Jag, min egen värsta fiende. Ibland.
Jag har klivit tillbaka till en del gamla och absolut inte fungernade
hjulspår de senaste månaderna.
Det blev uppenbart efter tisdagens möte med Laget.
Jag har givetvis känt det själv, men när vi diskuterade saken insåg
jag att jag inte riktigt greppat precis hur mycket jag glidit
tillbaka i gamla mönster.
Mitt sätt att göra saker på tidigare.
Som inte egentligen är mitt sätt längre.
Men någonstans på vägen så blev det sättet mitt igen, lik förbannat.
Det får mig att ännu mer vilja stoppa huvudet i sanden.
När det verkligen inte är läge för det.
Vilket är ett väldigt typiskt mönster för mig.
När jag börjar starkt men vid något tillfälle tappar fart och
därmed också intresset att driva saker och ting vidare.
När något hakar upp sig, när jag måste vänta på svar eller respons
från någon annan som tar längre tid än jag önskar, då tappar jag
fart och även intresset.
Idag har jag dock shapat upp i det träsket.
Eller rättare sagt, jag började med det redan igår.
Jag tog kontakt med en del instanser jag länge velat ta kontakt med.
Just för att jag behöver deras information för att veta hur jag ska
gå tillväga i en del frågor då det rör sig om den kommande inseminationen.
Det är mycket kring hela den saken som ligger helt utanför min
kontroll.
Vilket jag verkligen avskyr, när kontrollen inte åtminstone delvis
är min.
Laget och jag pratade om det häromdagen.
Att vissa saker är bortom ens kontroll, men sällan så långt bort
att det inte finns något man kan göra.
Och i mitt fall fanns det saker jag absolut kunde göra för att
underlätta för mig själv.
Vilket jag gjorde igår och idag.
Men då blir jag liksom irriterad när jag inte får respons direkt.
Jag har tyvärr ett mycket otålig drag då det gäller vissa saker.
Men nu har jag styrt upp det jag själv kan.
Det är bara att gilla läget att jag måste invänta svar innan jag
kan kan planera nästa steg.
Man behöver inte gilla det. Däremot förlika sig med det.
När jag får svaren, vare sig de är ja eller nej så vet jag hur jag ska göra.
Det rör sig i första hand om kontraströntgen jag berättat om tidigare.
Jag har fått en klinik att gå med på att göra den på mig.
Däremot ligger den kliniken långt bort.
Att ta sig dit kostar såväl tid som pengar.
Därav att jag kollat med andra kliniker närmare trots att jag redan fått
nej från dem.
Efter att jag fick ja på kliniken i södra Sverige insåg jag att det
finns möjligheter för dem att ta emot mig, om man tänjer på reglerna
en smula.
Min förhoppningn är då att en klinik närmare mig rent geografiskt ska
överväga att böja reglerna för mig.
Förfrågan om det är alltså skickad.
Får jag nej på den så blir det södra Sverige likafullt naturligtvis.
Jag har också skickat en förfrågan till kliniken i Dannark och
frågat om det finns någon möjlighet för dem att ta emot mig omän
jag inte gjort denna kontraströntgen.
Jag har inte fått några svar från någon av dem. Än.
Och jag kastar mig på min mejl varje gång den plingar till.
(Hur många totalt ovidkommande mejl kan man få på en dag?!)
Som sagt, tålamod är inte min grej. Vissa gånger.
Det finns en del andra frågeställningar som jag också vill och
behöver ha svar på.
Jag kommer att kunna göra mig av med de frågorna i morgon.
Vilket känns väldigt bra.
Oavsett svaren jag får blir det bra.
För så är det bara, påverkar man själv det man kan, ja då blir känslan
av att vara hjälplös inte stark.
Jag är i en situation här då jag inte kan kontrollera en hel del
av det som sker.
Det jag däremot kan göra är att ställa de frågor jag har,
reda ut sådant som annars går och gnager stora hål i min skalle
och i min sömn.
Jag vet ju om det här.
Men det var först när jag pratade med K och L som jag till fullo
insåg vilka möjligheter jag faktiskt själv har för att minska
stressen och förvirringen som blir när man upplever att
man inte kan påverka sin situation.
Jag vet åtminstone hur jag kan påverka att jag inte går omkring
med en hel hop av onödiga frågor och funderingar.
Sagt och gjort alltså, frågorna är ställda, nu får jag snällt
invänta svaren.
För att sedan agera efter dem.
Klart.
