat mig själv.
Gjort en markering inför mig själv. Ett ställningstagande.

MEN FÖR ÄNDA IN I HELVETE!!!
Jag gjorde ju för fan inget av det! Tvärtom!
Det är så enkelt när jag bara känner svart inför honom.
Och det gjorde jag inte idag.
Vilket skapar ett enormt jävla behov av att dricka 1 liter vin.
Eller varför inte ett helrör?
Nu. Direkt.
För jag kan inte hantera det här.

I det här fallet vill jag leva mitt liv helt svart eller vitt.
Inga gråzoner.
Överhuvudtaget.

Jag har jag gått hela dagen med frågan vad som i helvete är fel på mig.
Det måste vara något så fundamentalt allvarligt jävla fel på mig.
För det här är ju en svartvit situation.
Jag, som lever med en innerlig önskan om att mina föräldrar ska stå upp för mig gentemot
denna man, vem är jag att önska det när jag inte ens fixar det själv efter alla år?

Jag svek mig själv idag.
Självföraktet andas mig i ansiktet.

Är det faktumet att jag tyckte så oerhört mycket om honom innan han började äckla
sig på mig som spelar in här?
Att jag som 5-åring tyckte om honom, såg upp till honom, gör att jag inte kan hata honom
eller förakta honom med varenda cell i min kropp.
Eller jodå, i mina nattsvarta stunder så känner jag hat.
Besvikelse, ilska, sorg och frustration över allt som hände.
De dagarna önskar jag att han ska dö.
En långsam och plågsam död gärna, fylld av ångest.

Men idag, då jag kom där gående intet ont anandes på bra humör,
då helt plötsligt stannar jag och pratar.
Och faktiskt tänker en vänlig tanke om honom.

När jag borde ha passerat utan ett ord.
För det hade jag lovat mig själv.
Bra jobbat Cicci, BRA JOBBAT CICCI!
Ännu ett självsvek att lägga till listan.
Den börjar vara väldigt lång vid det här laget, den listan.

Katta, om du fick tag i någon läkare med tvivelaktig karaktär, som kunde tänka sig
att utföra lobotomi, läget är helt rätt att ge mig dennes telefonnummer exakt nu.

Jag står inte ut.
Vad fan är fel på mig?
Jag kan ju för helvete skriva inlägg på inlägg där jag äcklas och avskyr denna man,
men i själva verket stannade jag själv och pratade med honom.
Och kände medlidande med honom.

Hur mer fel kan jag bli?

Jag är ingenting längre.
Bara ett jävla skämt.

Det gjorde den här dagen satan så svart.
Jag har känslorna helt utanpå kroppen, jag är i närheten av att börja gråta
precis när som helst, samtidigt som jag har lust att döda någon.
Eller skära märken i min hud.
Frustration.
Vansinnig frustration, hur fan blir jag av med den?

Och hur i helvete kommer jag runt känslan av att ha svikit mig själv?

Den här eftermiddagen var tänkt att bli startskottetet för en ledighet som
var så ytterst behövd och efterlängtad.
Mitt liv har varit så otroligt intensivt ett tag, framförallt på det känslomässiga planet.

Och nu, nu är allt bara åt helvete.