När mitt livs mardröm blir verklighet.

Jag är rädd för två saker i livet.
Två saker formligen paralyserar mig av skräck.

Det ena är att mamma ska dö.
Det andra är att Jörgen ska lämna mig.

Det senare har inträffat i helgen.
Det är slut mellan Jörgen och mig.

Jag har upplevt honom som allmänt off några veckor.
Som han alltid blir på sommaren. I sommar är det även mycket som
ska fixas på huset, så jag drog helt klart paralleller med hans
off-het och det.

Jag skickade följande sms under fredagen.

Längtar efter dig, vet du.
Du har gått in i din ”sommarbubbla”, där du blir tyst och frånvarande.
Då jag blir osynlig för dig.
Precis som alla försomrar, då arbetet tar ut sin rätt.
Jag förstår att du är stressad inombords, med en massa planer och grubblerier
om huset.
Mycket du vill göra om, renovera fasaden, bygga om bron, renovera badrummet
samt lägga klart golvet.
Massor med tid och väldigt mycket pengar.
Men kom ihåg att du har mig.
Att prata med, fundera med, bolla tankar och idéer med.
Renoveringsmässigt ekonomiskt är ansvaret ditt, eftersom huset ägs enbart
av dig.
Men min tid och hjälp har du.
Samt ekonomiskt vardagsmässigt. Vi är två, vet du!
Jag försöker att inte ta åt mig och bli ledsen då du är fåordig,
inte ringer/sms:ar tillbaka.
Men det gör ont och får mig att undra om du är arg eller irriterad på mig.
Men jag känner ju igen din ”sommarbubbla”, och vet att i år är det så mycket
mer än tidigare år, i och med huset, tid och pengar.
Men vi är två, och jag längtar efter att du ska prata, skratta och busa
med mig precis som vanligt”

Någon respons på det sms:et kom inte.
Vilket jag heller inte hade väntat mig, han brukar sällan svara eller
kommentera när jag skriver om känslor.

Lördag morgon var jag ute på min morgonpromenad.
Då pep det till i mobilen, och ett svar kom från honom.
(Jag har lagt till punkter, som originalmeddelandet inte innehåller,
det blir annars för svårt för den icke vana att läsa.)

Min ”sommarbubbla” är till 99% just nu orsakat av dig pga
jag ser ingen framtid i vi utan mest stillasående lufttramp
och jag har absolut inget intresse i något sådant alls.
Jag hinner med huset och div annat allt de tar bara mer tid
som vanligt alltså.
Eftersom du lever ett liv och jag ett helt annat nu ser jag int någon gemensam
sak mellan oss alls.

Jag promenerade fortfarande medans jag läste.
Nu vet jag vad uttrycket ”gelé i knäna” innebär.
Jag tappade styrseln i benen. Var tvungen att stanna.
Och läsa raderna igen.
Läsa det jag mest av allt är rädd för.

Jag läste och läste.
Vände om och gick hem igen.
Jag ringde min vän Katta och pratade på hemvägen.

Väl hemma pratade jag med Jörgen.
Ville få honom att förklara vad han menade med att vi lever var sitt liv.
Han förklarade vad han menade. Vissa saker höll jag med om,
andra inte.
Jag grinade, för vissa saker kändes så oväntade och orättvisa.
Och jag förstod att han inte känner mig.
Eller rättare sagt, hans bild av mig stämmer konstigt överens med min
egen bild av mig själv.

Vi pratade en del. Men kom inte fram till något.
Sedan gjorde vi oss klara för att åka till Norsjö.
Vilket jag tyckte kändes mycket konstigt, vi hade ju liksom inte pratat
klart.

Väl i Norsjö var det mycket trevligt.
Vi hade kul ihop.

Men inombords gnagde det och gnagde det.

Jag kom fram till att jag ville prata mer med honom.
Var det slut mellan oss eller inte?

Den natten sov jag.
Men funderade en hel del också. Gick igenom fruktansvärd ångest.
Hade alla de där ”sista gången”-tankarna.
Att det var sista gången jag hälsade på Normans i Norsjö.
Vi kommer aldrig mer att vara i fjällen ihop.
Vi kommer aldrig mer att fara på roliga konsertupplevelser ihop.
Vi kommer aldrig mer att sitta och äta frukost ihop på altanen.
Vi kommer aldrig att basta på söndagkvällarna.