Jag är en fena på att stoppa huvudet i sanden, skjuta på saker
när jag tappat farten.
Jag har i det närmaste alltid gjort så.
Så länge jag kan minnas.
Men nu är jag fan i mig tillbaka på banan.
Både vad det gäller inseminationen och när det gäller mitt
övriga privatliv.
Välbehövlig påminnelse tillika pepp från Laget.
Det handlar om att vara snäll med mig själv.
Och det hanlar utan tvekan om att bli väldigt tydlig i mina konturer.
Både för min egen del och för andras.
Det är snart 2 år sedan mitt liv tog en synnerligen positiv vändning.
Det är snart 2 år sedan jag började ta tillbaka det som en gång
var mitt liv.
Jag har under den tiden blivit långt mer tydlig då det gäller att
visa vem jag är, hur jag tänker, vad jag vill und so weiter.
Och hur fantastiskt jag trivts med det hörrni!
Det är svårt att beskriva. Jag har mått väldigt bra, på så
otroligt många plan.
Jag har fått tillbaka mitt liv.
Eller rättare sagt, jag har skapat mig ett liv.
När omständigheterna förändrades så fanns inget längre som
höll tillbaka mig från att hitta mig själv.
Och här är jag alltså nu, där jag inser att jag gått tillbaka
i utveckligen.
Jag började helt plötstligt tona ned det som är jag.
Slutade tänka på vad det är jag vill, och hur jag vill nå dit.
Sakta men säkert har det sista halvåret inneburit precis det.
Jag har slutat känna mig lycklig som jag gjorde innan.
Jag tappade fart.
Sjävlfallet blir det så när en chock golvar en.
Men likafullt, det är inte läge att ligga kvar chockad och handlingsförlamad.
Det leder inte någon vart, jag lär inte nå något av det jag vill
genom att vara i ett handlingsförlamat läge.
Jag behövde bli påmind om min egen kraft. Om mina möjligheter att
styra det lilla som jag kan styra i situationer som för mig har börjat
kännas som obestigliga hinder.
Där jag liksom vänt bort blicken och förklarat det hela utom min kontroll.
Jag undrar ibland hur många gånger jag ska gå igenom det här.
Där jag slirar tillbaka i gamla hjulspår.
Och blir en väldigt liten del av den jag egentligen är.
För alltid? Då kräks jag ta mig fan.
Men jag gissar att vinningen av allt jag lärt mig de senaste
två åren, och även teoretiskt åren innan, är att jag förvisso
gång på gång lär hamna i gamla hjulspår.
Men att jag snabbare och snabbare hittar tillbaka på den nya vägen,
den där jag har för avsikt att leva mitt liv.
Det njutbara som ett liv kan innebära.
Att jag har allt jag behöver för att ta mig upp själv, och att
jag använder det så att svackorna, vilka de än är, även de här där
där jag tappar bort mig själv, blir kortare och färre.
Den vetskapen är bra och varm att ha med mig.
Jag hittade det här gamla inlägget.
Som handlar om hur fantastiskt livet blev första året efter att
den destruktiva parten av mitt liv inte längre fanns.
Det handlar om läkning. Det handlar om hur det kunde hända.
Och det talar framför allt om hur nuet förändrades till något
fantastiskt.
Det handlar om tacksamhet, fram för allt.
Dessa två år som gått.
Där första året var fantastiskt, vilket tydlig går att läsa.
Inlägget skrevs efter det första året, som en summering.
Det gör mig själaglad att läsa den.
Och det gör mig alldeles förfärad över det liv jag levde innan.
Herregud! Var det jag? Var det mitt liv?
Det inlägget var precis det jag behövde läsa.
För att få tillbaka perspektivet. För att se vem jag var innan.
Vem jag inte är nu. Och vem jag aldrig mer vill vara.
Den lilla delen av mig själv, som just så pass andades.
Hon är inte jag.
Varken då eller nu.
Och det här andra året, där jag tappade balansen en del och
alltså började kliva tillbaka i utvecklingen.
Jag är glad över att jag stannat upp nu och börjat titta över
vad och på vilket jag kan förändra.
Så jag kommer mig tillbaka dit jag vill vara.
Mycket bra.
Det behövdes uppenbarligen dock ett besök på Kliniken för att
påminna mig om allt det här.
Perfekt, för när jag gick därifrån var min känsla betydligt annorlunda än
när jag gick dit.
Inte dumt det inte!
Låt oss ha en härlig torsdagskväll!
Jag hejar på dig!
Tack! Jag hejar på dig!