Det är sällan jag är riktigt arg, rasande.
(Om man bortser från de gånger jag exploderar på min mor, that is.)
Senast var för drygt tre år sedan.
Jag minns det tillfället tydligt, och det gällde precis samma sak som dagens
raseri handlade om. Bristande respekt för andra och för den process som pågår.
Skillnaden mellan idag och dagen för dryga tre år sedan var att jag idag
inte agerade.
Jag sade ingenting idag, utan var tyst. Vilket var helt rätt. Insåg jag då såväl som nu.
Jag hade nämligen inte riktigt orsaken till varför jag kände mig så arg, frustrerad
och provocerad klar för mig när det var pågående. I det stora absolut, men långt
ifrån tillräckligt detaljerat för att ta den typ av diskussion som skrek rasande i mig.
Jag hade aldrig lyckats hittar rätt ord för att fixa det hela.
Först ute ur situationen insåg varför jag hade haft så svårt att under pågående
bena ut vad mina starka känslor kom ifrån.
Frustrationen kom sig av en del.
Det arga kom från en annan del.
Och det provocerade från en tredje del.
Så var nämligen inte fallet för tre år sedan, då var det kristallklart för mig
från början till slut. Vilket gjorde att de ord jag ville använda mig av låg
rakt framför mig.
Sett i backspegeln var det bra att jag inte sade något idag, det hade nämligen inte
hjälpt situationen överhuvudtaget.
Tvärtom.
Jag hade förmodligen egenhändigt förvärrat den.
Risken för missförstånd skulle ha varit överhängande eftersom bristen på ord som
matchade min känsla var stor.
Diskussionen hade alltför lätt kunnat hamna med fokus där fokus inte var menat.
Haha, man kanske kan säga att insikten om min ibland alldeles för långsamma
slutledningsförmåga och vetskapen om vad ett agerande utan att ha den under
koll skulle kunna leda till räddade mig från att skapa total förstörelse.
Dagens situation hade kunnat låsa sig totalt om den bemötts med mina arga,
frustrerade och provocerade känslor.
Mitt mer lugna och eftertänksamma jag vet givetvis att förståelse, tålamod och
medkänsla hade varit det rätta sättet att bemöta idag med.
Jag skulle ha haft alla de sakerna på plats redan när det var under pågående.
Det gör mig ledsen att inse att jag inte hade det.
Något i den här konstellationen provocerar mig på det vis att min medkänsla och min
förståelse inte hörs i allt det arga och frustrerade som blir.
Jag har varit med tillräckligt länge att jag inte borde vara den som reagerade som jag
gjorde idag, och som jag gjort de senaste gångerna.
Det är inte rättvist mot den andra personen.
Vilket jag förnuftsmässigt är helt på det klara med. Samtidigt som min känsla blir
väldigt stark och har en helt annan åsikt.
Där jag får lust att slita mitt hår och skrika rakt ut. Alternativt slå av käken på personen.
Nu känner jag mig lugn och sansad igen.
Jag skrek av mig i skogen när jag var ute med Alice i afton. Det hjälpte.
Nu kan jag tänka mer rationellt kring det hela. Jag blir inte riktigt lika provocerad längre.
Det medkännande, tålamodiga och förstående filtrerar bort en stor del av
det rasande arga.
Tack och lov. Vad hade jag annars varit för en människa?
Tänk så olika möten med människor kan vara, vilka kontraster.
Igår var jag på en lunch som var lika underhållande som utmanande.
Och idag hade jag lust att med berått mod faktiskt strimla någon.
Här hittar ni förövrigt de få ord jag skrev om mötet senast jag var
absolut rasande.
Läggdags. Jäklart säkert.
God natt!