And so on.
Listan på ”aldrig mera” sakerna var lång och hotade att kväva mig.
Jag funderade över de praktiska sakerna.
Min skoter, vad jag skulle göra med den?
Mina kläder i fjällen.
Maidenresan i juli.

Jag kom fram till bra saker gällande för hur jag skulle lösa vart och ett
av dessa.

Nu gällde det att samla mod till mig.
Cicci, det modiga lejonet. Eller rättare sagt, den modiga musen.
Mitt problem har och har alltid varit att prata med honom om allvarliga saker.

Och nu skulle jag fråga honom den mest allvarliga fråga av alla.
Om han ville vara tillsammans med mig eller inte.

Vi surrade på som vanligt till lunch.
Pratade hade det trevligt och avslappnat.
Inombords slog hjärtat hårt.
Jag tänkte gång på gång att jag var tvunget att säga något.

Till sist, när hjärtat hotade att slå av mina revben då sa jag till honom.

Jag ser en framtid med dig.
Jag vill har ett förhållande med dig.

Han undrade varför, så jag förklarade.

Jag sa att det liv han inte upplevde gemensamt gick att arbeta på.
Liksom vända oss mot varandra igen. Prata med varandra.

Han sa att jo, kanske var det så, men att han hade absolut noll intresse av
att arbeta med det.

I och med var det klart.
Vi var inte längre Jörgen och Cicci. Vilket vi varit i 11 år i sommar.

Jag trodde känslorna skulle lamslå mig.
Vilket de inte gjorde.

Vi fortsatte att prata. Jag kände mig helt plötsligt väldigt lugn.
Han ville inte arbeta på vårt förhållande, han såg ingen framtid med oss.

Så jag drog de praktiska sakerna.
Vi var väldigt överens.

Sedan packade jag mina saker, gick och sa hej då till honom.
Och lämnade Missenträsk.
Stället jag kommit att tycka så otroligt mycket om.

Jag kände mig okej.
Lugn.
Jag gjorde det segertecken jag gör, när jag gjort något utöver det vanliga.

För jag frågade honom.
Berättade vad jag ville, och frågade vad han ville.
Jag fick inte det svar jag velat ha, absolut inte.
Men jag gjorde det.
Det gjorde mig stolt och nöjd med mig själv.

Jag kände ingen oro när jag körde mot stan.
Nu visste jag vart vi stod, han och jag.
Jag behöver aldrig fundera eller vara osäker över det igen.

Jag tycker så otroligt mycket om honom, och hade absolut sett
min framtid ihop med honom.
Nu blir det inte så.
Det är en sorg i sig.

När jag skriver dessa rader känner jag mig okej.
Klumpen i halsen kommer och går.
När jag tänker på de bra sakerna med oss hotar den att brista
i gråt.
Men det går över.

Jag måste ju befinna mig i absolut chocktillstånd.
Mitt livs värsta mardröm har inträffat, och jag står upp.
Det skrämmer mig.
Att jag bitvis mår bra. Känner att min framtid inte är så dum.

Känslorna rinner fram och tillbaka.
Jag gissar att de kommer att leva jävel med mig ett bra tag.
Att vissa dagar kommer jag att kunna andas och andra dagar
kommer jag att ligga ihoprullad under sängen och vilja dö.

Men den oro jag känt inför Jörgens och mitt förhållande, den
finns inte.
Det är mycket jag inte kommer att kunna skriva om det som varit mellan
oss här på bloggen.
Mina goda vänner vet hur saker och ting rivit och slitit i mig, men
det lämpar sig inte att lägga ut här.

Det är en oerhörd saknad av honom.
Jag hoppas jag fortsätter att stå upp, när det blåser som hårdast
i mina känslor.

Detta väldigt privat. Och här lägger jag ändå ut det i offentligheten.
Jag gör det, eftersom jag skrivit mycket tidigare om Jörgen, förhållandet och oro.
Det skulle kännas konstigt att inte skriva om detta uppbrott, eftersom
ni vet hur mycket rädsla det varit förknippat med.

Jag vill kunna vara både personlig och privat här inne.
Det får inte bli på någons bekostnad däremot.
Märker ni tendens till något sådant, låt mig veta.

Jag ska gå och lägga mig strax.
Just nu vet jag inte vad jag känner.
Relativt lugn, vilket fortfarande skrämmer mig.
Jag väntar på det stora raset, nämligen.

Jag hoppas natten ger mig sömn.
I morgon är sannerligen en annan dag, den blir väldigt annorlunda.

Tänk om den blir annorlunda på ett bra sätt?